Sören Öman
08‑654 94 62
070‑741 07 12
Mejla
Prejudikat från Arbetsdomstolen:
[ Avskedande | Kommunala sektorn | Kvittning av rättegångskostnader | Offentlig anställning | Rättegångskostnader ]
[ Arbetsdomstolens egna sökord Arbetsdomstolen ger själv sina avgöranden sökord. Dessa är ofta mer specifika än de sökord som finns ovan, men inte lika konsekventa : Anställningsskydd | Arbetstvistlagen | Avskedande | Grund för avskedande | Rättegången i arbetstvister | Rättegångskostnader ]
Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :
2024-12-11 — Nya LAS i praktiken – avslutande av anställning ( Stockholm• Blendow Institute » Hemsida )
Arbetsdomstolen leder rättsutvecklingen inom arbetsrätten genom sina prejudikat
» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )
AD 1994 nr 46Sammanfattning:
En arbetstagare med två tillsvidareanställningar hos ett landsting, nämligen en tjänst som vårdlärare vid landstingets vårdgymnasier och – med tjänstledighet från lärartjänsten – en tjänst som rektor för ett av vårdgymnasierna, sände med utnyttjande av sin ställning som rektor till landstinget in grundlöst avlöningsunderlag för sina två barn. Till följd därav betalade landstinget för de båda barnen ut lön och reseersättning med sammanlagt 84 120 kr samt socialavgifter med 29 512 kr. De belopp som sålunda utbetalades som lön och reseersättning överlämnade arbetstagaren enligt uppgift till de båda barnen med förklaringen att arbetstagaren själv tjänat pengarna på övertidsarbete. – Landstinget har ansetts berättigat att på grund av arbetstagarens ifrågavarande handlande avskeda arbetstagaren såväl från lärartjänsten som från rektorstjänsten hos landstinget. – Fråga om det med hänsyn till ett tidigare avgörande av arbetsdomstolen förelåg skäl att med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skulle bära sina egna rättegångskostnader.
Dom meddelad : Onsdagen den 23 mars 1994
Parter Lärarförbundet mot Landstinget Gävleborg ( Kommunala sektorn ) : Landstinget Gävleborg [] & Lärarförbundet []
Direktstämt mål [ mål nr A 128/93 ]
Dom meddelad :
Ledamöter i ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6 – allmän sammansättning ) :
Ordförande :
Vice ordförande :
”Tredje man” :
[ Enhälligt ]
# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare
Sekreterare : Charlotte Abrahamsson []
Lagrum :
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
Anförda rättsfall ( 26 st. ) :
Anförda förarbeten ( 3 st. ) :
Bet. 1981/82:AU11 om anställningsskydd
Rättsfall som hänvisar till AD 1994 nr 46 ( 1 st. ) : AD 2005 nr 78
Klicka på länkarna till lagstiftning, rättsfall och förarbeten i domsreferatet nedan för att se dokumentet (öppnas i nytt fönster).
Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 46 ) :
Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.
Referat ( AD 1994 nr 46 ) :
Parter:
Lärarförbundet
mot
Landstinget Gävleborg
Mellan Landstinget Gävleborg och Lärarförbundet gäller kollektivavtal.
K.L. är medlem i förbundet. Hon tillsvidareanställdes den 1 juli 1975 av landstinget som vårdlärare vid dess vårdgymnasier. Den 1 juli 1987 tillsvidareanställdes hon, med tjänstledighet från lärartjänsten, som rektor vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal.
På hösten 1992 uppdagades att K.L. under första halvåret 1992 hade genom att fabricera grundlöst avlöningsunderlag fått landstinget att för hennes två barn – då 21 och 24 år gamla – betala lön, reseersättning och socialavgifter med sammanlagt 113 362 kr. På grund därav avskedades K.L. den 23 december 1992 av landstinget från sina båda tjänster hos detta. Avskedandet av henne från tjänsten som vårdlärare har lett till tvist mellan parterna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot landstinget vid arbetsdomstolen.
Med påstående att landstinget inte ens haft saklig grund för att säga upp K.L. från tjänsten som vårdlärare har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av henne från denna tjänst samt förplikta landstinget att för brott mot anställningsskyddslagen till henne utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.
Landstinget har bestritt bifall till förbundets yrkanden.
Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. För det fall att käromålet avslås har förbundet yrkat att rättegångskostnaderna skall kvittas med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen.
Som rektor för Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal hade K.L. befogenhet bl.a. att anställa personal vid gymnasiet och att utanordna löner. Under våren 1992 upprättade hon fem tidrapporter för sin dotter, som hon angav som timanställd vid gymnasiet, samt två anställningsförordnanden/tjänstgöringsuppgifter för sin son, som hon angav som tillfälligt anställd vid gymnasiet. Dottern hade tidigare varit anställd hos landstinget, men under den tid som de nämnda handlingarna avsåg hade inte något av barnen utfört arbete för landstingets räkning.
På grund av det av K.L. sålunda upprättade avlöningsunderlaget betalade landstinget för de båda barnen ut sammanlagt 84 120 kr som lön och reseersättning. Vidare erlade landstinget på de utbetalda beloppen socialavgifter med sammanlagt 29 512 kr. De pengar som utbetalades som lön och reseersättning har K.L. enligt uppgift skänkt till barnen med förklaringen att hon själv tjänat pengarna på övertidsarbete.
K.L:s handlande har lett till brottsutredning. Åtal hade vid tiden för huvudförhandlingen i arbetsdomstolen (den 3 februari 1994) inte väckts, men hon har delgetts misstanke om grov trolöshet mot huvudman och beretts tillfälle att yttra sig över förundersökningen. Hon har reglerat det skadeståndskrav som landstinget riktat mot henne. Hon var efter avskedandet den 23 december 1992 sjukskriven till den 1 februari 1993 och är sedan dess arbetslös.
Förbundet godtar att K.L. avskedats från rektorstjänsten, vilken varit en förutsättning för hennes handlande. Enligt förbundets mening har landstinget däremot varken haft laga grund för att avskeda eller saklig grund för att säga upp henne från tjänsten som vårdlärare. Denna tjänst saknar samband med de oegentligheter som hon gjort sig skyldig till, och som vårdlärare har hon inte heller den förtroendeställning hos landstinget som hon haft som rektor.
Förbundet stödjer sin ståndpunkt främst på majoritetens mening i arbetsdomstolens dom 1977 nr 119 [ NJ ] [ Karnov ]. I det fallet hade en arbetstagare som innehade två tjänster hos en kommun – en överstatförd tjänst som ordinarie adjunkt vid gymnasieskolan och en tidsbegränsad tjänst som rektor vid grundskolan – dömts till ett och ett halvt års fängelse för grovt bedrägeri, anstiftan till osant intygande och olovlig försäljning av alkoholdrycker. Sedan arbetsgivaren på grund därav avskedat honom från båda tjänsterna ogiltigförklarade arbetsdomstolen genom sin dom avskedandet från adjunktstjänsten.
Bedrägeribrottet hade i 1977 års fall begåtts mot arbetsgivaren kommunen och i huvudsak bestått i att arbetstagaren med utnyttjande av sin rektorstjänst hade vilselett kommunen att betala ut ca 140 000 kr för läromedel som aldrig levererats till den skola för vilken han var rektor. Pengarna hade slutligt kommit honom till godo.
Så långt företer arbetstagarens handlande i 1977 års fall en viss likhet med K.L:s handlande. Hans gärningar var emellertid både allvarligare och fler än de som K.L. gjort sig skyldig till. Bedrägeribrottet avsåg sålunda, om man tar hänsyn till penningvärdeförsämringen, ett betydligt högre belopp än det som hon fått landstinget att betala ut för hennes barn. Bedrägeribrottet spände dessutom över en tid av mer än ett och ett halvt år, medan K.L:s handlande spänt över knappt ett halvår. Vidare hade arbetstagaren i 1977 års fall i samband med bedrägeribrottet gjort sig skyldig till anstiftan till osant intygande, ett brott som bedömdes som grovt eftersom han med missbrukande av sin tjänsteställning som rektor hade förmått en underordnad till osanna intyganden vid fjorton tillfällen.
