AD 1996 nr 86

Föreligger hinder för arbetsdomstolen att pröva A.N:s invändning om skiljeklausul?

Har parterna i en tvist träffat avtal om att tvisten skall prövas av skiljemän, utgör detta rättegångshinder endast om part gör invändning därom. Vill part göra sådan invändning, skall han enligt 34 kap. 2 § första meningen rättegångsbalken framställa invändningen då han första gången skall vid rätten föra talan i målet. Underlåter part att inom angiven tid framställa invändningen, är enligt sista meningen i samma paragraf rätten att göra invändning förfallen Om tingsrätten anser att invändningen om rättegångshinder framställts för sent, skall tingsrätten – enligt arbetsdomstolens mening – besluta att avvisa invändningen. Ett sådant avvisningsbeslut är ett beslut under rättegången som enligt 49 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken får överklagas endast i samband med domen.

I protokollet den 18 januari 1994 anförde tingsrätten att A.N. inte hade framställt invändningen om rättegångshinder i rätt tid och att hans rätt att framställa invändningen därför var förfallen. Tingsrätten uttalade att A.N:s yrkande inte föranledde någon vidare åtgärd från tingsrättens sida.

Vad tingsrätten sålunda har uttalat får enligt arbetsdomstolens mening uppfattas som ett beslut om avvisning av A.N:s invändning. I enlighet med vad nyss anfördes har A.N. varit berättigad att föra talan mot beslutet i samband med överklagande av domen.

A.N. har överklagat tingsrättens dom och har i samband därmed yrkat att bankens talan i tingsrätten borde ha avvisats på grund av rättegångshinder. Det föreligger därför inte något hinder för arbetsdomstolen att pröva A.N:s yrkande.

Har A.N. framställt invändningen om skiljeklausul i rätt tid?

Arbetsdomstolen har alltså att pröva om A.N. gjorde invändning om rättegångshinder i rätt tid i tingsrätten. Enligt 34 kap. 2 § första meningen rättegångsbalken skulle, som redan har berörts, invändningen ha framställts då A.N. första gången skulle vid rätten föra talan i målet, dvs. vid avgivandet av svaromål. Med hänsyn härtill blir av avgörande betydelse hur A.N:s svaromål med anledning av bankens stämningsansökan är att uppfatta.

A.N. har i sitt svaromål redogjort för innehållet i en skiljeklausul i kollektivavtalet mellan Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation och Svenska Bankmannaförbundet. Han har också redogjort för en då pågående tvist i arbetsdomstolen i mål mellan en av Civilekonomernas Riksförbunds medlemmar och Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation och Nordbanken. A.N. har också angivit att Civilekonomernas Riksförbunds ståndpunkt i målet i arbetsdomstolen var att skiljeklausulen var oskälig till följd varav den borde lämnas utan avseende vid avgörandet av forumfrågan. A.N. uttalar också att arbetsdomstolens prövning av den pågående tvisten kunde medföra att tingsrätten var förhindrad att upptaga målet till prövning. Han har härefter yrkat att målet skulle förklaras vilande i avvaktan på avgörandet i arbetsdomstolen av frågan om skiljeklausulens rättsverkningar såvitt avser prövning av arbetstvister i allmän domstol.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

En part som vill göra invändning om att tingsrätten inte är behörig att ta upp ett mål till prövning med hänsyn till en skiljeklausul skall, som förut nämnts, framställa invändningen då han första gången skall föra talan vid tingsrätten. Syftet med bestämmelsen är att handläggningen vid tingsrätten omedelbart skall upphöra och frågan om betydelsen av skiljeklausulen snarast skall prövas. Av det svaromål som A.N. gav in till tingsrätten framgår visserligen att det fanns en skiljeklausul som kunde vara tillämplig mellan parterna men att A.N. inte visste om den var gällande. Vidare framgår att A.N:s fackliga organisation inte ville att skiljeklausulen skulle tillämpas i det mål som vid denna tid var föremål för arbetsdomstolens prövning. Som arbetsdomstolen ser det kan svaromålet inte uppfattas på det sättet att A.N. gav uttryck för en ståndpunkt av innebörd att skiljeklausulen skulle tillämpas i målet. Invändningen om rättegångshinder kan därför inte anses ha framställts i svaromålet. Såvitt arbetsdomstolen kan finna var det först i A.N:s inlaga den 29 oktober 1993 till tingsrätten som denne klargjorde sin uppfattning att tingsrätten inte var behörig att uppta målet till prövning. Dessförinnan var A.N:s inställning att uppfatta på det sättet att han lämnade öppet huruvida hinder för målets upptagande till prövning förelåg.

Som tingsrätten funnit kan det förhållandet att Nordbanken efter fusion övertagit Gota Banks talan i målet vid tingsrätten inte vara ägnat att ge A.N. en ny tidsfrist i fråga om den tidigare gjorda invändningen om rättegångshinder.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsdomstolen att invändningen om rättegångshinder framställts för sent. A.N:s yrkande att bankens talan skall avvisas kan därför inte vinna bifall.