Regeringskansliet uppdrar åt Sören Öman att biträda Justitiedepartementet med att utreda frågan om yttrande- och meddelarfrihet för anställda i verksamheter med anknytning till det allmänna (Ju 2000:R).
Utredaren bör göra en analys av vilka möjligheter det finns att rättsligt avgränsa det område där yttrande- och meddelarfrihet för anställda i verksamheter med anknytning till det allmänna bör gälla. Utredaren bör vidare göra en analys av möjliga vägar att uppnå ett skydd för privatanställdas yttrande- och meddelarfrihet på det området. Utredaren bör därvid särskilt beröra frågan om eventuella lagstiftningsåtgärder bör ha grundlagsform. Det bör stå utredaren fritt att utforma förslag till lagstiftningsåtgärder, om det bedöms lämpligt.
Bakgrund
Grundlagsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen garanterar var och en bl.a. ett skydd för yttrande- och meddelarfriheten mot ingripanden från det allmänna. Regleringen omfattar även offentliganställda, som alltså utan risk för sanktioner från sin offentliga arbetsgivare kan utnyttja yttrande- och meddelarfriheten.
En anställd hos en privat arbetsgivare har däremot i princip inte något tydligt lagfäst skydd för yttrande- och meddelarfriheten mot ingripanden från sin arbetsgivare. Den s.k. lojalitetsplikt som anses ingå i ett anställningsförhållande innebär ibland att t.ex. lämnande av meddelanden för publicering kan ses som ett avtalsbrott, vilket skulle kunna ge den privata arbetsgivaren grund för t.ex. uppsägning.
I betänkandet Meddelarrätt – Meddelarfrihet i företag och föreningar m.m. (SOU 1990:12 [ pdf | ]) lämnade Meddelarskyddskommittén förslag till bl.a. en grundlagsreglering om yttrande- och meddelarfrihet på hela den privata arbetsmarknaden. Förslaget utsattes vid remissbehandlingen för kritik från flera remissinstanser (se sammanställningen av remissyttranden i Ds 1990:83). En klar majoritet av remissinstanserna avstyrkte förslaget. Motivet låg i många fall på ett principiellt plan. Vad som främst åberopades var att offentlighetsprincipen och den därtill knutna meddelarfriheten hör hemma inom den offentliga sektorn och att man inte borde dra paralleller mellan myndigheter och enskilda rättssubjekt. Det ifrågasattes också om det verkligen fanns något behov av en meddelarfrihet mellan enskilda. En vanlig invändning var att en lagstiftning av det aktuella slaget skulle strida mot den grundläggande rättsprincipen att avtal – i det här fallet avtal om tystnadsplikt – skall hållas.
I prop. 1990/91:64 [ pdf ||
] berördes Meddelarskyddskommitténs förslag (s. 34–43). Föredragande statsrådet hänvisade därvid till det starka motstånd som förslaget mött bland remissinstanserna och förklarade att det stod klart att en lagstiftning av det slag som redovisats i kommitténs betänkande – med en grundlagsfäst meddelarfrihet inom privata företag och andra privata organisationer – inte kunde förordas för det dåvarande. Frågan borde dock enligt statsrådet ägnas fortsatt uppmärksamhet och göras till föremål för vidare överväganden.
Mellan 1987 och 1999 har antalet offentliganställda minskat med ungefär en femtedel. Antalet privatanställda har däremot ökat under samma period med någon procent. Det är alltså allt färre – och en minskande andel av alla anställda – som har ett grundlagsfäst skydd för yttrande- och meddelarfriheten mot åtgärder från arbetsgivaren. Utvecklingen har också lett till att allt fler arbetsuppgifter som tidigare utförts av offentliganställda numera utförs av privatanställda. Det kan gälla offentligt driven verksamhet som har förts över till ett privaträttsligt rättssubjekt som ägs av det allmänna (bolagisering) eller av enskilda (privatisering). Men det kan också vara fråga om verksamheter eller arbetsuppgifter som det allmänna lagt ut på entreprenad eller om personal från enskilda arbetsgivare som det allmänna hyr in. Det finns också andra exempel på fall där arbetsuppgifter som tidigare utförts av offentliganställda i dag utförs av privatanställda.
Mot den bakgrunden är det nu angeläget att ytterligare utreda frågan om yttrande- och meddelarfrihet för anställda i verksamheter med anknytning till det allmänna.
Utredningsarbetet
Utredaren bör göra en analys av vilka möjligheter det finns att rättsligt avgränsa det område där yttrande- och meddelarfrihet för anställda i verksamheter med anknytning till det allmänna bör gälla. Utredaren bör vidare göra en analys av möjliga vägar att uppnå ett skydd för privatanställdas yttrande- och meddelarfrihet på det området. Utredaren bör därvid särskilt beröra frågan om eventuella lagstiftningsåtgärder bör ha grundlagsform. Det bör stå utredaren fritt att utforma förslag till lagstiftningsåtgärder, om det bedöms lämpligt.
Meddelarskyddskommitténs betänkande och remissinstansernas synpunkter bör i tillämpliga delar vara en utgångspunkt för utredaren.
Utredaren bör under utredningsarbetets gång på lämpligt sätt hämta in synpunkter från organisationer på arbetsmarknaden och medieområdet.
Arbetet bör slutföras senast den 1 maj 2001. En muntlig lägesrapport bör avges senast under december 2000.
