AD 1995 nr 8

Domskäl

Domslut

BILAGA

BAKGRUND

Alcatel Business Systems Aktiebolag (Alcatel) bedrev i Sverige rörelse med omkring 145 anställda. Rörelsen omfattade försäljningar och service på kopieringsmaskiner, telefaxapparater, postapparater, snabbtelefoner och personsökare samt försäljning av telefonväxlar. Alcatel beslutade under hösten 1991 – p.g.a. direktiv från Alcatels koncernledning i Paris – att koncentrera sin egen svenska verksamhet till enbart telefonväxlar och att avveckla återstoden av verksamheten. Alcatel var återförsäljare av det tyska företaget Minolta GmbH:s kopierings- och telefaxapparater och tillbehör till sådana enligt avtal av den 1 april 1991.

Alcatel erbjöd Minolta GmbH att överta den delen av Alcatels verksamhet som avsåg försäljningen av Minolta GmbH:s egna produkter i Sverige.

Minolta GmbH lät med anledning härav i november 1991 registrera ett svenskt dotterbolag vid namn Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag (Minolta). Minolta är ett av två svenska dotterbolag som ingår i Minoltakoncernen, vilken har cirka 22 000 anställda i världen.

Enligt ett avtal den 4 december 1991 sålde Alcatel den erbjudna verksamheten till Minolta. Minolta åtog sig i avtalet att överta 80 av Alcatels anställda medan Alcatel åtog sig att svara för återstoden av personalen, dvs. ca 65 anställda. Hos Alcatel var omkring 114 personer sysselsatta i den överlåtna verksamheten.

Samma dag som köpet ägde rum eller dagen därefter tillställde Minolta 80 av Alcatels anställda ett skriftligt erbjudande om anställning i Minolta med begäran om svar senast 13 december 1991. 79 av de tillfrågade accepterade slutligen erbjudandet. En tackade nej. Erbjudandena riktade sig enbart till sådana personer som enligt Minoltas uppfattning skulle vara lämpliga för anställning hos Minolta, varvid hänsyn till den turordning enligt 25 § anställningsskyddslagen (LAS) som gällde hos Alcatel inte iakttogs.

SIF-klubben och SALF-klubben hos Minolta tillställde Minoltas verkställande direktör S.H. ett brev daterat den 199112–10 med följande lydelse.

Den 19 december 1991 sade Alcatel upp bland andra kärandena i detta mål på grund av arbetsbrist. Uppsägningstiden började löpa den 31 december 1991. Därefter avyttrade Alcatel snabbt, i två etapper, återstoden av verksamheten så när som på den som avsåg telefonväxlarna. På så sätt återstod vid årsskiftet 1991 – 1992 hos Alcatel endast sex av de ursprungliga 145 anställda. Hos Minolta och övriga köpare bereddes sammanlagt 97 arbetstagare anställning. Två pensionerades och 46 blev uppsagda utan att erbjudas nytt arbete.

Minolta tillträdde den köpta verksamheten vid årsskiftet 1991/1992.

Den rättsliga reglering som närmast berör tvisten i målet har i huvudsak följande innebörd.

Enligt 25 § LAS har arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning sker och därefter till dess ett år har förflutit från den dag då anställningen upphörde. En förutsättning för företrädesrätten är att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen. Om företaget eller den del av det där verksamheten bedrivs har övergått till en ny arbetsgivare under denna tidsperiod, gäller företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren.

Om flera arbetstagare har företrädesrätt till återanställning, bestäms enligt 26 § LAS turordningen dem emellan i första hand med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid.

Av 27 § andra stycket LAS följer vidare att en arbetstagare inte har företrädesrätt till återanställning förrän han till arbetsgivaren anmält anspråk på företrädesrätt.

