AD 2005 nr 87

Tvisten

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget har diskriminerat A-C.N. genom att uppställa och tillämpa ett krav på en kroppslängd om minst 163 cm för att anställa henne.

JämO har gjort gällande följande. Bolagets längdkrav missgynnar kvinnor eftersom kvinnor typiskt sett är kortare än män. Kravet kan förvisso motiveras med objektiva faktorer som inte har samband med kön. Kravet är emellertid varken lämpligt eller nödvändigt. Bolaget har därför brutit mot förbudet mot indirekt diskriminering i 16 § jämställdhetslagen.

Arbetsgivarparterna har invänt följande. Det är riktigt att längdkravet i praktiken missgynnar kvinnor. Kravet kan emellertid motiveras av objektiva faktorer som saknar samband med kön, nämligen ambitionen att minska risken för belastningsskador hos arbetstagarna. Vidare är kravet både lämpligt och nödvändigt. Missgynnandet är därför försvarligt och utgör således inte något brott mot diskrimineringsförbudet.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på JämO:s begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med A-C.N. samt vittnesförhör med arbetstagarna hos bolaget C.S. och E.S., handläggaren vid länsarbetsnämnden L.F. och med professorn J.E. På begäran av arbetsgivarparterna har hållits vittnesförhör med fabrikscheferna M.B., A.J., M.D. och H.B., miljöchefen E.Ö., produktionschefen J.A., tidigare personalchefen L.B., huvudskyddsombudet R.J., tidigare personalansvarige F.Z. samt med professorn R.K. På arbetsgivarparternas begäran har hållits syn av bolagets A- B- och C-fabriker. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Rättslig bakgrund

Enligt 16 § jämställdhetslagen i den tillämpliga lydelsen föreligger indirekt könsdiskriminering om en arbetsgivare missgynnar en arbetssökande eller en arbetstagare genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer av det ena könet, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet är lämpligt och nödvändigt och kan motiveras med objektiva faktorer som inte har samband med personens kön. Förbudet mot indirekt könsdiskriminering gäller bl.a. när en arbetsgivare beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställningsintervju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet (17 § 1 samma lag).

Indirekt könsdiskriminering anses föreligga när ett krav som framstår som neutralt medför att personer av det ena könet sätts i ett sämre läge än personer av det andra. I förarbetena till bestämmelsen (se prop. 1999/2000:143 [ pdf ||  ] s. 41 [  ]) anges som exempel att en till sin lydelse könsneutral regel t.ex. i ett kollektivavtal som säger att vissa förmåner inte utbetalas till dem som arbetar deltid kan antas typiskt sett missgynna kvinnor jämfört med män eftersom fler kvinnor än män arbetar deltid. Som ytterligare exempel anges att kvinnor kan ha svårare än män att uppfylla kravet på t.ex. att den som skall arbeta som polis skall ha viss minimilängd eller att gymnastiklärare skall kunna springa 100 m på viss tid. På motsvarande sätt, anförs det vidare, kan män typiskt sett antas ha svårare än kvinnor att uppfylla andra krav. Det förutsätts inte någon avsikt att diskriminera för att en bestämmelse etc. skall strida mot förbudet mot indirekt diskriminering utan det är det diskriminerande resultatet som är relevant.

Inom EG-rätten finns begreppet indirekt könsdiskriminering definierat i rådets direktiv (97/80/EG) om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering, det s.k. bevisbördedirektivet. Bestämmelsen i 16 § jämställdhetslagen är utformad efter förebild av EG-rättens bestämmelser och praxis.

Begreppet indirekt diskriminering är uppbyggt kring uttrycken missgynnande, jämförelsen och intresseavvägningen (prop. 1999/2000:143 [ pdf ||  ] s. 42 [  ]).

Ett missgynnande uppstår när en arbetsgivare tillämpar en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt, som verkar neutralt men som vid en närmare granskning i praktiken särskilt missgynnar personer av det ena könet. Missgynnandet tar sig uttryck i att de personerna jämfört med andra har svårare att uppfylla kriteriet eller bestämmelsen eller att förfaringssättet medför en negativ effekt för dem (prop. 1999/2000:143 [ pdf ||  ] s. 42 [  ]).

