: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1994 nr 9

| |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord :  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1994 nr 9

Sammanfattning:

Fråga om ogiltigförklaring av en kommuns avskedanden av tre arbetstagare vid ett sjukhem, vilka av kommunen ansågs dels ha brustit i insikt om vad som har varit väsentligt i vårdarbetet och dels åsidosatt sina centrala åligganden.

Dom meddelad : Onsdagen den 26 januari 1994

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 94/93 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

SAF

 [] [ skiljaktig ] #

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] #

TCO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

[ 2 av 7 ]
Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 1 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 / 7 st. )
[ 5 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 71,4% ( 5 / 7 st. )
[ 1 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 18 § och 35 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Rättsfall som hänvisar till AD 1994 nr 9 ( 2 st. ): AD 2005 nr 60 | AD 2016 nr 48

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 9 ) :

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Kommunen

Förbundet

Domskäl

Bakgrund

Tvisten

Bevisning

A.B:s skador

De berörda arbetstagarnas förhållningssätt gentemot patienterna och deras sätt att utföra omvårdnadsarbetet

Skadestånd

Rättegångskostnader

Domslut

Skiljaktig mening

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar Ystads kommuns avskedanden den 13 januari 1993 av N.S., G.E. och M.W.

2. Ystads kommun skall till envar av N.S., G.E. och M.W. utge allmänt skadestånd med 70 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 mars 1993 till dess betalning sker.

3. Ystads kommun skall ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundet för rättegångskostnader med etthundratolvtusensexhundrafemtio (112 650) kr, varav 78 750 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 22 530 kr mervärdeskatt.

Referat ( AD 1994 nr 9 ) :

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Ystads kommun

Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) och Ystads kommun (kommunen) är sinsemellan bundna av kollektivavtal.

Kommunen övertog i samband med den s.k. ädelreformen sjukhemmet Västerbo från Malmöhus läns landsting. På sjukhemmet fanns 28 vårdplatser. Där vårdades äldre patienter med ett relativt stort vårdbehov. Sjukhemmet lades ned under våren 1993.

Förbundets medlemmar N.S., G.E. och M.W. arbetade sedan länge vid sjukhemmet. De avstängdes från arbetet den 13 november 1992 och avskedades den 13 januari 1993. Förbundet har väckt talan mot kommunen och yrkat att avskedandet av N.S., G.E. och M.W. skall ogiltigförklaras och att kommunen skall förpliktas att till envar av dem utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökningen den 29 mars 1993 till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt yrkandena men vitsordat yrkad ränta.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

         Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

Förbundet

Sjukhemmet Västerbo var tidigare en medicinklinik. Där fanns 28 vårdplatser fördelade på två enheter. Enheterna utgjordes av två korridorer, som låg i vinkel och kallades för A- respektive B-sidan. De sjukvårdsbiträden och undersköterskor som arbetade vid sjukhemmet var normalt placerade enligt ett schema på antingen A- eller B-sidan. Man hade dock ett gemensamt lunchrum samt gemensam avdelningsföreståndare och gemensam sjuksköterska. N.S., G.E. och M.W. var placerade på A-sidan men ryckte ibland in på B-sidan.

Vid sjukhemmet vårdades äldre patienter med ett relativt stort vårdbehov. De flesta av patienterna behövde hjälp med tvättning och påklädning och vissa av dem behövde även matas. Många av patienterna var åtminstone tidvis oklara. De flesta patienters hälsotillstånd krävde att man arbetade i par.

Sjukhemmet förestods av avdelningsföreståndaren G-B.S. Hon hade när de i målet aktuella händelserna utspelade sig varit avdelningsföreståndare vid Västerbo sjukhem i 17 år. Under dagtid fanns det också en sjuksköterska där, U.K.A. På dagtid bestod bemanningen oftast av fem undersköterskor och sjukvårdsbiträden, dvs. fyra arbetade i par och en arbetade ensam.

N.S. är född år 1934 och har arbetat vid Västerbo sjukhem i 34 år. Hon är undersköterska. G.E. är född år 1943 och har arbetat vid sjukhemmet i 32 år. Hon är sjukvårdsbiträde. M.W. är född år 1944 och har arbetat vid sjukhemmet i nio år. Hon arbetade dessförinnan i fyra år på mentalsjukhus. Hon är också sjukvårdsbiträde.

N.S. och G.E. har arbetat mycket tillsammans, framförallt under veckoslut. N.S., G.E. och M.W. samt M-B.S. och V.O. ingick i samma arbetslag och arbetade samma veckoslut.

År 1988 anställdes ett stort antal yngre, nyutbildade undersköterskor vid Västerbo sjukhem. Dessa hade ett delvis A.t synsätt än de äldre arbetstagarna vid sjukhemmet på hur vårdarbetet skulle bedrivas. Det var förmodligen dels en generationsfråga, dels en utbildningsfråga. När äldre och yngre arbetstagare arbetade ihop uppstod dock inga större problem.

De tre aktuella arbetstagarna avstängdes från Västerbo sjukhem den 13 november 1992 och avskedades den 13 januari 1993. Det är ostridigt i målet att arbetsledningen aldrig till någon av dem har framfört några negativa synpunkter på hur de skött sitt arbete. De har arbetat på samma sätt under många år och aldrig fått några klagomål.

Bakgrunden till avskedandena är följande.

