AD 1997 nr 42

Förbundet

Bakgrunden till de i målet aktuella anställningsavtalen är att kommunen i januari 1993 beslöt att ändra förvaltningsorganisationen inom Barn- och ungdomsnämndens verksamhetsområde. Skolor, förskolor och fritidshem skulle delas upp i 13 områden. Vidare beslöts bl.a. att tjänsterna som områdeschefer skulle ledigförklaras genom internannons snarast möjligt samt att områdeschefer skulle anställas på tidsbegränsade chefsförordnanden.

Av den internannons som sedan skickades ut framgick att områdeschefernas arbetsuppgifter skulle vara att leda, samordna och utveckla verksamheten inom området mot uppställda mål, att tydliggöra förvaltningens inriktningsmål och engagera personalen för uppgiften, att ansvara för att personalen, arbetsformer och metoder kontinuerligt utvecklas i en tillåtande miljö, att fullgöra nämndens arbetsgivaransvar inom området, att ansvara för rektors åligganden enligt lag/förordning samt att ansvara för budget och ekonomisk uppföljning inom området.

Tjänsten som utvecklingsansvarig utannonserades i tidningen. Enligt annonsen skulle arbetsområdena bestå i att ansvara för utvärderingsfrågor på kommunnivå enligt den kommunala skolplanen och nämndens verksamhetsplan, att vara kommunens kontaktperson gentemot Skolverket, att initiera utvecklings- och förändringsarbete inom förskola och grundskola, att utveckla metoder för målanalys, utvärdering och uppföljning samt planerings- och utredningsarbete.

B.L., B.N., V-A.N. och N-Å.Å. anställdes i juni 1993 enligt de aktuella avtalen på tidsbegränsade förordnanden för tiden 1 augusti 1993 – 31 juli 1996. De hade samtliga anställning hos kommunen redan tidigare. B.L. var skolpsykolog, B.N. var speciallärare och vikarierande studierektor, V-A.N. var förskoleföreståndare och N-Å.Å. var ämneslärare. Avtalen innebar helt nya arbetsuppgifter och nya anställningsvillkor – bl.a. att arbetstiden blev oreglerad och att övertidsersättning inte utgick – jämfört med deras tidigare befattningar.

De fyra arbetstagarna ålades att ägna hela sin arbetstid åt sina nya arbetsuppgifter. Vidare angavs i anställningsavtalen att AB 89 jämte därtill hörande bilagor gällde för anställningen. Denna passus hade varit överflödig om det som kommunen påstått var fråga om ett tidsbegränsat uppdrag inom ramen för ett redan existerande anställningsförhållande.

Den 27 oktober 1995 fick B.L., B.N. och V-A.N. ett skriftligt besked från kommunen om att de tidsbegränsade förordnandena skulle upphöra den 31 juli 1996. N-Å.Å. fick ett motsvarande besked avseende hans förordnande som utvecklingsledare. Som orsak angavs barn- och ungdomsnämndens beslut att av ekonomiska skäl omstrukturera verksamheten. Det bör framhållas att beskedet lämnades med åberopande av 15 § anställningsskyddslagen. Ett motsvarande varsel hade redan tidigare sänts till förbundets lokala representant C.J., som den 30 oktober 1995 kallades till överläggning enligt 30 a § anställningsskyddslagen rörande varsel om upphörande av visstidsanställning för rektorer. I protokollet från denna överläggning har angetts att förvaltningens tretton rektorer samt utvecklingsledaren är anställda på tidsbegränsade anställningsavtal.

Att kommunen har betraktat förordnandena som särskilda anställningar framgår av ett tjänstgöringsintyg för V-A.N. som utfärdades den 13 oktober 1995. Där angavs att anställningstiden var ”1993‑08‑01 och fortfarande” och att hon hade ”Kontraktsanställning t o m 1996‑07‑01.”

Först vid en lokal tvisteförhandling i december 1995 gjorde kommunen gällande att anställningsskyddslagen inte var tillämplig på visstidsförordnandena samt att dessa var att betrakta som uppdrag inom ramen för ett existerande anställningsavtal.

De fyra medlemmarnas anställningar som rektorer respektive utvecklingsledare upphörde den 31 juli 1996. B.L. har helt lämnat sin anställning i kommunen och är numera rektor i en annan kommun. B.N. är numera anställd som studierektor i kommunen med samma lön som under rektorstiden. V-A.N. är numera föreståndare inom kommunen med bibehållna löneförmåner. N-Å.Å. har arbete inom kommunen som fortbildningshandläggare, också han med bibehållna löneförmåner.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande grunder för talan. B.L:s, V-A.N:s, B.N:s och N-Å.Å:s anställningar som rektorer respektive som utvecklingsledare utgör anställningsavtal vilka med tanke på avtalens faktiska innebörd, avtalens ordalydelse samt kommunens hantering av avtalen måste betraktas som särskilda visstidsanställningar. De fyra arbetstagarna har själva uppfattat det som att de fått separata anställningar som rektorer respektive som utvecklingsledare. Enligt förbundets uppfattning innefattar kommunens agerade ett kringgående av anställningsskyddslagens regler om visstidsanställningar. De i målet aktuella förordnandena har tidsbegränsats utan att de förutsättningar som anges i 5 § anställningsskyddslagen har varit uppfyllda. De aktuella anställningarna strider därför mot 4 § första stycket anställningsskyddslagen och skall enligt 36 § samma lag förklaras gälla tills vidare, utom såvitt avser B.L. vilken som nämnts har fått anställning i en annan kommun.

De fyra arbetstagarna har visserligen inte lidit någon ekonomisk förlust som en följd av att visstidsförordnandena har upphört. De har emellertid lidit skada genom den kränkning som det innebar att de blev av med sina chefstjänster och de intressanta arbetsuppgifter som dessa tjänster var förenade med.

Kommunen

Tillsvidareanställning är den dominerande anställningsformen för chefer inom kommunal förvaltning. Redan under 1960-talet började man dock diskutera behovet av att öka rörligheten bland cheferna. Detta ledde senare till att parterna på det kommunala området träffade kollektivavtal om att särskilt visstidsförordnande får meddelas i vissa fall. Regler om detta finns i AB 94 Kap. II § 2 mom. 3, där det anges att – oavsett vad 5 § anställningsskyddslagen stadgar – särskilt visstidsförordnande kan meddelas för högst sex år. Avtalsparterna är emellertid överens om att förordnanden enligt denna bestämmelse skall tillämpas i mycket begränsad omfattning och endast beträffande vissa högre chefer. De i förevarande mål aktuella arbetstagarna är inte högre chefer av det slag som avtalsbestämmelsen tar sikte på.

I början av 1990-talet uppkom frågan om införande av tidsbegränsade förordnanden i Söderhamns kommun. En arbetsgrupp bildades och till denna kopplades en referensgrupp. I referensgruppen deltog bl.a. N-Å.Å. och A.S. från förbundet. Den anställningsform som då diskuterades överensstämmer i sak med den som nu är föremål för tvist.

Frågan om hur den nya förvaltningsorganisationen skulle utformas blev föremål för remiss till samtliga fackliga organisationer. Av remissvaret från Söderhamns lokalavdelning av Lärarförbundet framgår att avdelningen noggrant hade genomgått remissen samt att den inte ställde krav på slutande av kollektivavtal för de tidsbegränsade tjänsterna. Kommunen vill också peka på att det den 2 juni 1993 hölls förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen i frågan. Vid förhandlingen hade man från förbundets sida ingen erinran mot att de nya befattningshavarna fick tidsbegränsade förordnanden fr.o.m den 1 augusti 1993 t.o.m. den 31 juli 1996 samtidigt som de garanterades en tillsvidareanställning i annan befattning i kommunen.

Kommunen har inte haft något syfte att kringgå gällande lagstiftning och något sådant kringgående har enligt arbetsgivarsidans uppfattning inte heller skett. Ledmotivet för de vidtagna åtgärderna har varit att avdramatisera chefsrollen genom att en omprövning kunnat ske för bägge parter. Inte heller fanns det från kommunens sida något syfte att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar med de berörda medlemmarna. Detta har stått klart för arbetstagarna, eller dessa borde i vart fall ha insett att så var fallet. Av exempelvis B.N:s anställningsavtal § 5 framgår att hon skall ägna hela sin arbetstid inom sitt ansvarsområde och att särskilt godkännande krävs från Barn- och ungdomsnämnden för att engagera sig i annan verksamhet. Uppdragen för de berörda medlemmarna var således att vara chef eller samordnare.

När kommunen beslutade att uppdragen inte skulle förlängas var detta inte hänförligt till några skäl som var hänförliga till de fyra arbetstagarnas personliga förhållanden. Bakgrunden var helt enkelt att man beslöt reducera antalet områden från 13 till 7. Det uppkom därmed en arbetsbristsituation avseende de aktuella sysslorna.

Samtliga berörda, förutom B.L. som lämnat sin anställning i kommunen, har efter utgången av förordnandetiden inom ramen för sina anställningar hos kommunen erhållit kvalificerade arbetsuppgifter med bibehållen lön. Frågan är då vilka negativa konsekvenser som uppstått. Om man valt att tillsvidareanställa de berörda som rektorer hade så småningom arbetsbrist uppstått och de övertaliga hade då fått skäliga omplaceringserbjudanden. Det är heller inte klart vad den påstådda skadan bestått i utan det förefaller som att de fyra arbetstagarna har känt sig förfördelade utifrån turordningsresonemang.

Det är riktigt att kommunen i underrättelserna till arbetstagarna liksom i kallelsen till varselöverläggning m.m. har åberopat reglerna i anställningsskyddslagen. Detta innefattade dock inget erkännande av att lagens regler var tillämpliga i den aktuella situationen utan berodde helt enkelt på att kommunen följde inarbetade rutiner.

Kommunen gör sammanfattningsvis gällande följande som grund för bestridandet. De ingångna avtalen innebär inte att det har träffats överenskommelse om tidsbegränsade anställningar. Vad som inträffat är i stället att parterna har träffat avtal om tidsbegränsade förordnanden inom ramen för anställningsavtal som gällde tills vidare. Det finns inget som hindrar parterna i ett anställningsavtal att göra en överenskommelse av denna innebörd. Innebörden av förbundets inställning i målet leder till att det skulle föreligga turordning till vissa befattningar. Anställningsskyddslagen har emellertid inte den innebörden. Något brott mot den lagen föreligger därför inte. De omtvistade uppdragen skall alltså inte förklaras gälla tills vidare och inte heller skall kommunen åläggas att utge skadestånd. För den händelse att arbetsdomstolen kommer fram till att det har varit fråga om tidsbegränsade anställningar vitsordas att anställningsskyddslagens förutsättningar för sådana anställningar inte har varit uppfyllda i detta fall.

Förbundet

Det är inte riktigt att den av kommunen angivna remissen avsåg frågan om anställningsformen för vissa chefstjänster. Remissen avsåg i stället själva omorganisationen och utformningen av de 13 områdena.

Det är vidare inte riktigt att parterna har förhandlat enligt 11 § medbestämmandelagen om anställningsformen som sådan. Förhandlingarna gällde bara bemanningsfrågan, dvs. vilka arbetstagare som skulle få de aktuella tjänsterna.