: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1998 nr 82

| | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | | |  ]

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1998 nr 82

Sammanfattning:

Fråga om det förelegat grund för avskedande av en arbetstagare som medverkat till att bl.a. utrustning från sjukhus frånhänts arbetsgivaren, ett landsting. – Även frågor om tolkning av bestämmelser i kollektivavtal, § 10 och § 20 i AB 95 om avstängning respektive lön vid avstängning. I domen prövas om det är förenligt med bestämmelserna att avstänga en arbetstagare från tjänstgöring för tiden efter det att åklagaren lagt ned en mot arbetstagaren riktad förundersökning samt om arbetstagaren har rätt att återfå avlöningsförmåner som innehållits under avstängningstiden när han sedan avskedas.

Dom meddelad : Onsdagen den 24 juni 1998

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 151/97 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Landstingsförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

[ 3 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 / 7 st. )
[ 3 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Rättsfall som hänvisar till AD 1998 nr 82 ( 1 st. ): AD 2003 nr 32

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1998 nr 82 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Avskedandet

Avstängningen

Landstinget

Avskedandet

Avstängningen

Domskäl

Tvisten

Utredningen

Avskedandet

Bortförandet av utrustning från universitetssjukhuset i Lund

Försäljningen av skrot

Bortförandet av utrustning från Norra Sjukhuset

Förelåg grund för avskedande?

Avstängningen

Rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets yrkanden.

Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Malmöhus läns landsting för rättegångskostnader med etthundrafemtusensexhundrafemtiofem (105 655) kr, varav 77 236 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1998 nr 82 ) :

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Malmöhus läns landsting

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

L.A., som är medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet), anställdes 1979 hos Malmöhus läns landsting (landstinget) som reparatör. L.A. arbetade vid universitetssjukhuset i Lund på en mekanikavdelning som bl.a. utförde reparationer av olika slag på uppdrag av sjukvårdsverksamheterna. Han blev också arbetsledare för tre personer vid mekanikavdelningen. I anslutning till mekanikavdelningen fanns ett sängförråd i vilket sjukhussängar förvarades. På mekanikavdelningen sparades överblivna metallföremål dvs. skrot. L.A. överlämnade till en företagare ett antal sjukhussängar från sjukhusets sängförråd och i januari 1995 sålde han skrot som kom från mekanikavdelningen. Han medverkade vidare i december 1995 vid borttransport av sjukhusutrustning från Norra sjukhuset i Lund. Den 23 december 1995 avstängdes L.A. från arbetet med helt löneavdrag. Med anledning av bl.a. borttransporten av sjukhusutrustningen gjordes en polisanmälan mot L.A. Förundersökning inleddes men lades ned genom beslut den 27 juni 1996 på grund av att brott inte kunde styrkas. L.A. var därefter fortsatt avstängd från arbetet med helt löneavdrag fram till den 9 september 1996 då han avskedades.

Mellan parterna har uppkommit tvist om avskedandet och avstängningen. Efter lokala och centrala förhandlingar har förbundet väckt talan vid arbetsdomstolen mot landstinget. Förbundet har gjort gällande att L.A. avskedats utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat och att avstängning med löneavdrag skett i strid mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet, AB 95. AB 95 § 10 mom. 1, § 11 mom. 1 och § 20 mom. 2 har följande innehåll.

§ 10 Avstängning m.m.

- - - - - - - - - –

2. Är arbetstagare på sannolika skäl misstänkt för eller beträds med svårare fel eller försummelse i anställningen eller brott som kan medföra fängelse eller svårare förseelse utom anställningen, äger arbetsgivaren i avvaktan på ärendets avgörande avstänga arbetstagaren från tjänstgöring.

Avstängning får ske högst 30 kalenderdagar i sänder. Har utredning angående förseelse upptagits av polis- eller åklagarmyndighet, gäller dock avstängningen intill dess beslut i åtalsfrågan eller lagakraftägande dom föreligger.

- - - - - - - - - –

§ 11 Disciplinpåföljd

1. Arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse kan åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller – vid svårare eller upprepad förseelse – löneavdrag.

Disciplinpåföljd får dock ej åläggas arbetstagare för att arbetstagaren deltagit i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd.

- - - - - - - - - –

§ 20 Lön vid avstängning m.m.

1. Arbetstagare, som med stöd av bestämmelserna i § 10 mom. 1 försätts ur tjänstgöring eller enligt mom. 2 är avstängd eller är anhållen, häktad eller undgår frihetsstraff, skall under tiden avstå samtliga avlöningsförmåner därest icke arbetsgivaren av särskilda skäl finner anledning medgiva att viss del av lönen må behållas.

Om avstängningen ej åtföljs av annan disciplinär åtgärd än varning eller – om åtal anställts – av annan påföljd än böter, skall arbetstagaren återfå innehållna avlöningsförmåner med avdrag för den arbetsinkomst arbetstagaren kan ha förvärvat under avstängningstiden.

- - - - - - - - - –

Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Malmöhus läns landsting att utge

1. allmänt skadestånd till L.A. med 150 000 kr – varav 100 000 kr avser brott mot anställningsskyddslagen och 50 000 kr avser brott mot kollektivavtalet – jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 5 augusti 1997) till dess betalning sker,

2. ekonomiskt skadestånd till L.A. med 281 477 kr – varav 135 659 kr avser brott mot kollektivavtalet under tiden den 23 december 1995 – 9 september 1996 och 145 818 kr brott mot anställningsskyddslagen under tiden den 10 september 1996 – 15 juni 1997 – jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 13 714 kr från den 31 december 1995, på 13 864 kr från den sista i envar av månaderna fr.o.m. januari t.o.m. december 1996, på 14 014 kr från den sista i envar av månaderna fr.o.m. januari t.o.m. maj 1997, på 7 007 kr från den 30 juni 1997 och på 34 051 kr från den 15 juli 1997, allt till dess betalning sker, samt

3. allmänt skadestånd till förbundet med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 5 augusti 1997) till dess betalning sker.

Förbundet har vidare yrkat förbehåll för rätt att senare föra talan om ersättning för ekonomisk skada som kan uppkomma efter huvudförhandling i målet.

Landstinget har bestritt samtliga yrkanden men vitsordat skäligheten i och för sig av de yrkade ekonomiska skadestånden och ränteyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

         Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Avskedandet

L.A. var sedan 1979 anställd hos Malmöhus läns landsting. Han arbetade som reparatör på mekanikavdelningen vid universitetssjukhuset i Lund. Vid tiden för avskedandet var han också arbetsledare för tre anställda vid mekanikavdelningen; Z.G., O.O. och B.S. L.A:s närmaste chef var B.T. som ombesörjde de administrativa uppgifterna.

