AD 1995 nr 95

Handels

Frisöravtalets parter har sedan länge slagit vakt om yrkesutbildningen i branschen. Skälen därtill har varit flera, bl.a. att yrkesutbildningen skall vara av god kvalitet, ske i ordnade former och inte leda till utbildning av fler frisörer än arbetsmarknadsläget tillåter. Frisörutbildning kan äga rum på olika sätt. Ett av dessa är gymnasial frisörutbildning. Denna är 3-årig och reglerades vid den i målen aktuella tiden av LGY 70, supplement 104, som föreskriver att det tredje utbildningsåret skall genomföras som företagspraktik, vilken omfattar ca 40 veckor.

Huvudsyftet med företagspraktiken är att eleven, en s.k. 3-årselev, skall träna upp sin produktivitet. Detta sker genom att han eller hon i största möjliga mån arbetar som frisör. Det har därför varit angeläget för kollektivavtalsparterna att reglera villkoren för praktiken så, att en elev under tredje utbildningsåret skall vara anställd hos den frisersalong där praktiken fullgörs samt erhålla lön och andra anställningsförmåner. Bl.a. motverkas därmed en osund konkurrens mellan salonger med och salonger utan gymnasieelever i företagspraktik.

Den grundläggande kollektivavtalsregleringen rörande gymnasieutbildningen till frisör återfinns i frisöravtalets § 11:1. Bestämmelsens andra stycke reglerar det tredje utbildningsåret, dvs. företagspraktiken. Av bestämmelsen framgår att avtalsparterna förutsätter att eleven anställs, varvid anställningen är en visstidsanställning. Lönen till elever regleras i frisöravtalets § 5.

Avvikelser från de nämnda bestämmelserna i frisöravtalet är inte tillåtna. En frisörföretagare som är bunden av frisöravtalet får således över huvud taget inte ta emot en elev för praktik under gymnasieutbildningens tredje utbildningsår utan att anställa eleven samt utge lön och andra anställningsförmåner enligt frisöravtalet. Om frisörföretagaren åsidosätter denna reglering så utgör det ett kollektivavtalsbrott i förhållande till Handels. Om eleven är medlem i Handels utgör det ett kollektivavtalsbrott även i förhållande till eleven.

Självfallet kan de centrala kollektivavtalsparterna medge undantag från den ifrågavarande regleringen. Så har också skett i vissa fall där det har bedömts som motiverat. Det har gällt Frisörtekniskt Centrum i Falun, där viss grundutbildning äger rum enligt en skriftlig överenskommelse mellan SFF, Handels och AMU-gruppen. Vidare har det gällt en begränsad utbildning, förlagd till Västerås, för invandrare med frisörbakgrund. Denna har ordnats enligt en skriftlig överenskommelse mellan SFF, Handels och Arbetsmarknadsstyrelsen.

Den frisörutbildning som Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län i augusti 1991 upphandlade hos dåvarande Östra Vuxengymnasiet var en helt vanlig 3-årig gymnasieutbildning, avsedd att leda till gesällbrev som frisör. Utbildningen följde 1970 års Läroplan för gymnasiet (LGY 70), supplement 104, och motsvarade därmed helt ungdomsgymnasiets frisörutbildning (3-årig specialkurs). Den innefattade sålunda under det tredje utbildningsåret den företagspraktik som regleras i frisöravtalets § 11:1. De enda skillnaderna i förhållande till den 3-åriga frisörutbildningen i ungdomsgymnasiet var att ifrågavarande utbildning upphandlades som en arbetsmarknadsutbildning enligt AMU-förordningen, finansierades med arbetsmarknadsmedel och avsåg såväl äldre som yngre elever. Dessa skillnader, som alltså inte gäller utbildningens innehåll och mål, saknar helt betydelse för frågan om frisöravtalets tillämplighet på utbildningen. Något medgivande till att denna skulle vara undantagen från bestämmelserna i frisöravtalet har inte lämnats av kollektivavtalsparterna SFF och Handels.

A.S. och E.F. var år 1991 arbetslösa. De hade länge önskat utbilda sig till frisörer, och när de av arbetsförmedlingen i sina hemorter erbjöds att delta i utbildningen vid Östra Vuxengymnasiet accepterade de. Under utbildningens gång kontaktade de själva olika frisörföretagare för att skaffa sig praktikplatser under det tredje utbildningsåret. På så sätt fick A.S. praktikplats hos Stiwa och E.F. hos A-C.J. Båda började sin praktik den 23 augusti 1993. De avtal, daterade den 22 augusti 1993, som i samband därmed upprättades mellan Östra Vuxengymnasiet och Stiwa respektive A-C.J. anger att de båda eleverna var elever vid skolan – inte anställda – och alltså inte skulle uppbära lön. Avtalen var därmed oförenliga med det för Stiwa och A-C.J. bindande frisöravtalet.

Handels gör i första hand gällande att A.S. och E.F. alldeles oavsett innehållet i de nyss nämnda avtalen har varit att anse som anställda, dvs. arbetstagare, hos Stiwa respektive A-C.J. De båda eleverna arbetade sålunda under förhållanden som är typiska för anställningar. De arbetade i frisörmästarnas lokaler, de tillhandahölls redskap m.m. av frisörmästarna, de stod under frisörmästarnas arbetsledning, de utförde ordinärt frisörarbete och de fullgjorde efterhand uppkommande arbetsuppgifter. De inkomster som de drog in genom sitt arbete gick till frisörmästarna. Härtill kommer att riksavtalet i branschen, frisöravtalet, klassificerar förhållandet mellan en frisörföretagare och en elev under tredje utbildningsårets företagspraktik som ett anställningsförhållande. Stiwa och A-C.J. har således varit skyldiga att utge lön och andra förmåner enligt frisöravtalet till A.S. respektive E.F.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att A.S. och E.F. inte blivit anställda, har Stiwa och A-C.J. likväl brutit mot frisöravtalet genom att åsidosätta sin skyldighet enligt avtalets § 11:1, andra stycket, att anställa de båda eleverna samt sin skyldighet att utge lön och andra avtalsenliga anställningsförmåner till dem. Som framgått har Stiwa och A-C.J. såsom bundna av frisöravtalet över huvud taget inte fått ta emot A.S. och E.F. för företagspraktik utan att anställa dem. Och som nyss nämnts har parterna i frisöravtalet inte medgett undantag från dessa regler såvitt gäller den ifrågavarande utbildningen.

Stiwa och A-C.J. är följaktligen på grund av brott mot frisöravtalet skyldiga att utge dels ekonomiskt skadestånd till A.S. respektive E.F., motsvarande lönen till 3-årselever enligt frisöravtalet, dels allmänt skadestånd såväl till dem som till Handels.

De yrkade ekonomiska skadestånden är till beloppen otvistiga. Det förhållandet att A.S. och E.F. sålunda skall erhålla ersättning motsvarande lön m.m. från Stiwa respektive A-C.J. innebär att de i motsvarande mån inte är berättigade till utbildningsbidrag för praktiktiden och är skyldiga att återbetala vad de uppburit för mycket som sådant bidrag.

När det gäller de allmänna skadestånden får Handels till stöd för sina yrkanden anföra följande.

I september 1991 anmälde Östra Vuxengymnasiet i det s.k. yrkesrådet, ett samrådsorgan med representanter för bl.a. skolstyrelsen i Göteborg och för SFF:s och Handels lokalavdelningar där, att den ifrågavarande frisörutbildningen hade upphandlats och inletts. Östra Vuxengymnasiet lämnade därvid inte någon information om att man hos gymnasiet hyste uppfattningen att eleverna inte – såsom frisöravtalet föreskriver – skulle vara anställda under tredje utbildningsårets företagspraktik. SFF:s och Handels lokala representanter i yrkesrådet saknade därmed anledning att kommentera gymnasiets anmälan om utbildningen från synpunkten av utbildningens förenlighet med frisöravtalet. Först i november 1993 fick Handels representant i yrkesrådet L.T. veta att eleverna inte hade anställts av de frisörföretagare hos vilka de fullgjorde praktiken. Sedan L.T. med anledning därav tagit kontakt med SFF:s representant i yrkesrådet U.N. skrev de båda den 24 november 1993 ett gemensamt brev till samtliga aktuella frisörföretagare. Brevet hade bl.a. följande innehåll:

Brevet, vilket alltså klart redovisade SFF:s och Handels gemensamma uppfattning om frisöravtalets innebörd i aktuellt hänseende, kom ostridigt bland andra Stiwa och A-C.J. tillhanda. De valde emellertid att förlita sig på den felaktiga information som de i den uppkomna situationen fick från Östra Vuxengymnasiet. Denna gick i huvudsak gick ut på att frisöravtalet inte skulle gälla därför att den ifrågavarande frisörutbildningen hade upphandlats av en arbetsmarknadsmyndighet med stöd av AMU-förordningen.

Den 13 april 1994 hölls tvisteförhandlingar mellan SFF och Handels under medverkan av Stiwa och A-C.J. samt i närvaro av en observatör från Östra Vuxengymnasiet. SFF bekräftade därvid riktigheten av vad Handels här har redovisat om frisöravtalets innebörd. Vidare godkände SFF de yrkanden som Handels framställde vid förhandlingarna. Yrkandena innebar att A.S. och E.F. skulle erhålla lön m.m. enligt frisöravtalet samt att Stiwa och A-C.J. skulle utge vardera 10 000 kr till Handels som skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Trots att kollektivavtalsparterna sålunda var ense om att frisörföretagarna hade brutit mot frisöravtalet har Stiwa och A-C.J. låtit saken gå till rättegång. De bör därför nu åläggas att utge allmänna skadestånd med yrkade belopp.

SFF

SFF är ense med Handels om att frisöravtalets § 11:1 innebär skyldighet för en frisörföretagare, som antar en elev i den 3-åriga gymnasiala frisörutbildningen för det tredje utbildningsårets företagspraktik, att därvid anställa eleven och utge de anställningsförmåner som föreskrivs för 3-årselever. SFF vill dock överlämna till domstolen att avgöra, om i just detta fall de specifika utbildningsavtalen mellan Östra Vuxengymnasiet och frisörföretagarna inneburit att frisöravtalet har satts ur spel med giltig verkan. Det är riktigt, som Handels har uppgett, att SFF och Handels inte har lämnat något särskilt medgivande till undantag från frisöravtalet avseende den ifrågavarande frisörutbildningen i Östra Vuxengymnasiets regi.

Stiwa och A-C.J.

Yrkesrådet i Göteborg hade på våren 1991 beslutat att varken ungdomsgymnasiet eller Östra Vuxengymnasiet skulle hösten 1991 påbörja någon reguljär gymnasial frisörutbildning enligt LGY 70, supplement 104. Anledningen var bl.a. svårigheter att hos frisörföretagen i Göteborg få platser för det tredje utbildningsårets företagspraktik.

I juni 1991 kontaktades Östra Vuxengymnasiet emellertid av Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län, som önskade upphandla en 3-årig gymnasial frisörutbildning enligt LGY 70, supplement 104, för 16 elever. Det var fråga om arbetslösa personer som skulle erhålla arbetsmarknadsutbildning enligt AMU-förordningen och därvid uppbära utbildningsbidrag. En förutsättning för utbildningen var att ingen av eleverna skulle fullgöra sin företagspraktik i Göteborg. Östra Vuxengymnasiet åtog sig att anordna utbildningen på länsarbetsnämndens uppdrag och med finansiering ur arbetsmarknadsmedel.

Utbildningen startades i augusti 1991. Så småningom kontaktades Stiwa av A.S. och A-C.J. av E.F. med förfrågningar om det tredje årets företagspraktik.

Stiwa antog A.S. som 3-årselev. Stiwa ägs av frisörmästaren R.S. och hans son J.S. och har fem anställda. R.S. har arbetat som frisör i ca 50 år och har under alla år varit verksam fackligt på arbetsgivarsidan, bl.a. som ordförande i SFF:s lokala organisation i Trollhättan-området. R.S. och Stiwa har utbildat många frisörer genom att ha dem som lärlingar eller som 3-årselever under gymnasieutbildning. Dessa har alltid varit anställda och avlönats enligt gällande frisöravtal. När nu A.S. antogs som elev, utgick man hos Stiwa från att detsamma skulle gälla för henne.

Efter någon tid förklarade A.S. att hon inte skulle ha någon lön av Stiwa. Hos Stiwa ställde man sig tvivlande till riktigheten av detta besked. Eftersom A.S. vidhöll att hon inte skulle ha någon lön, tog R.S. emellertid kontakt med Östra Vuxengymnasiet. Han talade därvid med studierektorn G.E. Denne bekräftade att A.S. inte skulle ha någon lön av Stiwa, eftersom ”arbetsmarknadsdepartementet hade gått ut och gjort en utbildning” och hon fick utbildningsbidrag. R.S. förklarade att Stiwa aldrig hade varit med om något sådant och att han därför ville ”ha skriftligt” på att A.S. inte som andra 3-årselever skulle ha lön enligt frisöravtalet.

En kort tid efter det att Stiwa fått det av Handels redovisade brevet från yrkesrådsrepresentanterna U.N. och L.T. fick Stiwa ett brev från Östra Vuxengymnasiet, daterat den 26 november 1993 och undertecknat av G.E. Brevet hade bl.a. följande innehåll:

Någon månad senare fick Stiwa ytterligare två brev från Östra Vuxengymnasiet, båda daterade den 22 december 1993. I det ena förklarade G.E. att gymnasiets rektor A.C. efter mycket arbete hade lyckats få fram de bestämmelser som gällde för ifrågavarande elever och att dessa var elever vid skolan, ej anställda. I det andra brevet anförde A.C. följande:

A-C.J., som antog E.F. som elev, hade haft två elever tidigare. Dessa hade varit anställda och fått lön och andra anställningsförmåner enligt frisöravtalet. A-C.J. arbetar normalt ensam i sin salong och var till en början inte intresserad av att ta emot en ny elev, eftersom hon inte ansåg sig ha råd till det. När E.F. framhöll att hon som elev i arbetsmarknadsutbildning inte skulle ha någon lön, och sedan detta hade bekräftats från Östra Vuxengymnasiet, ville A-C.J. emellertid inte neka E.F. en praktikplats.

För A-C.J. var det alltså en av Östra Vuxengymnasiet bekräftad förutsättning för hennes antagande av E.F. som elev, att detta inte medförde någon kostnad för lön och andra anställningsförmåner. A-C.J. fick så småningom motta likadana brev som Stiwa fick, dels från yrkesrådsrepresentanterna L.T. och U.N., dels från Östra Vuxengymnasiet.

Stiwa och A-C.J. gör gällande att frisöravtalets § 11:1 inte kan anses omfatta elever som A.S. och E.F., vilka inte genomgick frisörutbildning efter en ”normal intagning” till gymnasial utbildning utan fick denna som arbetsmarknadsutbildning enligt AMU-förordningen och uppbar utbildningsbidrag under hela utbildningstiden. Utbildningen anordnades av arbetsmarknadsskäl i ett krisartat arbetsmarknadsläge. Det kan inte vara riktigt att frisöravtalet skulle vara tillämpligt på en sådan utbildning, särskilt reglerad genom författning. I målen har framkommit att kollektivavtalsparterna inte haft arbetsmarknadsutbildning enligt AMU-förordningen i tankarna när frisöravtalets utbildningsregler tillkom. Det måste också ha betydelse att det varit fråga om en av arbetsmarknadsmyndighet upphandlad s.k. uppdragsutbildning.

Stiwa och A-C.J. hävdar således att de avtal som de ingick med Östra Vuxengymnasiet skall gälla, och att de båda eleverna följaktligen inte varit anställda. Inte heller har Stiwa och A-C.J. varit skyldiga att anställa dem. För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att A.S. och E.F. varit att anse som arbetstagare hos Stiwa respektive A-C.J., så har i enlighet med det nyss anförda frisöravtalet i vart fall inte varit tillämpligt på anställningarna.

I andra hand gör Stiwa och A-C.J. gällande att den anmälan om den ifrågavarande utbildningen som Östra Vuxengymnasiet gjorde i yrkesrådet i september 1991 måste anses ha lett till att utbildningen – inklusive företagspraktiken enligt andra regler än frisöravtalets – godtagits av frisöravtalets parter genom deras representanter i yrkesrådet. Såsom Handels har uppgett föranledde anmälningen inte några protester från yrkesrådets sida, fastän anmälningen innebar att det redovisades att det var fråga om en uppdragsutbildning. Handels och SFF får därmed anses ha lämnat sitt medgivande till undantag från frisöravtalets utbildningsregler.

I tredje hand, nämligen för det fall att Handels ståndpunkter i princip skulle godtas, bestrider Stiwa och A-C.J. käromålen på den grunden att de har vilseletts av Östra Vuxengymnasiet. Varken Stiwas företrädare eller A-C.J. har kunskaper om juridiska frågor. De måste ha haft rätt att förlita sig på den information som lämnats av utbildningsanordnaren Östra Vuxengymnasiet, som för dem framstått som innehavare av sakkunskap i frågan och som hänvisat både till de statliga arbetsmarknadsorganen och till gällande lagstiftning. Diskussionen har i själva verket hela tiden förts ”över huvudet” på Stiwa och A-C.J., mellan personer som de haft skäl att uppfatta som experter. Stiwa och A-C.J. bör därför, även om de skulle anses ha handlat i strid med frisöravtalet, helt befrias från skadeståndsskyldighet och i vart fall från skyldighet att utge allmänt skadestånd.