: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1999 nr 108

| | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | | | | |  ]

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1999 nr 108

Sammanfattning:

Enligt ett mellan parterna gällande kollektivavtal anses en arbetstagare ha slutat sin anställning självmant, om han eller hon – utan laga förfall – uteblivit från arbetet mer än femton kalenderdagar och inte till arbetsgivaren anmält förhinder att arbeta. Fråga om tillämpning av denna bestämmelse beträffande en arbetstagare, som först en längre tid efter frånvaron inkommit med läkarintyg utvisande alkoholberoende av sjukdomskaraktär.

Dom meddelad : Onsdagen den 22 september 1999

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 171/98 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 6 st. ♀ 3 ♂ 3allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] *

Landstingsförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

[ 1 av 6 ]
Andel tillfälliga ersättare : 16,7% ( 1 / 6 st. )
[ 1 av 6 ]
Andel ordinarie ledamöter : 16,7% ( 1 / 6 st. )
[ 3 av 6 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 50,0% ( 3 / 6 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 4 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 11 st. ) :

         VisaStäng rättsfallsförteckningen ( Klicka här )

Anförda förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. [ pdf || ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1999 nr 108 ( 2 st. ): AD 2016 nr 63 | AD 2018 nr 66

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Fastighetsanställdas förbunds talan.

2. Fastighetsanställdas förbund skall ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader med fyrtiotusen (40 000) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1999 nr 108 ) :

Parter:

Fastighetsanställdas förbund

mot

Fastigo, Fastighetsbranschens Arbetsgivarorganisation och Stockholms Kooperativa Bostadsförening ekonomisk förening i Bromma

Mellan Fastighetsanställdas förbund (förbundet) och Fastigo gäller regelmässigt kollektivavtal. Stockholms Kooperativa Bostadsförening ekonomisk förening (föreningen) är medlem i Fastigo.

K.F. är medlem i förbundet. Han anställdes i föreningen den 31 oktober 1988. Han har inte utfört något arbete för föreningen efter sommarsemestern 1997.

I det mellan parterna gällande kollektivavtalet för fastighetsarbete, Tidlön 95–97, fanns vid den aktuella tidpunkten i 5 § 15:e stycket följande bestämmelse.

Arbetstagare som uteblivit från arbetet 15 kalenderdagar utan att till arbetsgivaren utan laga förfall ha anmält förhinder att arbeta, anses ha slutat sin anställning utan iakttagande av uppsägningstid. När anställning på detta sätt upphör ska arbetsgivaren lämna underrättelse till arbetstagaren härom. Underrättelse ska ställas till arbetstagarens senast angivna adress. Kopia av underrättelse ska tillställas den lokala arbetstagarorganisationen.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att K.F. själv avslutat sin anställning genom att förfara på sätt som omnämns i den ovan refererade bestämmelsen. Vid efterföljande förhandlingar mellan å ena sidan förbundets lokalavdelning och å andra sidan föreningen träffades, enligt föreningen, en överenskommelse som innebar att föreningen förband sig att inte göra gällande att K.F. avslutat sin anställning på angivet sätt, förutsatt att han ingav läkarintyg utvisande att han varit sjuk och fortfarande var sjuk. Genom att K.F. inte gett in dessa läkarintyg anser sig föreningen i princip ha haft rätt att betrakta hans anställning som avslutad redan i samband med hans uteblivande på hösten 1997, men i vart fall per den 1 april 1998.

Enligt förbundet har K.F. på grund av sina alkoholproblem haft laga förfall för sin frånvaro och för att inte anmäla sin frånvaro. När föreningen avförde K.F. från anställningen den 24 september 1997 innebar detta enligt förbundets mening ett avskedande, i strid mot 18 § anställningsskyddslagen, utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat.

I andra hand har förbundet gjort gällande att föreningen avskedat K.F. genom att inte tillåta honom att återgå till anställningen den 1 april 1998 trots att han då enbart var sjukskriven på halvtid.

Arbetsgivarparterna har vidgått att föreningens åtgärd att avföra K.F. från anställningen är att anse som ett avskedande för det fall denne har haft laga förfall under den tid han varit borta och gör inte gällande att laga grund för avskedande föreligger.

Förbundet har väckt talan och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förklara föreningens avskedande av K.F. ogiltigt,

2. förplikta föreningen att till K.F. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen (den 25 augusti 1998),

3. förplikta föreningen att till K.F. utge ekonomiskt skadestånd med 11 801 kr, motsvarande utebliven semesterersättning, och med 23 865 kr, motsvarande utebliven lön, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 11 801 kr från och med den 1 maj 1998 och på 23 865 kr från och med den 25 juni 1998, samt

4. förbehålla förbundet rätten att, i mån av befogenhet, föra talan om ytterligare ekonomiskt skadestånd till K.F. för tiden efter huvudförhandling i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Ett belopp om 50 000 kr har vitsordats i och för sig avseende allmänt skadestånd. Avseende ekonomiskt skadestånd har beloppen 11 801 kr och 23 865 kr vitsordats i och för sig som motsvarande utebliven semesterersättning respektive utebliven lön. Även framställda ränteyrkanden och yrkandet om förbehåll har vitsordats i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

         Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

Förbundet

K.F. har sedan den 31 oktober 1988 varit anställd hos föreningen som fastighetsskötare.

I början av 1990-talet fick K.F. problem med ryggen. Han opererades för diskbråck 1991. På grund av detta var K.F. återkommande och ofta sjukskriven för sina ryggproblem. Därtill hade och har K.F. problem med alkohol. Av läkarintyg från den 14 januari 1999 framgår att K.F:s alkoholberoende är av sjukdomskaraktär.

Från juli 1997 till oktober 1997 har K.F. haft en konsumtion av 75 cl starksprit per dag. Under perioden maj 1997 till och med juli 1998 har K.F. varit helt eller halvt sjukskriven. Fram till sommarsemestern 1997 var han halvt sjukskriven. Efter semestern 1997, den 1 augusti, skulle han återgå i arbete på halvtid. Han uteblev dock helt från arbetet och ringde först den 11 augusti till föreningen och sjukanmälde sig. Han var då mitt inne i en tung missbruksperiod. Föreningen begärde sjukintyg efter den 18 augusti eftersom det då gått en vecka sedan han sjukanmälde sig. Det saknas sjukintyg som utvisar att K.F. var helt oförmögen att arbeta från det att han skulle ha återgått i arbete i början av augusti 1997. K.F. var dock under den aktuella perioden mer eller mindre psykotisk och på grund av sin sjukdom förhindrad att ge in sjukintyg.

K.F. har för arbetsgivaren försökt dölja sitt alkoholmissbruk. Arbetsledningen borde dock på grund av K.F:s beteende ha förstått att han var alkoholberoende.

I månadsskiftet augusti/september 1997 informerades arbetsledningen om att en arbetskamrat till K.F. hade träffat denne på en pub i Skärholmen och att K.F. då hade sagt att han ”skiter i ” om arbetsgivaren vill få kontakt med honom. Den arbetskamrat som framförde meddelandet till arbetsgivaren är själv alkoholist och arbetsgivaren borde därvid ha fått en indikation om hur det var ställt med K.F.

K.F. avfördes från föreningens lönelista den 24 september 1997. I och med detta fick han slutlön insatt på sitt lönekonto. I början av oktober 1997 gick K.F. till arbetsplatsen och talade om för sina arbetskamrater att han fanns till och att han tänkte lägga in sig på sjukhus. Huruvida detta har rapporterats till arbetsledningen är obekant för förbundet.

Efter den 24 september 1997 vidtog arbetsgivaren inga åtgärder för att komma i kontakt med K.F. eller dennes läkare. K.F. var sedan helt sjukskriven till den 1 april 1998. Sjukintyg kom dock inte att ges in löpande. Oavsett detta måste det i det läget ha stått helt klart för arbetsgivaren att K.F. var mycket sjuk och dessutom intagen på sjukhus.

K.F. skrevs ut från sjukhuset i början av december 1997 och tog då kontakt med sin fackliga organisation, av vilken han fick beskedet att han hade sin anställning kvar. Förbundet framförde denna åsikt vid lokal förstärkt tvisteförhandling den 27 januari 1998. K.F. fortsatte att vara sjukskriven på heltid.

I mars 1998 lämnade klubbordföranden M.K. sjukintyg till föreningens företrädare Leif Burman i ett internkuvert, vilket lades på den senares skrivbord.

När K.F. blev sjukskriven på halvtid, från och med april 1998, ringde han till sin arbetsledare C.E. och även till lönekontoret. C.E. sade inget om var han skulle inställa sig. K.F. fick av lönekontoret besked om att han var avförd från anställningen.

Förbundet anmälde att den lokala förstärkta förhandlingen skulle återupptas, vilket skedde den 27 april 1998. Förhandlingen avslutades i oenighet.

Föreningen vägrade att ta tillbaka K.F. i arbete trots att det vid förhandlingen lämnades information om att denne under hela den aktuella perioden varit sjukskriven.

Central förhandling ägde rum den 22 juni 1998. Den avslutades i oenighet, varefter förbundet begärde ogiltigförklaring av vad det bedömde som ett avskedande av K.F.

Förbundet gör gällande att K.F. på grund av sin sjukdom haft laga förfall inte endast för sin frånvaro utan även för att inte ge in sjukintyg. Arbetsgivaren har därför inte haft rätt att avsluta anställningsförhållandet med stöd av den åberopade kollektivavtalsbestämmelsen, som endast är att betrakta som en ordningsregel.

Föreningens åtgärd att den 24 september 1997 avföra K.F. från anställningen har därvid varit att jämställa med ett avskedande. Alternativt har föreningens åtgärd att inte den 1 april 1998 låta honom återgå i arbete varit att anse som ett avskedande. Avskedandet skall ogiltigförklaras och skadestånd utdömas.

Arbetsgivarparterna

K.F. anställdes av föreningen 1988. Han har opererats flera gånger för diskbråck. En av operationerna genomfördes 1991. Han har haft stor sjukfrånvaro på grund av sina ryggproblem. Sjukskrivningar på grund av alkoholproblem eller psykiska problem har dock inte förekommit.

Rehabiliteringsinsatser har gjorts med anledning av den upprepade frånvaron. En stor del av frånvaron har utgjorts av korta perioder, vilket är mycket vanligt när det gäller rygginsufficiens. K.F. har inte haft någon skyldighet att avge intyg från första sjukdagen. Han har arbetat länge i föreningen och föreningen har väl känt till hans ryggproblem och accepterat dessa, inte minst eftersom man känt till att han flera gånger opererats för sina besvär.

När K.F. uteblev från arbetet efter semestern 1997 visste inte föreningen att han hade alkoholproblem. Han hade aldrig lämnat in några läkarintyg utvisande något sådant. De intyg motparten åberopar i målet har lämnats i efterhand och de anger dessutom psykiska problem som frånvaroorsak. Föreningen fick inte någon indikation på att K.F. hade alkoholproblem.

K.F. skulle ha återkommit från semestern den 1 augusti 1997. Han ringde den 11 augusti 1997 till sin arbetsledare L.R. och berättade att han hade förlyft sig och därför var tvungen att vara hemma några dagar. Från föreningens sida sågs detta inte som något märkligt. Det stämde med den bild man hade av hans frånvaro. När K.F. efter en vecka inte hade hört av sig och inte heller lämnat läkarintyg började man däremot fundera över vart han tagit vägen.

Företrädare för föreningen ringde och sökte honom på hans hemtelefonnummer och skickade även ett brev till honom, under hans adress i Tystberga, i vilket han uppmanades att höra av sig. Dessa försök gav inga resultat. Föreningen försökte även per telefon nå hans närmast anhöriga, en dotter, men fick inget svar där heller. Föreningen visste att K.F. hade en bror, men hade inte några närmare uppgifter om adress eller telefonnummer, och kunde därför inte komma i kontakt med denne.

Distriktschefen C.E. bad en arbetskamrat till K.F., som bodde i närheten av Tystberga, att titta in hos denne på vägen från arbetet en fredagskväll. På kvällen samma dag ringde arbetskamraten hem till C.E. och berättade att huset var nedbränt och området avspärrat. Föreningen kontaktade polisen för att få besked om K.F. kunde ha blivit innebränd, men polisen kunde då inte lämna några närmare uppgifter eftersom undersökning fortfarande pågick. Några dagar senare kontaktade föreningen på nytt polisen och fick då besked om att ingen människa blivit innebränd. Polisen kunde dock inte lämna uppgifter om var K.F. befann sig.

Det är riktigt som förbundet berättat att en arbetskamrat till K.F. en tid senare, sista veckan i augusti, informerade föreningen om att han hade träffat K.F. i Skärholmen och då för denne berättat att föreningen sökte honom och uppmanat honom att kontakta föreningen. K.F. hade då svarat: ”Det skiter jag i”.

Föreningen avvaktade ytterligare en tid för att se om K.F. skulle höra av sig. När så inte skedde skickade arbetsgivaren den 24 september 1997 en bekräftelse på att hans anställning hade upphört enligt 5 § 15:e stycket tidlöneavtalet. Brevet sändes i en rekommenderad försändelsen under hans adress i Tystberga, vilket var hans senast kända adress. När brevet kom tillbaka outlöst i slutet av oktober 1997, ansåg sig föreningen ha fullgjort sina skyldigheter och avslutade anställningen samt meddelade detta i ett lösbrev, vilket inte kommit i retur.

Vad som därnäst skedde var att förbundet i mitten av januari 1998 påkallade förhandling. Vid förhandlingen den 27 januari 1998 uppgav förbundet att K.F. varit förhindrad att höra av sig eftersom han på grund av psykiska besvär varit intagen på sjukhus för behandling. Det nämndes inte att han var alkoholist eller att det var alkoholrelaterade psykiska besvär.

Först senare fick föreningen veta att K.F. hade varit intagen på Nyköpings lasarett. När föreningen försökte göra en kontroll med Nyköpings lasarett lämnades inga uppgifter med hänvisning till sekretesslagen.

Vid förhandlingen den 27 januari 1998 uppgav föreningen att den nyss nämnda regeln i kollektivavtalet inte längre skulle åberopas för det fall K.F. kunde visa laga förfall. Förbundet åtog sig därvid att för K.F:s räkning presentera de intyg som saknades. Vid förhandlingen företeddes ett läkarintyg som avsåg perioden från och med den 22 januari 1998 till och med den 22 februari 1998. Intyg saknades dock för tiden före den 22 januari 1998. Förhandlingen ajournerades i avvaktan på utredning i frågan om laga förfall. Parterna träffade således en överenskommelse vid den förhandlingen. En förutsättning för överenskommelsen var att intyg skulle ges in även för eventuella fortsatta sjukskrivningsperioder. Det kom inga intyg, varken för förfluten tid eller för tiden efter den 22 februari 1998. Föreningen hade i god tro redan avslutat anställningsförhållandet under september/oktober, men hade kunnat ”blåsa liv i” anställningen igen för det fall laga förfall hade visats.

Föreningen hade vid denna tidpunkt inga indikationer på att K.F. skulle lida av alkoholsjukdom. En ytterligare omständighet som talade mot att så skulle ha varit fallet var att K.F., som hade bott cirka 10 mil från Stockholm, hade körkort och hade kört bil till och från arbetet varje dag.

Den 14 april 1998 ringde H.C. och begärde återupptagande av den ajournerade förhandlingen. Anledningen till detta var att K.F., som anmält att han enbart var halvt sjukskriven, hade vägrats att återgå i halvtidsarbete trots att han framställt önskemål om detta. Vid den återupptagna förhandlingen den 27 april 1998 uppgav K.F., via telefon, att det var till C.E. som han framfört sin begäran. C.E. uppgav dock att hon inte haft någon kontakt med K.F. i april, men däremot tidigare, troligen i början av januari 1998. Då var det enbart fråga om att K.F. behövde en ny bokningscylinder till tvättstugan i det bostadsområde i vilket han – efter branden – hyrde lägenhet av föreningen. Hon hade därefter inte haft någon kontakt med K.F.

Enligt vad föreningen känner till hade K.F. under perioden från det att förhandlingen ajournerades till det att den återupptogs inte varit i kontakt med föreningen.

Föreningen har fått kännedom om K.F:s alkoholberoende först genom det läkarintyg, som den 19 januari 1999 getts in till Arbetsdomstolen i detta mål. Fram till utgången av juli 1997 hade, som tidigare nämnts, K.F. varit helt eller halvt sjukskriven på olika grunder. I augusti 1997 fanns det ingen uppgift om att läkare sjukskrivit honom och det var av den anledningen som föreningen började söka efter honom. Så småningom har det getts in ett läkarintyg som visar att han var halvt sjukskriven under augusti 1997. Först i samband med ansökan om stämning, den 14 augusti 1998, ingavs intyg avseende heltidssjukskrivning för perioden den 17 oktober 1997 till och med den 22 februari 1998. I intyget avseende perioden den 17 oktober 1997 till och med den 30 november 1997 anges diagnosen alkoholmissbruk och psykiska besvär. Samma diagnos angavs i intyget för tiden den 1 december 1997 till och med den 31 december 1997. I intygen för tiden den 1 januari 1998 till och med 6 januari 1998 och för tiden 7 januari 1998 till och med 21 januari 1998 angavs diagnosen alkoholmissbruk, ångest och oro. I det enda intyg som föreningen hade kännedom om vid förhandlingen den 27 januari 1998, avseende perioden den 22 januari 1998 till och med den 22 februari 1998, anges diagnosen ångest, oro och ryggvärk. Föreningen hade alltså vid tidpunkten för förhandlingen inte fått någon indikation på att K.F. hade alkoholproblem.

Efter att parterna träffat överenskommelsen den 27 januari 1998, vilken manifesterades vid förhandlingen den 27 april 1998, skedde ingenting. Det har aldrig riktats någon invändning från förbundet mot att parterna hade en överenskommelse om att förbundet skulle presentera läkarintyg till styrkande av laga förfall. Vad som hände därefter var att det till föreningen i ett odaterat brev utan uppgift om avsändare den 22 september 1998 inkom två olika sjukintyg avseende delvis överlappande perioder tiden juni – december 1998.

Vid den muntliga förberedelsen i målet den 17 november 1998 saknades fortfarande intyg för perioden den 1 september 1997 till och med den 16 oktober 1997 samt för perioden den 23 februari 1998 till och med den 12 juni 1998.

Av ett intyg från den 24 november 1997 framgår att K.F. aldrig haft något läkarintyg för perioden den 2 september 1997 – den 16 oktober 1997.

Föreningen har vetat att K.F. under en stor del av sin anställningstid har haft ryggbesvär. Försök till rehabilitering i anledning av dessa problem har gjorts i form av kortare arbetstid och lindrigare arbetsuppgifter. K.F. har opererats för sina ryggbesvär. Han har, under den tid som arbetsgivaren anser att han varit anställd, aldrig företett något läkarintyg som vare sig direkt eller indirekt angett alkoholrelaterade besvär. Påståendet om att alkoholbesvären var så grava som de sedan måhända visat sig vara, jävades också av att K.F. varje dag körde till och från arbetet i egen bil.

Arbetsgivarparternas inställning är sammanfattningsvis följande. K.F. har varit sjukdomsdrabbad, men föreningen har på intet sätt känt till att han skulle ha lidit av alkoholsjukdom. Därför har K.F., som själv – biträdd av ombudsmannen H.C. – träffade överenskommelsen om att förete intyg, inte haft laga förfall som hindrar att anställningen skall anses ha upphört i enlighet med bestämmelsen i 5 § 15:e stycket i kollektivavtalet.

Domskäl

Tvisten

K.F., som var anställd som fastighetsskötare hos föreningen sedan 1988, skulle den 1 augusti 1997 ha återgått i arbete på halvtid efter sommarsemestern, men gjorde inte det och hörde inte heller av sig. Först den 11 augusti ringde han till sitt arbete och sjukanmälde sig. När han därefter inte hörde av sig på nytt och föreningen inte heller lyckades få kontakt med honom, skickade föreningen den 24 september 1997 i rekommenderat brev en bekräftelse till honom om att han med stöd av en bestämmelse i gällande kollektivavtal ansågs själv ha avslutat sin anställning genom att ha uteblivit från arbetet mer än 15 dagar.

Tvisten i målet gäller främst om K.F., som först i mitten av januari 1998 hörde av sig till föreningen genom förbundet, kan anses ha visat laga förfall för sin frånvaro och för att inte ha meddelat sig med föreningen. Om hans anställning på grund av att sådant laga förfall förelegat inte kan anses avslutad, måste föreningen enligt förbundet anses ha avskedat K.F., antingen den 24 september 1997, när han avfördes från anställningen, eller den 1 april 1998 när föreningen inte tillät honom att återgå till anställningen. Arbetsgivarparterna har inte gjort gällande att det i sådant fall funnits laga grund för avskedande.

Vid huvudförhandling i målet har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med K.F. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med förvaltningschefen L.B., distriktschefen C.E. och områdeschefen L.R. Vittnesförhör med ombudsmannen H.C. och klubbordföranden M.K. har ägt rum på begäran av både förbundet och arbetsgivarparterna. Viss skriftlig bevisning har åberopats.

Rättsliga utgångspunkter

Den i målet aktuella kollektivavtalsbestämmelsen anger att en förutsättning för att en arbetstagare, som uteblivit från arbetet, skall anses ha slutat sin anställning är att laga förfall inte föreligger på arbetstagarens sida. Vidare anges hur arbetsgivaren skall gå till väga vad beträffar underrättelse om att anställningen upphört på det nu angivna sättet.

Någon utredning om den nu aktuella bestämmelsens närmare bakgrund och innebörd finns inte i målet. Inte heller har parterna lämnat några uppgifter om hur bestämmelsen brukar tillämpas i praktiken.

Bestämmelser av liknande slag finns även i andra kollektivavtal. Enligt dessa bestämmelser kan en arbetstagares anställning anses avslutad efter en viss tids frånvaro (10 – 15 dagar) som arbetsgivaren inte fått veta anledningen till. Avtalen innehåller också bestämmelser om att anställningen skall bestå om arbetstagaren inställer sig inom rimlig tid och som orsak till frånvaron och underlåtenheten att anmäla denna anför omständigheter som skäligen bör godtas.

Innehållet i de nu nämnda kollektivavtalsreglerna kan inte anses strida mot vad som gäller även utan sådan reglering. I förarbetena till lagen om anställningsskydd berörs situationen att en arbetstagare uteblir från arbetsplatsen och utan godtagbar anledning håller sig borta från arbetet under en icke obetydlig tid. Ett sådant förfarande sägs vanligtvis utgöra grund för uppsägning eller avskedande. Om arbetstagaren inte lämnat någon adress på vilken han eller hon kan nås, måste emellertid arbetsgivaren efter en tid kunna betrakta anställningsförhållandet som upplöst utan att han behöver vidta någon särskild åtgärd (se prop. 1973:129 [ pdf || ] s. 239 [  ] samt AD 1982 nr 132 [ Zeteo ] [ Karnov ], 1986 nr 1 [ Zeteo ] [ Karnov ], 1987 nr 159 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1988 nr 77 [ Zeteo ] [ Karnov ]). En förutsättning för detta får dock anses vara att det saknas anledning till antagande att s.k. laga förfall föreligger, dvs. att arbetstagaren hindrats att inställa sig på grund av sjukdom eller annan omständighet som arbetstagaren inte har bort förutse eller som eljest kan anses utgöra giltig ursäkt för utevaron och för underlåtenheten att höra av sig (jfr 32 kap. 8 § rättegångsbalken). Kronisk alkoholism etc. betraktas normalt som sjukdom.

Arbetsdomstolen gjorde i domen AD 1980 nr 140 [ Zeteo ] [ Karnov ] vissa principiella uttalanden med sikte på situationer då en arbetstagare uteblir från arbetsplatsen utan att arbetsgivaren får veta vad det beror på. Normalt måste man enligt domstolen i sådana fall räkna med att anställningen består under någon tid trots att arbetstagaren inte kommer till arbetet. Det kan ju finnas många olika förklaringar till att arbetstagaren uteblir. Enligt domstolens bedömning får man därför i normalfallet räkna med att anställningen upphör först efter det att omkring ett par veckor förflutit utan att arbetsgivaren fått reda på om arbetstagaren avser att återkomma i tjänst.

Vid misstanke om att frånvaron beror på sjukdom föreligger normalt en ganska långtgående undersökningsplikt från arbetsgivarens sida (se AD 1988 nr 68 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1988 nr 91 [ Zeteo ] [ Karnov ] samt lönegarantifallet RH 1986 nr 41 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Arbetsgivarens skyldighet att vidta olika åtgärder i syfte att få kontakt med arbetstagaren betonas också i domen AD 1992 nr 139 [ Zeteo ] [ Karnov ]. De åtgärder som i det fallet hade vidtagits ansågs av domstolen vara långtifrån tillräckliga för att ge arbetsgivaren fog för slutsatsen att arbetstagaren själv lämnat sin anställning. Arbetsgivaren hade inte ens prövat en så näraliggande åtgärd som att söka nå arbetstagaren med ett skriftligt meddelande och hade inte heller sökt tillräckligt noggrant efter dennes telefonnummer. I domen AD 1991 nr 85 [ Zeteo ] [ Karnov ] kom Arbetsdomstolen till motsatt slutsats. Arbetsgivaren hade i det fallet försökt nå arbetstagaren per telefon, tagit kontakt med försäkringskassan, informerat den lokala fackklubben samt skickat en arbetsledare till arbetstagarens hemadress.