Reglerna om återanställningsrätt tar i första hand sikte på de situationer när en arbetsgivare vill göra en nyanställning i verksamheten efter det att en eller flera anställda sagts upp på grund av arbetsbrist. Dessa har då på det sätt som anges i lagen företräde till den nya anställningen framför t.ex. personer som inte tidigare varit sysselsatta i verksamheten, och detta även om denna bytt ägare efter uppsägningarna. Regeln är emellertid tillämplig också när samtliga anställda i en verksamhet sagts upp av säljaren i samband med en företagsöverlåtelse och avsikten är att verksamheten skall drivas vidare av köparen utan något uppehåll. Den förste arbetsgivarens uppsägningsåtgärd får här till följd att den nye ägaren, när han anställer personal i verksamheten, måste iaktta reglerna om företrädesrätt till återanställning för de uppsagda.

Om en arbetsgivare bryter mot de nu nämnda reglerna kan han enligt 38 § LAS bli skyldig att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till arbetstagaren.

I målet har parterna i stor utsträckning uppehållit sig vid Arbetsdomstolens dom AD 1986 nr 144 [ NJ ] [ Karnov ] (SMV-domen). De yttre omständigheterna i det målet har stora likheter med de som tingsrätten nu har att bedöma. Motsvarigheterna till Alcatel och Minolta benämns i Arbetsdomstolens dom KIAB respektive SMV. Ur Arbetsdomstolens dom citeras – såvitt avser principiella frågor – följande domskäl.

Om några uppsägningar inte görs av verksamhetens tidigare ägare, och de anställda efter att ha fått kännedom om ägarbytet arbetar vidare i verksamheten åt den nye ägaren, anses nya anställningsavtal ha träffats mellan denne och arbetstagarna. Om den nye arbetsgivaren härefter behöver säga upp personal på grund av arbetsbrist, får de anställda enligt bestämmelsen i 3 § första stycket 2 anställningsskyddslagen vid bestämmandet av turordningen för uppsägningarna tillgodoräkna sig också sin anställningstid hos den tidigare arbetsgivaren.

I övrigt reglerar anställningsskyddslagen inte det rättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i samband med företagsöverlåtelser, utan hithörande frågor får i princip lösas av säljaren, köparen och de berörda arbetstagarna och dessas organisationer. I detta sammanhang har reglerna i 11 § medbestämmandelagen om arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet den viktiga funktionen att säkerställa att de fackliga organisationerna hos säljaren får tillfälle att inför en planerad företagsöverlåtelse exempelvis ställa krav på att denne skall verka för att köparen gör åtaganden av olika slag i fråga om de arbetstagare som är sysselsatta i verksamheten. Organisationerna kan också – i syfte att säkerställa tillämpningen av reglerna om företrädesrätt till återanställning – kräva att säljaren säger upp samtliga anställda inför ägarbytet.

Som framgått av det föregående är tidpunkterna för inträdet och upphörandet av företrädesrätten noga bestämda i 25 § anställningsskyddslagen; rätten inträder i och med uppsägningen och upphör – om arbetstagaren inte dessförinnan antagit ett erbjudande om återanställning – ett år efter anställningens upphörande. För att rätten till återanställning skall inträda krävs vidare, som nämnts, att arbetstagaren har anmält anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren. Ett syfte med dessa bestämmelser är att av hänsyn till såväl arbetstagare som arbetsgivare säkerställa att det inte skall bereda några svårigheter att konstatera om företrädesrätt i ett visst fall föreligger eller ej.

Den grundläggande förutsättningen för företrädesrättens inträde – uppsägning från arbetsgivarens sida – förelåg således ostridigt inte i fråga om de anställda i Söderhamn när SMV förvärvade verksamheten och därefter erbjöd anställningar. Förbunden har emellertid hävdat att reglerna om företrädesrätt till återanställning trots detta skall anses ha varit tillämpliga och har till stöd för denna ståndpunkt gjort gällande att detta följer av grunderna för anställningsskyddslagen samt att SMV i samband med anställningserbjudandena handlat i syfte att kringgå lagens regler och därvid förfarit på ett sätt som är otillbörligt och strider mot god sed på arbetsmarknaden.

Som redan nämnts anger anställningsskyddslagen med stor exakthet förutsättningarna för såväl inträdet som upphörandet av företrädesrätten till återanställning. Det finns enligt arbetsdomstolens uppfattning i princip inte något utrymme för att tillämpa reglerna i detta ämne utanför det område som uttryckligen anges i lagtexten.

En annan sak är att det, som domstolen framhöll i domen 1986 nr 50 [ NJ ] [ Karnov ], skulle vara stötande och från rättslig synpunkt oriktigt att låta kringgående av lag passera. Domstolen underströk emellertid också, att det med hänsyn till de rättsliga följderna av ett konstaterande av ett kringgående av lag måste krävas inte bara att de åtgärder som påstås utgöra ett sådant kringgående blir på vanligt sätt styrkta, utan dessutom att ett syfte med åtgärderna måste antas ha varit att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Detta är emellertid inte tillräckligt. Därutöver måste som domstolen också uttalade krävas att handlandet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstå som otillbörligt. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att det förhållandet att en part utnyttjar en i lagen angiven begränsning av motpartens rätt inte i och för sig kan sägas innebära att han gör sig skyldig till ett otillbörligt kringgående av lagen. En arbetsgivare kan t.ex. utan att ådra sig skadeståndsskyldighet vänta med att göra nyanställningar till dess en tidigare arbetstagares företrädesrätt till återanställning upphört och därefter anställa någon annan än denne, och detta även om handlandet i det särskilda fallet kan te sig stötande (jfr prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 265 [  ]).

Avgörande för utgången av målen i den del de nu är föremål för arbetsdomstolens prövning är således om SMV:s handlande i samband med anställningserbjudandet kan anses ha innefattat ett sådant otillbörligt kringgående av lag som nu nämnts.

Förbunden har inte hävdat att SMV varit skyldigt att vänta med anställningserbjudandena till dess att KIAB hade sagt upp de anställda i skogsmaskinsrörelsen. Den åtgärd man vill lägga SMV till last är i stället att bolaget inte vid anställningarna handlat som om uppsägningarna redan varit gjorda, trots att det för SMV stått klart eller borde ha stått klart att de KIAB-anställda som inte fick anställning i SMV skulle bli uppsagda och att därmed reglerna om företrädesrätt skulle komma att aktualiseras. SMV kände enligt förbunden till att personalklubbarna vid KIAB ansåg att dessa regler skulle tillämpas och det hade varit lätt för SMV att av dessa få uppgifter om gällande turordning. Förbunden har också pekat på att det huvudsakligen var äldre arbetskraft som kom att bli utan arbete på grund av SMV:s handlande, och de har vidare som stöd för sin uppfattning att SMV:s agerande var otillbörligt åberopat det kärva arbetsmarknadsläget i Söderhamn.

Det kan vid bedömningen av förbundens påståenden till en början konstateras att personalsammansättningen hos SMV uppenbarligen delvis blev en annan än vad som skulle ha varit fallet om bolaget vid anställningarna hade tillämpat anställningsskyddslagens regler om återanställning. Av utredningen framgår att de anställda i Söderhamn som erbjöds anställning hos SMV valdes ut utifrån en bedömning av arbetstagarnas kvalifikationer och möjligheter att passa in i ett effektivt team. Arbetstagarnas anställningstid hos KIAB förefaller inte ha beaktats som en självständig faktor i sammanhanget. Som nyss nämnts har förbunden vidare upplyst att huvuddelen av de arbetstagare som målen rör tillhör kategorin äldre arbetskraft. Man kan av dessa skäl utgå från att ett anställningsförfarande som byggde på anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt inte framstod som särskilt önskvärt för SMV.

Härmed är emellertid inte sagt att SMV:s handlande skulle ha varit otillbörligt eller att det inneburit ett kringgående av lagens regler i egentlig mening. För att det skall kunna anses ha varit fråga om ett sådant otillbörligt kringgående av lagen som kan jämställas med ett direkt brott mot denna måste i enlighet med vad som tidigare sagts krävas dels att ett syfte med SMV:s handlande varit att undgå en tillämpning av företrädesrättsreglerna som annars blivit nödvändig, dels att handlandet varit av sådant slag att det måste anses strida mot god sed på arbetsmarknaden. Dessa förutsättningar kunde anses uppfyllda om KIAB på SMV:s uppmaning eller i varje fall med SMV:s vetskap dröjt med sina uppsägningar i syfte att göra det möjligt för SMV att genomföra sitt anställningsförfarande utan att behöva beakta reglerna om återanställningsrätt.

Arbetsdomstolen finner således inte styrkt att SMV när anställningserbjudandena lämnades vare sig hade fått veta att KIAB avsåg att säga upp den övertaliga personalen i skogsmaskinsrörelsen på det sätt som skedde eller hade sådana informationer i övrigt att en slutsats av detta innehåll var ofrånkomlig. SMV kan därför redan av detta skäl inte anses ha varit skyldigt att i enlighet med vad förbunden hävdat tillämpa anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning vid sina anställningserbjudanden till viss personal i KIAB och kan därmed självfallet inte heller anses ha ådragit sig någon skadeståndsskyldighet för brott mot dessa regler.

I kommentaren till LAS (Lunning, Anställningsskydd, Helsingborg 1989, s. 388) kommenteras rättsfallet på följande sätt.

YRKANDEN OCH BESTRIDANDEN M.M.

Kärandena har yrkat att tingsrätten skall förplikta Minolta Business Equipment att till dem utge ekonomiskt skadestånd med i första hand följande belopp

varvid beloppen avser 22 månadslöner under perioden 1 januari 1992 till 31 oktober 1993 motsvarande varje kärandes månadslön hos Alcatel per den 31 december 1991 med avdrag som följer

Kärandena har vidare yrkat ränta enligt 6 § räntelagen i enlighet med följande.

Beträffande det ekonomiska skadeståndet har kärandena i andra hand yrkat följande belopp

varvid beloppen avser 22 månadslöner under perioden 1 januari 1992 till den 31 oktober 1993 motsvarande de löner de skulle ha erhållit om de fått de tjänster de i första hand kunnat vara aktuella för i enlighet med rangordningen, med avdrag som följer

Kärandena har vidare yrkat ränta enligt 6 § räntelagen i enlighet med följande.

Kärandena har vidare yrkat allmänt skadestånd med följande belopp,

i samtliga fall jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker.

Kärandena har vidare yrkat att tingsrätten skall fastställa att de äger rätt att i ny rättegång återkomma avseende ekonomiska skadestånd för tiden efter den 31 oktober 1993.

Kärandena har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i målet.

Minolta har bestritt käromålen.

Minolta har i och för sig vitsordat belopp i kronor enligt följande tabell.

Minolta, som bestritt att man utfäst oförändrad lön, grundar sina vitsordanden i denna del på de löner kärandena hade kunnat erhålla om de fått de tjänster de gjort anspråk på.

Minolta har i och för sig vitsordat metoden för ränteberäkningarna.

Minolta har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i målet.

GRUNDEN FÖR KÄROMÅLEN

Kärandena har anfört.

1. Frågan om 25 § LAS är tillämplig

1.1.

I första hand görs gällande att kärandena blev uppsagda och anmälde anspråk på företrädesrätt till återanställning innan Minolta anställde de 80 handplockade personerna. 25 § LAS är därmed tillämplig eftersom Minolta inte i varje enskilt fall kan visa när anställningserbjudandet lämnades och när accepten kom Minolta tillhanda.

Kärandena hävdar alltså att nyanställningarna kom till stånd efter uppsägningstidpunkten dvs. den tidpunkt då företrädesrätten börjat gälla. Kärandena har anmält sina anspråk i samband med att de mottog uppsägningarna.

1.2.

Om tingsrätten skulle finna att Minolta lyckats fullgöra sin bevisbörda enligt 1.1. gör kärandena i andra hand gällande att Minolta gjort sig skyldigt till ett sådant otillbörligt kringgående av 25 § LAS, som är att jämställa med ett direkt brott mot nämnda lagrum enligt följande.

Agerandet syftade med andra ord till att beröva den övertaliga personalen rätten att åberopa sin företrädesrätt genom att se till att det inte fanns några lediga tjänster att göra anspråk på när företrädesrätten inträdde. De övertaliga personerna bestod till stor del av äldre arbetskraft, som definitivt hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsterna och som med största sannolikhet också skulle göra anspråk på företrädesrätt hos Minolta. Detta har stått klart för Minolta.

Minolta har trots detta vidtagit åtgärderna i syfte att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Med hänsyn till omständigheterna i målet måste handlandet anses strida mot god sed på arbetsmarknaden. Det bör därför bedömas som ett otillbörligt kringgående av lagen, vilket är att jämställa med ett direkt brott. Även på denna grund är 25 § LAS tillämplig, (jfr AD 1986 nr 144 [ NJ ] [ Karnov ], s. 961, nederst.)

2.

Kärandena har haft tillräckliga kvalifikationer för de åberopade tjänsterna hos Minolta och i rätt tid gjort anspråken på företrädesrätt gällande.

GRUNDER FÖR BESTRIDANDENA

Beträffande förstahandsgrunden har Minolta bestritt att uppsägningarna ägde rum före nyanställningarna.

Beträffande andrahandsgrunden har Minolta bestritt att det stått klart för Minolta att Alcatels återstående personal skulle sägas upp och att Alcatel avsiktligen dröjt med sina uppsägningar till dess Minolta gjort sina nyanställningar.

Minolta har bestritt att E.P. haft tillräckliga kvalifikationer för de tjänster han i första och andra hand aspirerat på.

Minolta har vidare bestritt att I.R. i rätt tid anmält anspråk på företrädesrätt.

DOMSKÄL

Frågan om 25 § LAS är direkt tillämplig därför att nyanställningarna hos Minolta skett efter uppsägningarna hos Alcatel

Kärandenas ståndpunkt är som sagt att nyanställningarna kom till stånd efter det att de sades upp medan Minoltas ståndpunkt är den omvända.

Tingsrätten finner att Minolta har bevisbördan för sitt påstående.

Bevisningen i denna del består i huvudsak av förhör under sanningsförsäkran med Minoltas verkställande direktör S.H. och vittnesförhör med Minoltas ekonomichef L.T., vilka båda tidigare varit anställda hos Alcatel. H. har uppgett att han den 13 december 1991 ”stämt av” med T. – som var kontaktman i saken – att alla tillfrågade svarat på anställningserbjudandena. T. har berättat i huvudsak att de tillfrågade svarade ”mycket omgående”, ”inom en vecka” och att han tror – men inte är säker – att alla ja-svaren lämnades senast den 13 december 1991.

Kärandena har inte ifrågasatt Minoltas påstående att anställningserbjudandena avsändes senast den 5 december 1991. Med hänsyn härtill och till att de tillfrågade sålunda hade sex-sju dagar på sig att besvara en för dem mycket viktig fråga, får man enligt tingsrätten utgå från att de tillfrågades accepter lämnats till Minolta senast kring den 13 december 1991 och i vart fall före den 19 december – då uppsägningarna skedde.

Eftersom sålunda övervägande skäl talar för att nyanställningarna skedde före uppsägningarna kan käromålen inte vinna bifall på förstahandsgrunden.

Frågan om 25 § LAS ändå är tillämplig därför att Minolta på ett otillbörligt sätt kringgått bestämmelserna i sagda lagrum

I målet är ostridigt att samtliga käranden blivit förbigångna om turordningsreglerna enligt 25–26 §§ LAS hade tillämpats vid Minoltas nyanställningar.

Kärandena har sammanfattat sina ståndpunkter på följande sätt.

Minoltas agerande har m.a.o. syftat till att beröva den övertaliga personalen rätten att åberopa sin företrädesrätt genom att se till att det inte fanns några lediga tjänster att göra anspråk på när företrädesrätten inträdde. De övertaliga bestod till stor del av äldre arbetskraft, som definitivt hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsterna och som med största sannolikhet skulle göra anspråk på företrädesrätt hos Minolta. Detta har stått klart för Minolta.

Minolta har allt detta till trots – även G.B:s ifrågasättande till trots – vidtagit åtgärderna i syfte att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Med hänsyn till omständigheterna i målet måste handlandet anses strida mot god sed på arbetsmarknaden, vilket är att jämställa med ett direkt brott.

Minolta har på denna grund ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot kärandena.

Minoltas ståndpunkt är i huvudsak följande.

Alcatel hade enligt direktiv från ledningen i Paris att avveckla all verksamhet utom den som rörde telefonväxlar. I och med avtalet med Minolta den 4 december 1991 var det klart att Alcatel kunde komma att bli av med 80 personer av personalen, ovisst vilka. Den 19 december visste Minolta vilka som skulle gå över till Minolta. Däremot visste man inte vid samma tidpunkt vilka anställda som skulle följa med de två verksamhetsgrenar som därefter i enlighet med planerna såldes. Inte heller visste Alcatel då vilka som skulle bli kvar i telefonväxel-verksamheten. Sammanfattningsvis kunde inte Alcatel – och än mindre Minolta – före den 19 december 1991 konstatera vilka i personalen som var övertaliga. Facket reste inte heller i MBL-förhandlingar något krav på att hela personalen skulle sägas upp trots att facket fått information om de planerade neddragningarna hos Minolta. Minolta utgick därför från att det inte fanns några invändningar mot att Minolta handplockade personal från Alcatel. Fackens brev den 10 december 1991 kom så sent att Minolta inte kunde ta tillbaka erbjudandena om nyanställning. Dessutom är brevet inte klargörande beträffande mot vem som eventuell kritik riktas.

Tingsrätten gör följande bedömning

Det är ostridigt att G.B:s agerande under avvecklandet av huvuddelen av Alcatels verksamhet präglats av öppenhet gentemot personalen och att han i förhandlingarna som föregick köpet strävat efter att Minolta skulle erbjuda 114 av Alcatels personal arbete. Att det inte blev fler än 80 får tillskrivas den omständigheten att affären tydligen stod eller föll med att Minolta fick ”handplocka” just 80 ur Alcatels personal. Av B:s uppgifter lämnade under vittnesed framgår att såväl han som S.H. insett att avvecklandet av Alcatels verksamhet – där Minoltas köp utgjorde det första och största ledet – slutligen skulle leda till övertalighet och uppsägningar hos Alcatel.

I målet finns ingen bevisning som styrker påståendet att Alcatel skulle ha dröjt med sina uppsägningar i syfte att göra det möjligt för Minolta att genomföra sitt anställningsförfarande utan att behöva beakta reglerna om återanställningsrätt. Tvärtom har de av kärandena åberopade vittnena B. och förutvarande personalchefen hos Alcatel, P.Q., bestämt förnekat att så skulle vara fallet. Inte heller av omständigheterna i övrigt kan man med någon bestämdhet dra en sådan slutsats. I stället tycks det vara så att tillfälligheter spelat Minolta i händerna. En sådan tillfällighet är att de fackliga organisationerna inte krävt att Alcatel skulle säga upp samtliga anställda redan inför Minoltas köp utan endast låtit sig avhöras genom brevet den 10 december 1991.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att kärandena inte heller lyckats styrka sin andrahandsgrund. Vid denna prövning saknas anledning att pröva tvisten om P:s kvalifikationer och giltigheten av I.R:s anmälan om anspråk på företrädesrätt. Käromålen skall lämnas utan bifall.

Kärandena har förlorat målen och skall därför ersätta bolaget dess rättegångskostnader. Tvist råder inte om yrkat belopp härvidlag.

DOMSLUT

1. Käromålen lämnas utan bifall

2. Envar av kärandena skall till svaranden utge ersättning för rättegångskostnader med trettontusensexhundrasextiofyra (13 664) kr, varav 13 636 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker