EU-domstolens avgörande :
Dom av den 3 februari 1982, Seco och Desquenne & Giral, 62 och 63/81, EU:C:1982:34

Domskäl

1Genom beslut av den 26 februari 1981, som inkom till domstolen den 19 mars 1981, har Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt två frågor om tolkningen av bestämmelserna i fördraget om frihet att tillhandahålla tjänster i förhållande till den luxemburgska lagstiftningen om avgifter till försäkring vid ålderdom och invaliditet.

2Dessa frågor har uppkommit inom ramen för tvister mellan, å ena sidan, två företag etablerade i Frankrike som har specialiserat sig på anläggnings- och underhållsarbeten inom järnvägsnätets infrastruktur, nämligen aktiebolagen Seco och Desquenne & Giral och, å andra sidan, Établissement d’Assurance contre la Vieillesse et l’Invalidité, en luxemburgsk socialförsäkringsinstitution. Åren 1974 och 1977 utförde dessa företag olika arbeten i Storhertigdömet Luxemburg. För detta ändamål hade de tillfälligt utstationerat arbetstagare som varken var medborgare i en medlemsstat eller i ett land som under den ifrågavarande perioden hade en internationell överenskommelse med Luxemburg om social trygghet, varför arbetstagarna under hela den tid som arbetena utfördes i Luxemburg var obligatoriskt anslutna till det franska socialförsäkringssystemet.

3I enlighet med bestämmelserna i den luxemburgska Code des Assurances Sociales (socialförsäkringslagen) omfattas arbetstagare som arbetar på luxemburgskt territorium i princip obligatoriskt av försäkringssystemet vid ålderdom och invaliditet. Hälften av avgifterna skall betalas av arbetsgivarna och hälften skall betalas av arbetstagarna. Den luxemburgska regeringen kan dock, med stöd av artikel 174 andra stycket i den lagen, befria utlänningar som endast tillfälligt uppehåller sig i storhertigdömet från försäkringsplikten. I så fall skall dock arbetsgivaren, enligt artikel 174 tredje stycket i samma lag, betala den del av avgiften som åligger honom, utan att den avgiften ger arbetstagarna i fråga rätt till någon social förmån.

4Av handlingarna i målet framgår att ovannämnda bestämmelser infördes för att det, å ena sidan, inte var rimligt att kräva avgifter av arbetstagare som endast tillfälligt uppehåller sig på luxemburgskt territorium och för att, å andra sidan, inte uppmuntra arbetsgivaren att använda utländsk arbetskraft för att minska sina egna socialavgifter. I praktiken behöver dock arbetsgivaren inte längre betala arbetsgivarens del av avgifterna för de av sina arbetstagare som endast tillfälligt uppehåller sig på luxemburgskt territorium om dessa är medborgare i en medlemsstat eller är likställda med medborgare i medlemsstaterna.

5I det förevarande fallet uppnådde företagen Seco och Desquenne & Giral befrielse för arbetstagarnas del av försäkringsavgiften enligt artikel 174 andra stycket i Code des Assurances Sociales, men ålades av den luxemburgska institutionen att betala arbetsgivarens del av dessa avgifter enligt artikel 174 tredje stycket i den lagen. De två företagen överklagade detta beslut och hävdade att den ifrågavarande luxemburgska lagstiftningen inte kunde tillämpas på dem eftersom den var diskriminerande och kunde hindra friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen.

6Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg har funnit att dess avgörande beror på huruvida den ifrågavarande nationella lagstiftningen är förenlig med bestämmelserna i gemenskapsrätten om frihet att tillhandahålla tjänster och har därför ställt följande frågor.

7Dessa frågor går i huvudsak ut på huruvida gemenskapsrätten förhindrar att en medlemsstat förpliktar en arbetsgivare, som är etablerad i en annan medlemsstat och som tillfälligt utför arbeten i den förstnämnda staten med arbetstagare som är medborgare i tredje land, att betala arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen för de nämnda arbetstagarna, när den arbetsgivaren redan måste betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och för samma anställningsperioder enligt lagstiftningen i den stat där han är etablerad och när de avgifter som betalas i den stat där tjänsten utförs inte ger dessa arbetstagare några sociala förmåner. Särskilt frågas huruvida en sådan förpliktelse är berättigad i den mån den syftar till att utjämna de ekonomiska fördelar som arbetstagaren kan ha erhållit genom att inte iaktta bestämmelserna om minimilön i den stat där tjänsten utförs.

8I enlighet med artiklarna 59 och 60 tredje stycket i fördraget får den som tillhandahåller en tjänst, för att utföra denna tjänst, tillfälligt utöva sin verksamhet i det land där tjänsten tillhandahålls på samma villkor landet uppställer för sina egna medborgare. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har understrukit, senast i sin dom av den 17 december 1981 i målet 279/80 Webb (Rec. 1981 s. 3305) innebär dessa bestämmelser att all diskriminering skall avskaffas som riktar sig mot den som tillhandahåller tjänster på grund av hans nationalitet eller det faktum att han är etablerad i en annan medlemsstat än den i vilken tjänsten skall utföras. Dessa bestämmelser förbjuder följaktligen inte bara öppen diskriminering av den som tillhandahåller tjänster på grund av hans nationalitet, utan även alla former av förtäckt diskriminering som, även om de grundas på kriterier som framstår som neutrala, i praktiken leder till samma resultat.

9Detta är fallet med en sådan nationell reglering som den ifrågavarande när förpliktelsen att betala arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen, som åläggs de som tillhandahåller tjänster och som är etablerade på den statens territorium, utvidgas till att omfatta arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat och som enligt lagstiftningen i den staten måste betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och samma anställningsperioder. Under sådana omständigheter medför regleringen i den stat där tjänsten utförs en ytterligare ekonomiska börda för de arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat eftersom resultatet blir att de faktiskt får bära en tyngre börda än de som är etablerade på den förstnämnda statens territorium.

10En reglering som föreskriver att arbetsgivarna är förpliktade att för sina arbetstagare betala socialavgifter som inte motsvaras av några sociala förmåner för dessa arbetstagare, vilka för övrigt har befriats från försäkringsplikten i den medlemsstat i vilken tjänsten utförs och som dessutom, under hela den period då arbetet utförs, förblir obligatoriskt anslutna till socialförsäkringssystemet i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad, kan för övrigt inte rimligen anses berättigad med hänsyn till allmänintresset att ge arbetstagare ett socialt skydd.

11I detta sammanhang har Établissement d’assurance contre la vieillesse et l’invalidité anfört att eftersom medlemsstaterna har frihet att vägra arbetstagare som är medborgare i tredje land såväl rätt att resa in till deras territorium som tillstånd att där utföra avlönat arbete, så kan de likaväl förena ett eventuellt arbetstillstånd, som de fritt väljer att bevilja, med villkor eller restriktioner, som t.ex. obligatorisk betalning av arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen.

12Detta argument kan inte godtas. En medlemsstat får inte använda sina befogenheter att kontrollera anställning av medborgare från tredje land till att ålägga ett företag från en annan medlemsstat, som omfattas av friheten att tillhandahålla tjänster enligt artiklarna 59 och 60 i fördraget, en diskriminerande avgift.

13Établissement d’assurance contre la vieillesse et l’invalidité har vidare gjort gällande att en tillämpning av en nationell reglering, som den som är i fråga, på ett sådant sätt att den även omfattar de som tillhandahåller tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat, under alla förhållanden är berättigad i den mån den rent faktiskt utjämnar de ekonomiska fördelar som de som tillhandahåller tjänster kan ha uppnått genom att inte iaktta regleringen i den stat där de utför sina tjänster bl.a. vad gäller minimilöner. Denna institution har i detta sammanhang hänvisat till de särskilda svårigheter som den stat där tjänsten utförs skulle ha att säkerställa att en sådan reglering efterlevs av arbetsgivare som är etablerade utanför den statens territorium.

14Det är klarlagt att gemenskapsrätten inte förhindrar att medlemsstaterna utvidgar sin lagstiftning om minimilöner, eller de kollektivavtal som ingåtts av arbetsmarknadens parter om detta, till att omfatta alla personer som utför ett avlönat arbete, även om detta bara är tillfälligt, på deras territorium oavsett i vilket land arbetsgivaren är etablerad. Gemenskapsrätten förhindrar inte heller att medlemsstaterna med lämpliga medel säkerställer att dessa bestämmelser iakttas. En reglering eller praxis som generellt förpliktar alla de som tillhandahåller tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat och som anställer arbetstagare som är medborgare i tredje land, att betala socialavgifter eller andra motsvarande avgifter, oavsett om de har iakttagit bestämmelserna om minimilön i den medlemsstat där tjänsten utförs eller inte, kan dock inte, när den inskränker friheten att tillhandahålla tjänster, betraktas som ett lämpligt medel eftersom en generell åtgärd av detta slag inte kan säkerställa att denna reglering iakttas och inte heller på något som helst sätt kan gynna arbetstagarna i fråga.

15Svaret på de frågor som har ställts av Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg blir alltså följande. Gemenskapsrätten förhindrar att en medlemsstat förpliktar en arbetsgivare, som är etablerad i en annan medlemsstat och som tillfälligt utför arbeten i den förstnämnda staten med arbetstagare som är medborgare i tredje land, att betala arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen för dessa arbetstagare, när den arbetsgivaren redan måste betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och för samma anställningsperioder enligt lagstiftningen i den stat där han är etablerad och när de avgifter som betalas i den stat där tjänsten utförs inte ger dessa arbetstagare rätt till några sociala förmåner. En sådan förpliktelse är inte heller berättigad i den mån den syftar till att utjämna de ekonomiska fördelar som arbetsgivaren kan ha uppnått genom att inte iaktta bestämmelserna om minimilön i den stat där tjänsten utförs.