I domen AD 1991 nr 85 [ Zeteo ] [ Karnov ] belyses också de krav som kan ställas på den utredning som skall styrka att det föreligger giltigt skäl för frånvaron och för underlåtenheten att ta kontakt med arbetsgivaren.

Enligt Arbetsdomstolens mening bör den i målet aktuella kollektivavtalsbestämmelsen tolkas på ett sätt som överensstämmer med ovan redovisade praxis vad gäller arbetsgivarens efterforskningsskyldighet och arbetstagarens skyldighet att visa laga förfall. Arbetsdomstolen prövar därför först om föreningen den 24 september 1997 hade fog för slutsatsen att K.F. själv slutat sin anställning, och därefter huruvida han – inom rimlig tid – får anses ha visat laga förfall för sin frånvaro och för att inte ha hört av sig till arbetsgivaren.

Hade föreningen den 24 september 1997 fog för att anse att K.F., med tillämpning av kollektivavtalets bestämmelse, själv slutat sin anställning?

Förbundet har gjort gällande att föreningen på grund av K.F:s beteende varit medveten om eller i vart fall borde ha förstått att denne var alkoholmissbrukare. Arbetsgivarparterna har förnekat att så var fallet.

I denna del kan konstateras att arbetsgivarparternas samtliga vittnen uppgett att de aldrig under den tid K.F. arbetat i föreningen haft någon misstanke om att han skulle ha haft alkoholproblem. Han hade fram till det att han uteblev från arbetet efter sommarsemestern 1997 anmält frånvaro och lämnat sjukintyg i de fall då så erfordrades. Han hade i och för sig periodvis haft stor sjukfrånvaro, men detta framstod inte som anmärkningsvärt med hänsyn till vad man kände till om hans ryggproblem. Vad vittnena uppgett i denna del stöds av vad K.F. själv berättat, nämligen att han gjort allt för att dölja sina problem och att han själv inte tror att andra anställda, inklusive de närmaste arbetskamraterna, anat problemen.

Någon gång i slutet av augusti 1997 fick föreningen besked om att en arbetskamrat till K.F. råkat träffa denne på en pub. Arbetskamraten hade då framfört att föreningen ville få kontakt med K.F., men denne hade då svarat att han inte brydde sig om det. Det kan inte begäras att arbetsgivaren genom denna upplysning skulle förstå att K.F. var alkoholist. Det kan inte heller anses att informationen om att K.F:s bostadshus hade brunnit ned hade bort föranleda föreningen att dra en sådan slutsats.

Föreningen hade inte heller den 24 september 1997, dvs. vid den tidpunkt då föreningen beslöt att K.F. skulle anses själv ha avslutat sin anställning, någonsin fått läkarintyg beträffande K.F:s sjukfrånvaro som angav alkoholmissbruk som diagnos.

Det kan således inte anses utrett att föreningen vid den i målet aktuella tidsperioden känt till att K.F. missbrukat alkohol, än mindre att ett missbruk av sjukdomskaraktär förelåg.

Den fråga som därefter inställer sig är om föreningen, utifrån den kännedom som fanns om K.F., gjort tillräckligt för att försöka få kontakt med honom för att få reda på orsaken till frånvaron.

Utredningen visar att företrädare för föreningen sökte K.F. via telefon och brev och även försökte nå honom via närmast anhörig utan att lyckas. Därtill hade arbetskamrater uppmanats att höra av sig för det fall de hade någon information om var K.F. fanns.

En arbetskamrat hade ombetts att besöka K.F. i bostaden för att höra efter hur det var med honom. När information därvid erhölls om att huset brunnit ned försökte föreningen få ytterligare information via polisen. Man fick därvid uppgift om att K.F. inte blivit innebränd, men några upplysningar därutöver kunde inte erhållas. Enligt Arbetsdomstolens mening kunde några ytterligare åtgärder från arbetsgivarens sida i detta läge inte rimligen krävas.

Sammanfattningsvis måste föreningen således anses ha gjort tillräckliga ansträngningar för att försöka sätta sig i förbindelse med K.F. innan den vidtog åtgärden att den 24 september 1997 sända information om att anställningen avslutats.

Arbetsdomstolen finner att föreningen mot bakgrund av vad som sagts ovan får anses ha haft stöd i 5 § 15:e stycket i aktuellt kollektivavtal för sin uppfattning att betrakta anställningsförhållandet som upplöst.

Har K.F. senare kunnat visa laga förfall för sin frånvaro och för att inte höra av sig till föreningen?

K.F:s anställning skall, med tillämpning av den i målet aktuella kollektivavtalsbestämmelsen, inte anses som avslutad om han kan anses ha visat laga förfall för sin frånvaro och för att inte ha anmält sin frånvaro.

Arbetsdomstolen finner inledningsvis följande utrett.

Efter det att föreningen den 24 september 1997 sänt information om att anställningen avslutats, påträffades K.F. den 17 oktober 1997 av arbetskamrater sovande och berusad i en trappuppgång till en fastighet där han tidigare arbetat. Arbetskamraterna tog in honom på kontoret och väntade till dess att hans bror och en kamrat kom och hämtade honom och körde honom till sjukhus. Föreningen fick alltså härmed kännedom om att K.F. anträffats i dåligt skick och att han därtill var berusad. Vid detta tillfälle betraktade dock föreningen redan anställningsförhållandet som upplöst.

Det har av utredningen inte framkommit annat än att föreningen därefter inte på något sätt hörde av K.F. förrän i januari 1998 då dennes fackliga organisation begärde förhandlingar.

Det framstår enligt Arbetsdomstolens mening inte som rimligt att föreningen, med hänsyn till dess kännedom om K.F., av vad som inträffade den 17 oktober 1997 borde ha dragit slutsatsen att denne led av alkoholberoende av sjukdomskaraktär som medfört laga förfall för frånvaro under åtskilliga veckor dessförinnan. Det kan därför inte heller riktas kritik mot föreningens åtgärd att, när den rekommenderade försändelsen till K.F. med underrättelsen av den 24 september 1997 några dagar senare kom i retur, rent administrativt avsluta anställningsförhållandet genom reglering av slutlön och information via lösbrev.

Den 27 januari 1998 ägde lokal tvisteförhandling rum mellan parterna med anledning av att föreningen ansåg att K.F:s anställning upphört.

Föreningen har uppgett att den vid denna förhandling avsåg att avstå från att göra gällande att K.F. själv lämnat sin anställning för det fall sjukdom under hela frånvaroperioden kunde styrkas med läkarintyg. Ombudsmannen H.C. har i Arbetsdomstolen inte kunnat erinra sig att någon dylik överenskommelse skulle ha träffats. Läkarintyg som täckte den aktuella perioden lämnades inte till föreningen vid förhandlingstillfället. Av protokollet från förhandlingen framgår bl.a. att förhandlingen ajournerades att återupptas på begäran av endera parten, och att förbundet på K.F:s vägnar skulle redovisa ytterligare sjukintyg.

Det är ostridigt i målet att K.F. inte kunnat uppvisa något sjukintyg för perioden 2 september – 16 oktober 1997. Detta har också konstaterats i ett i målet ingivet brev till försäkringskassan, skrivet av överläkaren vid psykiatriska kliniken vid Nyköpings lasarett, R.N., daterat den 24 november 1997. Av brevet framgår att K.F. intogs den 17 oktober 1997 på S:t Görans sjukhus och att han därefter, den 21 oktober 1997, överfördes till psykiatriska kliniken på Nyköpings lasarett. Brevet är skrivet på K.F:s begäran ”då han önskar att Försäkringskassan tar upp frågan om sjukpenning under ovannämnda tid”, dvs. den period för vilken sjukintyg saknas, nämligen den 2 september 1997 – den 16 oktober 1997. Brevet innehåller beträffande denna period följande passus:

Det framgår av hans berättelse här att han under ifrågavarande tid mått såväl psykiskt som kroppsligt mycket dåligt av sitt alkoholmissbruk och jag har därför anledning att tro att detta är orsaken till att han inte kunnat fullfölja kontakter med läkare och myndigheter.

Det framgår vidare av utredningen i målet att försäkringskassan kom att utbetala sjukpenning för den aktuella perioden.

Förbundet synes göra gällande att den bedömning R.N. gör i sitt brev innebär att laga förfall visats även för den aktuella perioden, medan föreningen har motsatt uppfattning.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Det är, som framgår av R.N:s brev, ostridigt att det saknas läkarintyg som visar att K.F. på grund av sjukdom varit förhindrad att arbeta och därtill förhindrad att meddela sig med föreningen under perioden 2 september – 16 oktober 1997. Enbart det förhållandet att försäkringskassan trots detta betalat ut sjukpenning under perioden i fråga medför dock inte att laga förfall visats på det sätt som måste krävas för att K.F. inte skall anses ha lämnat sin anställning självmant. De slutsatser som R.N. i efterhand dragit utifrån K.F:s egna uppgifter beträffande dennes oförmåga att ta kontakt med ”läkare och myndigheter” kan enligt Arbetsdomstolens mening inte anses innebära att det därmed skulle vara styrkt att K.F. på grund av sjukdom eller av annan orsak haft giltigt skäl att utebli från arbetet utan att kontakta sin arbetsgivare. Det finns visserligen inte anledning att ifrågasätta att K.F. under perioden i fråga överkonsumerat alkohol och att han inte mått bra av detta. Att det varit fråga om ett missbruk av sjukdomskaraktär – som skulle kunna innebära laga förfall – kan dock brevet inte anses utvisa på ett tillräckligt klart sätt. Det saknar därmed betydelse huruvida föreningen fått kännedom om brevet från R.N. redan vid förhandlingen den 27 januari 1998 eller på något annat sätt under våren 1998, vilket förbundet hävdar, eller först i samband med delgivning av stämning i målet den 25 augusti 1998, som föreningen påstår.

