Allt med:
Marianne Tejning

Inför Sveriges inträde som medlem i den Europeiska unionen (EU) den 1 januari 1995 nominerade den svenska regeringen genom beslut i december 1994 en svensk man till befattning som domare i Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen). Den 1 januari 1995 beslöt företrädare för samtliga dåvarande EU-medlemsstaters regeringar – dvs. även den svenska regeringen – gemensamt att utnämna mannen till domarbefattningen. – En kvinnlig domare väckte vid tingsrätten talan mot svenska staten och yrkade att staten skulle förpliktas att utge skadestånd till henne. Hon hävdade att den svenska regeringen hade agerat könsdiskriminerande till nackdel för henne när regeringen nominerade och, tillsammans med övriga EU-medlemsstaters regeringar, utnämnde mannen och inte henne till domare i EG-domstolen. Till stöd för sin talan åberopade hon bl.a. bestämmelserna i 16 och 25 §§ jämställdhetslagen (1991:433) och den tolkning och tillämpning av dessa bestämmelser som enligt hennes mening borde göras till följd av EES-avtalet och EG-rätten. Hon gjorde gällande att hon hade bättre sakliga förutsättningar för arbetet än mannen. Staten bestred kvinnans talan. – Tingsrätten beslöt att genom särskild dom – mellandom – pröva om skadeståndssanktionerade bestämmelser om rätt till lika behandling av män och kvinnor vid tillträde till anställning, vilka gällt enligt svensk rätt eller EG-rätt under tiden december 1994 och januari 1995, hade varit tillämpliga för staten i samband med tillsättningen av en svensk domare i EG-domstolen. I mellandom besvarade tingsrätten den ställda frågan (mellandomstemat) nekande. Domen överklagades av kvinnan med yrkande om att mellandomstemat skall besvaras jakande. Staten bestred ändring. – I arbetsdomstolen uppkommer bl.a. följande frågor: – 1) Vilken betydelse har i detta fall EG-rätten för ställningstagande till mellandomstemat? – 2) Föreligger förutsättningar för arbetsdomstolen att avgöra målet utan att först begära ett förhandsavgörande av EG-domstolen enligt artikel 177 i Romfördraget? – 3) Var det förenligt med rättegångsbalken att meddela mellandom på sätt som skedde?