: :

Offentliga utredningar

( med Sören Öman )

Det finns flera typer av offentliga utredningar som inrättas av regeringen eller Regeringskansliet. En sådan offentlig utredning har ofta i uppdrag att utforma förslag till ny eller ändrad lagstiftning.

Regeringen inrättar kommittéer och utredningar med en särskild utredare. En sådan utredning är en egen, tillfällig, statlig myndighet under regeringen. En kommitté har alltid en ordförande och andra ledamöter med rösträtt, medan en särskild utredare alltid är bara en person som bestämmer ensam om utredningen. En kommitté där politiker, oftast riksdagsledamöter, förordnats till ledamöter brukar kallas för en parlamentarisk (eller, mer rättvisande, parlamentariskt sammansatt) kommitté.

Både kommittéer och särskilda utredare kan ha personer som förordnas av regeringen att vara sakkuniga eller experter eller att ingå i t.ex. en referensgrupp. Varje kommitté och särskild utredare hör under ett visst departement och i praktiken brukar regeringen delegera till ansvarigt statsråd att besluta vilka personer som ska ingå i utredningen. Regeringen beslutar dock alltid själv om utredningens direktiv, dvs. anvisningar för utredningsuppdraget. Det innebär att ansvarigt statsråd inte ensam kan bestämma vad en utredning ska göra och vilka förslag den ska lägga fram. Kommittéer och särskilda utredare redovisar sina uppdrag i betänkanden i serien Statens Offentliga Utredningar (SOU).

Ensamutredare tillsätts av Regeringskansliet genom beslut av ansvarigt statsråd. Statsrådet brukar också besluta särskilda direktiv eller anvisningar för utredningen. En ensamutredares uppdrag brukar redovisas i ett betänkande i Departemensserien (Ds).

Utredningsbetänkanden brukar av Regeringskansliet sändas ut på remiss till instanser som är berörda så att dessa kan lämna synpunkter på utredningsförslagen.

Senast uppdaterad 2017-08-03 av Sören Öman