AD 2006 nr 116

Enligt 8 § rättshjälpslagen får rättshjälp endast beviljas om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Vad som hittills framkommit i målet kan enligt Arbetsdomstolens mening inte föranleda slutsatsen att det nu angivna kravet för rättshjälp inte är uppfyllt.

En grundläggande förutsättning för rättshjälp är enligt 7 § rättshjälpslagen att den rättssökande behöver juridiskt biträde. Av 9 § samma lag följer den begränsningen att rättshjälp inte får beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller – vilket är av intresse i det föreliggande fallet – något annat liknande rättsskydd. I anslutning till de nu angivna bestämmelserna anges i lagmotiven att rättshjälp som regel inte skall beviljas om juridisk hjälp kan lämnas den rättsökande genom en facklig organisation eller en intresseorganisation (prop. 1996/97:9 s. 115). Vid en tillämpning av dessa bestämmelser i rättshjälpslagen vid tvist rörande könsdiskriminering är det av betydelse att en person som anser sig ha blivit utsatt för sådan diskriminering har möjlighet att göra en anmälan till Jämställdhetsombudsmannen (JämO), som kan utreda och bedöma ärendet och ytterst väcka talan vid domstol på den enskildes vägnar (se 45 § jämställdhetslagen). Enligt Arbetsdomstolens mening bör det som regel krävas att den rättssökande i första hand söker utnyttja det rättsskydd som JämO kan tillhandahålla.

Såvitt framgår av utredningen i målet har L.C. inte anmält ärendet till JämO, och det har heller inte framkommit någon omständighet som talar emot att han i första hand hade bort göra en sådan anmälan. Förutsättningarna för att bevilja L.C. rättshjälp i tvisten är därmed inte uppfyllda.