Arbetsdomstolen ansåg i 1977 års fall att arbetstagarens brottslighet borde när det gällde adjunktstjänsten betraktas ur en annan synvinkel än när det gällde rektorstjänsten. Domstolen framhöll sålunda att lärartjänsten inte var förenad med handhavande av ekonomisk förvaltning eller annars med administrativa eller kamerala befogenheter. Bedrägeribrottet och anstiftandet av osanna intyganden saknade samband med lärartjänsten och påverkade därför enligt domstolen inte arbetstagarens lämplighet för den tjänsten på något omedelbart sätt. Hans brottslighet hade enligt domstolen visserligen inneburit att han grovt åsidosatt sina skyldigheter mot kommunen och måste antas ha föranlett att dess skolstyrelse förlorat förtroendet för honom. Som lärare skulle han emellertid inte, fortsatte domstolen, komma att inneha förtroendeställning i förhållande till skolstyrelsen. Inte heller hade de kontakter som kunde förekomma mellan skolstyrelsen och en adjunkt sådan karaktär att det inte skulle vara rimligt att kräva att kommunen behöll honom som anställd. Tre av domstolens sju ledamöter var skiljaktiga och ansåg att kommunen hade rätt att avskeda arbetstagaren såväl från lärartjänsten som från rektorstjänsten.
De skäl som arbetsdomstolens majoritet sålunda i 1977 års dom anförde för att ogiltigförklara det där aktuella avskedandet från lärartjänsten kan enligt förbundets mening direkt överföras på K.L:s fall och talar här med än större styrka för att hon bör få behålla sin tjänst som vårdlärare hos landstinget. År 1977 tillämpades ett strängt synsätt på arbetstagares ohederliga förfaranden med anknytning till anställningen, och det finns varken i förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag eller eljest något som i dag föranleder en ännu strängare hållning i detta hänseende. Det bör understrykas att K.L. innehaft sin lärartjänsten hos landstinget i nästan 20 år.
För den händelse arbetsdomstolen skulle anse att K.L:s handlande i och för sig kunnat ge landstinget åtminstone grund för att säga upp henne från lärartjänsten, gör förbundet gällande att landstinget åsidosatt sin skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att söka omplacera henne till annat arbete hos landstinget. Någon omplaceringsutredning gjordes inte innan avskedandet verkställdes, eftersom landstinget inte ansåg sig skyldigt att söka efter omplaceringsmöjligheter. Landstinget har numera påstått att det inte funnits någon lärartjänst att omplacera K.L. till, men enligt förbundets mening är det okänt hur därmed förhöll sig vid tiden för avskedandet. K.L. är utbildad sjuksköterska och borde om inte annat ha kunnat omplaceras till en anställning inom landstingets sjukvård.
Om förbundets talan avslås, bör rättegångskostnaderna kvittas enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen. Mot bakgrund av den åberopade domen AD 1977 nr 119 [ NJ ] [ Karnov ] har förbundet haft skälig anledning att få tvisten prövad.
Landstingets tre vårdgymnasier sorterar under landstingets utbildnings- och kulturförvaltning. Utbildningen vid vårdgymnasierna förbereder eleverna för vårdyrket. Efter avslutad gymnasieutbildning är de färdiga undersköterskor eller vårdare för utvecklingsstörda personer.
Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal, där K.L. sedan år 1987 var rektor, har per läsår omkring 250 elever i åldern 16 – 20 år samt ett tjugotal tillsvidareanställda lärare. Lärartjänsterna vid vårdgymnasierna var tidigare statligt reglerade men är sedan år 1990 rent kommunala tjänster. Detsamma gäller rektorstjänsterna.
K.L. har gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt brottsligt handlande, riktat mot landstinget. – Hon har i fem av henne upprättade och helt grundlösa tidrapporter uppgett att hennes dotter under vårterminen 1992 varit anställd vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal. De tre första tidrapporterna inkom till landstinget den 13 maj 1992. I dem angavs att dottern i januari, mars och april hade arbetat respektive 56, 48 och 40 timmar. Den lön som följde av dessa tre rapporter betalades ut i slutet av maj 1992. Den fjärde rapporten inkom kort därefter, den 4 juni 1992. K.L. hade nu blivit djärvare och angav i rapporten att dottern i maj hade arbetat hela 106 timmar. Den femte tidrapporten inkom den 13 juni 1992 och angav att dottern i juni hade arbetat 24 timmar; vårterminen slutade den 5 juni. Även dessa rapporter ledde till utbetalning av lön för dottern. – Vidare har K.L. i två av henne upprättade och helt grundlösa anställningsförordnanden/tjänstgöringsuppgifter uppgett att hennes son för tiden den 8 januari – 5 juni 1992 förordnats på tillfällig anställning vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal, att han arbetat sammanlagt 204 timmar och att han även fått rätt till reseersättning. Handlingarna avseende sonen var daterade den 15 juni, dvs. efter vårterminens slut, och inkom till landstinget den 7 juli 1992. De ledde till utbetalning av lön och reseersättning.
På grund av de nu redovisade, sanningslösa uppgifterna från K.L. betalade landstinget ut sammanlagt 54 840 kr som lön för dottern samt sammanlagt 19 130 kr som lön och 10 150 kr som reseersättning för sonen. På det totala beloppet 84 120 kr erlade landstinget socialavgifter med 29 512 kr.
K.L. har genom sitt ifrågavarande handlande grovt åsidosatt sina åligganden mot landstinget som hennes arbetsgivare. Man har hos landstinget totalt förlorat det förtroende för henne som är en förutsättning för att hon skall kunna behållas i landstingets tjänst. Hon har missbrukat sin ställning som rektor och därvid utnyttjat landstingets strävan att decentralisera beslutsbefogenheter och dess därav följande svårigheter att kontrollera vad som sker inom rektorsområdena. Enligt landstingets mening agerade K.L. på ett förslaget sätt genom att inte låta det av henne upprättade avlöningsunderlaget avseende barnen passera vårdgymnasiets kansli. I stället sände hon själv handlingarna till landstingets utbildnings- och kulturförvaltning för utbetalning. Det var en ren slump som gjorde att en kanslist vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/ Ljusdal fattade misstankar i samband med granskning av en löneanalys som förvaltningen sänt ut till vårdgymnasierna. Det vittnar också om förslagenhet från K.L:s sida, att hon förlade insändandet av det falska avlöningsunderlaget till slutet av terminen och i en del fall till efter dess utgång.
Att landstinget haft grund för att avskeda K.L. från rektorstjänsten är ostridigt. Landstinget måste emellertid anses ha haft fullgoda skäl för att avskeda henne även från tjänsten som vårdlärare. Landstinget kan som arbetsgivare inte göra en sådan skillnad mellan hennes anställning som rektor och hennes anställning som lärare som förbundet bygger sin talan på. Det avgörande är att K.L. som person har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet som riktats mot Landstinget Gävleborg. Det kan inte begäras att detta efter det inträffade skall visa henne den tillit som varje anställning förutsätter. Därtill kommer att det närmast ter sig stötande, om en rektor med en ”bottentjänst” som lärare hos landstinget skulle kunna räkna med att få behålla den tjänsten efter att ha handlat brottsligt med utnyttjande av sin tjänsteställning som rektor.
Landstinget måste också ställa höga krav på den som skall tjänstgöra som lärare och som därmed skall tjäna som förebild för unga elever och bidra till deras fostran. K.L. fyller på grund av sitt handlande inte dessa krav för fortsatt anställning som vårdlärare hos landstinget. I detta sammanhang kan landstinget inte underlåta att framhålla det anmärkningsvärda i att K.L. inte dragit sig för att låta sina egna barn figurera i hennes brottsliga handlande mot landstinget. Det har i målet inte heller framförts någon enda omständighet som skulle vara ägnad att mildra synen på hennes handlande. Lärarna vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal har, sedan förbundet agerat för att K.L. skulle få behålla sin lärartjänst, i skrivelser till förvaltningschefen S.N. förklarat sig inte acceptera att hon återkommer till vårdgymnasiet.
Under alla förhållanden måste landstinget anses ha haft saklig grund för att säga upp K.L. från tjänsten som vårdlärare, vilket innebär att avskedandet inte kan ogiltigförklaras. Det är riktigt att landstinget inte gjorde någon utredning beträffande omplacering av henne, vilket förklaras av att landstinget ansåg sig ha grund för att avskeda henne också från lärartjänsten. Men även om denna uppfattning skulle anses felaktig, är det med hänsyn till hennes handlande mot landstinget inte skäligt att kräva att detta skulle söka omplacera henne till något annat arbete.
Landstinget vill tillägga att det inte har funnits någon vakant lärartjänst att omplacera K.L. till. Redan vid tidpunkten för avskedandet den 23 december 1992 rådde övertalighet för lärarna vid landstingets tre vårdgymnasier. Denna ledde vid ett av gymnasierna till uppsägning av tre lärare under perioden april – december 1992, vid ett annat till uppsägning av sju lärare i april 1992 och vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/ Ljusdal till uppsägning av sex lärare i juni 1992. K.L:s sjuksköterskeexamen ligger så långt tillbaka i tiden – före hennes anställning som vårdlärare år 1975 – att det redan av det skälet inte kunnat bli aktuellt att omplacera henne till arbete som sjuksköterska.
För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att landstinget inte ens haft saklig grund för att säga upp K.L. från lärartjänsten eller i vart fall inte grund för att avskeda henne från denna, hemställs att landstinget likväl måtte befrias från skyldighet att utge allmänt skadestånd till henne. Hon bär själv hela skulden till att avskedandet av henne över huvud taget aktualiserats, och en felbedömning från landstingets sida av det berättigade i att skilja henne från lärartjänsten måste anses förståelig.
Faktiska förhållanden
K.L. har innehaft två tillsvidareanställningar hos landstinget, nämligen sedan år 1975 en tjänst som vårdlärare vid landstingets vårdgymnasier och sedan år 1987 en tjänst som rektor för Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal. I tjänsten som rektor har hon varit tjänstledig från lärartjänsten.
I målet är ostridigt att K.L., som i sin tjänst som rektor hade befogenhet att anställa personal vid gymnasiet och att utanordna löner, under första halvåret 1992 upprättade och till landstinget sände in grundlöst avlöningsunderlag för sina två barn, då 21 och 24 år gamla. Till följd därav betalade landstinget för de båda barnen ut lön och reseersättning med sammanlagt 84 120 kr samt socialavgifter med 29 512 kr. De belopp som sålunda utbetalades som lön och reseersättning överlämnade K.L., enligt vad som uppgetts i målet, till de båda barnen med förklaringen att hon själv tjänat pengarna på övertidsarbete.
K.L:s handlande ledde till att landstinget den 23 december 1992 avskedade henne från såväl lärartjänsten som rektorstjänsten. Avskedandet från rektorstjänsten har inte ifrågasatts. Förbundet har däremot gjort gällande att landstinget inte ens haft saklig grund för att säga upp K.L. från lärartjänsten, än mindre att avskeda henne från denna. Förbundet har därför yrkat att avskedandet från lärartjänsten skall ogiltigförklaras och att landstinget skall förpliktas att till K.L. utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen. Landstinget har bestritt bifall till förbundets yrkanden.
Rättslig bakgrund
Enligt 18 § i 1982 års anställningsskyddslag får avskedande ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Bestämmelsen har i sak oförändrad hämtats från 1974 års anställningsskyddslag. I förarbetena till sistnämnda lag (se prop. 1973:129 [ pdf |
I rättspraxis avseende tillämpningen av både 1974 års och 1982 års anställningsskyddslag har det som regel ansetts oförenligt med anställningsavtalet att arbetstagaren gör sig skyldig till brottslig handling eller annat allvarligare ohederligt förfarande mot arbetsgivaren eller eljest med anknytning till anställningen. Såvitt gäller förfaranden av typ tillgrepps- eller trolöshetsbrott kan här hänvisas till de domar av arbetsdomstolen som redovisas i Domsbilaga 1.
Den av förbundet i detta mål åberopade domen AD 1977 nr 119 [ NJ ] [ Karnov ] gällde tillämpning av den bestämmelse om avskedande som då gällde enligt 22 § stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl. (kommunaltjänstemannastadgan). I den bestämmelsen föreskrevs att en tjänsteman fick avskedas, om han ”begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig för sin tjänst” (jfr numera 11 kap. 1 § lagen /1976:600/ om offentlig anställning). Beträffande domen AD 1977 nr 119 [ NJ ] [ Karnov ] samt domar avseende avskedande enligt 11 kap.1 § lagen om offentlig anställning i fall av tillgrepps- eller trolöshetsbrott i tjänsten kan här hänvisas till Domsbilaga 2.
Arbetsdomstolens bedömning
K.L:s handlande – för vilket hon har delgetts misstanke om grov trolöshet mot huvudman – har inneburit att hon, utan att det i verkligheten funnits någon grund för det, fått sin arbetsgivare landstinget att för hennes båda barn utbetala lön och reseersättning jämte socialavgifter till ett sammanlagt belopp av 113 362 kr. Utbetalningarna, vilka sålunda inneburit en betydande skada för landstinget, har av K.L. åstadkommits genom att hon missbrukat den förtroendeställning hon innehaft i tjänsten som rektor för Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal. De av landstinget utbetalda beloppen avseende lön och reseersättning, sammanlagt 84 120 kr, har hon enligt vad som uppgetts i målet tillgodogjort sig genom att överlämna dem som gåva till sina barn. I målet har inte påståtts eller på annat sätt framkommit något som skulle kunna betraktas såsom för K.L. förmildrande omständigheter.
Genom sitt ifrågavarande handlande har K.L. grovt åsidosatt sina åligganden mot landstinget som hennes arbetsgivare. Det är med hänsyn till det nyss anförda uppenbart att hennes handlande är betydligt allvarligare än många av de förfaranden som enligt arbetsdomstolens i domsbilagorna redovisade praxis regelmässigt ansetts utgöra grund inte bara för uppsägning utan också för avskedande, såväl enligt 1974 och 1982 års anställningsskyddslagar som enligt 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning och motsvarande bestämmelser.
Det kan inte betvivlas att K.L. genom sitt handlande har, såsom landstinget hävdat, omintetgjort det förtroende som man hos landstinget rimligen måste kunna hysa för den som skall vara anställd i dess tjänst. Den omständigheten att hon innehaft två olika tjänster hos landstinget och att hennes ifrågavarande handlande haft direkt samband endast med den ena av dessa tjänster gör därvidlag ingen skillnad. Handlandet har riktat sig mot landstinget, som varit hennes arbetsgivare i båda anställningarna, och måste med hänsyn till sin natur anses lika oförenligt med fortsatt anställning som lärare hos landstinget som med fortsatt anställning som rektor hos detta.
Arbetsdomstolen finner alltså att landstinget haft rätt att avskeda K.L. även från hennes tjänst som vårdlärare hos landstinget. Förbundets käromål skall följaktligen avslås.
Rättegångskostnaderna
Arbetsdomstolens avgörande i domen AD 1977 nr 119 [ NJ ] [ Karnov ] utgör, med hänsyn till den praxis som därefter utvecklats när det gäller arbetstagares förfarande av det slag som här är i fråga, inte skäl att enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sina egna rättegångskostnader. Förbundet skall som förlorande part förpliktas att ersätta landstingets kostnader i målet. Förbundet har vid denna bedömning medgett det av landstinget fordrade ersättningsbeloppet.
Arbetsdomstolen avslår Lärarförbundets käromål.
Lärarförbundet skall ersätta Landstinget Gävleborg för rättegångskostnader med tjugofyratusensjuhundrafyrtio (24 740) kr, varav 22 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.
Dom 1994‑03‑23, målnummer A‑128‑1993
Ledamöter: Ove Sköllerholm, Erik Lempert, Karin Isacsson, Christian Tydén, Lennart Aspegren, Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Ulf Nilsson. Enhälligt.
Sekreterare: Charlotte Abrahamsson
Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, kansliet@arbetsdomstolen.se, tfn 08‑617 66 00, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.
» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )
» Se alla prejudikat med Sören Öman
Sören Öman är ordförande i Arbetsdomstolen. Han började som sekreterare i slutet av 1980-talet och har sedan 1996 jobbat som domare i Arbetsdomstolen. Han har hittills medverkat till 196 prejudikat tillsammans med 238 andra ledamöter och 59 sekreterare / rättssekreterare. Dessutom anlitas Sören Öman ofta som skiljeman i tvister med arbetsrättslig anknytning. Det kan gälla arbetstvister i enskilda fall om t.ex. avveckling av en verkställande direktör eller medverkan som ordförande i skiljenämnder enligt förbundsstadgar eller kollektivavtal, t.ex. Skiljenämnden för utvecklingsavtalet och Industrins Uppfinnarnämnd.
![[ ]](https://filedn.com/ljdBas5OJsrLJOq6KhtBYC4/forarbeten/sid-bilder/prop-1973-129/prop-1973-129-sid-150.png){kind=link}
![[ ]](https://filedn.com/ljdBas5OJsrLJOq6KhtBYC4/forarbeten/sid-bilder/prop-1981-82-71/prop-1981-82-71-sid-72.png){kind=link}