AD 2006 nr 41

Tvisten har sin bakgrund i att DEA den 17 april 2003 beordrade fyra montörer att utföra visst arbete på övertid den 22 april 2003. Sedan avdelningen invänt att montörerna inte var skyldiga att utföra arbetet på övertid och utövat tolkningsföreträde i den frågan, beordrade DEA montörerna att ändå utföra arbetet. Arbetet utfördes sedan som planerat.

Parterna har skilda uppfattningar i frågan om det av 4 Kap § 4 punkt 3 i installationsavtalet följer att det måste finnas ett särskilt behov för att arbetsgivaren skall ha rätt att beordra övertidsarbete. I målet uppkommer även skadeståndsfrågor med anledning av tolkningsföreträdet och genombrytandet av detta.

Arbetsdomstolen har i målet att ta ställning till i huvudsak följande frågor.

1. Är EIO:s fastställelsetalan otillåten enligt 4 kap. 6 § arbetstvistlagen? Om så inte är fallet: har det enligt installationsavtalet förelegat skyldighet för de i målet aktuella montörerna att arbeta på övertid den 22 april 2003?

2. Har avdelningen ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att utan fog utöva tolkningsföreträde för sin ståndpunkt i tvisten?

3. Har DEA ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att trots tolkningsföreträdet kräva av montörerna att de skulle arbeta på övertid?

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på arbetsgivarparternas begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören i DEA L.G. samt vittnesförhör med arbetsledaren G.S. och sektionschefen S.H. Vidare har hållits förhör upplysningsvis med förhandlingschefen i EIO Å.K.K. och f.d. förhandlingschefen vid EIO L.A. På arbetstagarparternas begäran har hållits förhör upplysningsvis med den tidigare förhandlingschefen vid förbundet S.H. samt vittnesförhör med montörerna A.P. och P-A.E.

Därutöver har arbetstagarparterna åberopat skriftlig bevisning.

Skall EIO:s fastställelsetalan avvisas?

Enligt 4 kap. 6 § arbetstvistlagen skall talan som inte innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att fullgöra eller underlåta något, dvs. en fastställelsetalan, avvisas om det inte är av avsevärd betydelse för käranden att talan prövas.

Arbetsdomstolen har i åtskilliga tidigare avgöranden (se t.ex. AD 1992 nr 134 [ NJ ] [ Karnov ]) slagit fast att en fastställelsetalan äger betydelse för en part först om det finns anledning att anta att en bifallande dom kommer att antingen direkt påverka motpart i det rättsliga handlandet i förhållande till parten eller bli direkt avgörande vid en senare talan, som innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att fullgöra eller underlåta något. Med motpart avses därvid både avtalsmotparten och andra, vilka kan vara bundna av avtalet.

EIO har anfört att det finns ett stort intresse för arbetsgivarsidan att få fastställt att arbetsskyldighet förelåg i förevarande fall, där arbetsgivaren påfordrat arbete och såväl den kund som beställt arbetet som arbetsgivaren hade riskerat stora ekonomiska värden om övertidsarbetet inte hade utförts. Förbundet har anfört att fastställelseyrkandet skall avvisas, eftersom frågan om montörernas arbetsskyldighet kommer att prövas inom ramen för EIO:s skadeståndsyrkande.

Det av arbetsgivarsidan framställda fastställelseyrkandet är utformat så att det tar sikte endast på det händelseförlopp som utlöst tvisten mellan parterna. Den förklaring som yrkats tar alltså inte sikte på den generella innebörden av installationsavtalet i det omtvistade hänseendet. En prövning av yrkandet skulle innebära att domstolen skulle ta ställning till en tolkningsfråga som uppkommit i en speciell, ej längre aktuell situation. Det finns inte anledning att anta att en bifallande dom i denna del kommer att direkt påverka någon motparts rättsliga handlande. Inte heller torde en bifallande dom rörande de aktuella montörernas arbetsskyldighet bli direkt avgörande vid en senare förd talan mellan parterna eller vid prövningen av de övriga tvistefrågorna i det föreliggande målet. Ett ställningstagande i frågan om montörernas arbetsskyldighet är nämligen inte nödvändigt för att domstolen skall kunna behandla arbetsgivarsidans skadeståndsyrkande med anledning av tolkningsföreträdet. För att avdelningen skall undgå skadeståndsskyldighet är det tillräckligt att avdelningen, oavsett avtalets innebörd, i varje fall har haft fog för sin uppfattning i frågan.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till uppfattningen att det inte kan anses vara av avsevärd betydelse för EIO att fastställelsetalan upptas till prövning. Fastställelseyrkandet skall därför avvisas.

Har avdelningen ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att utan fog utöva tolkningsföreträde för sin ståndpunkt i tvisten?

I 57 § första stycket medbestämmandelagen anges att en arbetstagarorganisation är skyldig att ersätta uppkommen skada om organisationen har föranlett eller godkänt felaktig tillämpning av avtal och organisationen har saknat fog för sin ståndpunkt i tvisten.

Enligt EIO har avdelningen utövat sitt tolkningsföreträde utan fog eller rent av i ond tro. Arbetstagarparterna menar däremot att avdelningen har haft fog för sin uppfattning.

För prövningen av frågan om avdelningen har saknat fog för sin ståndpunkt är det givetvis av intresse vilken närmare innebörd 4 Kap § 4 punkt 3 i installationsavtalet har i fråga om arbetsgivarens rätt att beordra arbete på övertid.

Arbetsgivarparterna har anfört följande. Av 4 Kap § 4 punkt 3 och 7 Kap § 8 punkt 1 i installationsavtalet följer att en arbetsgivare kan beordra övertidsarbete när denne finner detta erforderligt. Bestämmelsen har den innebörd som framgår av ordalydelsen. Det bestrids att det funnits en gemensam partsuppfattning innebärande att bestämmelsen i 4 Kap § 4 punkt 3 skall tolkas på annat sätt än som följer av ordalydelsen. Avtalsbestämmelsen innehåller visserligen en hänvisning till gällande lag, men 8 § arbetstidslagens krav på ”särskilt behov” saknar betydelse för avtalstillämpningen i en situation som den aktuella.

Förbundet har anfört i huvudsak följande. Den aktuella bestämmelsen om övertid i avtalet reglerar arbetsgivarens rätt att över huvud taget beordra övertid. Den lag till vilken bestämmelsen hänvisar är arbetstidslagen. Av 8 § arbetstidslagen framgår att övertid får tas ut med visst antal timmar under en viss period när det finns ”särskilt behov”. Med ”särskilt behov” avses att det skall finnas faktiska omständigheter som objektivt sett motiverar ett övertidsuttag. I och med att installationsavtalet hänvisar till arbetstidslagen är det lagens innebörd som styr tolkningen av arbetsskyldigheten.

Som Arbetsdomstolen ser saken innehåller bestämmelsen i 4 Kap § 4 punkt 3 i princip tre komponenter, där den första är att arbetstagaren bör arbeta på övertid då arbetsgivaren anser det vara erforderligt. Den andra komponenten – som saknar intresse i den föreliggande tvisten – är att arbetstagaren inte behöver arbeta på övertid om han är förhindrad därtill av vägande skäl. Den tredje komponenten innebär att arbetstagarens skyldighet att arbeta på övertid gäller endast i den utsträckning som medges enligt gällande lag.

Det är i målet ostridigt att avtalsbestämmelsens hänvisning till gällande lag syftar på arbetstidslagen. Av 8 § arbetstidslagen följer att, när det finns särskilt behov av ökad arbetstid, övertid får tas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock med högst 200 timmar under ett kalenderår (allmän övertid). Som domstolen har uppfattat parternas respektive talan är det i och för sig ostridigt att avtalsbestämmelsens hänvisning omfattar inte bara de angivna tidsgränserna, utan även den allmänna förutsättningen för övertid att det finns ett särskilt behov av ökad arbetstid. Det anförda betyder att parterna är ense om att arbetsgivaren enligt installationsavtalet i princip har rätt att beordra övertidsarbete endast inom den ram som anges i arbetstidslagen.

Frågan är då vad som enligt arbetstidslagen avses med kravet på särskilt behov av ökad arbetstid. Av förarbetena till 8 § arbetstidslagen framgår att man med detta krav har velat åstadkomma en avgränsning innebärande att allmän övertid inte får läggas ut som generellt återkommande del av arbetstid. Övertid skall enligt motiven i allmänhet ses som ett tillfälligt, extraordinärt inslag i arbetet (se prop. 1981/82:154 [ pdf ||  ] s. 67 [  ], jfr prop. 1970:5 [ pdf ||  ] s. 135 [  ]). Det finns i lagmotiven däremot inget uttalande som tyder på att övertidsarbete vid ett visst, särskilt avgränsat tillfälle skulle anses strida mot arbetstidslagen även om det vid en prövning i efterhand skulle visa sig att arbetsgivaren har gjort en felaktig bedömning av behovet.

Det anförda talar med styrka för att en arbetsgivare enligt installationsavtalet i princip har rätt att beordra övertidsarbete i en särskild situation och att det därvid är arbetsgivarens uppfattning om behovet som då är avgörande för arbetstagarens arbetsskyldighet. Till det anförda skall för tydlighets skull fogas den reservationen att arbetsgivaren givetvis inte får utnyttja beordringsrätten i strid mot god sed på arbetsmarknaden. Kravet på särskilda skäl för övertid innebär däremot även för en arbetsgivare som tillämpar installationsavtalet att övertid inte får användas som ett regelbundet återkommande inslag i den totala arbetstiden.

Det har i målet inte framkommit att det vid avtalsbestämmelsens tillkomst år 1948 skulle har förekommit något som föranleder slutsatsen att bestämmelsen har en annan innebörd än den som nu har diskuterats. Arbetstagarparterna har emellertid gjort gällande att parterna i samband med olika förhandlingar under årens lopp har gett uttryck för en gemensam uppfattning om avtalets innebörd i enlighet med arbetstagarsidans synsätt. Detta påstående har bestritts av arbetsgivarparterna.

En genomgång av vissa i målet åberopade protokoll utvisar följande. Av protokoll från parternas förhandlingar den 7 december 1989 framgår att de centrala parterna förde diskussioner om det funnits särskilda, alternativt tillräckliga, skäl för att tillgripa övertidsarbete. Förhandlingarna slutade i oenighet. Av protokoll från förhandlingar den 7 mars 1990 och den 26 oktober 1989 framgår att parterna förde liknande diskussioner utan att uppnå någon enighet. Förhandlingarna avslutades med att parterna, utan att frånfalla sina åsikter i principfrågorna, träffade en särskild överenskommelse. Vad gäller parternas överenskommelser den 17 februari 1995 och den 7 juni 1995 konstaterar Arbetsdomstolen att överenskommelserna främst avsåg nattvila och därmed sammanhängande frågor. En överenskommelse den 8 maj 1990 avsåg en fråga om för högt övertidsuttag.

Beträffande vad som förekommit mellan avtalsparterna har hållits förhör med Å.K.K. Hon har uppgett att det inte funnits någon gemensam partsuppfattning om att det enligt installationsavtalet krävs ”särskilt behov” för att beordra övertid. Hennes uppgifter har bekräftats av L.A., som har tillagt följande. Förhandlingarna den 17 februari 1995 och den 7 juli 1995 gällde fall där lokala parter träffat en överenskommelse om nattarbete och övertid som de centrala parterna senare godkände. I de fallen godkände EIO, enbart på grund av hänsyn till företaget och dess kunder, överenskommelserna, vilket han informerat förbundet om. Förhandlingen den 7 mars 1990 gällde främst en fråga om veckovila, låt vara att även frågan om ”särskilt behov” diskuterades. Förhandlingen avslutades med att parterna, utan att frånfalla sina åsikter i principfrågorna, träffade en särskild överenskommelse.

S.H. har inför domstolen anfört att de centrala parterna enligt hans uppfattning varit överens om att det krävdes ett särskilt behov för att beordra övertid, men att parterna varit oense om vad som skulle anses utgöra ett sådant särskilt behov. Han har tillagt att han inte kan påminna sig att arbetsgivarparterna någonsin hävdat att arbetsgivaren har rätt att beordra övertid utan skäl. Vid förhandlingarna den 17 februari 1995 och den 7 juli 1995 diskuterade han med L.A. endast frågorna om och i vilken mån de centrala parterna var tvungna att godkänna de lokala överenskommelserna.

Arbetsdomstolen kan konstatera att det inte i något av de åberopade protokollen finns något klargörande av att parterna skulle ha ett gemensamt synsätt på installationsavtalets innebörd i fråga om rätten att beordra övertid. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det anledning att vara försiktig i fråga om de slutsatser i övrigt som kan dras av protokoll från förhandlingar av detta slag. Utredningen ger enligt domstolens mening inte stöd för att det har förelegat någon gemensam partsuppfattning av den innebörd som arbetstagarparterna har gjort gällande.

Arbetstagarparterna har till stöd för sin uppfattning i avtalstolkningsfrågan också anfört andra omständigheter, däribland att arbetsledningen enligt installationsavtalet i viss mån delegerats samt att huvudlöneformen enligt installationsavtalet är ackord. Arbetsdomstolen delar arbetsgivarparternas uppfattning om att dessa omständigheter inte kan tillmätas någon betydelse för tvistefrågan.

Sammanfattningsvis får utredningen i målet anses utvisa att en arbetsgivare enligt installationsavtalet i princip har rätt att beordra övertidsarbete i en särskild situation och att det därvid är arbetsgivarens uppfattning om behovet som är avgörande för arbetstagarens arbetsskyldighet. Det betyder att avdelningens uppfattning om den avtalsenliga arbetsskyldigheten för de i målet aktuella montörerna i och för sig var felaktig. Detta konstaterande är emellertid inte avgörande för skadeståndsfrågan. Som har angetts i det föregående förutsätts för skadeståndsskyldighet att avdelningen kan anses ha saknat fog för sin ståndpunkt i tvistefrågan.

Arbetsdomstolen har i avgörandet AD 1987 nr 77 [ NJ ] [ Karnov ] uttalat att lagstiftaren genom uttrycket ”saknat fog” har velat begränsa skadeståndsskyldigheten till särskilt allvarliga fall. Domstolen framhöll att en arbetstagarorganisation enligt rättspraxis har ansetts sakna fog för sin ståndpunkt, och därmed blivit skadeståndsskyldig, när företrädarna medvetet har utövat tolkningsföreträde i ett för tvisten ovidkommande syfte eller när de har gjort sig skyldiga till en kvalificerad missbedömning av de faktiska omständigheterna eller av det rättsliga läget (jfr AD 1978 nr 109 [ NJ ] [ Karnov ] samt AD 1981 nr 14 [ NJ ] [ Karnov ] och 155; se också AD 1982 nr 104 [ NJ ] [ Karnov ], AD 1984 nr 110 [ NJ ] [ Karnov ] och 1998 nr 33). Motivet till denna regel om begränsat skadeståndsansvar är att det har ansetts viktigt att arbetstagarorganisationerna skall kunna, utan risk för skadestånd, efter samvetsgrann bedömning inta en ståndpunkt i tolkningstvisten och utnyttja tolkningsföreträdet.

I detta fall har avdelningens uppfattning i avtalstolkningsfrågan – vilken delats av förbundet – visserligen visat sig vara felaktig. Utredningen ger emellertid inte något stöd för att avdelningen medvetet skulle ha åberopat tolkningsföreträdet i ett för tvisten ovidkommande syfte. Den bedömning avdelningen har gjort kan vidare inte anses ha utgjort en sådan kvalificerad missbedömning som krävs för att den skall anses ha saknat fog för sin ståndpunkt i tvisten. Det föreligger därmed inte förutsättningar för att ålägga avdelningen skyldighet att utge skadestånd. EIO:s yrkande om detta skall alltså avslås.

Har DEA ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att trots tolkningsföreträdet kräva av montörerna att de skulle arbeta på övertid?

Enligt 34 § andra stycket medbestämmandelagen har en arbetsgivare rätt att, när synnerliga skäl föreligger mot uppskov av ett visst arbete, kräva att arbetet utförs utan hinder av att det har uppkommit tvist om arbetstagarens arbetsskyldighet. Av 58 § medbestämmandelagen följer att en arbetsgivare som utan fog utkrävt arbete enligt 34 § andra stycket samma lag utan att sådana synnerliga skäl som där avses har förelegat skall ersätta uppkommen skada. Skadestånd kan således dömas ut enbart när arbetsgivaren handlat utan att ha fog för sin uppfattning (se InU 1975/76:45 [ pdf ] s. 49).

Förbundet har gjort gällande att DEA utan fog och utan synnerliga skäl enligt 34 § andra stycket medbestämmandelagen har krävt arbetets utförande och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 58 § medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna har anfört följande. Avdelningen har utövat tolkningsföreträdet i ond tro. Ett tolkningsföreträde som har utövats i ond tro har enligt allmänna rättsgrundsatser inte någon rättslig verkan. Detta innebär att DEA strängt taget inte hade behövt åberopa synnerliga skäl för att påfordra arbetets utförande. I alla händelser har det i detta fall förelegat synnerliga skäl för att påfordra arbetets utförande. Det fanns en risk för att det skulle uppkomma produktionsavbrott, vilket i sin tur hade inneburit en betydande risk för ekonomisk skada och för att DEA skulle förlora Kvarnsveden som kund och dessutom bli skadeståndsskyldigt.

Som Arbetsdomstolen har konstaterat i det föregående kan avdelningen inte anses ha utövat tolkningsföreträdet utan fog för sin ståndpunkt i tvisten. Därmed inställer sig i första hand frågan om DEA hade synnerliga skäl för att kräva arbetets utförande. Domstolen behöver dock inte ta bestämd ställning till om de av arbetsgivarparterna åberopade omständigheterna uppfyllde kraven för att synnerliga skäl skall anses ha förelegat. Den fråga som domstolen skall avgöra är nämligen enbart om DEA saknade fog för sin uppfattning i frågan. Avgörandet av skadeståndsfrågan kräver likväl att domstolen åtminstone översiktligt bedömer de skäl som angetts för DEA:s rätt att genombryta avdelningens tolkningsföreträde.

Som domstolen har uttalat i tidigare domar bör bedömningen i ett fall som detta ha som utgångspunkt att undantagsregeln i 34 § andra stycket medbestämmandelagen skall tillämpas restriktivt. Av lagens förarbeten framgår att det avsteg från huvudregeln om arbetstagarparternas tolkningsföreträde som denna regel ger möjlighet till är avsett att kunna göras bara i mycket angelägna undantagsfall (prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 1 s. 390 [  ] f.). Att arbetsgivaren skulle komma att åsamkas betydande skada kan vara ett tillräckligt skäl för undantag från huvudregeln om arbetstagarparternas tolkningsföreträde. Enbart den omständigheten att arbetsgivaren åsamkas ekonomisk förlust kan dock inte räcka redan därför att detta mer eller mindre regelmässigt blir följden av att arbete inte blir utfört. Det måste enligt lagmotiven göras en avvägning mellan de motstående intressena och arbetsgivarens förlust måste vara sådan att den inte kan anses rimlig i jämförelse med arbetstagarnas intresse i saken. Enligt domstolens mening får det vid tillämpning av 58 § medbestämmandelagen i princip anses åvila arbetsgivaren att visa, att det har funnits fog för att åberopa undantagsregeln om synnerliga skäl (se domen 1987 nr 77 [ NJ ] [ Karnov ]).

L.G., G.S. och S.H. respektive A.P. och P-A.E. har visserligen redovisat motstridiga uppfattningar om den tid som installationsarbetet kunde beräknas kräva och om de riskmoment som förelåg. Enligt Arbetsdomstolens mening får det dock anses stå klart att det vid en bedömning på förhand inte kunde uteslutas att installationsarbetet skulle ta längre tid än beräknat och det därmed fanns anledning att ha en god säkerhetsmarginal för att undvika ett produktionsavbrott. Det finns ingen anledning att betvivla att ett sådant avbrott skulle ha medfört stora kostnader för Kvarnsveden och även skulle ha kunnat få betydande konsekvenser för DEA. Mot detta skall ställas montörernas intresse av att inte behöva arbeta på övertid under en enda timme i anslutning till den ordinarie arbetstidens början. Mot bakgrund av dessa omständigheter står det enligt domstolens mening klart att DEA hade fog för sin uppfattning att det förelåg synnerliga skäl för att beordra övertidsarbetet enligt undantagsregeln i 34 § andra stycket medbestämmandelagen. Förbundets skadeståndsyrkande skall därför avslås.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Ställningstagandena i det föregående innebär att EIO:s fastställelseyrkande skall avvisas samt att såväl EIO:s som förbundets skadeståndsyrkanden skall avslås.

Frågan om avvisning kan inte antas ha medfört några särskilda kostnader för parterna. Med hänsyn härtill och då såväl EIO:s käromål som förbundets genkäromål avslås anser domstolen att vardera partssidan bör stå för sina rättegångskostnader.