Fredagen den 13 november 1992 anmälde kommunen till polisen att en vårdtagare vid Västerbo sjukhem, A.B. född år 1901, hade blivit utsatt för misshandel. Anmälan gjordes av chefen för äldreomsorgen i Ystad, C.N. I anmälan står bl.a. följande: ”Under senare tid har personal på aktuell avdelning uppmärksammat diverse märken på Bs armar. Uppgifter från personal på avdelningen har kommit till kännedom att man kan misstänka tre personer i ett vårdlag för de uppkomna märken som finns på B. - - - På aktuell avdelning arbetar 33 personer. Anmälaren vill i nuläget inte gå in på några namn.”

Samma dag som anmälan gjordes ringde G-B.S. hem till de i målet aktuella arbetstagarna och talade om för dem att de var polisanmälda för misshandel och avstängda med omedelbar verkan. Beskedet kom som en chock för dem.

A.B. fick mycket lätt blåmärken. Anledningen till detta var den medicin hon intog och att hon, liksom många äldre personer, hade skör hud. Hon var förvirrad, vilket medförde att hon kunde växla i humör från att i den ena stunden vara snäll och rar till att i den andra vara aggressiv mot personalen genom att spotta, bita, klösa, sparka och säga okvädingsord.

Även om A.B. så gott som alltid hade blåmärken på sina armar ansåg en undersköterska vid sjukhemmet, O.S., att A.B. den 2 november hade ovanligt omfattande blåmärken på armarna. Han drog den slutsatsen att någon eller några bland personalen måste ha åsamkat A.B. dessa blåmärken och att N.S., G.E. och M.W. kunde misstänkas för att ha gjort detta. Det bör i det här sammanhanget noteras att G.E. inte var i tjänst den 2 november.

Tisdagen den 3 november talade O.S. med G-B.S. om sina misstankar. Därefter hände inget förrän polisanmälan gjordes den 13 november. Varken N.S., G.E. eller M.W. tillfrågades om A.B:s blåmärken.

Misshandel av äldre patienter vid sjukhem är naturligtvis mycket allvarligt. Förbundet är minst lika angeläget som kommunen om att misstankar om sådan misshandel utreds. Vidare är det oerhört viktigt att sådana misstankar utreds noga och korrekt. Den som beskylls för att ha gjort sig skyldig till misshandel av en patient drabbas socialt sett mycket hårt.

Polisanmälan föregicks av att A.B. undersöktes av en distriktsläkare som inte hade träffat A.B. tidigare och som inte var specialist på t.ex. hur blåmärken uppstår. Efter polisanmälan påbörjade kommunen en egen utredning av saken. Man förhörde personalen vid Västerbo sjukhem under tiden den 20 – 26 november. Man förhörde sammanlagt 37 personer.

Kommunens avsikt med förhören var att skaffa fram bevisning mot de aktuella arbetstagarna. Någon formell dokumentation över vad som sades vid förhören upprättades inte vid den tidpunkten. Kommunen gjorde i stället en sammanfattning av vad som enligt kommunens uppfattning framkommit vid förhören. Utredningen undertecknades av bl.a. C.N. och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan vid socialförvaltningen E.S. Utredningen utgjorde underlag för kommunens fortsatta agerande.

Förbundet menar att kommunens utredning saknar bevisvärde. Den innehåller bara kommunens påståenden om vad som har hänt. Vidare har utredningen en mycket låg kvalite. I den sammanfattas vad som kommit fram vid förhören på ett sådant sätt att det är omöjligt att granska vad utredarna bygger sina slutsatser på. Det förekommer uppgifter i utredningen som inte återfinns i intervjumaterialet och i en del fall har intervjumaterialet förvanskats. Det finns glidningar i formuleringarna som är förrädiska. Det framgår inte vem som har sagt vad. Det framgår inte heller vilka som själva har sett olika händelser. Det har visat sig att mycket av det som sades vid förhören var baserat på hörsägen. Vidare framgår inte vilken eller vilka av de berörda arbetstagarna som påstås ha gjort vad; arbetstagarna behandlas som en enhet och det som en av dem påstås ha gjort beskylls samtliga för. Det framgår nästan inte alls av utredningen att det rör sig om tre personer, vilka rimligtvis har olika förtjänster och brister. De hålls också ansvariga för samtliga påstådda missförhållanden vid sjukhemmet. Utredningen är över lag mycket negativ när det gäller de berörda arbetstagarna. De som förhördes visste mycket väl att förhöret gällde dessa arbetstagare. Förbundet menar att de hörda har pressats att säga något negativt om de aktuella arbetstagarna. Flera av de personer som förhördes och uttalade sig om dessa arbetstagares arbetssätt hade aldrig arbetat tillsammans med någon av dem. Varje negativ synpunkt som framfördes av förhörspersonerna har tagits med och lagts samtliga till last. Sammantaget blir det många negativa synpunkter även om det kan förhålla sig så att bara någon eller några av förhörspersonerna framfört en viss negativ synpunkt medan övriga inte haft några anmärkningar på just den punkten. Inget nämns heller om den planerade nedläggningen av sjukhemmet vilken torde ha påverkat stämningen bland personalen där. Man har inte heller brytt sig om att fråga förhörspersonerna om de aktuella blåmärkena fanns på A.B. före den 2 november.

Utredningen blev klar den 1 december och omedelbart därefter varslades de tre arbetstagarna om avsked. Med anledning av detta begärde förbundets avdelning i Malmöhus län genom ombudsmannen O.K. överläggning i ärendet. Överläggning hölls den 21 december och den 8 januari.

Åklagarmyndigheten i Ystad hade redan i början av december 1992 beslutat att lägga ned förundersökningen angående den påstådda misshandeln. I det läget gick C.N. ut i pressen, bl.a. i Sydsvenska Dagbladet, och talade om att åklagarens beslut inte hade någon som helst betydelse för kommunens agerande. Den 11 december, dvs. innan överläggningarna med förbundet hade påbörjats, kunde man läsa i pressen att C.N. hävdade att varslen låg fast trots att förundersökningen var nedlagd och att han såg överläggningarna med förbundet som en ren formalitet.

Vid överläggningen den 21 december begärde O.K. att få det underlag som kommunen hade baserat varslen på. Han erhöll endast kommunens utredning av den 1 december. O.K. nöjde sig inte med det material han fick utan menade att det måste vara möjligt att granska källorna. Kommunen kunde dock inte lämna ut någon dokumentation över de förhör som man hade hållit i november. Detta berodde på att det vid det tillfället inte fanns någon ordentlig dokumentation över vad som hade sagts då.

Mot bakgrund av att kommunen inte tidigare hade riktat några anmärkningar mot de berörda arbetstagarna, av vilka två hade arbetat vid sjukhemmet i över 30 år, fann O.K. det märkligt att de nu framställdes som plågoandar, som under lång tid hade terroriserat patienter. Han fann det vidare märkligt att de påstådda missförhållandena, vilka enligt kommunens egen utredning var väl kända för arbetsledning och arbetskamrater, aldrig hade påtalats för de tre arbetstagarna eller för förbundet. Kommunen hade inte heller vidtagit någon annan åtgärd för att komma till rätta med de påstådda missförhållandena än att varsla arbetstagarna om avsked.

O.K. krävde därför att få ett bättre underlag från kommunen så att han själv skulle kunna bilda sig en uppfattning om vad som hade hänt och om det låg någonting i de påståenden som kommunen framförde. Även förbundet ansåg det naturligtvis som allvarligt om anklagelserna var sA. men ansåg att ingen skulle få dömas ohörd. O.K. erhöll dock ingen ytterligare utredning från kommunen. Så snart överläggningarna var avslutade avskedade kommunen de tre arbetstagarna. Beslut om avsked fattades den 12 januari och verkställdes den 13 januari 1993. Orsaken till avskedandena angavs vara att respektive arbetstagare hade grovt missbrukat sin förtroendeställning och tillika skadat arbetsgivarens anseende.

Efter avskedandena tog O.K. på nytt kontakt med kommunen för att få ett bättre underlag inför tvisteförhandlingarna. Kommunen började omkring den 20 januari 1993 att skriva ut de minnesanteckningar man hade från förhören ca två månader tidigare. Det var först när man fick del av dessa utskrifter som förbundet och de tre arbetstagarna kunde bilda sig en uppfattning om vad kommunen hade grundat sina avskedandebeslut på. Som man befarat byggde mycket i kommunens utredning på hörsägen och kommunen hade valt ut de delar av intervjuerna som passade kommunens syfte, nämligen att få en anledning att avskeda de tre arbetstagarna.

Åklagarmyndighetens beslut att lägga ned förundersökningen angående den påstådda misshandeln av A.B. överklagades av kommunen och överprövades därför av Regionåklagarmyndigheten i Malmö. Efter förhör av 16 personer beslutade regionåklagarmyndigheten den 9 mars 1993 att lägga ned förundersökningen på den grunden att brott inte kunde styrkas.

Sedan många år tillbaka fanns det olika uppfattningar om hur vårdarbetet skulle utföras vid Västerbo sjukhem. Man arbetade i olika arbetslag; i tre arbetslag under de senaste åren. De olika arbetslagen hade en hel del synpunkter på varandras arbete; man letade fel hos varandra. Detta var dels en fråga om vilken generation man tillhörde, dels en fråga om när man fått sin utbildning. De äldre som hade arbetat länge i vården ansåg att rutiner samt ordning och reda var viktigt medan de yngre, som fått sin utbildning under senare delen av 1980-talet, hade en annan uppfattning. De äldre tyckte att de yngre var slarviga medan de yngre ansåg att de äldre inte lyssnade på patienternas önskemål. De äldre var mer bestämda mot patienterna medan de yngre lät patienterna bestämma mer själva. Det var mest en fråga om att de olika arbetslagen inbördes talade illa om andra arbetslags arbete. När någon från ett arbetslag arbetade tillsammans med någon från ett A.t arbetslag gick det vanligtvis bra.

Arbetsledningen vid sjukhemmet var väl medveten om att det bland personalen fanns olika synsätt på hur vårdarbetet skulle bedrivas. Ansvaret för dessa motsättningar bland personal vilade naturligtvis på arbetsledaren. Många bland personalen tog upp problemet med G-B.S. men hon tog inte tag i saken. Den enda åtgärd hon vidtog var att all personal fick genomgå viss utbildning. N.S., G.E. och M.W. hade arbetat på samma sätt under alla år och G-B.S. kände mycket väl till hur de arbetade. Hon har inte vid något tillfälle framfört några negativa synpunkter till någon av de nämnda arbetstagarna eller talat om för dem att de borde ändra sitt arbetssätt. Hon har aldrig sagt till dem att de gjorde fel vid t.ex. duschning, matning och läggning. Mot denna bakgrund står det helt klart att även om kommunen skulle kunna visa att de berörda arbetstagarna skött sitt arbete på ett olämpligt sätt saknas grund för uppsägning eller avskedande. En arbetstagare som har utfört sitt arbete på ett visst sätt under många år och aldrig fått några klagomål kan inte utan vidare skiljas från sin anställning utan att ha fått en möjlighet att ändra sitt arbetssätt. Det som påstås från kommunens sida i fråga om N.S:s, G.E:s och M.W:s arbetssätt kommer inte i närheten av grund för avskedande. Vidare finns det, som åklagaren har konstaterat såvitt avser A.B., inget belägg för att någon av de berörda arbetstagarna haft någon avsikt att skada någon patient. De problem som funnits vid Västerbo sjukhem har varit en ren arbetsledningsfråga som arbetsledningen helt underlåtit att befatta sig med. Den första och enda åtgärd som vidtagits är att kommunen avskedat de tre arbetstagarna.