För att avgöra om en bestämmelse etc. särskilt missgynnar personer av det ena könet skall en jämförelse göras. Jämförelsen skall ske mellan å ena sidan den andel kvinnor som kan respektive inte kan uppfylla bestämmelsen och å andra sidan den andel män som kan respektive inte kan uppfylla denna. Syftet är att utröna om bestämmelsen särskilt missgynnar personer av något av könen som grupp. Skillnaden mellan de bland kvinnorna som kan respektive inte kan uppfylla bestämmelsen och de män som kan respektive inte kan uppfylla bestämmelsen bör vara betydande för att det ena könet som grupp skall anses ha missgynnats. Det är de faktiska förhållandena som skall bedömas. Lagstiftaren och EG-domstolen har överlämnat till de enskilda domstolarna att bedöma den närmare innebörden av den jämförelse som skall göras. (Se prop. 1999/2000:143 [ pdf ||  ] s. 42 [  ]).

Det finns ett visst utrymme för en arbetsgivare att få tillämpa ett kriterium, ett förfarande eller en bestämmelse trots att tillämpningen har negativ effekt för personer av det ena könet. Bedömningen av detta utrymme sker vid en intresseavvägning. Den ifrågasatta bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet skall prövas utifrån arbetsgivarens verksamhetsbehov. Utöver ett godtagbart verksamhetsbehov bör även godtas att en arbetsgivare tillämpar nationellt bestämda regler som avser att tillgodose viktiga samhälleliga mål inom ramen för social- eller sysselsättningspolitiken (prop. 1999/2000:143 [ pdf ||  ] s. 43 [  ]). I ett flertal rättsfall har EG-domstolen haft att bedöma hur en intresseavvägning skall göras. I allt väsentligt handlar det om en tillämpning av den s.k. proportionalitetsprincipen (se t.ex. målet Bilka Kaufhaus C-170/84 [  ]).

Vad gäller bevisbördan i ett mål om könsdiskriminering framgår av förarbetena till jämställdhetslagen att det åligger den som anser sig diskriminerad att lägga fram fakta som ger anledning att anta att det förekommit diskriminering, varefter bevisbördan övergår till arbetsgivaren som har att visa att missgynnandet inte har samband med könstillhörigheten. När det gäller frågor om indirekt diskriminering innebär detta att arbetstagaren eller den arbetssökande skall visa att den till synes neutrala bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet särskilt missgynnar personer av det kön som arbetstagaren eller arbetssökanden tillhör. Det ankommer därefter på arbetsgivaren att visa både att syftet med bestämmelsen etc. kan motiveras av sakliga skäl och att åtgärden är lämplig och nödvändig för att syftet skall uppnås. (Se prop. 1999/2000:143 [ pdf ||  ] s. 48 [  ] f.). Denna reglering bygger i sin tur på bevisbördedirektivet och EG-domstolens rättstillämpning.

Utgångspunkter i målet

För att det skall vara fråga om indirekt könsdiskriminering skall alltså för det första det ena könet särskilt ha missgynnats i förhållande till det andra. Mot bakgrund av vad som har upplysts i målet står det klart att många kvinnor utesluts från anställning hos bolaget genom tillämpningen av det längdkrav som bolaget ställt upp och som innebär att en arbetssökande för att komma ifråga för anställning skall vara mellan 163 och 195 cm lång. Parterna är ense om att längdkravet medför att cirka 25 procent av kvinnorna utesluts från anställning hos bolaget medan enbart omkring två procent av männen utesluts. Skillnaden beror på att kvinnor typiskt sett är kortare än män och därför i betydligt större utsträckning inte når upp till längdkravets nedre gräns, 163 cm. Parterna är ense om att skillnaden är så betydande att tillämpningen av längdkravet i praktiken särskilt missgynnar kvinnor.

Parterna är vidare ense om att JämO har lagt fram sådana fakta som ger anledning att anta att det förekommit diskriminering och att bevisbördan därmed har övergått på arbetsgivarparterna. Det ankommer alltså på arbetsgivarparterna att visa att syftet med längdkravet kan motiveras av sakliga skäl som inte har samband med könstillhörigheten och att det är lämpligt och nödvändigt för att syftet skall uppnås.

Arbetsgivarparterna har angett att syftet med längdkravet är att minska risken för belastningsskador hos arbetstagarna. Det är ostridigt mellan parterna att bolagets motiv för kravet är ett i lagens mening objektivt sett godtagbart skäl. Däremot är det tvistigt om kravet är lämpligt och nödvändigt för att uppnå syftet.

Något om utredningen i frågan om längdkravet är lämpligt och nödvändigt

Arbetsgivarparterna menar att längdkravet är lämpligt för att uppnå målet att minska risken för belastningsskador. De hävdar vidare att kravet är nödvändigt eftersom det inte finns några andra sätt att uppnå detta mål.

JämO har gjort gällande att längdkravet är olämpligt eftersom det är ett alltför trubbigt kriterium för att fylla syftet att minska belastningsskador. Det finns enligt JämO andra faktorer som har betydelse för risken att drabbas av arbetsskador. Vidare menar JämO att det finns handlingsalternativ i form av tekniska och/eller organisatoriska åtgärder. Kravet är därför enligt JämO inte heller nödvändigt.

Utredningen i dessa tvistefrågor består bl.a. av de utredningar som har gjorts av och de förhör som har ägt rum med professorerna R.K. och J.E. R.K. är adjungerad professor i maskinteknik, industriell ergonomi vid Chalmers tekniska högskola. Han har under lång tid bedrivit ergonomisk forskning, bl.a. vid Arbetslivsinstitutet. J.E. är professor i industriell arbetsvetenskap vid Linköpings Universitet. Han har bl.a. sysslat med ergonomiska frågor i befintlig fordonsindustri.

R.K. har på bolagets uppdrag gjort en utredning angående relevansen av att kräva att en person är 163–195 cm lång för att komma i fråga för en anställning som montör eller operatör i bolagets fabriker. Utredningen genomfördes på det sättet att ett antal balanser, närmast motsvarande arbetsmoment, valdes ut och studerades närmare ur ergonomisk synvinkel med hjälp av ett särskilt dataprogram. I programmet kan olika typiska arbetsställningar simuleras utifrån varierande kroppslängder på montören respektive operatören. På så sätt kan den faktiska belastningen i den simulerade situationen utvärderas. Resultatet har ställts mot gällande bedömningskriterier, bl.a. Arbetsmiljöverkets allmänna råd, men även frivilliga internationella standarder. Ett antal typsituationer har då identifierats som är ergonomiskt olämpliga, nämligen arbete med handen över huvudet, arbete utanför normal räckvidd, arbete i hopkrupen eller böjd arbetsställning samt arbete med nacken i extrem böjning eller vridning.

R.K. har i korthet dragit följande slutsatser av sin utredning.

Arbetet i fabrikerna innebär att kortare operatörer och montörer (under cirka 160–165 cm) måste inta olämpliga arbetsställningar. Det finns en omfattande vetenskaplig litteratur som bekräftar att det finns ett samband mellan risk för belastningsskador och de arbetsställningar som måste intas. I allmänhet är inte arbetsställningarna i sig skadliga om de inte förekommer i samband med andra försvårande omständigheter, framför allt en alltför stor tidsmässig exponering.

I A-fabriken finns många situationer där kortare operatörer löper en förhöjd risk för arbetsskador p.g.a. arbete i extrem framåtböjning av ryggen och/eller utanför normal räckvidd. I vissa situationer når inte en kort operatör tillräckligt långt för att kunna utföra arbetsmomentet över huvud taget. I A-fabriken finns även ett antal situationer som kan innebära en risk för arbetsskador till följd av dels arbete med händerna över huvudet och överarmarna lyfta mer än 60 grader, dels arbete med böjd nacke. I B-fabriken finns många situationer där kortare operatörer löper en förhöjd risk för arbetsskador p.g.a. återkommande arbete i extrem framåtböjning av ryggen och arbete med armarna extremt utsträckta. Det finns även situationer med en viss risk för skador till följd av arbete med nacken i bakåtböjning. I C-fabriken finns många olika moment som är ergonomiskt belastande. För kortare montörer uppstår höga risker för belastningsskador eftersom det finns ett stort antal situationer som innebär arbete med händerna över huvudet och överarmarna lyfta mer än 60 grader, återkommande arbete i extrem framåtböjning av ryggen samt arbete med upprepade bakåtböjningar i nacken. Den gjorda genomgången visar tydligt enligt R.K. att det är oundvikligt att ett längdkrav måste uppställas. Det går inte att säga att gränsen skall gå just vid 163 cm, men inget motsäger rimligheten av detta. Eftersom problemen ökar redan vid en kroppslängd av 165 cm borde längdkravet egentligen inte sättas lägre än så.

J.E. har på JämO:s uppdrag kommenterat R.K:s utredning. Han har uppgett i huvudsak följande. Dagens forskning på ergonomiområdet visar att det finns många olika orsaker till att en arbetstagare drabbas av belastningsskador. Många anser att de psykosociala orsakerna är minst lika viktiga att beakta som de fysiska belastningarna. Det är viktigt att utforma och organisera en arbetsplats på bästa möjliga sätt i ergonomiskt hänseende. Först när detta inte är tillräckligt blir det fråga om selektion, dvs. att välja bort arbetstagare som löper större risk än andra att drabbas av arbetsskador. Vid en sådan selektion är det lämpligt att göra en sammanvägning av ett antal olika faktorer, bl.a. ålder, kroppslängd, muskelstyrka, kroppsvikt, rökning, tidigare belastningsbesvär, fysisk aktivitet/kondition, sjukdomar, koordinationsförmåga och rörelseomfång. Olika faktorer har olika stor betydelse. Genom en sammanvägd bedömning har en arbetsgivare större möjligheter att hitta den lämpligaste arbetskraften. Vidare kan då också göras en bättre och mera träffsäker bedömning av om en viss arbetstagare löper risk att drabbas av belastningsskador. Ett förfarande av det här slaget skulle enligt hans uppfattning leda till att flera kvinnor skulle komma ifråga för anställning. Självklart har operatörens respektive montörens längd betydelse för den arbetsställning som han eller hon intar i ett visst arbetsmoment. Arbetsställningen är en av många viktiga faktorer som har betydelse när risken för belastningsskador skall bedömas. Den har dock inte någon avgörande betydelse. Vidare har den typ av simuleringar som R.K. har gjort av arbetsställningar sina begränsningar på så sätt att de inte ger en helt verklig bild av en viss situation. Ju kortare en arbetstagare emellertid är desto större risk löper han eller hon att drabbas av arbetsskador. Var gränsen för ett eventuellt längdkrav skall gå beror bl.a. på vilken risk för belastningsskador som arbetsgivaren kan acceptera.

R.K. har i sin tur kommenterat metoden att göra en mer allsidig bedömning på i huvudsak följande sätt. När de gäller en individs övriga egenskaper, utöver kroppslängden, som skulle kunna ha betydelse för risken att drabbas av belastningsskador saknas i många avseenden tillförlitliga forskningsunderlag. Betydelsen av ålder, rökning och i vilken utsträckning en arbetstagare tidigare har varit drabbad av belastningsskador kan dock ha viss relevans. Han har svårt att se att mätningar av exempelvis armlängd eller huvudlängd skulle ge något annat resultat än mätning av kroppslängd. En större muskelstyrka skulle kunna vara en skyddande faktor i en annan industri, dock inte i bolagets verksamhet. Det finns inget belägg för att en allmänt god fysisk kondition medför en mindre risk för belastningsskador. En undersökning av exempelvis koordinationsförmåga vore intressant, men en sådan faktor har inte alls samma relevans som kroppslängden.

När det gäller bolagets möjligheter att genom tekniska och organisatoriska åtgärder uppnå samma mål som motiverat längdkravet har de personer som har hörts i dessa frågor uttryckt olika åsikter. Det torde dock råda enighet om att det inte finns något rimligt utrymme för några ytterligare åtgärder av avgörande betydelse.

Föreligger indirekt könsdiskriminering?

Av den omfattande utredningen i målet kan till en början den slutsatsen dras att frågor som rör arbetsmiljön är ett mycket betydelsefullt inslag i bolagets verksamhet och att stora ansträngningar har gjorts och görs för att arbetsförhållandena skall bli så gynnsamma som möjligt. Detta framgår av bl.a. uppgifter som E.Ö., J.A. och R.J. har lämnat. Det har sålunda bl.a. framkommit att de belastningsergonomiska förhållandena beaktas redan under konstruktionsstadiet av en ny bilmodell för att produktionen skall kunna utformas på ett ur ergonomisk synvinkel så bra sätt som möjligt och att bolaget ligger mycket långt fram i att utveckla arbetet med arbetsmiljön. Sett i belysning av det nu anförda är det tveklöst så att bolagets krav på viss kroppslängd har förestavats av en verklig strävan att minska riskerna för belastningsskador hos arbetstagarna. Som redan anförts har detta inte heller ifrågasatts av JämO liksom inte heller att bolagets syfte med åtgärden är ett i och för sig objektivt godtagbart skäl som inte har samband med könstillhörigheten.

Av utredningen framgår att det omtvistade längdkravet började tillämpas under år 2000 och att det gäller för alla tre fabrikerna. Det går emellertid inte att av utredningen få någon klar uppfattning om vilka närmare överväganden som legat bakom kravet. Bl.a. E.Ö. och L.B. har i allmänt hållna ordalag uppgett att längdkravet torde ha uppställts efter rekommendation från företagshälsovården. Varken de eller någon annan som hörts har kunnat ange varför den nedre gränsen för kroppslängden bestämdes till 163 cm. R.J. har uppgett att han anser att ett längdkrav i och för sig är en del av vad som behövs för att bemöta riskerna för belastningsskador i arbetet, men har samtidigt förklarat att den fackliga organisationen inte är överens med bolaget om att den nedre gränsen skall gå vid 163 cm. Vidare har från några av de förhörspersoner som arbetsgivarparterna åberopat lämnats uppgifter om att det tidigare i praktiken tillämpades ett längdkrav i måleriet, den s.k. B-fabriken, som förut i större utsträckning än i dag innehöll manuella arbetsuppgifter. Ingen har dock kunnat redogöra för den närmare tillämpningen av detta krav eller vilken längd som då gällde.

Enligt vad som framgår av utredningen tycks enighet råda om att arbetet i de berörda fabrikerna är sådant att det, även med de omfattande arbetsmiljöinsatser som gjorts, är generellt ergonomiskt belastande. Såväl R.K. som J.E. är således ense om att det finns arbetssituationer som är olämpliga ur belastningssynpunkt för alla, oberoende av kroppslängd.

R.K. har vidare, med hänvisning till att den utredning som han vidtagit visar att korta personer i stor utsträckning måste arbeta i olämpliga arbetsställningar, bedömt att dessa utsätts för risk för belastningsskador på rörelseorganen i högre utsträckning än andra. Enligt honom utsätts arbetstagare med en kroppslängd ”under cirka 160–165 cm” för denna ökade risk. Enligt Arbetsdomstolens mening är det dock inte möjligt att av R.K:s utredning få någon uppfattning om hur den skillnad i risk för personer av olika längd som han anser föreligga mera konkret ter sig. Inte heller kan någon säker slutsats dras om skillnaden i risknivå för personer med en kroppslängd som ligger inom det intervall där R.K. anser att det finns en förhöjd risk.

J.E. är på så sätt ense med R.K. som att även han anser att arbetstagarens längd är en viktig faktor när det gäller att för aktuell typ av arbete bedöma risken för belastningsskador. Enligt hans uppfattning är det dock – när det gäller att genom ett urval av personer som skall anställas till ett visst arbete försöka minska risken för belastningsskador – betydligt effektivare med en bredare avvägning där även andra individuella riskfaktorer beaktas. Den riskfaktor som J.E. framhållit som särskilt betydelsefull vid en sådan sammanvägd bedömning är om personen tidigare haft belastningsbesvär. Även R.K. har uppgett att det finns belägg för att den som tidigare drabbats av arbetsskador löper ökad risk att drabbas på nytt.

När det gäller de faktiska förhållandena hos bolaget framgår det av utredningen att det finns anställda som är kortare än 163 cm. Från bolagets sida har dock inte kunnat anges hur många de är och följaktligen inte heller hur stor del av det totala antalet anställda som inte uppfyller längdkravet. Det har inte heller presenterats någon utredning som belyst i vilken omfattning anställda av olika längd rent faktiskt har drabbats av belastningsskador i rörelseapparaten.

Arbetstagarna C.S. och E.S., som båda är kortare än 163 cm, har berättat att de för sin del inte har upplevt att arbetsuppgifterna medfört några kroppsliga besvär. R.J. har uppgett att det för de anställda uppstår ergonomiska problem oavsett vilken kroppslängd de har och att han har uppfattningen att dessa problem föreligger i lika hög utsträckning hos dem som är 170–180 cm långa som hos dem som är kortare. Han har vidare berättat att det inte har hänt att någon anställd påtalat just längden som ett problem.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger det anförda och vad som i övrigt framkommit av utredningen inte någon entydig bild av längdkravets betydelse för att minska risken för belastningsskador hos de anställda. Tillämpningen av den nedre gränsen för längdkravet har en klart negativ effekt för kvinnliga arbetssökande som, när de inte uppfyller detta krav, automatiskt sållas bort och alltså helt utesluts från möjligheten till en vidare prövning i anställningsärendet. Enligt domstolens mening kan bolaget genom den utredning som förebringats inte anses ha på ett övertygande sätt visat att längdkravet varit en sådan lämplig och nödvändig åtgärd för att uppnå bolagets syfte med kravet, att åtgärden, trots den negativa effekten för kvinnor, skall anses tillåten. Det har inte av utredningen framkommit något som ger anledning att bedöma frågan olika beroende på vilken av de tre fabrikerna som avses. Genom att tillämpa längdkravet gentemot A-C.N. när hon sökte arbete hos bolaget har bolaget alltså gjort sig skyldigt till indirekt könsdiskriminering enligt 16 § jämställdhetslagen.

I vilka fall har diskriminering skett?

Med den gjorda bedömningen är det ostridigt att bolaget, när det gällt frågan om anställning i C-fabriken, gjort sig skyldigt till indirekt könsdiskriminering i strid med reglerna i 16 § och 17 § 1 jämställdhetslagen. När det gäller anställning i de två andra fabrikerna är arbetsgivarparternas ståndpunkt att bolaget inte handlat i strid med förbuden i 17 § 1 jämställdhetslagen eftersom A-C.N. inte enligt dem kan anses ha varit arbetssökande till arbeten i dessa fabriker.

Av utredningen har framkommit att rekrytering till A- och B-fabriken i regel skedde genom intern rekrytering. Det har vidare framkommit att A-C.N. ansökte om arbete hos bolaget den 18 oktober 2002, att hon därvid använde sig av den blankett som bolaget tillhandahåller och att hon, genom att göra en markering i förtryckta rutor, angav att hon sökte arbete i alla tre fabrikerna. I ett brev från bolaget den 31 oktober 2002 fick A-C.N. sedan beskedet att hennes möjligheter till anställning hos bolaget hade undersökts, men att hon, med anledning av företagets längdkrav inte kunde erbjudas något arbete. Det är ostridigt att bolaget under tiden mellan A-C.N:s ansökan och bolagets brev om avslag rekryterade externt till arbeten även i A- och B-fabrikerna. A-C.N. har uppgett att hon, när hon lämnade in sin ansökan om anställning, kände till att bolaget hade behov av extern rekrytering inte bara till C-fabriken utan även till de andra två fabrikerna.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda att A-C.N. varit att betrakta som arbetssökande även till de anställningar som var aktuella i A- och B-fabrikerna. Det innebär att bolaget även i dessa anställningsärenden agerat i strid med förbuden i 17 § 1 jämställdhetslagen genom att i förhållande till A-C.N. tillämpa längdkravet. Det finns, enligt domstolens mening, inte anledning att inom ramen för den föreliggande tvisten ta ställning till om handlandet skall anses falla in under det första eller det andra ledet i bestämmelsen.

Skadestånd

Vid den gjorda bedömningen skall bolaget betala ett allmänt skadestånd till A-C.N. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek bör beaktas att bolagets agerande uppenbarligen inte förestavats av någon avsikt att diskriminera. Det är snarare fråga om att bolaget gjort en, som det visat sig, inte godtagbar bedömning av det berättigade i det tillämpade längdkravet. Vid en samlad bedömning mot bakgrund av dessa omständigheter och den kränkning som A-C.N. utsatts för bestämmer Arbetsdomstolen skadeståndet till 40 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna ersätta JämO:s rättegångskostnader. Det råder inte någon tvist om beloppet.