På mekanikavdelningen reparerades sjukhusmateriel som sängar, rullbord och rullstolar. Till mekanikavdelningen kom även sängar som var så gamla och omoderna att de inte gick att reparera eller återanvända. När en säng kom för reparation gjorde L.A. en beräkning av kostnaderna för reparationen. Om han ansåg det inte vara lönsamt att reparera sängen kontaktade han den klinik som hade beställt reparationen och underrättade om reparationskostnaden och hans bedömning att sängen i stället borde kasseras. Fick han besked från kliniken att sängen skulle kasseras monterades från sängen de delar som skulle kunna vara återanvändbara. Den utrangerade sängen placerades sedan i sängförrådet.

Under 1994 blev L.A. kontaktad av en företagare, K.E., som efterhörde om det fanns några sängar som han kunde få för att skänka bort till Polen eller andra öststater. L.A. lämnade till K.E. utrangerade sängar från sängförrådet. K.E. hämtade sängarna vid sjukhuset och transporterade bort dem på egen bekostnad. Transporterna skedde dagtid. L.A:s överordnade kände till att L.A. lämnade de utrangerade sängarna till K.E. som denne sedan skulle ge bort till behövande östländer. Några instruktioner eller praxis om hur det skulle förfaras med de utrangerade sängarna fanns inte. L.A. har alltså inte genom överlåtelsen av sängarna handlat i strid med arbetsgivarens direktiv eller praxis.

På mekanikavdelningen samlades överblivet småskrot i lådor. Det var delar som blev över vid reparationer. Småskrotet var kasserad egendom och kunde inte återanvändas. Skrotet såldes sedan. Samlandet och försäljningen av skrotet skedde öppet. Att skrot samlades och såldes och att förtjänsten härav användes till personalbefrämjande åtgärder var inget unikt för mekanikavdelningen. Så skedde även vid andra verkstäder på sjukhuset. Kvitton och pengar från försäljningen lades i en låda på kontoret att användas till bl.a. mekanikavdelningens personalfester. Värdet av det skrot som såldes uppgick till ca 3 000 – 4 000 kr per år. L.A:s tidigare chef, Ingemar Svensson, hade också sålt på mekanikavdelningen hopsamlat småskrot. Såväl L.A:s tidigare som senare överordnade, I.S. och B.T., kände till försäljningen av skrotet och deltog även vid de personalfester som i viss mån betalades med pengarna som erhållits vid försäljningen av skrotet. Instruktioner om hur personalen skulle förfara vid försäljning av skrot saknades. L.A. har alltså inte handlat i strid mot den praxis som fanns eller några instruktioner.

Under 1995 lades Norra sjukhuset i Lund ned. I samband härmed hade L.A. kontakt med E.B. – som var en av de ansvariga för avvecklingen av Norra sjukhuset – angående viss utrustning som skulle till mekanikavdelningen. Viss utrustning transporterades från Norra sjukhuset till mekanikavdelningen vid universitetssjukhuset i Lund. L.A. kontaktade K.E. och berättade om avvecklingen av Norra sjukhuset. Tillsammans for de ut till sjukhuset där K.E. presenterades för E.B. De tre gick tillsammans runt på sjukhuset och tittade på den egendom som K.E. fick lov att ta. På förmiddagen den 18 december 1995 hämtade ett av K.E. anlitat transportföretag, Team 90, vid Norra sjukhuset bl.a. fem sjukhussängar med tillhörande sängbord, en brits, några rullbord, några tvättsäckshållare, en träningsstol, några kartonger innehållande rostfria skålar, bäcken m.m. och eventuellt en kasserad rullstol. Utrustningen hade endast skrotvärde då den var oanvändbar på grund av att den var trasig eller var av så gammal modell att den inte längre användes. L.A. och hans arbetskamrat O.O. mötte transportbilen vid Norra sjukhuset och lastade på utrustningen för transport till K.E.

E.B. hade även frågat L.A. om han kände till någon som ville ha köksutrustningen från Norra sjukhuset. Att L.A. blev tillfrågad om köksutrustningen var inte konstigt då mekanikavdelningen även reparerade köksutrustning. Den 15 december 1995 fick L.A. ett telefonsamtal från en person som presenterade sig med namnet W eller W från Trelleborgs lasarett. W/W. uppgav att han hade hört att Norra sjukhuset var under avveckling och undrade om L.A. visste om det fanns någon köksutrustning som sjukhuset ville bli av med. Efter telefonsamtalet kontaktade L.A. E.B. och hon hade ingen erinran mot att han tog köksutrustningen från sjukhuset. Tillsammans med E.B. gick L.A. igenom vilken utrustning som Trelleborgs lasarett kunde få. På Norra sjukhuset fanns även utrustning som skulle till Sankt Lars sjukhus i Lund. Denna utrustning stuvades undan i ett särskilt rum. Därefter ringde W/W. åter upp L.A. och de kom överens om att W/W. skulle kontakta en åkare som i sin tur skulle bestämma en tid med L.A. för transport av köksutrustningen från Norra sjukhuset. W/W. uppgav att åkaren även kunde lämna av den utrustning som skulle till Sankt Lars sjukhus. På eftermiddagen den 18 december var L.A. åter på Norra sjukhuset där han träffade den åkare som W/W. hade anlitat för transporten. Tillsammans hjälptes de åt att lasta den utrustning som skulle till Trelleborgs lasarett. Det var bl.a. en bardisk, en läskdisk, en trähurts på hjul för kassaapparat och ett värmebord. Sist lastades den utrustning som skulle till Sankt Lars sjukhus där åkaren skulle lämna av den. Det var en diskmaskin, kaffekokare, en ismaskin och några tallrik- och brickdispenser. L.A. har inte monterat ned någon fast utrustning från sjukhuset. Utrustningen kom varken till Trelleborgs lasarett eller Sankt Lars sjukhus. I efterhand har L.A. förstått att han blev lurad av den person som kallade sig W/W. och av åkaren. Några listor med angivande av vilken utrustning som fanns på Norra sjukhuset och vart utrustningen skulle transporteras fanns inte. Sjukhusförvaltningen hade heller inte kontroll över vad som hämtades från sjukhuset och av vem. Arbetsgivarens rutiner var bristfälliga och detta kan inte L.A. lastas för.

Landstinget misstänkte L.A. för förskingring och stöld av landstingets utrustning och polisanmälan gjordes. Den 27 juni 1996 beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen på grund av att brott inte kunde styrkas. Landstinget avskedade L.A. den 9 september 1996.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande att det inte fanns några instruktioner eller praxis om hur det skulle förfaras med de utrangerade sängarna. L.A. har genom överlåtelsen av sängarna inte handlat i strid mot några instruktioner. Försäljningen av småskrot avsåg kasserad egendom och instruktioner om hur personalen skulle förfara vid sådan försäljning saknades. L.A:s överordnade kände till försäljningen och att pengarna användes till personalfester, vid vilka även cheferna deltog. L.A. har vad gäller försäljningen av skrotet inte handlat i strid mot den praxis som fanns eller några instruktioner. L.A. har av E.B. – som skötte avvecklingen av Norra sjukhuset – fått medgivande att ta viss utrustning. L.A. har inte olovligt eller på eget initiativ transporterat bort utrustning från Norra sjukhuset. Några listor med angivande av vilken utrustning som fanns på Norra sjukhuset och vart utrustningen skulle transporteras fanns inte. Sjukhusförvaltningen hade heller inte kontroll över vad som hämtades från sjukhuset och av vem. Arbetsgivarens rutiner var bristfälliga och detta kan inte L.A. lastas för. Avskedandet strider mot anställningsskyddslagen och det har inte ens förelegat saklig grund för uppsägning.

Avstängningen

Den 23 december 1995 avstängde landstinget L.A. från tjänstgöring med helt löneavdrag enligt § 10 och § 20 i AB 95. Den 27 juni 1996 beslutade åklagarmyndigheten att lägga ned förundersökningen mot L.A. på grund av att brott inte kunde styrkas. Underrättelse härom sändes till landstinget samma dag och landstinget har därmed fått del av åklagarens beslut påföljande dag oavsett vem beslutet kom tillhanda. L.A. var därefter avstängd från tjänstgöring med helt löneavdrag fram till den 9 september 1996 då han blev avskedad. Förundersökningen återupptogs av åklagarmyndigheten den 12 mars 1997 på grund av att landstinget lämnade in det kvitto på försäljning av skrot till ett belopp om 3 400 kr som L.A. undertecknat. Efter genomförd komplettering av förundersökningen beslutade åklagarmyndigheten den 18 september 1997 att åter lägga ned förundersökningen mot L.A.

I och med åklagarmyndighetens beslut den 27 juni 1996 att lägga ned förundersökningen mot L.A. har han enligt § 20 mom. 1 i AB 95 rätt att återfå innehållen lön för den tid han varit avstängd. Efter åklagarmyndighetens beslut att lägga ned förundersökningen har landstinget inte heller haft någon grund för att fortsättningsvis avstänga L.A. från tjänstgöring med löneavdrag. Bestämmelserna i AB 95 § 11 om disciplinpåföljd och § 20 om avstängning hänger ihop och skall läsas tillsammans. Enligt § 20 har en arbetstagare rätt att återfå innehållna löneförmåner om avstängningen ej åtföljts av annan disciplinär påföljd än varning. I AB 95 § 11 regleras uttömmande vad som är disciplinpåföljd. Där stadgas att arbetstagare kan åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller – vid svårare förseelse – löneavdrag. Ett avskedande är inte att anse som en disciplinär påföljd. En arbetsgivare kan inte avskeda en arbetstagare med stöd av bestämmelserna i AB 95. Avskedande regleras i anställningsskyddslagen i och med tillkomsten av AB 80. Sedan åklagarmyndigheten den 27 juni 1996 beslutade lägga ned förundersökningen fanns inte längre någon grund enligt AB 95 § 10 för att avstänga L.A. från tjänstgöring. Om en arbetsgivare har valt att polisanmäla en arbetstagare och samtidigt avstängt arbetstagaren från tjänstgöring framgår klart av § 10 mom. 2 andra stycket att avstängning inte får ske längre än till dess beslut i åtalsfrågan föreligger.

Landstinget har brutit mot § 10 och § 20 i AB 95 genom att inte betala ut lön till L.A. under den tid han varit avstängd fram till beslutet att lägga ned förundersökningen och genom att därefter fortsättningsvis stänga av L.A. från arbetet med helt löneavdrag. Landstinget är därmed skyldigt att utge allmänt skadestånd till förbundet och L.A. samt ekonomiskt skadestånd till L.A.

Landstinget

Avskedandet

L.A., som var anställd hos Malmöhus läns landsting sedan 1979, arbetade vid tidpunkten för avskedandet som reparatör på mekanikavdelningen vid universitetssjukhuset i Lund. Mekanikavdelningen utför reparationer på uppdrag av sjukvårdsverksamheterna och har även till uppgift att ansvara för materiel av olika slag. En sängcentral där sjukhussängar förvarades fanns nära mekanikavdelningen. I sängcentralen förvarades felfria sjukhussängar men där fanns även sängar som var behäftade med vissa fel. L.A:s uppgifter var att utföra reparationer och annat praktiskt arbete vid mekanikavdelningen. Han hade vidare en särskild förtroendeställning vad gällde sjukhussängarna i förrådet.

L.A. vidtog vid åtta tillfällen under 1995 åtgärder vid transporter från universitetssjukhuset i Lund av såväl begagnade som nyare sjukhussängar, rullstolar, droppställningar, elektronisk utrustning m.m. till ett värde av mer än 100 000 kr. L.A:s chef B.T. kände inte till att utrustning transporterades bort från sjukhuset. Utrustningen transporterades till Ernst Internationella Handel, som ägs av K.E. och bedriver handel. L.A. medverkade till borttransporterna genom att dels själv lasta utrustningen på bilar tillhöriga transportfirman Team 90 dels beordra honom underställd personal att medverka vid lastningen. Transportbilarna från Team 90 hade en lastyta om 7,2 gånger 2,5 meter och en bruttovikt om sju ton. Vid ett tillfälle användes en mindre liftbil med en lastyta om 4,5 gånger 2,3 meter och en bruttovikt om fyra ton. På de större liftbilarna kunde man lasta upp till 20 sängar. En ny sjukhussäng är värd ca 15 000 kr. Landstinget har vid beräkning av värdet av den utrustning L.A. medverkat till att transportera bort värderat en sjukhussäng till 1 000 kr. L.A:s förfarande var ohederligt eller i vart fall otillbörligt och han måste ha insett värdet av den borttransporterade egendomen. En försvårande omständighet är att L.A. hade en särskild förtroendeställning var gäller sängarna i sängförrådet.

L.A. sålde den 25 januari 1995 skrot tillhörigt landstinget och mottog personligen en ersättning om 3 400 kr härför trots att han måste ha insett att det inte var tillåtet. Ersättningen har inte kommit landstinget till godo. L.A:s förklaring att pengarna från försäljningen skulle användas till personalfester medför inte att hans förfarande kan anses försvarligt. L.A. överordnade hade inte godkänt försäljning. En försäljning av skrot till ett mindre värde och utan personlig kvittens av L.A. hade landstinget däremot kunnat acceptera.

På förmiddagen den 18 december 1995 beordrades L.A. av sin chef B.T. att bege sig till Norra sjukhuset i Lund för att där hämta fem vårdsängar och tre rostfria rullbord och transportera utrustningen till universitetssjukhuset i Lund. Genom L.A:s medverkan transporterades egendomen från Norra sjukhuset i stället till K.E. Värdet på den utrustning som transporterades till K.E. uppgick till 50 000 kr. Transporten till K.E. skedde utan tillåtelse från landstinget. L.A:s agerande var ohederligt eller i vart fall otillbörligt.

L.A. medverkade vidare utan medgivande från landstinget till att ytterligare utrustning, såväl lös som fast egendom, transporterats från Norra sjukhuset. På eftermiddagen den 18 december 1995 vidtog L.A. åtgärder i strid mot uttryckligt besked från M.N., som hade i uppgift att avveckla Norra sjukhuset, genom att transportera bort sju rullbord och tre rostfria behållare för porslin och bestick. Utrustningen var märkt för försäljning till företaget Eurorest, som ansvarade för distributionen av mat inom sjukhus. Värdet på egendomen uppgick till 35 000 kr. Vidare monterade L.A. ned fast köksutrustning till ett värde av 50 000 kr och medverkade till att även denna egendom transporterades bort. Även detta gjordes i strid mot M.N:s uttryckliga besked. Den köksutrustningen som monterades ned av L.A. utgjorde fast egendom och tillhörde således fastigheten. Fastigheten var såld och landstinget har till köparen fått ersätta den bortförda utrustningen med 50 000 kr. Genom L.A:s förfarande kom utrustningen inte dit den skulle. Det bestrids att det gjorts någon beställning från Trelleborgs sjukhus. I L.A:s arbetsuppgifter ingick inte heller att biträda andra enheter än universitetssjukhuset i Lund. En eventuell beställning av utrustning från Trelleborgs lasarett hade L.A. inte att befatta sig med. L.A. hade därmed inget att göra på Norra sjukhuset eftermiddagen den 18 december 1995. Det var på hans eget initiativ som han befann sig där. Även detta L.A:s förfarande var ohederligt eller i vart fall otillbörligt.

Sammanfattningsvis gör landstinget gällande att L.A. vid flera tillfällen och i strid mot arbetsgivarens anvisningar medverkat till eller vidtagit olovliga åtgärder genom att transportera bort utrustning från universitetssjukhuset i Lund till ett värde av mer än 100 000 kr och från Norra sjukhuset till ett värde av 85 000 kr. L.A. har vidare den 25 januari 1995 sålt skrot tillhörigt landstinget och personligen mottagit en ersättning om 3 400 kr härför trots att han måste ha insett att det inte var tillåtet. L.A:s åtgärder har åsamkat landstinget skada och han har härigenom brutit mot sina förpliktelser enligt anställningsavtalet. L.A:s förfarande var ohederligt eller i vart fall otillbörligt och han måste ha insett värdet av den borttransporterade egendomen. Landstinget har haft tillräckliga skäl för att avskeda L.A.

Avstängningen

Från den 23 december 1995 fram till avskedandet den 9 september 1996 var L.A. avstängd från tjänstgöring med helt löneavdrag enligt §§ 10 och 20 i AB 95. Den 27 juni 1996 beslutade åklagarmyndigheten att lägga ned förundersökningen mot L.A. på grund av att brott inte kunde styrkas. Landstinget fick inte del av åklagarmyndighetens beslut förrän den 15 juli 1996 på grund av att det var adresserat till fel enhet inom landstinget. När landstinget fick del av förundersökningsprotokollet fick landstinget kännedom om vad L.A. och vittnen uppgivit vid förhör. Protokollet innehöll närmare detaljer om L.A:s förehavanden med borttransporterna av sjukhussängar och skrotförsäljningen. Landstinget var övertygat om att L.A. gjort sig skyldig till fel eller försummelse i anställningen även om brott inte kunde styrkas. För avstängning är det tillräckligt att arbetstagaren gjort sig skyldig till allvarligare fel eller försummelse. Det är inget krav för avstängning att arbetstagaren skall ha gjort sig skyldig till brottslig verksamhet eller att fråga om fel eller försummelse är föremål för utredning hos polis- eller åklagarmyndighet. För avstängning är det tillräckligt att landstinget kan styrka att arbetstagaren på sannolika skäl varit misstänkt för svårare fel eller försummelse i anställningen. Landstinget ansåg att det av utredningen framgick att det fanns skäl att misstänka L.A. för allvarligare fel eller försummelse och därmed skäl för fortsatt avstängning. Landstinget har inte brutit mot kollektivavtalets § 10. Förhandlingar om avstängningen togs senare upp med förbundets lokala företrädare. Någon rätt för L.A. att återfå innehållna löneförmåner föreligger inte. Enligt AB 95 § 20 mom. 1 har arbetstagare rätt att återfå innehållna löneförmåner om avstängningen inte åtföljs av annan disciplinär åtgärd än varning. L.A:s har avskedats. I terminologin disciplinär åtgärd ingår skiljande från tjänsten. Att så är fallet framgår även av det tidigare kollektivavtalet LABK 70 och avtalskommentaren till LABK 70 och AB 80. Landstinget har därmed inte heller brutit mot kollektivavtalets § 20.

Domskäl

Tvisten

Landstinget avskedade den 9 september 1996 L.A. från hans anställning. Förbundet har gjort gällande att detta skett utan att det ens förelegat saklig grund för uppsägning och yrkat allmänt och ekonomiskt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen. L.A. var avstängd utan lön från den 23 december 1995 till dess han avskedades. Förbundet har gjort gällande att L.A. enligt det mellan parterna gällande kollektivavtalet har rätt att återfå löneförmåner för tiden från den 23 december 1995 till den 27 juni 1996, då åklagare beslutade att lägga ned en med anledning av anmälan från landstinget gjord förundersökning. Vidare har förbundet gjort gällande att landstinget saknat grund för att avstänga L.A. efter det sistnämnda datumet. Förbundet har framställt yrkanden om ekonomiskt och allmänna skadestånd för brott mot kollektivavtalet.

Utredningen

På förbundets begäran har hållits dels förhör under sanningsförsäkran med L.A. dels vittnesförhör med K.E. och I.S. dels förhör upplysningsvis med J.S. På båda parters begäran har vittnesförhör hållits med Z.G., B.S. och E.B. På landstingets begäran har vidare R.S., M.N., L.D. och B.T. hörts som vittnen och G.R. hörts upplysningsvis. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Avskedandet

Landstinget har till stöd för att avskedandet är lagligen grundat åberopat i huvudsak tre omständigheter. För det första har det gjorts gällande att L.A. vid åtta tillfällen under 1995 på ett ohederligt eller i vart fall otillbörligt sätt medverkat till att utrustning till ett värde av minst 100 000 kr förts från universitetssjukhuset i Lund till ett privat företag. För det andra har anförts att L.A. den 25 januari 1995 sålt skrot tillhörigt landstinget och personligen mottagit 3 400 kr för detta, trots att han måste ha insett att detta inte var tillåtet. För det tredje har landstinget gjort gällande att L.A. medverkade till att det den 18 december 1995 från Norra sjukhuset bortfördes på förmiddagen utrustning värd 50 000 kr och på eftermiddagen utrustning värd 85 000 kr. Arbetsdomstolen behandlar i det följande dessa omständigheter under skilda rubriker och övergår därefter till bedömning av om avskedandet är lagligen grundat.

Bortförandet av utrustning från universitetssjukhuset i Lund

Följande är i huvudsak ostridigt. Innan L.A. avstängdes och avskedades arbetade han som reparatör på mekanikavdelningen vid universitetssjukhuset i Lund. Han var även arbetsledare för tre andra, nämligen Z.G., O.O. och B.S. Vid mekanikavdelningen utfördes bl.a. reparationer av sjukhusutrustning, bl.a. sjukhussängar. I L.A:s uppgifter ingick bl.a. att bedöma om det var lönsamt att reparera en sjukhussäng eller om den borde kasseras. Han ansvarade också för ett förråd där bl.a. sjukhussängar förvarades. Vid åtta tillfällen under 1995 överlät L.A. till en företagare vid namn K.E. i vart fall sjukhussängar som hämtats vid sjukhuset med lastbil.

Arbetsgivarsidan har gjort gällande att L.A. handlat ohederligt eller i vart fall otillbörligt när han medverkat till bortförandet av den i denna del aktuella utrustningen. Landstingets uppfattning är att utrustningen var värd minst 100 000 kr och att L.A. måste ha insett detta.

Arbetstagarsidans inställning kan sammanfattas på följande sätt. L.A. har inte genom överlåtelsen av sängarna handlat i strid med arbetsgivarens instruktioner. Den utrustning som K.E. erhållit har varit utrangerad egendom utan annat värde än skrotvärdet. Några instruktioner fanns inte för hur det skulle förfaras med utrangerade sängar.

Ostridigt är alltså att L.A. i viss utsträckning medverkat till att utrustning transporterats från universitetssjukhuset i Lund till K.E:s företag. Parterna har dock skilda uppfattningar om bl.a. värdet på denna utrustning och om vilka rutiner som gällde beträffande utrangerade sjukhussängar.

L.A. har i denna del bl.a. uppgivit att arbetsgivaren inte förde någon inventarielista över kasserad utrustning med undantag för vissa sjukhussängar som han och hans chef B.T. hade påbörjat en märkning och registrering av samt att han vid kassering av en märkt säng underrättade B.T. som, utan att besiktiga sängen, förde av den från registret. L.A. har vidare berättat att han till K.E. endast lämnade sådan utrustning som var kasserad och att hans överordnade kände till att den kasserade utrustningen gavs bort samt att detta var billigare än att kapa sjukhussängarna och sedan slänga delarna i container. K.E. har bekräftat L.A:s uppgifter om att den utrustningen som han fick från universitetssjukhuset endast utgjordes av skrot. Z.G. har uppgivit att det i sängförrådet förvarades såväl kasserade som funktionsdugliga sängar och att L.A., när det blev för mycket sängar i förrådet, ordnade så att det kom en lastbil, som rymde ca 15 sängar, och hämtade sängar. Såväl Z.G. som B.S. har vidare berättat att L.A. bestämde vilka sängar som skulle lastas på bilen och samt att en del av dessa sängar var användbara och andra att betrakta som skrot. B.T. har uppgivit att L.A. hade till uppgift att bedöma om en sjukhussäng skulle kasseras eller inte men att L.A. inte hade rätt att sälja eller ge bort sjukhussängar. B.T. har vidare berättat att det ankom på en annan anställd inom sjukhusförvaltningen att ombesörja transport av bl.a. sängar till behövande länder samt att han hade talat med L.A. om detta.

Det är alltså ostridigt att L.A. medverkade till att i vart fall sjukhussängar transporterades från universitetssjukhuset till K.E:s företag, att detta skedde under dagtid samt att L.A. hade till uppgift att bedöma om en säng skulle repareras eller kasseras. Utredningen visar också att det fanns en person som hade till uppgift att ombesörja att utrustning som sjukhuset kunde avvara transporterades till länder som var i behov av den. Däremot har det inte framkommit om sådan utrustning som var att betrakta som skrot också skulle handhas av biståndsverksamheten. Utredningen ger inte heller vid handen att det vid sjukhuset fanns klara instruktioner om hanteringen av utrangerade sjukhussängar annat än på så sätt att B.T. uppgivit att han hade talat med L.A. om biståndsverksamheten. Någon närmare redogörelse för vad B.T. skulle ha sagt till L.A. vid detta tillfälle har inte lämnats. Av de uppgifter som Z.G. och B.S. lämnat går heller inte att dra någon säker slutsats om huruvida den utrustning L.A. anvisade dem att lasta på transportbilarna var att betrakta som skrot eller inte. Inte heller den i denna del åberopade bevisningen i form av fotografier ger säkert stöd för hur den utrustning som K.E. erhöll från universitetssjukhuset var beskaffad. L.A:s förklaring att det var förenat med kostnader och arbete att göra sig av med kasserade sängar på annat sätt än att ge bort dem förefaller enligt arbetsdomstolens mening rimlig.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att det inte av utredningen framgår om de sängar som genom L.A:s medverkan transporterades till K.E:s företag var att betrakta som utrustning av värde eller som enbart skrot. Det har heller inte framkommit att det fanns klara instruktioner för hur det skulle förfaras med sådan utrustning som var att betrakta som skrot.

Försäljningen av skrot

Det är ostridigt att L.A. den 25 januari 1995 sålt skrot som samlades i lådor på mekanikavdelningen till företaget Industriskrot och härför mottagit och kvitterat en ersättning om 3 400 kr.

I denna del har parterna skilda uppfattning om huruvida det fanns några instruktioner eller praxis om hur det skulle förfaras med skrot. Arbetsgivarens inställning är att L.A. inte ägt sälja skrot till så högt belopp som 3 400 kr samt att L.A. inte heller ägt kvittera beloppet. Arbetstagarsidans inställning är att L.A:s överordnade dels kände till försäljningen dels tidigare själva ombesörjt försäljningen av skrot och att L.A. inte handlat i strid mot den praxis som fanns eller några instruktioner.

Av förhören med L.A:s tidigare chef I.S. samt Z.G. och B.S. framgår att samlandet av skrot i lådor skedde öppet och att försäljningsintäkten användes till att bekosta fester och annat för personalen. I.S. har även berättat att han själv tidigare sålt skrot och även deltagit i personalfester som i viss mån bekostats av intäkter från skrotförsäljning. Även B.T. har berättat att han kände till att skrot samlades i lådor och sedan såldes men att L.A. inte hade rätt att sälja skrot i sådana mängder som i detta fall samt att skrotförsäljningen måste bokföras på ett korrekt sätt och att landstinget skulle vara mottagare av intäkten.

Genom förhören är det alltså klarlagt att L.A:s närmaste chefer kände till men inte ingrep emot att det på mekanikavdelningen samlades skrot till försäljning och att intäkterna för försålt skrot användes till personalfester och liknande. Utredningen visar också att man inom andra verkstäder vid sjukhuset förfarit på samma sätt. Det har inte framkommit att arbetsledningen på något sätt klargjort vilka belopp arbetstagarna var berättigade att sälja skrot för och vilka regler som gällde beträffande redovisning av intäkterna från sålt skrot.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att L.A., även om det sätt på vilket försäljningen av landstingets skrot skötts ter sig anmärkningsvärt, i vart fall inte åsidosatt några klara instruktioner i detta avseende och att hans handlande framstår som förklarligt med hänsyn till omständigheterna. Landstinget har ju varit berett att acceptera viss försäljning och motsvarande förfarande har tillämpats vid mekanikverkstaden av åtminstone en tidigare chef och även vid andra verkstäder.

Bortförandet av utrustning från Norra Sjukhuset

Följande är i huvudsak ostridigt i denna del. Norra sjukhuset i Lund avvecklades under 1995. På förmiddagen den 18 december 1995 beordrades L.A. av B.T. att åka dit för att hämta viss utrustning som skulle till universitetssjukhuset och L.A. begav sig dit. Dit kom också en lastbil från ett av K.E. anlitat transportföretag. På den bilen lastades bl.a. den utrustning som skulle till universitetssjukhuset. Men den utrustningen transporterades inte dit. Även på eftermiddagen den dagen var L.A. på Norra sjukhuset. Han medverkade då till att ytterligare utrustning lastades på en bil. Vart denna utrustning fördes framgår inte av utredningen. Det får dock anses klarlagt att den inte fördes till någon av landstingets inrättningar.

Arbetsgivarsidan har i denna del gjort gällande i huvudsak följande. På förmiddagen den 18 december 1995 medverkade L.A. till att den utrustning som skulle till universitetssjukhuset och som var värd 50 000 kr i stället transporterades till K.E. På eftermiddagen samma dag medverkade L.A. till att utrustning som var märkt för försäljning till ett företag, Eurorest, och som var värd 35 000 kr bortfördes från Norra sjukhuset. Vidare demonterade L.A. fast köksutrustning till ett värde av 50 000 kr och medverkade till att även denna utrustning fördes bort. L.A. hade inte att ta befattning med någon annan utrustning vid Norra sjukhuset än den som skulle transporteras till universitetssjukhuset.

Arbetstagarsidan har i huvudsak uppgett följande. L.A. kontaktade med anledning av nedläggningen av Norra sjukhuset K.E. Tillsammans begav de sig dit och tillsammans med E.B. gick de igenom vilken utrustning som K.E. fick lov att hämta. Den utrustning som sedan hämtades på förmiddagen var oanvändbar och hade endast skrotvärde. L.A. hade fått ett telefonsamtal från en person som kallat sig W. eller W. och som uppgivit sig ringa från Trelleborgs lasarett. W/W. var intresserad av köksutrustning från Norra sjukhuset. L.A. kontaktade E.B. och tillsammans med henne bestämdes vilken utrustning Trelleborgs lasarett kunde få. En åkare kom sedan och hämtade utrustningen. Vid transporten medtogs även viss utrustning som skulle till Sankt Lars sjukhus och som åkaren åtog sig att köra dit. Utrustningen kom inte till Trelleborgs lasarett eller Sankt Lars sjukhus. L.A. har i efterhand förstått att han blivit lurad. L.A. kan inte lastas för det inträffade. Det fanns inga listor som visade vilken utrustning som fanns och vart den skulle transporteras. Sjukhusförvaltningen hade inte heller någon kontroll över vad som hämtades från sjukhuset och vem som gjorde det.

Det är alltså ostridigt att utrustning transporterats från Norra sjukhuset på förmiddagen den 18 december 1995 till K.E. och på eftermiddagen samma dag till okänd mottagare. På förmiddagen bortfördes i vart fall fem sjukhussängar med sängbord, en brits några tvättsäckshållare en träningsstol, några kartonger innehållande rostfria skålar, bäcken m.m. På eftermiddagen bortfördes i vart fall en bardisk, en läskdisk, en trähurts för kassaapparat, ett värmebord, en diskmaskin, en kaffekokare, en ismaskin och några tallrik- och brickdispenser.

L.A. har i denna del uppgivit bl.a. följande. Det ”blev fel” på förmiddagen genom att allt kördes till K.E., alltså även den utrustning som skulle till universitetssjukhuset. E.B. hade pekat ut vilken utrustning han fick ta för transport till Trelleborgs lasarett. Han vet inte vilket transportföretag som hämtade utrustningen på eftermiddagen, då man även lastade viss utrustning som skulle till Sankt Lars sjukhus men som inte fördes dit, vilket åkaren åtagit sig att göra. L.A. har förnekat att han avlägsnat märkning från en del utrustning.

E.B., som var en av de ansvariga för avvecklingen av Norra sjukhuset, har förnekat att hon skulle ha lämnat något samtycke till L.A. att ta utrustning från sjukhuset. M.N., som också var ansvarig för avvecklingen av Norra sjukhuset, har uppgivit att hon sade till L.A. att han inte fick ta viss utrustning som var märkt för transport till Sankt Lars sjukhus och att han ignorerade henne, rev bort märkningar och sade att det var utrustning som skulle till Trelleborg. Hon har vidare berättat att L.A. var intresserad av viss fast utrustning men att hon inte kan minnas om L.A. monterade ned någon utrustning. L.D. har uppgett att det på Norra sjukhuset fanns utrustning tillhörigt företaget Eurorest och att företaget vidare var intresserat av att köpa ytterligare utrustning från Norra sjukhus och att denna utrustning hade märkts för transport till Sankt Lars. L.D. har vidare berättat att hon troligen den 18 december 1995 per telefon fick meddelande först från M.N. om att det inte skulle bli något med utrustningen men därefter från L.A. om att utrustningen var på väg till Sankt Lars sjukhus.

Inledningsvis kan såvitt gäller händelserna vid Norra sjukhuset konstateras att L.A. av sin arbetsledning endast hade fått till uppgift att åka dit och hämta viss utrustning. Allt han i övrigt företog sig där skedde på hans eget initiativ.

Omständigheterna kring transporten på förmiddagen den 18 december 1995 är i viss mån oklara. Klarlagt är dock att det var L.A. som tagit initiativ till att K.E. kom dit och hämtade utrustning. Enligt såväl L.A. som K.E. var utrustningen att anse som skrot. Klart är dock att även den utrustning som L.A. fått till uppgift att hämta inte fördes till någon av landstingets inrättningar utan att även den fördes till K.E. Utredningen ger inte något närmare besked om värdet av den egendomen men eftersom L.A. fått till uppgift att hämta den måste det ha stått klart att landstinget inte var berett att avstå från den. Även om man utgår från att det var av misstag som denna egendom frånhändes landstinget, kvarstår att L.A. inte fullgjorde det uppdrag han fått och att han genom andra åtgärder än de som ingick i hans uppdrag medverkade till att landstinget frånhändes egendom.

När det sedan gäller händelserna på eftermiddagen den 18 december 1995 föreligger också vissa oklarheter. Men arbetsdomstolen saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter M.N. lämnat. Genom hennes uppgifter finner arbetsdomstolen utrett att L.A. i strid mot M.N:s uttryckliga tillsägelse i vart fall tagit utrustning som var ämnad att säljas och dessutom var särskilt märkt. M.N:s uppgifter vinner även visst stöd av vad E.B. uppgivit. L.A:s handlande innebar att egendom frånhändes landstinget. Arbetsdomstolen anser det inte erforderligt att försöka närmare uppskatta värdet av den egendom som då bortfördes. Det är enligt arbetsdomstolens mening tillräckligt att konstatera att landstinget inte var berett att avstå från denna egendom och att den måste ha haft ett inte obetydligt värde för landstinget.

Förelåg grund för avskedande?

Arbetsgivarsidan har till stöd för att det skulle föreligga grund för avskedande åberopat i huvudsak tre omständigheter. Beträffande den första av dessa – bortförandet vid åtta tillfällen under 1995 av utrustning från universitetssjukhuset i Lund – är det visserligen ostridigt att L.A. medverkat till detta. Däremot är det inte klarlagt om denna utrustning hade något annat värde än skrotvärdet. Det har inte heller visats att L.A. genom att medverka till att utrustning med endast skrotvärde bortfördes åsidosatt några instruktioner om hur sådan materiel skulle hanteras. Man kan enligt arbetsdomstolens mening inte heller bortse från L.A:s uppgift om att det var förenat med arbete och kostnader att göra sig av med kasserade sängar på annat sätt. När det gäller den andra omständigheten – försäljningen av skrot – ter sig denna visserligen anmärkningsvärd. Några instruktioner har dock inte åsidosatts i detta sammanhang och L.A:s handlande framstår som ursäktligt mot bakgrund av att landstinget varit berett att acceptera viss sådan försäljning och att samma förfaringssätt utan att arbetsledningen ingripit tillämpats tidigare vid mekanikverkstaden och även vid andra verkstäder. Enligt arbetsdomstolens mening bör man vid bedömningen av om grund för avskedande förelegat bortse från de nu nämnda omständigheterna.

Annorlunda förhåller det sig enligt arbetsdomstolens mening med vad som förekom den 18 december 1995. L.A. hade då av sin arbetsledning fått till uppgift att hämta viss utrustning vid Norra sjukhuset. Den uppgiften kom inte att fullgöras. I övrigt hade han inte något uppdrag från arbetsledningen att ta befattning med utrustningen där och inte heller att ombesörja några transporter av utrustning till K.E. eller Trelleborgs lasarett. Ändå gjorde han det och han medverkade då på förmiddagen till att den utrustning han skulle hämta i stället fördes till K.E. och på eftermiddagen till att landstinget tillhörig egendom fördes bort till okänd mottagare. Han medverkade bl.a. genom att riva bort lappar som markerade att viss egendom var avsedd för försäljning till annan. Mot bakgrund av dessa omständigheter framstår L.A:s handlande som mycket anmärkningsvärt, även om man väljer att fästa tilltro till hans förklaring att han blivit lurad i detta sammanhang. Värdet av den bortförda egendomen kan som nämnts inte med någon större grad av säkerhet fastställas. Det framstår dock som klart att värdet av det bortförda inte var obetydligt och att L.A. inte hade fog för att anta att landstinget var berett att avstå från egendomen. Vad arbetstagarsidan anfört om att sjukhusförvaltningen saknade kontroll över vad som hämtades från sjukhuset och vem som gjorde det saknar enligt arbetsdomstolens mening betydelse, eftersom det var L.A. som utan arbetsledningens vetskap ordnade så att egendomen kunde bortföras.

Vid en samlad bedömning måste L.A. enligt arbetsdomstolens mening genom sitt handlande den 18 december 1995 anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Arbetsdomstolen finner därmed att landstinget varit berättigat att genom avskedande skilja L.A. från hans anställning. Förbundets yrkanden om skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen skall därför avslås.

Avstängningen

Enligt AB 95 § 10 mom. 2 första stycket äger arbetsgivaren, om arbetstagaren är på sannolika skäl misstänkt för eller beträds med svårare fel eller försummelse i anställningen eller brott som kan medföra fängelse eller svårare förseelse utom anställningen, i avvaktan på ärendets avgörande avstänga arbetstagaren från tjänstgöring. I bestämmelsens andra stycke första meningen stadgas att avstängning får ske högst 30 kalenderdagar i sänder. I andra meningen samma stycke stadgas att har utredning angående förseelse upptagits av polis- eller åklagarmyndighet, gäller dock avstängningen intill dess beslut i åtalsfrågan eller lagakraftägande dom föreligger. I § 20 mom. 1 stadgas att arbetstagare, som med stöd av bestämmelserna i § 10 mom. 1 försätts ur tjänstgöring eller enligt mom. 2 är avstängd eller är anhållen, häktad eller undergår frihetsstraff, skall under tiden avstå samtliga avlöningsförmåner därest icke arbetsgivaren av särskilda skäl finner anledning medgiva att viss del av lönen må behållas. Om avstängningen ej åtföljs av annan disciplinär åtgärd än varning eller – om åtal anställts – av annan påföljd än böter, skall arbetstagaren återfå innehållna avlöningsförmåner med avdrag för den arbetsinkomst arbetstagaren kan ha förvärvat under avstängningstiden. Enligt § 11 kan en arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller – vid svårare eller upprepad förseelse – löneavdrag.

L.A. avstängdes från tjänstgöring med helt löneavdrag från den 23 december 1995. L.A. blev polisanmäld och förundersökning inleddes men lades sedan ned enligt beslut den 27 juni 1996 på grund av att åklagarmyndigheten fann att brott inte kunde styrkas. Han var även fortsättningsvis avstängd med helt löneavdrag till den 9 september 1996 då han avskedades.

Förbundet har gjort gällande att L.A. enligt § 20 mom. 1 har rätt att återfå innehållna löneförmåner eftersom avstängningen ej åtföljts av annan disciplinär åtgärd än varning. Förbundets uppfattning är att § 11 innehåller en uttömmande reglering av vad som utgör disciplinära åtgärder och att avskedande alltså inte är en sådan åtgärd i avtalets mening. Arbetstagarsidan har vidare gjort gällande att landstinget enligt AB 95 § 10 mom. 2 inte haft rätt att avstänga L.A. från tjänstgöring sedan åklagarmyndigheten den 27 juni 1996 beslutat att lägga ned förundersökningen.

Arbetsgivarens inställning är att med annan disciplinär åtgärd än varning i AB 95 § 20 mom. 1 avses även avskedande. L.A. har därmed inte rätt att återfå innehållna löneförmåner. Vidare menar landstinget att beslutet att avstänga L.A. även efter åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen, inte strider inte mot kollektivavtalets § 10. Landstingets uppfattning är att det för avstängning är tillräckligt att arbetstagaren på sannolika skäl är misstänkt för svårare fel eller försummelse i anställningen samt att landstinget sedan förundersökningen lagts ned fann skäl att misstänka L.A. för sådant fel eller försummelse.

Det föreligger alltså i denna del två tolkningsfrågor.

När det gäller frågan vad som i § 20 mom. 1 avses med disciplinär åtgärd finns det anledning att något beröra innehållet i äldre mellan parterna gällande kollektivavtal. Av den skriftliga utredning som förebringats i detta sammanhang framgår att parterna i tidigare avtal, åtminstone i LABK 70, betraktade arbetsgivarens åtgärd att på grund av en arbetstagares fel eller försummelse skilja denne från anställningen utan uppsägningstid, dvs. avskedande enligt anställningsskyddslagens terminologi, som en disciplinär åtgärd. Sedan 1974 års anställningsskyddslag och medbestämmandelagen tillkommit gjordes förändringar i avtalen. I AB 80 fick de nu aktuella bestämmelserna i huvudsak den utformning som återfinns i AB 95. Ändringarna innebar att skiljandet från anställning, som ju kommit att regleras genom anställningsskyddslagens tvingande regler om avskedande, inte längre omnämndes som disciplinpåföljd. I bestämmelserna om lön vid avstängning användes liksom i AB 95 inte uttrycket disciplinpåföljd utan uttrycket disciplinär åtgärd. Frågan är då om parterna genom de ändringar som skedde vid tillkomsten av AB 80 avsåg att ge begreppet disciplinär åtgärd en snävare innebörd än det dittills haft.

Av förhöret med avtalsombudsmannen J.S., som deltog i förhandlingarna vid tillkomsten av AB 80, framgår att denne delar förbundets tolkning av den ifrågavarande avtalstexten. Han har emellertid också uppgett att den nu i denna del aktuella tolkningsfrågan inte berördes i förhandlingarna. Någon gemensam partsavsikt kan alltså inte utrönas. Av stor betydelse blir därmed avtalets ordalydelse och bestämmelsernas naturliga och rimliga innebörd.

Ordalydelsen i AB 95 sedd för sig ger måhända inte något tydligt uttryck för arbetsgivarsidans tolkning men beaktar man även vilken innebörd uttrycket disciplinära åtgärder hade före 1980 måste ordalydelsen sägas ge ett klart försteg för arbetsgivarsidans tolkning. Det kan också nämnas att parterna enligt vad som upplysts ingått ett nytt avtal i vilket löneavdrag borttagits som disciplinpåföljd. Den enda disciplinpåföljd som upptas i avtalet är därmed varning. Ändå har uttrycket annan disciplinär åtgärd än varning behållits i avtalet. Beaktas måste också att en tillämpning av avtalet i enlighet med förbundets uppfattning får konsekvenser som inte ter sig rimliga och som knappast kan ha varit avsedda. Förbundets inställning skulle nämligen innebära att en arbetstagare som varit avstängd på grund av svårare fel eller försummelse och som sedan åläggs löneavdrag inte skulle ha rätt till lön för avstängningstiden men att den arbetstagare som avstängs på grund av fel eller försummelse av så allvarligt slag att han sedan avskedas skulle ha rätt att återfå innehållen lön.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att försteg bör ges åt den av arbetsgivarsidan hävdade tolkningen. L.A. har alltså inte någon på kollektivavtalet grundad rätt att återfå innehålla löneförmåner. Yrkandet därom skall alltså avslås.

Den andra tolkningsfrågan domstolen har att ta ställning till är om landstinget enligt avtalet ägt rätt att avstänga L.A. från tjänstgöring även efter åklagarmyndighetens beslut att lägga ned förundersökningen. Inte heller i denna del finns det någon utredning som ger vid handen att det vid avtalets tillkomst skulle ha funnits en gemensam partsavsikt. Avtalets ordalydelse och allmänna överväganden av vad som rimligen kan vara avtalets innebörd blir därför avgörande.

Ordalydelsen i § 10 talar enligt arbetsdomstolens mening i vart fall inte emot arbetsgivarsidans ståndpunkt i denna fråga. Man kan alltså inte av avtalet utläsa att det skulle finnas ett hinder mot avstängning efter det att ett beslut fattats om nedläggande av förundersökning på grund av att brott inte går att styrka. Att brott inte går att styrka utesluter emellertid inte att arbetstagaren alltjämt är på sannolika skäl misstänkt för svårare fel eller försummelse i tjänsten. En tillämpning av avtalet i enlighet med förbundets uppfattning skulle innebära att en avstängning inte skulle kunna fortgå trots att omständigheterna är sådana att en avstängning skulle vara tillåten enligt avtalet om polis- eller åklagarmyndighet inte upptagit någon utredning. Med hänsyn härtill framstår enligt arbetsdomstolens mening en tolkning av avtalet i enlighet med förbundets uppfattning inte som rimlig.

Mot bakgrund av det nu anförda – och då förbundet inte bestritt landstingets påstående att L.A. var på sannolika skäl misstänkt för svårare fel eller försummelse i anställningen även sedan beslut om nedläggning av förundersökningen meddelats – kan arbetsdomstolen inte finna att landstinget skulle ha brutit mot avtalet i det hänseende som förbundet nu påstått. Även förbundets yrkanden i denna del skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner alltså att förbundets yrkanden skall avslås. Vid denna utgång i målet skall förbundet utge ersättning för landstingets rättegångskostnader. Yrkat belopp har av förbundet lämnats utan erinran och får anses vara skäligt.

Domslut

Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets yrkanden.

Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Malmöhus läns landsting för rättegångskostnader med etthundrafemtusensexhundrafemtiofem (105 655) kr, varav 77 236 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1998‑06‑24, målnummer A‑151‑1997

Ledamöter: Hans Tocklin, Marianne Jenryd, Karin Isacsson, Ulf E. Nilsson, Eva Frunk Lind, Gunnar Ericson, Sune Israelsson. Enhälligt.

Sekreterare: Anna Middelman

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter