Avtalsklausuler som ska hindra arbetstagare från att ta anställning hos arbetsgivarens konkurrenter eller bedriva egen kokurrerande verksamhet får inte vara oskäliga. Skäligheten bedöms antingen enligt ett kollektivavtal från 1969 eller 38 § avtalslagen. I realiteten formuleras sådana konkurrensklausuler ofta ensidigt av arbetsgivaren med följden att de blir alltför långtgående, konstaterar professor Bengt Domeij i en ny undersökning. Det innebär stora nackdelar för arbetstagaren eftersom klausulen tenderar att bli avskräckande även när den är ogiltig.
En annan typ av avtal som tjänar samma syfte är överenskommelser mellan företag om att inte rekrytera personal från varandra, s.k. non-solicitation.
Vad är en ”skälig” konkurrensklausul i ett anställningsavtal? Hur kan man motverka slentrianmässig användning av alltför långtgående sådana? Och finns det liknande begränsningar för avtal om non-solicitation?
- Bengt Domeij, professor, Uppsala universitet
