AD 1994 nr 75

Det spörsmål som arbetsdomstolen har att ta ställning till i målet är huruvida tingsrättens dom, som såvitt nu är i fråga innefattar stadfästelse av en mellan I.G. och Höganäs AB träffad förlikning, skall undanröjas. Domstolens prövning kan därvid endast hänföra sig till stadfästelsen som sådan, bl.a. den ifrågavarande förlikningens giltighet som avtal (jfr Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 184 f.).

I.G. har i målet gjort gällande bl.a. att uppsägningen av honom inte var sakligt grundad och att han med hänsyn bl.a. härtill skulle vara berättigad till ett högre skadestånd m.m. än det belopp om 80 000 kr som bolaget utgett till honom enligt förlikningen. Vidare har I.G., som hans inställning får förstås, hävdat att hans ombud och biträde enligt rättshjälpslagen, advokaten G.N., i samband med förlikningen inte skulle ha tillvaratagit hans intressen på det sätt som denne borde ha gjort eller, i vart fall, att förlikningen skulle ha träffats av ombuden utan att I.G. fick i erforderlig mån ta del i diskussionerna om densamma. Mot denna bakgrund skulle, enligt I.G:s mening, förlikningen inte vara bindande för honom. – Bolaget på sin sida har uppgett att G.N. noggrant diskuterade igenom förlikningsöverenskommelsen med I.G.

Av handlingarna i målet framgår att G.N. vid tingsrätten företedde och ingav en av I.G. undertecknad rättegångsfullmakt. Enligt fullmakten ägde G.N. bl.a. rätt att ingå förlikning. I.G. har för övrigt inte påstått att, vid det tillfälle då förlikningen träffades, G.N. i och för sig saknade behörighet att då träffa denna på I.G:s vägnar. Inte heller kan I.G. anses ha åberopat att någon på bolagets sida skulle ha insett eller bort inse att G.N. saknade befogenhet att träffa den aktuella förlikningen. I detta sammanhang finns skäl att anteckna att I.G. själv var närvarande vid det förberedelsesammanträde då ombuden anmälde att parterna träffat förlikningen och begärde att denna skulle stadfästas genom dom samt att I.G. i samband därmed, såvitt framkommit, inte gentemot tingsrätten eller motpartsombudet förklarade sig ha någon erinran mot förlikningen. Vidare bör i tydlighetens intresse tilläggas, att arbetsdomstolen i och för sig inte har funnit att utredningen i målet ger något stöd för att G.N. skulle ha handlat i strid med sina befogenheter i förlikningsfrågan.

Med hänsyn till det anförda har inte annat framkommit än att förlikningen utgör en för I.G. bindande överenskommelse. Det förhållandet, att I.G. förklarat sig vidhålla att bolaget saknade grund för uppsägningen av honom, förändrar inte bedömningen. Någon annan omständighet, som skulle kunna leda till ett undanröjande av tingsrättens dom, föreligger ej. Till följd härav skall I.G:s talan avslås och tingsrättens dom stå fast.

Som förlorande part i arbetsdomstolen skall I.G. åläggas att ersätta bolagets rättegångskostnader i domstolen, dock med undantag av den del därav som utgör mervärdeskatt, eftersom denna del inte kan anses utgöra en slutlig kostnad för bolaget (jfr arbetsdomstolens domar 1992 nr 24 [ NJ ], 56 och 68).