EU-domstolens avgörande :
Dom av den 12 december 1974, Walrave och Koch, 36‑74, EU:C:1974:140

Domskäl

DOMSKÄL

1Genom dom av den 15 maj 1974, som kom in till EG-domstolens kansli den 24 maj 1974, har Arrondissementsrechtbank i Utrecht i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt olika frågor om tolkningen av artiklarna 7 första stycket, 48 och 59 första stycket i fördraget och av rådets förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2).

2Dessa frågor går huvudsakligen ut på om dessa regler skall tolkas på så sätt, att den bestämmelse i Union Cycliste Internationales stadgar om världsmästerskapet i cykling på medeldistans med farthållare på motorcykel, enligt vilken ”farthållaren skall vara av samma nationalitet som cyklisten”, strider mot de angivna reglerna.

3Dessa frågor har ställts inom ramen för en talan som väckts mot Union Cycliste Internationale samt de nederländska och spanska cykelförbunden av två nederländska medborgare, som regelbundet deltar som farthållare vid cykeltävlingar av det angivna slaget och som anser att den angivna bestämmelsen i UCI:s stadgar är diskriminerande.

4Med hänsyn till gemenskapens mål lyder utövandet av en sport under gemenskapsrätten endast om utövandet utgör en ekonomisk verksamhet enligt artikel 2 i fördraget.

5Om en sådan verksamhet har karaktären av en betald anställning eller en tjänsteprestation mot ersättning omfattas den allt efter omständigheterna av tillämpningsområdet för de särskilda bestämmelserna i artiklarna 48–51 eller 59–66 i fördraget.

6Dessa bestämmelser, som utgör genomförandebestämmelser till den allmänna regeln i artikel 7 i fördraget, förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet vid utövandet av de former av verksamhet som bestämmelserna avser.

7I detta hänseende är den exakta karaktären av det rättsförhållande på grund av vilket dessa prestationer fullgörs utan betydelse, eftersom regeln om icke-diskriminering med samma ordalydelse omfattar alla arbets- eller tjänsteprestationer.

8Detta förbud gäller emellertid inte sammansättningen av idrottslag, särskilt landslag, eftersom sammansättningen av sådana lag är en fråga av rent sportligt intresse vilken som sådan inte har något med ekonomisk verksamhet att göra.

9Denna inskränkning i tillämpningsområdet för de ifrågavarande bestämmelserna skall dock begränsas till vad dess syfte kräver.

10Med beaktande av det ovannämnda är det den nationella domstolens sak att fastställa karaktären av den verksamhet som hänskjutits till dess bedömning och särskilt att fastställa huruvida farthållaren och cyklisten i den ifrågavarande sportgrenen utgör ett lag.

11Frågorna besvaras inom de ovan angivna gränserna för gemenskapsrättens tillämpningsområde.

12Frågorna avser tolkningen av artiklarna 48 och 59, och i andra hand artikel 7 i fördraget.

13Frågorna avser huvudsakligen i vilken mån de angivna bestämmelserna är tillämpliga på rättsförhållanden som inte hör till den offentliga rätten, ett fastställande av bestämmelsernas territoriella tillämpningsområde i förhållande till sportstadgar som är utfärdade av ett världsomfattande förbund och i vilken mån vissa av bestämmelserna är direkt tillämpliga.

14I första hand begärs ett klargörande, i förhållande till var och en av de angivna artiklarna, av huruvida bestämmelserna i ett internationellt sportförbunds stadgar kan anses strida mot fördraget.

15Det har gjorts gällande att förbuden i dessa artiklar endast skulle avse inskränkningar som följer av åtgärder av myndigheter, men däremot inte inskränkningar som härrör från rättshandlingar från enskilda personer eller privaträttsliga organisationer.

16Artiklarna 7, 48 och 59 har det gemensamt att de inom sina respektive tillämpningsområden förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet.

17Förbudet mot sådan diskriminering gäller inte endast offentliga myndigheters åtgärder, utan omfattar också andra slags åtgärder som syftar till att kollektivt reglera betald anställning och tillhandahållande av tjänster.

18Avskaffandet mellan medlemsstaterna av hindren för fri rörlighet för personer och för friheten att tillhandahålla tjänster, vilket är grundläggande mål för gemenskapen och som anges i artikel 3 c i fördraget, skulle äventyras om avskaffandet av nationella hinder kunde neutraliseras genom hinder till följd av att privaträttsliga sammanslutningar eller organ utövar sin rättsliga autonomi.

19Eftersom arbetsvillkoren i de olika medlemsstaterna för övrigt ibland regleras genom lagar och andra författningar och ibland genom avtal och andra rättshandlingar som ingås eller antas av privatpersoner, skulle en begränsning av de ifrågavarande förbuden till endast offentliga myndigheters åtgärder riskera att medföra ojämlikheter vid tillämpningen av förbuden.

20Även om artiklarna 60 tredje stycket, 62 och 64, vad beträffar tillhandahållandet av tjänster, utan tvivel särskilt avser avskaffandet av åtgärder av statlig karaktär, gör denna omständighet det dock inte möjligt att bortse från den allmänna lydelsen av artikel 59, som inte gör någon åtskillnad i fråga om ursprunget av de hinder som skall undanröjas.

21Det är för övrigt fastslaget att artikel 48 om avskaffandet av all diskriminering på grund av nationalitet i fråga om avlönad verksamhet även omfattar avtal och bestämmelser som inte härrör från offentliga myndigheter.

22Därav följer att artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 föreskriver att förbudet mot diskriminering är tillämpligt på avtal och andra kollektiva bestämmelser om anställning.

23Den verksamhet som omfattas av artikel 59 skiljer sig inte till sin natur från den som omfattas av artikel 48, utan endast genom den omständigheten att den inte omfattas av ett anställningsavtal.

24Denna enda skillnad kan inte ligga till grund för en mer restriktiv tolkning av tillämpningsområdet för den frihet som det gäller att säkerställa.

25Därav följer att den nationella domstolen kan beakta bestämmelserna i artiklarna 7, 48 och 59 i fördraget för att bedöma giltigheten eller verkningarna av en bestämmelse som införts i en sportorganisations stadgar.

26Den nationella domstolen har vidare ställt frågan i vilken mån bestämmelsen om icke-diskriminering kan tillämpas på rättsförhållanden som upprättats i samband med ett världsomfattande sportförbunds verksamhet.

27EG-domstolen har även anmodats att klargöra om den rättsliga situtationen kan vara olika beroende på om tävlingen äger rum på gemenskapens territorium eller inte.

28Eftersom förbudet mot diskriminering är tvingande gäller det vid bedömning av alla rättsförhållanden som, på grund av den plats där de har uppstått eller den plats där de har en verkan, kan lokaliseras till gemenskapens territorium.

29Det tillkommer den nationella domstolen att bedöma lokaliseringen med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall och att, beträffande rättverkningarna av de nämnda förhållandena, dra konsekvenserna av en eventuell överträdelse av förbudet mot diskriminering.

30Den nationella domstolen har slutligen ställt frågan huruvida artikel 59 första stycket, och möjligtvis artikel 7 första stycket i fördraget, har direkt effekt inom medlemsstaternas rättsordningar.

31Artikel 59 har, som ovan angivits, bl.a. till syfte att i fråga om tillhandahållandet av tjänster förbjuda all diskriminering på grund av nationaliteten hos den som tillhandahåller tjänsterna.

32På området för tillhandahållandet av tjänster är artikel 59 en genomförandebestämmelse för den icke-diskriminering som fastställs i artikel 7 för fördragets hela tillämpningsområde och i artikel 48 för betald anställning.

33Som domstolen redan har avgjort (dom av den 3 december 1974 i målet 33/74 Van Binsbergen) innebär artikel 59 från och med utgången av övergångstiden ett ovillkorligt förbud, som hindrar medlemsstaterna att i sina rättsordningar, i fråga om tillhandahållandet av tjänster – så vitt det är fråga om medborgare i medlemsstaterna – införa hinder eller begränsningar på grund av nationaliteten hos den som tillhandahåller tjänsterna.

34Frågan skall därför besvaras på följande sätt. Artikel 59 första stycket ger, i varje fall i den utsträckning som den bestämmelsen avser avskaffandet av all slags diskriminering på grund av nationalitet, efter utgången av övergångstiden upphov till rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna skall skydda.