Att K.F:s alkoholmissbruk faktiskt var av sjukdomskaraktär är däremot numera ostridigt genom det läkarutlåtande av den 14 januari 1999 som utfärdats av docenten i allmän psykiatri C.H., konsultläkare vid AB Previa Aura. Denne har uttalat att alkoholmissbruket i K.F:s fall, ”utan skuggan av ett tvivel”, resulterat i ett beroende av sjukdomskaraktär. Denna bedömning har han grundat dels på journalhandlingar från perioden 6 augusti 1984 till 4 december 1998, dels på en egen intervju med K.F. den 10 december 1998. Av utlåtandet framgår vidare att K.F. ”går alkoholfri långa tider, interfolierat med kortare återfall”. Det nämns också bl.a. att den polikliniska kontakt denne inledde med Mariakliniken 1984 varade till 1987 och återupptogs inte förrän i mars 1998.

Mot bakgrund av detta intyg kan det i efterhand konstateras att K.F:s frånvaro under hela den aktuella perioden kan anses ha haft sin grund i alkoholmissbruk av sjukdomskaraktär, vilket normalt får betraktas som laga förfall. Huruvida intyget också kan anses visa laga förfall för K.F. att inte höra av sig till arbetsgivaren förrän i januari 1998 saknar domstolen, av skäl som framgår nedan, anledning att gå in på.

Det kan tilläggas att intygets uppgifter om K.F:s långa alkoholfria perioder samtidigt väl ger utrymme för den uppfattning om K.F:s hälsotillstånd som föreningen gett uttryck för, nämligen att det inte funnits anledning anta annat än att det varit ryggbesvär som orsakat hans tidigare frånvaro från arbetet.

Har K.F. visat laga förfall inom rimlig tid?

Enligt arbetsgivarparternas uppfattning hade den tid under vilken K.F. borde ha fullgjort sin skyldighet att visa laga förfall för sin utevaro löpt ut under vårvintern 1998. C.H:s intyg har upprättats och kommit till föreningens kännedom närmare ett och ett halvt år efter det att K.F:s frånvaro från arbetet utan sjukintyg inleddes, och närmare ett år efter den lokala förhandlingen mellan parterna, vid vilken föreningen enligt egen uppgift utfäste sig att låta K.F. återfå sin anställning för det fall läkarintyg gavs in täckande hela frånvaroperioden.

Frågan är då om föreningen bort acceptera ett laga förfall i form av sjukdom som dokumenterats så lång tid efter utevaron från arbetet som här är fallet.

Det ligger i sakens natur att en arbetstagare, så fort det kan ske, måste anmäla orsaken till frånvaron när han eller hon uteblivit från arbetet på det sätt som det här är fråga om. Arbetstagaren bör därvid också ges tillfälle att komma in med utredning som visar att laga förfall föreligger om detta begärs av arbetsgivaren (jfr 32 kap 6 § rättegångsbalken). Det måste anses rimligt att arbetstagaren inte dröjer alltför lång tid med att lämna sådan utredning. För båda parter måste det vara angeläget att så fort som möjligt få klarhet i fråga om ett på detta sätt avslutat anställningsförhållande i själva verket skall anses bestå. Samma skäl som anförts som motivering för de jämförelsevis mycket korta preskriptionsfrister som gäller för underrättelse och väckande av talan när en arbetstagare avser att yrka ogiltighetsförklaring av en uppsägning eller ett avskedande (se 40 § anställningsskyddslagen) kan anföras som stöd för att underrättelse och utredning i fråga om laga förfall skall ske utan onödigt dröjsmål.

Det framstår inte som skäligt att arbetsgivaren i en situation som den nu aktuella skall beakta en sjukdom, som arbetstagaren i det längsta försökt dölja, och som visats föreligga först ett och ett halvt år efter att arbetstagaren har uteblivit från arbetsplatsen. Det måste tvärtom anses ha ålegat K.F. att se till att läkarundersökning till utrönande av frågan om hans alkoholberoende var av sjukdomskaraktär genomfördes omedelbart när eventuellt laga förfall för dylik undersökning upphörde. Det har inte ens påståtts att K.F. skulle ha haft laga förfall för att inte styrka sin sjukfrånvaro ända fram till den 14 januari 1999, då utlåtandet av docent C.H. skrevs.

Arbetsdomstolen finner således att det i den nu aktuella situationen inte kan anses visat – inom rimlig tid – att laga förfall för frånvaron i form av sjukdom förelegat. Någon annan orsak till frånvaron har inte påståtts.

Slutsats och rättegångskostnader

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen fram till att föreningen haft rätt att anse anställningsförhållandet avslutat den 24 september 1997. Förbundets talan skall alltså ogillas.

Vid denna utgång skall förbundet ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. Yrkat belopp är skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Fastighetsanställdas förbunds talan.

2. Fastighetsanställdas förbund skall ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader med fyrtiotusen (40 000) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1999‑09‑22, målnummer A‑171‑1998

Ledamöter: Inga Åkerlund, Marianne Jenryd, Björn Müntzing, Ulf Perbeck, Gunnar A. Karlsson (f.d. förbundsordföranden i Svenska Träindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Lise-Lotte Ewerhard. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter