AD 2004 nr 91

Tvisten m.m.

Efter ett anbudsförfarande fick Peab under hösten 2000 i uppdrag av Botniabanan AB att bygga tre landbroar och en s.k. koport. Arbetstagarna ville att ackord skulle tillämpas för dessa arbeten. Peab ansåg dock att förutsättningar för ackord inte förelåg utan att tidlön skulle tillämpas vilket också blev fallet. Tvisten i målet gäller om Peab genom att tillämpa tidlön brutit mot anläggningsavtalets lönebestämmelser och om Peab därför har ådragit sig skadeståndsansvar mot förbundet.

Förbundet har gjort gällande att det fanns förutsättningar att tillämpa ackord för arbetena och att enligt anläggningsavtalets lönebestämmelser ackord därmed också skulle tillämpas.

Arbetsgivarparterna har bestritt att det fanns förutsättningar att bedriva arbetena på ackord och har hänvisat till att de förutsättningar som enligt anläggningsavtalet skall finnas för att ackord skall kunna tillämpas inte förelåg. Vidare fanns det enligt arbetsgivarparterna inte ett sådant underlag att ett ackord kunde bli entydigt bestämt eller innehålla de föreskrivna uppgifterna enligt anläggningsavtalet.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förebringats omfattande muntlig och skriftlig bevisning.

Förbundet har efter huvudförhandlingen kommit in med ytterligare material i målet. Detta utgörs dels av en lönehandledning som av bl.a. Sveriges Byggindustrier getts in i samband med en senare huvudförhandling i ett annat mål, dels av en hänvisning till uppgifter som i det målet lämnats av en förhörsperson som där åberopats av arbetsgivarsidan. Förbundet gör gällande att materialet stöder förbundets ståndpunkt om ackordslön som huvudlöneform och har anfört att det nytillkomna materialet åberopas till styrkande av denna ståndpunkt för det fall Arbetsdomstolen gör bedömningen att den frågan har betydelse i målet. Vidare har förbundet hänvisat till ett hovrättsavgörande vad gäller rätten att åberopa ny utredning efter huvudförhandlingen.

I 43 kap. 14 § rättegångsbalken anges att om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas. Vidare anges att om kompletteringen är av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna inhämta utredningen på annat sätt än genom att hålla huvudförhandling. Enligt Arbetsdomstolens mening har det av vad förbundet åberopat inte framkommit sådana omständigheter att domstolen finner det vara nödvändigt att med stöd av den angivna bestämmelsen komplettera utredningen. Arbetsdomstolen anser inte heller att det föreligger sådana särskilda omständigheter som medför att den av förbundet åberopade bevisningen skall beaktas trots att den givits in och åberopats sedan huvudförhandlingen avslutats. Arbetsdomstolen lämnar således den av förbundet angivna bevisningen utan beaktande.

Vissa allmänna utgångspunkter för bedömningen av tvistefrågan

Den tvistefråga som Arbetsdomstolen har att ta ställning till är alltså om det fanns förutsättningar i anläggningsavtalets mening att tillämpa ackord för de aktuella arbetena.

Det finns i anläggningsavtalet inte någon särskild bestämning av själva begreppet ackord. Parterna synes dock vara ense om att avtalet tar sin utgångspunkt i vad som enligt vedertagen uppfattning är ett ackord. Det mest karaktäristiska för ett ackord torde principiellt vara att det finns ett direkt samband mellan mängden utfört arbete och den ersättning som utges för detta arbete. Om däremot tidlön tillämpas saknas ett sådant samband. Utifrån mängden arbete beräknas ett ackordspris, dvs. den ersättning som skall utgå. Efter en viss tid mäts arbetet upp och en förtjänstnivå räknas fram. På grund av det samband som sålunda finns mellan mängden arbete som utförts och ersättningen har arbetstagaren genom sin arbetsinsats möjlighet att påverka utfallet.

I målet har följande beskrivning lämnats av en överenskommelse om ackord på anläggningsavtalets område. Som grund för en ackordsuppgörelse finns det ett underlag. Med utgångspunkt i en uppskattning av det arbete som skall utföras beräknas en viss mängd arbete. Vanligen sker beräkningen med utgångspunkt i mängden form, armering, betong osv. som skall användas. Därefter uppskattas hur lång tid det går åt för att utföra denna mängd arbete. Vid denna beräkning kan vissa fastställda tidlistor användas varav framgår hur lång tid respektive arbetsmoment tar, den s.k. enhetstiden. Genom att multiplicera mängden med enhetstiden får man fram ett visst antal timmar som projektet beräknas ta i anspråk.

Det beskrivna förfaringssättet innebär alltså en uppskattning i förväg av de ingående parametrarna. Förbundet har emellertid gjort gällande att det enligt avtalet även går att fastställa dessa i efterhand och att de därefter kan regleras mot en mätning i efterhand. Parterna har olika uppfattningar huruvida en sådan s.k. eftermätning är förenlig med avtalet eller inte. Parterna har även olika uppfattningar om vilket underlag som i praktiken krävs för att göra de beskrivna beräkningarna.

Parterna har också skilda uppfattningar om vid vilken tidpunkt som bedömningen av om det föreligger förutsättningar för ackord eller inte skall göras. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att förutsättningarna för ackord skall föreligga före arbetets påbörjande. De har därvid hänvisat till att det i avtalet, närmare bestämt i protokollsanteckningen till § 3 c 1, anges att förutsättningar för ackord föreligger bl.a. när de produktionstekniska förutsättningarna är kända ”före arbetets påbörjande” och när den normala tidsåtgången per arbetsenhet kan beräknas ”före arbetets påbörjande”. Förbundet har å sin sida hänvisat till att i praktiken äger ackordsförhandlingar vanligtvis rum vid en senare tidpunkt. Det är då enligt förbundet naturligt att det är förutsättningarna vid denna senare tidpunkt som är avgörande för frågan om ackord kan tillämpas. Förbundet har även framhållit att det inte finns någon part att förhandla med innan arbetena påbörjas eftersom parten från arbetstagarsidan, dvs. arbetslaget, inte finns på plats innan dess.

Att det av avtalet framgår att ett par förutsättningar för ackord skall bedömas efter förhållandena före arbetets påbörjande tyder onekligen på att parterna har avsett att bedömningen av om ackord skall tillämpas eller inte skall ske utifrån de förutsättningar som föreligger innan arbetena påbörjas. Om avtalet emellertid tillämpas på ett annat sätt i praktiken, något som vinner visst stöd av utredningen, talar detta i och för sig emot att avtalet skall tolkas på det sättet. Beträffande de aktuella entreprenaderna upptogs inga förhandlingar om ackord, vare sig före arbetets påbörjande eller därefter. Det finns således inte i detta fall några alternativa tidpunkter utifrån vilken bedömningen kan göras. Förbundet har dessutom gjort gällande att det gick att ta fram ett ackordsunderlag redan på grundval av de handlingar som förelåg på anbudsstadiet och att det följaktligen enligt förbundets uppfattning redan vid den av arbetsgivarparterna hävdade tidpunkten förelåg förutsättningar för ackord. I det fortsatta resonemanget utgår därför Arbetsdomstolen tills vidare från att det är denna tidpunkt som är avgörande för bedömningen.

Innan domstolen går närmare in på bedömningen av om det fanns förutsättningar för ackord eller inte i detta fall finns det även anledning att behandla frågan om vem som har bevisbördan vid den prövning som skall göras. Förbundet har hävdat att ackord är huvudlöneformen enligt anläggningsavtalet. Detta innebär enligt förbundet att om arbetsgivarparten, såsom i detta fall, hävdar att någon annan löneform skall användas har arbetsgivarsidan bevisbördan för att det inte gick att tillämpa ackord. Arbetsgivarparterna har invänt att tidlön i praktiken är huvudlöneform eftersom ackordsmängden är så låg som under 20 procent medan resterande arbeten, alltså drygt 80 procent, utförs mot tidlön. Enligt arbetsgivarparternas uppfattning innebär detta att förbundet därmed har bevisbördan för sin ståndpunkt att det fanns förutsättningar för att tillämpa ackord.

I avtalet anges att tidlön skall tillämpas då förutsättningar för ackord inte föreligger samt att ackord skall tillämpas för allt arbete där förutsättningar härför föreligger. Om man enbart ser till avtalstexten kan den enligt Arbetsdomstolens mening inte leda till någon annan slutsats än att ackord som löneform alltid skall tillämpas i första hand om förutsättningarna är uppfyllda. Detta kan i sin tur inte innebära något annat än att ackord skall ses som huvudlöneform. En sådan tolkning får också stöd av den utredning som förekommit om parternas avsikter med avtalsbestämmelserna, nämligen protokollet från avtalsförhandlingarna 1965–1966 då bestämmelserna fick sin i huvudsak nuvarande materiella utformning. I protokollet noterades då i anslutning till den paragraf i avtalet som motsvarade nuvarande § 3 c 1 bl.a. att den förändrade lydelsen att ackord skall tillämpas för allt arbete, där förutsättningar härför föreligger, skett i syfte att uttrycka parternas ömsesidiga uppfattning att ackord skall tillämpas i så stor omfattning som det är rimligt och möjligt. Före avtalsändringen hade bestämmelsen den lydelsen att ”ackord bör tillämpas för visst arbete”. Med anledning av att bestämmelsen om tidlönearbete ändrades på ett sätt som innebar en övergång från normerad till minsta ackordskompensation antecknades i förhandlingsprotokollet vidare att parterna därmed inte avsett att frångå prestationslönesystemet som det bärande lönealternativet inom anläggningsindustrin. Arbetsgivarparternas uppgifter om hur fördelningen i dag av arbeten mellan de skilda löneformerna ser ut har bestritts av förbundet. Någon närmare utredning om den verkliga fördelningen av löneformerna har inte förebringats i målet. Visserligen torde den utredning som finns nog ge utrymme för slutsatsen att tidlönearbetet ökat i omfattning på bekostnad av ackorden. Utredningen ger däremot inte, enligt Arbetsdomstolens mening, stöd för slutsatsen att avtalet inte längre skulle, på det sätt som texten speglar, ha den innebörden att ackordet är den löneform som skall tillämpas i första hand. Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda att det är motiverat att det vid meningsskiljaktigheter om ackord kan tillämpas på visst arbete eller inte får anses ligga på arbetsgivarparten att visa skäl för sin ståndpunkt att det inte funnits förutsättningar för ackord.

Fanns förutsättningar för ackord?

Mot bakgrund av de ståndpunkter som vardera partssidan har fört fram synes de avgörande tvistefrågorna vara dels om de produktionstekniska förutsättningarna varit kända före arbetets påbörjande, dvs. om det har brustit eller inte i fråga om framför allt en av punkterna i protokollsanteckningen till bestämmelsen om ackordstillämpning, dels om det funnits möjligheter att ta fram ett sådant ackordsunderlag så att ackordet kunnat entydigt bestämmas.

Det finns i målet ingen utredning som belyser hur avtalsparterna vid avtalets tillkomst sett på de i avtalet förekommande begreppen produktionstekniska förutsättningar och produktionstekniskt underlag. Klart är att de bestämmelser där dessa uttryck förekommer funnits i avtalet under mycket lång tid och även redan i avtal före 1966 års avtal då de tidigare omnämnda ändringarna gjordes. I protokollet från avtalsförhandlingarna 1965–1966 noterades emellertid att parterna var överens om att utöver vad som anfördes i protokollsanteckningen om vilka förutsättningar som skulle vara uppfyllda för att ackord skulle tillämpas, skulle ytterligare ett villkor vara uppfyllt, nämligen att ackordet som löneform skulle vara till fördel för både arbetsgivare och arbetare. Det antecknades vidare att parterna var eniga om att även om i protokollsanteckningen angivna förutsättningar var uppfyllda fanns arbeten som t.ex. var av så begränsad omfattning eller komplicerad natur att det uppenbarligen var orimligt ur praktisk eller ekonomisk synpunkt att sätta ackord. Några avgörande slutsatser kan inte dras av vad som sålunda framkommit. Möjligen kan den slutsatsen dock dras att avtalsparterna synes ha den uppfattningen, såvitt nu är av intresse, att produktionstekniska förutsättningar för ackord kan vara uppfyllda även vid komplicerade arbeten, men att det i dessa fall ändå skulle finnas utrymme för att underlåta att tillämpa ackord i de fall detta ter sig uppenbart orimligt.

Mot förbundets påstående att förutsättningarna i detta fall varit uppfyllda för ackord har arbetsgivarparterna till att börja med gjort den mera generella invändningen att det enligt deras mening i princip inte är möjligt att ackordsätta brobyggen och i synnerhet inte om dessa, som i förevarande fall, byggs på totalentreprenad eller generalentreprenad med konstruktionsansvar. Till stöd för att det förhåller sig på det sättet har arbetsgivarparterna hänvisat till ett antal brobyggen där arbetet utförts mot tidlön. Förbundet har mot dessa exempel invänt att flera av brobyggena har utförts inom ramen för ett annat avtalsområde där förbundet inte har något inflytande. Vidare har förbundet på sin sida hänvisat till ett antal brobyggen där arbetena utförts med tillämpning av ackord. Häremot har arbetsgivarparterna i sin tur invänt att det vid dessa broar inte varit fråga om några ”riktiga”, avtalsenliga ackord. Det har enligt dem i stället rört sig om uppgörelser som kännetecknas av att de skall garantera arbetstagarna en viss lön utöver vad som skulle följa med en tidlön direkt enligt avtalet utan att lönen i egentlig mening blir beroende av den arbetsinsats som utförs. Förbundet har bestritt att det skulle röra sig om något annat än avtalsenliga ackord. En mycket stor del av utredningen har ägnats åt att belysa förhållandena vid de av vardera partssidan sålunda åberopade brobyggena. Enligt domstolens mening har utredningen i denna del inte på något avgörande sätt varit ägnad att ge ledning för domstolens prövning av tvistefrågan i målet. Domstolen kan emellertid konstatera att utredningen inte ger belägg för slutsatsen att brobyggen i allmänhet skulle vara av det slaget att förutsättningarna för ackord i princip aldrig skulle föreligga. Utredningen i denna del ger inte heller stöd för slutsatsen att ackord vid sådana byggen bara skulle kunna förekomma under vissa särskilda betingelser t.ex., som arbetsgivarparterna gjort gällande, i fall när alla behövliga markarbeten klarats av för sig och själva broöverbyggnaden görs i en senare särskild etapp som då noga kunnat förberedas.

Inte heller ger utredningen enligt domstolens mening belägg för att det förhållandet att ett arbete utförs på totalentreprenad eller generalentreprenad med konstruktionsansvar skulle generellt sett utesluta en tillämpning av ackord.

Det kan i sammanhanget konstateras att avtalet inte innehåller några uttryckliga undantag av det nu behandlade slaget. Det ter sig inte heller rimligt att förutsätta att avtalets bestämmelser om krav på kännedom om de produktionstekniska förutsättningarna vid arbetets påbörjande skulle ha en sådan innebörd att detta krav aldrig skulle kunna anses uppfyllt vid vissa sorters byggnationer eller entreprenadformer. Ett sådant synsätt skulle utesluta en väldigt stor del av alla förekommande arbeten från ackord, något som inte gärna kan förenas med ett avtal som, enligt vad som tidigare konstaterats, måste anses utgå från ackord som den löneform som i första hand skall användas.

Arbetsgivarparterna har vidare som invändning mot en ackordstillämpning anfört att arbetsgivaren innan arbetet har påbörjats ofta inte har klart för sig exempelvis vilka produktionsmetoder, material och hjälpmedel som skall användas vid projektet, hur arbetet skall bedrivas och hur det aktuella objektet närmare skall konstrueras enligt bygghandlingar som man kan bygga efter. De har därvid särskilt betonat att dessa förhållanden kan klargöras först långt in i produktionen allteftersom projekteringen äger rum. De har framhållit att detta var något som också gällde för de aktuella entreprenaderna eftersom de uppfördes på totalentreprenad eller generalentreprenad med konstruktionsansvar.

De invändningar som arbetsgivarparterna sålunda har anfört till stöd för att det inte fanns förutsättningar för ackord vid de omtvistade brobyggena är påfallande allmänt hållna och tar alltså inte i någon större utsträckning sikte på de aktuella byggena. Som Arbetsdomstolen redan uttalat kan bestämmelserna om ackord inte anses ha den innebörden att vissa entreprenadformer skulle vara generellt uteslutna från en ackordstillämpning. I detta ligger att det från arbetsgivarparterna särskilt framhållna förhållandet att helt färdiga bygghandlingar som regel inte finns tillgängliga vid byggstarten vid totalentreprenader och generalentreprenader med konstruktionsansvar inte i sig kan anses medföra att förutsättningar för ackord saknas. Det framgår visserligen att det för de aktuella entreprenaderna utarbetats många ritningar efter byggstarten och att antalet ritningar totalt varit avsevärt fler än de som fanns vid arbetenas påbörjande. Utredningen visar emellertid också att även mycket små förändringar medför att nya ritningar måste färdigställas. Det finns inte i utredningen belägg för att ansvaret för att ta fram arbetsritningar i detta fall avvikit från vad som annars kan antas gälla och t.ex. vila på förutsättningen att byggnationerna under arbetets gång kunde komma att på något mer avgörande sätt behöva konstrueras om i förhållande till vad som från början gällde. Det kan vidare konstateras att flera av de faktorer som enligt arbetsgivarparterna varit oklara och därför utgjort hinder för ackord, t.ex. det närmare valet av produktionsmetoder och hjälpmedel, torde vara sådana faktorer som ingår i arbetsgivarens egen planering och ledning av arbetet och som inte heller är knutna till någon särskild entreprenadform. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det mot bakgrund av vad som sagts i det föregående om innebörden av ackordsbestämmelsen i avtalet inte heller gärna antas att arbetsgivaren kan vägra ackord med hänvisning till att de produktionstekniska förutsättningarna inte varit kända i de fall det rör sig om sådana förutsättningar som det ligger i arbetsgivarens egen hand att bestämma över.

Det ter sig vidare som närmast självklart att sådana omständigheter som att väderleken kan komma att ändra förutsättningarna för arbetet inte kan anses medföra att de produktionstekniska förutsättningarna inte är kända i sådan utsträckning att det är möjligt att ackordsätta arbetet. På motsvarande sätt kan den omständigheten att man rent allmänt torde ha att räkna med att förhållanden kan komma att ändras, t.ex. så att en vald arbetsmetod måste under arbetets gång bytas ut mot någon annan, inte anses medföra att det i avtalets mening saknas förutsättningar för ackord. Det ligger i sakens natur att förutsättningarna för ett arbete alltid kan ändras av olika skäl som inte direkt kan anas i förväg. Detta tycks för övrigt vara förutsett i avtalet. Sålunda framgår av § 3 c 2.2 att om förutsättningarna för en del av arbetet ändras skall nytt ackord fastställas för den delen, förutsatt att även det nya arbetet uppfyller förutsättningarna för ackord enligt de allmänna villkoren under punkten c 1.

Det nu förda resonemanget har enligt Arbetsdomstolens mening även bäring på det av arbetsgivarparterna särskilt påtalade förhållandet att de omtvistade entreprenaderna innefattat markarbeten. Arbetsgivarparterna synes därvid mena att markarbeten regelmässigt medför sådana osäkerhetsfaktorer att förutsättningar för ackord inte finns. Arbetsdomstolen har dock svårt att se att en sådan allmän slutsats kan dras. Visserligen har några förhörspersoner vittnat om att det ofta inträffar förändringar sedan de verkliga markförhållandena under arbetets bedrivande blivit klarlagda. Det kan dock enligt domstolens mening inte vara förenligt med avtalet att utan särskild anledning utgå från att sådana förändringar kommer att ske och redan med hänvisning härtill anse att förutsättningar för ackord inte finns. Av utredningen i målet framgår inte att de aktuella arbetena skulle ha innefattat några särskilda osäkra moment eller faktorer. Det framgår också att det inte heller blev fråga om några större förändringar i praktiken och att de inte medförde några större förändringar eller förseningar av projekten i dess helhet. Vidare har det inte framkommit annat än att dessa förändringar av arbetena skulle ha kunnat hanteras på det sätt som föreskrivs i den nyss redovisade bestämmelsen i avtalets § 3 c 2.2.

Från arbetsgivarparternas sida har som anförts ovan gjorts gällande att det inte heller var möjligt att ta fram ett ackordsunderlag för de omtvistade entreprenaderna som skulle ha innehållit erforderliga uppgifter och gjort det möjligt att uppfylla avtalets krav om att ett ackord skall vara entydigt bestämt. Förbundet har å sin sida anfört att det mycket väl gått att ta fram ett ackordsunderlag och att detta varit möjligt redan med utgångspunkt i de handlingar som funnits tillgängliga på anbudsstadiet. För att visa hur ett sådant skulle ha kunnat sett ut har förbundet åberopat ett underlag som en ombudsman, som också hörts i målet, upprättat för en av entreprenaderna med utgångspunkt i anbudshandlingarna.

De anbudshandlingar som har presenterats för domstolen består dels av förslagsritningar och vissa handlingar som ingick i beställarens förfrågningsunderlag, dels de mängdberäkningar som två konsultfirmor gjorde på uppdrag av Peab. För entreprenaden 5532 fanns det beträffande vägbron för E4 över järnväg två förslagsritningar. På den del av entreprenaden som avsåg den s.k. koporten, och som utfördes på vanlig generalentreprenad, fanns det fyra ”färdiga” ritningar. Vidare fanns det bl.a. tekniska beskrivningar, administrativa föreskrifter, mängdbeskrivningar och geologiska beskrivningar. Tillsammans med ritningarna utgjorde dessa handlingar förfrågningsunderlaget för denna entreprenad. På uppdrag av Peab gjorde konsultfirman ELU-Konsult en beräkning av s.k. anbudsmängder. Motsvarande underlag fanns beträffande de två andra entreprenaderna. För bron över Ryssbäcken fanns två förslagsritningar och beträffande bron vid Husum fanns tre förslagsritningar. Av förhöret med H.S., professor i brobyggnad vid Kungliga Tekniska högskolan, framgår att det material som fanns på anbudsstadiet var vad som vanligen finns framtaget vid denna typ av objekt innan arbetena påbörjas. Enligt honom tillhandahöll beställaren ett underlag som var av god kvalitet, som innehöll de relevanta förutsättningarna och uppgifterna för att bedriva projektet, och som även varit tillräckligt som grund för ett ackordsunderlag.

Många av förbundets övriga förhörspersoner har också uppgivit att det enligt deras uppfattning skulle ha gått bra att ta fram ett ackordsunderlag på grundval av dessa handlingar. De har därvid förklarat att okända detaljer som t.ex. dimensionerna på armeringsjärn kan, såsom beskrivits tidigare, regleras i efterhand när de verkliga mängderna är kända. Detta sker enligt vad de uppgivit på så sätt att tillkommande respektive avgående mängder i jämförelse med ackordsunderlaget läggs till eller dras ifrån.

Flera av de personer som har hörts på begäran av arbetsgivarparterna har uppgivit att det enligt deras åsikt fanns så många osäkerhetsfaktorer på anbudsstadiet att det inte skulle vara möjligt att träffa en ackorduppgörelse. Exempelvis har R.H., adjungerad professor vid Luleå Tekniska Universitet, förklarat att anbudsmängderna endast är angivna i grova tal och att dessa bearbetas och räknas om efter det att entreprenören har fått uppdraget att bygga objektet.

När det gäller frågan om det går att använda uppskattade anbudsmängder som grund för ett ackordsunderlag drar Arbetsdomstolen den slutsatsen, efter att ha hört den muntliga bevisningen i målet, att det visserligen råder skilda uppfattningar i denna fråga och att den praktiska tillämpningen varierar mellan olika arbetsplatser och olika arbetsgivare. När det gäller de nu aktuella entreprenaderna har det dock enligt domstolens mening inte visats på omständigheter som kan föranleda slutsatsen att det inte varit möjligt att mot bakgrund av tillgängliga handlingar ta fram ett ackordsunderlag.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att en samlad bedömning av utredningen inte ger stöd för att finna att det för de omtvistade entreprenaderna har saknats förutsättningar för ackord. Peab har därmed brutit mot kollektivavtalet genom att på det sätt som skett tillämpa tidlön och har därför ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot förbundet.

Skadeståndets storlek

Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktar Arbetsdomstolen att den omtvistade frågan rör en central del av parternas kollektivavtal. Vidare bör beaktas att Peab, såvitt framkommit i målet, tämligen omgående intog ståndpunkten att det inte gick att tillämpa ackord för arbetena utan att ens förutsättningslöst diskutera frågan med arbetstagarna. Vid en sammantagen bedömning finner Arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 150 000 kr.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet skall arbetsgivarparterna ersätta förbundet för rättegångskostnader. Om det yrkade ombudsarvodet råder inte tvist. Däremot har arbetsgivarparterna bestritt att utge den ersättning om 61 000 kr jämte mervärdesskatt om 15 250 kr som förbundet yrkat avseende arvode till professorn H.S. Denne har på förbundets begäran dels avgett ett utlåtande i tvisten, dels hörts i målet och därvid varit närvarande under huvudförhandlingen. Arbetsgivarparterna har i den delen vitsordat 28 000 kr som skäligt belopp. Arbetsdomstolen finner att förbundet bör tillerkännas ersättning med yrkat belopp avseende kostnaden för H.S. Arbetsgivarparterna har vidare bestritt att utge ersättning för den av förbundet yrkade kostnadsersättningen för vittnet Jim Sundelin och har därtill yrkat att förbundet, oavsett utgången i målet, skall stå för arbetsgivarparternas kostnad för deras vittne B.T. Enligt domstolens mening föreligger inte förutsättningar att bestämma att förbundet skall ersätta arbetsgivarparterna dess kostnad för vittnet B.T. Vidare finner Arbetsdomstolen att förbundets kostnad för vittnet Jim Sundelin får anses skäligen påkallad för tillvaratagande av förbundets rätt. Även den kostnaden skall följaktligen ersättas av arbetsgivarparterna. Kostnaderna i övrigt bedöms även de som skäliga.