AD 1995 nr 67

Arbetsdomstolen har att ta ställning till om SKAF:s andrahandsyrkande om skadestånd för turordningsbrott skall avvisas med anledning av att frågan om turordningsbrott inte har varit föremål för förhandling mellan parterna enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.

I målet är ostridigt att såväl lokal som central förhandling har ägt rum i frågan om L.N:s uppsägning. Det är likaså ostridigt att vid dessa förhandlingar frågan om turordningsbrott inte har behandlats.

Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får en talan inte tas upp till prövning av arbetsdomstolen förrän sådan förhandling som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i kollektivavtal har ägt rum rörande tvistefrågan. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden (t.ex. AD 1978 nr 161 [ NJ ] och AD 1986 nr 61 [ NJ ]) uttalat att om en taleändring är tillåten enligt rättegångsbalken kan det knappast komma ifråga att ställa upp ett strängare krav på precisering av yrkandena vid de förhandlingar som föregår det rättsliga förfarandet. Detta synsätt innebär i det aktuella fallet att förhandlingskravet i arbetstvistlagen skall anses uppfyllt i fråga om turordningsbrottet, om andrahandsyrkandet är en tillåten taleändring enligt rättegångsbalken.

I 13 kap. 3 § rättegångsbalken finns bestämmelser om ändring av talan. Utgångspunkten för dessa bestämmelser är att en väckt talan inte får ändras. I första stycket har dock undantag gjorts från dessa bestämmelser i, såvitt nu är av intresse, punkten 3. En taleändring får tillåtas enligt denna punkt, om det nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund.

Den talan SKAF väckte genom sin stämningsansökan grundas på det förhållandet att L.N., enligt SKAF:s mening, sagts upp av kommunen utan att det förelegat saklig grund. SKAF menar att uppsägningen skedde av personliga skäl, medan kommunens inställning är att den hade sin grund i arbetsbrist. En uppsägning som grundas på arbetstagarens personliga förhållanden kan alltefter arbetstagarens yrkande ogiltigförklaras eller föranleda skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren, om denne saknat saklig grund för uppsägningen. En uppsägning som grundas på arbetsbrist men som så till vida är felaktig att arbetsgivaren begått turordningsbrott kan däremot normalt inte ogiltigförklaras utan endast föranleda skadeståndsskyldighet. Som framgår av arbetsdomstolens dom AD 1990 nr 95 [ NJ ] anses det inte som en otillåten ändring av talan att en arbetstagare som yrkat ogiltigförklaring av en uppsägning ändrar yrkandet till att avse ekonomiskt skadestånd. Enligt arbetsdomstolens dom AD 1993 nr 92 kan inte heller det förhållandet att en arbetstagare alternativt till ett yrkande om ogiltigförklaring av uppsägning yrkar ekonomiskt skadestånd på grund av turordningsbrott anses utgöra en otillåten taleändring. Även i detta fall måste arbetstagarens yrkande anses stödja sig på väsentligen samma grund, nämligen att arbetsgivaren genom sitt handlande felaktigt skilt arbetstagaren från sin anställning.

Arbetsdomstolen finner således att SKAF:s andrahandsyrkande stödjer sig på väsentligen samma grund som ogiltighetsyrkandet. Yrkandet är alltså en tillåten ändring av talan enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken.

Som inledningsvis anförts anser arbetsdomstolen att strängare krav inte bör uppställas när det gäller att tillämpa förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. Arbetsdomstolen anser i enlighet härmed att förhandlingskravet får anses uppfyllt såvitt gäller SKAF:s andrahandsyrkande. Avvisningsyrkandet kan alltså inte bifallas.