Mycket talar för att kommunen på ett tidigt stadium av händelseförloppet bestämde sig för att göra sig av med de tre arbetstagarna. Det gjorde kommunen under press från massmedia där sjukhemmet framställdes som en tortyrcentral där man skållade och misshandlade gamla människor. Kommunen ville visa handlingskraft. Någon tid för övervägande av andra åtgärder ansåg sig kommunen inte ha. Enligt förbundets mening underlät kommunen helt att ta sitt arbetsgivaransvar. När kommunens utredning var klar den 1 december 1993 varslade kommunen omedelbart om avsked. Detta beslut kan inte ha fattats på grundval av någon djupgående analys av materialet eller rättsläget. Sedan varsel om avsked var lagt var kommunen inte mottaglig för argument. Det fanns av prestigeskäl inte längre någon återvändo för kommunen. Kommunen ville inte föra några sakliga diskussioner med förbundet. Det fanns inte utrymme för någon annan lösning av frågan än avskedande.

Sammanfattningsvis åberopar förbundet följande rättsliga grunder för sin talan.

N.S., G.E. och M.W. har inte åsidosatt sina åligganden gentemot kommunen. Inte ens om det som påstås från kommunen skulle vara sant utgör detta laglig grund för att avskeda de tre arbetstagarna. Det föreligger inte heller skäl för uppsägning av dem, dels därför att de inte har begått några fel i arbetet och eventuella fel har i vart fall varit väl kända för arbetsledningen utan att dessa föranlett någon åtgärd, dels därför att kommunen i vart fall kunnat omplacera de tre arbetstagarna, vilket man ostridigt inte ens övervägt.

Avskedandena skall därför ogiltigförklaras och arbetstagarna tillerkännas ett ovanligt högt allmänt skadestånd. Anledningen till att det allmänna skadeståndet skall sättas högt är dels att avskedandena så flagrant strider mot anställningsskyddslagen, vilket kommunen bort inse, dels det mycket stora lidande som kommunen utsatt de tre arbetstagarna för. Det är svårt att tänka sig en situation där en arbetsgivare skulle kunna förolämpa och stämpla en arbetstagare på ett grövre sätt än som skett i förevarande fall. Och detta har kommunen gjort utan några bevis och utan någon djupare rättslig analys av läget. N.S., G.E. och M.W. har i en liten stad som Ystad genom kommunens agerande helt oförskyllt fått löpa gatlopp i massmedia och det finns en stor risk för att de är stämplade för gott genom det som har hänt. Det har varit allmänt känt i Ystad vilka arbetstagarna varit även om deras namn aldrig publicerats. Ett skadestånd på 100 000 kr vardera är mot den angivna bakgrunden skäligt.

Kommunen

Förbundets beskrivning av Västerbo sjukhem är riktig, dock bör följande tillägg göras såvitt avser patienterna.

De patienter som vårdades vid sjukhemmet hade bestående somatiska sjukdomar samt ofta även åldersdemens av någon grad och något fysiskt handikapp. Medelåldern låg nära 90 år; den yngsta patienten var 75 år. Patienterna hade ett mycket stort vårdbehov; vårdbehovet varierade dock över tiden. Det var mycket viktigt att vårdpersonalen visade patienterna respekt. Vårdtiden låg på mellan 20 och 30 år och man hade i de flesta fall att utgå från att sjukhemmet var patientens sista bostad. Patienterna var helt försvarslösa i sitt beroende av omgivningen, i första hand i förhållande till personalen.

Vid sjukhemmet fanns en avdelningsföreståndare, G-B.S., som var administrativt ansvarig, och en tjänstgörande sjuksköterska, U.K.A., som svarade för sedvanliga sjuksköterskeuppgifter såsom medicinhantering och injektioner. Hon var en slags internkonsult i medicinska frågor vid sjukhemmet. Det fanns även en konsultläkare som besökte hemmet två gånger i veckan och också kunde kallas in vid behov. Övrig personal bestod av undersköterskor och sjukvårdsbiträden. De var sammanlagt omkring 30 stycken, av vilka de flesta var undersköterskor.

Som förbundet har nämnt var undersköterskorna och sjukvårdsbiträdena uppdelade i vårdlag samt arbetade i par. Den här personalgruppens arbetsuppgifter bestod av omvårdnadsarbete. I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) används Världshälsoorganisationens definition av begreppet omvårdnadsarbete vilket beskrivs som att hjälpa en individ, sjuk eller frisk, att utföra sådana åtgärder som befordrar hälsa eller tillfrisknande eller fridfull död, åtgärder som individen själv skulle kunna utföra om han hade erforderlig kraft, vilja eller kunskap. Vidare sägs i Socialstyrelsens allmänna råd i omvårdnadsfrågor att man skall se till hela människans behov, inte bara till det sjuka organet, och att denna helhetssyn också innebär att man uppmärksammar att de flesta patienter har egna resurser. Praktiskt omvårdnadsarbete består av hjälp med personlig hygien, måltider och förflyttning i den mån det behövs samt omläggning av sår. Hur omvårdnadsarbetet skall utföras får personalen lära sig i sin grundutbildning men också vid en introduktion i samband med att man påbörjar sin anställning som undersköterska eller sjukvårdsbiträde och därefter genom skriftliga eller muntliga instruktioner samt information under hand på arbetsplatsen. Så har det också förhållit sig för personalen vid Västerbo sjukhem. I den grundutbildning som undersköterskor och sjukvårdsbiträden erhåller ingår självfallet att man skall bemöta patienterna med respekt, att man inte skall gå bryskt eller våldsamt tillväga i omvårdnadsarbetet och att man inte skall trakassera eller förlöjliga patienterna. Att visa patienterna respekt och ge dem trygghet utgör centrala förpliktelser i omvårdnadsarbetet. Dessa förpliktelser blir särskilt tydliga när det gäller vårdtagare som har särskilda behov av vård och omsorg. En grupp som är speciellt utsatt och försvarslös är patienter inom åldringsvården som har olika slag av funktionsnedsättningar och/eller psykiska handikapp.

Den skriftliga instruktion som man i första hand hade att arbeta efter vid sjukhemmet var en metodbok som utarbetats av Socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI). Under avsnittet ”Bemötande av patient” i metodboken står det bl.a. att det är viktigt att man bemöter patienter lugnt och vänligt. Vidare anges att man skall tänka på att alltid vända sig direkt till patienten, att ta tid på sig när man samtalar med patienten, att lyssna uppmärksamt, att försöka möta kritik på ett vänligt och konstruktivt sätt och på att även aggressivitet och ilska ibland kan vara ett uttryck för kontaktbehov. Under avsnittet ”Duschning” står det med fet stil att en patient som inte vill duscha skall få hjälp att tvätta sig vid tvättställ eller i sängen. Vidare anges att duschstol eller duschvagn skall användas om det behövs och att patienten lättare kan hjälpa till om han eller hon sitter på en duschstol eller en duschpall. Det finns även ganska detaljerade anvisningar om hur man rent faktiskt skall gå till väga när man duschar en patient. I anvisningarna anges bl.a. att det är viktigt att kontrollera att vattentemperaturen är ca 37 grader Celsius. Där anges också att man skall rapportera sår och andra hudförändringar till sin arbetsledare. Under avsnittet ”Måltider på vårdavdelning” anges bl.a. att det är viktigt att personalen gör sitt bästa för att måltiderna skall ge den avkoppling och stimulans som patienten behöver. Vidare sägs att man skall försöka att ordna måltiderna på ett ”hemliknande” sätt, se till att patienten sitter bekvämt och ge patienten den tid han eller hon behöver för att äta. Under avsnittet ”Patient som behöver hjälp vid måltid” står bl.a. att man skall välja de hjälpmedel som är lämpliga för patienten, låta patienten medverka så mycket han eller hon kan, hjälpa patienten att sitta eller ligga bekvämt samt informera patienten om vad man kommer att göra. När man matar skall man ge små mängder åt gången och ge patienten tillräckligt med tid att tugga och svälja. Med fet stil anges uppmaningen ”Jäkta inte”.

Många av de omnämnda instruktionerna framstår som självklara. Dock finns de alltså även som skriftliga instruktioner i metodboken, som uttryckligen har gällt personalen vid Västerbo sjukhem och funnits tillgänglig för den.

Personalen vid sjukhemmet har fortlöpande erhållit utbildning och information. Den utbildning som har anordnats under de senaste åren är följande. Under hösten 1991 hade man en personalkonferens där ämnen som ”eget boende som alternativ till institutionsvård”, ”självbestämmande och integritet för vårdtagarna” samt ”nytänkande i vården” togs upp. Under år 1991 hade man också en halvdagsutbildning om ädelreformens syfte och målsättning. I februari 1992 genomfördes en utbildning under tre halvdagar rörande servicetänkande i vården, samarbetsträning och positivt tänkande i det dagliga arbetet. Hösten 1992 gavs en utbildning i internatform under två dagar med temat ”kundorienterad vård” som handlade om attitydförändringar i sjukhemsverksamheten.

Måndagen den 2 november 1992 arbetade N.S. och M.W. tillsammans. De hade till uppgift att svara för omvårdnadsarbetet i den ena korridoren. Flera bland personalen hörde skrik från A.B:s rum. Ett sjukvårdsbiträde uppgav i kommunens intervju att ”A. skrek så att håret reste sig”. Inne hos A.B. fanns vid det här tillfället N.S. och M.W. Strax efter skriken kom N.S. och M.W. ut från A.B:s rum. De tillfrågades av någon bland övrig personal om vad som hade hänt, om varför A.B. hade skrikit. N.S. svarade: ”Vi fick plocka A.” Uttrycket ”plocka” betyder att man handgripligen plockar ut avföring ur patientens ändtarm. ”Plocka” skall man bara göra när patienten har en mycket svår förstoppning och det finns risk för komplikationer. Tillstånd till ”plockning” måste ges av tjänstgörande sjuksköterska. Något tillstånd hade inte getts. Senare observerade annan personal att A.B. satt på en stol i sitt rum och huttrade. När personalen frågade A.B. om hon frös och ville ha en kofta svarade A.B. att ”Det är tur att någon är snäll”.

På eftermiddagen samma dag när ett nytt vårdlag övertog ansvaret för den enhet där A.B. bodde upptäckte O.S. att A.B. hade ett stort blåmärke samt sår på ena armen. Dagen efter, dvs. tisdagen den 3 november, rapporterade O.S. detta till G-B.S.

Senare samma vecka kontaktade en elev E.S. och uppgav att det inte stod rätt till på Västerbo sjukhem samt att en patient hade fått skador i samband med vårdarbetet. Detta föranledde E.S. att tillsammans med den tjänstgörande konsultläkaren M.D. besöka sjukhemmet den 13 november och undersöka A.B. M.D. bedömde att A.B:s skador kom från handgrepp. Närvarande vid undersökningen av A.B. var också U.K.A.

Det är riktigt att A.B. mycket lätt fick blåmärken. På morgonen den 2 november hade hon duschats av M.W. och M-B.S. Dessa uppgav vid kommunens intervju att A.B. hade blåmärken då men inte i större omfattning är hon brukade ha. N.S. uppgav däremot att hon hade reagerat på A.B:s blåmärken redan under föregående lördag eller söndag och att det skulle ha rört sig om mer påtagliga blåmärken än vanligt. G.E. som tjänstgjorde på söndagen den 1 november uppgav i intervjun att hon visserligen reagerat på A.B:s blåmärken men inte mer än vanligt. Det har alltså enligt kommunens mening lämnats motstridiga uppgifter om huruvida A.B. hade eller inte hade några skador under veckoslutet den 31 oktober – den 1 november. Om A.B. hade skador under helgen, varför rapporterade inte helgens vårdlag skadorna? Som tidigare har nämnts skulle ju sår och andra hudförändringar rapporteras till arbetsledaren. Vidare fanns det vid sjukhemmet den rutinen att man skulle skriva in sådana iakttagelser i patientens journal, för vilken Cardexsystemet användes. Kommunen menar att det mesta talar för att de skador på A.B. som sedermera föranledde den aktuella polisanmälan kom till först den 2 november och då sannolikt vid det tillfälle då N.S. och M.W. befann sig i A.B:s rum och ”plockade” henne. Skriken har föranletts av att A.B. vid ”plockningen” antingen har blivit rädd eller utsatts för en smärtsam behandling eller bådadera. Skadorna som upptäcktes på eftermiddagen den 2 november var omfattande. Enligt kommunens uppfattning är det i hög grad sannolikt att skadorna har åstadkommits av endera N.S. eller M.W. eller av båda.

Kommunens egen utredning av saken gick till på det sättet att E.S. intervjuade all personal vid sjukhemmet och två anhöriga till patienter angående förhållandena vid sjukhemmet. Hon inriktade sig särskilt på de tre ifrågavarande arbetstagarnas sätt att bedriva vårdarbete. Intervjuerna genomfördes den 20, 25, 26 och 27 november 1992. Sammanlagt förhördes 37 personer. E.S. förde anteckningar vid intervjuerna och efter varje intervju fick den intervjuade läsa igenom vad E.S. skrivit och godkänna respektive inte godkänna det. Anteckningarna resulterade i en promemoria på 51 sidor. Denna promemoria låg till grund för kommunens sammanfattande utredning av den 1 december 1992.

Utredningen av den 1 december innehåller bl.a. sammandrag av de ovan nämnda intervjuerna. I sammandraget av intervjuerna med vårdpersonalen anges bl.a. att ”28 intervjuade har påpekat blånader och/eller brysk, omild behandling av olika slag gentemot vårdtagarna.” Under rubriken ”Förhållningssätt gentemot vårdtagaren” anges bl.a. följande.

– ingen hänsyn

– ingen respekt

– förlöjligar vårdtagarna

– är brutala, bryska och hårdhänta

– frågar inte vad vårdtagare vill – bestämmer över dem

– trycker ner vårdtagare i sängen

– ”besvärlig” vårdtagare läggs

– saknar känsla

– vårdtagare visar rädsla när den omflyttade personalen arbetar

– visar övertag mot vårdtagarna både psykiskt och fysiskt

– allt skall gå fort – arbetar efter klockan och inte efter vårdtagarna

Under rubriken ”Väckning, uppstigning, sänggående” anges följande.

– ingen valfrihet vid uppstigning/sänggående

– väcker vårdtagare häftigt, tänder taklampan och rycker av täcket, ser inte efter om vårdtagaren är vaken

– vårdtagare får ligga till sängs helgdagar

– vårdtagare får inte se TV, läggs i stället

– vårdtagare slängs i säng

– vårdtagare läggs mot sin vilja

Under rubriken ”Matning” anges bl.a. följande.

– matar vårdtagare som kan äta själv – tar för lång tid A.rs

– matar fort

– trycker ner maten

– trycker upp huvudet, tvingar in maten

– pressar in mat genom hopknipen mun

– muggmatar och håller hårt om nacken

Under rubriken ”Dusch och bad” anges bl.a. följande.

– duschar vårdtagare rakt i ansiktet

– känner inte efter om vattnet är varmt eller kallt

– sliter och drar i vårdtagarna

– vårdtagare hålls med våld

– vårdtagare trycks tillbaka i duschstolen

– vårdtagare är rädda för att duscha

– vårdtagare håller händerna för ansiktet

Flera av de iakttagna förfaringssätten från de aktuella arbetstagarnas sida står helt i strid med vad de har bibringats i form av grundutbildning och instruktioner.

Vidare framgår av utredningen att tre anställda inte har hört eller sett något speciellt som kan tyda på missförhållanden eller annan ovärdig behandling av vårdtagarna.

Enligt sammandraget av intervjun med G-B.S. har hon uppgett att hon inte själv gjort de iakttagelser som vårdpersonalen gjort om de tre arbetstagarnas förhållningssätt gentemot patienterna samt om väckning, uppstigning, sänggående, matning och duschning. Hon har dock fått signaler från övrig personal om att de aktuella arbetstagarna inte fungerat som övriga och att vårdtagarna inte alltid behandlats väl. Eftersom hon inte har haft några konkreta bevis har hon haft svårt att vidta åtgärder. Däremot har hon vid flera tillfällen kunnat konstatera att de aktuella arbetstagarna haft en felaktig och föråldrad syn på vårdtagarna och sitt arbete. Trots omfattande utbildning har hon inte kunnat förmå de aktuella arbetstagarna att anamma det synsätt som enligt socialtjänstlagen och ädelreformen skall prägla vården.

Vid intervjuerna med två anhöriga till patienter framkom i det ena fallet ingenting negativt om de ifrågavarande arbetstagarna. I det andra fallet uppgav en anhörig, vars moder hade bott på sjukhemmet, att de tre arbetstagarna hade varit elaka mot hennes moder, att modern var rädd för dem och att moderns enda önskan hade varit att flytta från sjukhemmet, vilket hon också hade gjort. Den anhöriga namngav de tre aktuella arbetstagarna trots att deras namn inte hade figurerat i massmedia.

I utredningen finns också ett sammandrag av intervjuerna med de tre berörda arbetstagarna. Dessa har i allt väsentligt bestritt vad som lagts dem till last.

Till bemötande av förbundets kritik mot kommunens utredning vill kommunen anföra att man med hänsyn till den tidsnöd som man var försatt i på grund av den s.k. månadsregeln i anställningsskyddslagen anser sig ha gjort så gott man har kunnat för att utreda saken.

Som grund för kommunens inställning i målet åberopas att de tre arbetstagarna genom sitt sätt att förhålla sig till patienterna och sitt sätt att utföra vårduppgifterna har brustit i insikt om vad som varit väsentligt i vårdarbetet vid sjukhemmet. De har också åsidosatt sådana åligganden som har varit centrala för dem i det ansvar som de haft i vårdarbetet. Härigenom har de så allvarligt rubbat kommunens förtroende för dem för framtiden att kommunen haft rätt att skilja dem från deras anställningar.

Vid bedömningen av kommunens beslut om avsked måste också vägas in att det i förevarande fall är fråga om en verksamhet som det är av stor vikt att allmänheten har ett obrutet förtroende för. Det skulle vara ohållbart om inte en arbetsgivare skulle ha rätt att – som kommunen gjort – reagera starkt mot vanvård och trakasserier av patienter. Man måste föreställa sig att man själv eller någon av ens anhöriga skulle kunna bli utsatt för det som patienterna vid Västerbo sjukhem utsattes för.

Kommunen menar att N.S., G.E. och M.W. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har brutit mot sina centrala förpliktelser när det gäller att svara för och utföra omvårdnadsarbete bland patienterna vid Västerbo sjukhem. Kommunen har därför haft rätt att avskeda dem. För det fall arbetsdomstolen skulle finna styrkt att N.S. och M.W. åstadkommit de skador som upptäcktes på A.B. den 2 november 1992 är det kommunens uppfattning att detta ensamt utgör grund för avskedande av N.S. och M.W.

I vart fall har förhållandena inneburit att kommunen har haft saklig grund för uppsägning av arbetstagarna i fråga. Det har inte varit skäligt att kräva att N.S., G.E. och M.W. skulle ha beretts annan anställning hos kommunen eftersom de har gjort sig skyldiga till så grov misskötsamhet att grunden för uppsägning får anses ligga nära vad som krävs för rätt att avskeda. Kommunen kan därför inte anses ha åsidosatt omplaceringsskyldigheten.

Vad härefter angår påståendet om brister hos arbetsledningen vidgår kommunen att G-B.S. kunde ha uppträtt mer handfast tidigare. Man bör dock komma ihåg att vårdlagen arbetade mycket självständigt och att det därför kanske inte var lätt för arbetsledaren att i detalj veta hur arbetet bedrevs. Först genom händelsen med A.B. kom missförhållandena i dagen. Kanske förhöll det sig på det sättet att såväl G-B.S. som övrig personal vid sjukhemmet var rädda för att bli trakasserade av N.S., G.E. och M.W. Det är också tveksamt om åtgärder skulle ha gett något resultat. N.S., G.E. och M.W. arbetade sedan lång tid tillbaka efter ett visst mönster trots att de tillsammans med övrig personal hade fått utbildning i en inte så ringa omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som med stöd av 68 § socialtjänstlagen hade beslutat att granska socialnämndens handläggning av detta ärende, fann i beslut den 4 februari 1993 att socialnämnden hade handlagt ärendet på ett korrekt och föredömligt sätt. Enligt kommunen måste i det som länsstyrelsen sålunda anfört ligga också att länsstyrelsen delade kommunens ställningstagande i fråga om skiljandet av de tre arbetstagarna från deras anställningar.

Förbundets uppfattning att kommunens beslut att avskeda de tre arbetstagarna skulle ha påverkats av hur massmedia har behandlat detta ärende bestrids bestämt. Grunden för avskedandebesluten är vad som framkommit vid kommunens utredning.

Förbundet

Metodboken har stått på en hylla på G-B.S:s expedition men inte använts i det dagliga arbetet. Man har inte från arbetsledningens sida betonat att det är metodbokens anvisningar som gäller vid utförandet av arbetet. Även om mycket av vad som står i metodboken är självklarheter kan det i det dagliga arbetet vara svårt att följa anvisningarna där helt och hållet.

N.S. och M.W. bestrider att de vid något tillfälle har ”plockat” A.B. De minns inte om de hjälpte A.B. på toaletten den 2 november 1992. En sådan händelse är alltför vardaglig i det här sammanhanget för att man skall kunna komma ihåg den så långt efteråt. Det var ganska vanligt att patienter skrek när de var på toaletten. A.B. brukade dock inte skrika.

Den granskning som länsstyrelsen har gjort har inte skett utifrån ett arbetsrättsligt perspektiv.

Domskäl

Bakgrund

I samband med ädelreformens ikraftträdande den 1 januari 1992 övertog Ystads kommun ansvaret för verksamheten vid Västerbo sjukhem från Malmöhus läns landsting. Västerbo sjukhem var beläget inom Ystads lasarettsområde. Kommunen fann det mer rationellt att låta Ystads lasarett överta lokalerna och att överföra patienterna till andra sjukhem. Västerbo sjukhem avvecklades därför i maj 1993.

Verksamheten vid Västerbo sjukhem var organiserad på följande sätt. Administrativt ansvarig var avdelningsföreståndaren G-B.S. Hon hade när de i målet aktuella händelserna utspelade sig varit avdelningsföreståndare vid sjukhemmet i 17 år. Vidare fanns det en tjänstgörande sjuksköterska, U.K.A., som svarade för sedvanliga sjuksköterskeuppgifter såsom medicinhantering och injektioner. Hon hade arbetat vid sjukhemmet sedan den 1 september 1992. Sjukhemmet hade också tillgång till distriktsläkare vid en vårdcentral. Övrig personal, ca 30 arbetstagare, utgjordes av undersköterskor och sjukvårdsbiträden. De flesta var undersköterskor. Malmöhus läns landsting hade satsat på vårdpersonal med hög kompetens och hade därför år 1988 anställt ett större antal nyutexaminerade undersköterskor vid sjukhemmet.

Vårdarbetet bedrevs på två enheter inom sjukhemmet. Vårdpersonalen var på varje enhet uppdelad i tre arbetslag. Arbetslagen tjänstgjorde efter ett arbetsschema som innebar bl.a. att varje arbetslag arbetade vart tredje veckoslut. N.S., G.E., M.W., M-B.S. och V.L. tillhörde samma arbetslag. Under vardagarna men inte under veckosluten kunde arbetslagen skifta. Arbetstagarna arbetade oftast parvis.

Den 2 november 1992 ansåg en undersköterska vid sjukhemmet att patienten A.B. hade ovanligt omfattande blåmärken på armarna. Han drog den slutsatsen att någon eller några bland personalen måste ha åsamkat A.B. dessa blåmärken och anmälde förhållandet till G-B.S. dagen därpå. Den 13 november 1992 undersöktes A.B. av en läkare. Samma dag gjorde kommunen en anmälan till polisen angående misshandel av A.B.

Åklagarmyndigheten i Ystad beslutade i början av december 1992 att lägga ned förundersökningen angående den påstådda misshandeln. Därefter har Regionåklagarmyndigheten i Malmö, dit kommunen förde frågan, den 9 mars 1993 beslutat att lägga ned förundersökningen då brott ej kunde styrkas.

Sedan en inom kommunen gjord utredning blivit färdig den 1 december 1992 varslade kommunen N.S., G.E. och M.W. om avsked. De avskedades av kommunen den 13 januari 1993.

Tvisten

Tvisten i målet gäller om avskedandet av de nämnda arbetstagarna står i överensstämmelse med reglerna i anställningsskyddslagen.

Kommunen har som skäl för att avskeda N.S., G.E. och M.W. angett att de har grovt missbrukat sin förtroendeställning och tillika skadat arbetsgivarens anseende. Som grund för sin inställning i målet har kommunen åberopat att arbetstagarna genom sitt sätt att förhålla sig till patienterna och sitt sätt att utföra vårduppgifterna har brustit i insikt om vad som har varit väsentligt i vårdarbetet vid sjukhemmet samt åsidosatt sina centrala åligganden och därigenom så allvarligt rubbat kommunens förtroende för dem för framtiden att kommunen haft rätt att skilja dem från deras anställningar. När det gäller N.S. och M.W. har kommunen dessutom gjort gällande att endera av dem eller båda måndagen den 2 november 1993 orsakat omfattande blåmärken samt rivmärken på A.B:s armar.

Den utredning som kommunen har grundat beslutet om avskedande på baseras på intervjuer med 37 personer, varav 35 var arbetstagare vid sjukhemmet och 2 var anhöriga till patienter. De uppgifter som lämnades vid intervjuerna nedtecknades för hand. Utredningen i målet har visat att åtminstone några av de intervjuade omedelbart efter intervjun fick uppläst för sig vad som nedtecknats för godkännande. Anteckningarna skrevs dock ut på maskin först i januari 1993. Utskrifterna godkändes av intervjupersonerna antingen den 19 eller 20 januari. En sammanfattning av resultatet av intervjuerna förelåg den 1 december 1992. Det var den sammanfattningen som kommunen hade som underlag inför besluten om avsked.

Förbundet har helt tillbakavisat de anklagelser som kommunen riktat mot N.S., G.E. och M.W. De har själva varit helt oförstående till de beskyllningar som flertalet av deras tidigare arbetskamrater riktat mot dem i de intervjuer som kommunen hållit. Som en tänkbar förklaring till dessa beskyllningar har från förbundets sida anförts att planerna på att lägga ned Västerbo sjukhem skapade en dålig stämning på arbetsplatsen. Man var bland personalen rädd att förlora sina arbeten vilket skulle ha medfört att många av de anställda försökte att visa framfötterna. Det har därvid hävdats att händelseutvecklingen under november 1992 och framåt skulle vara ett resultat av en komplott mot de tre berörda arbetstagarna. Till grund för denna teori har åberopats att nämnda händelseutveckling föregicks av ett antal incidenter som av de berörda arbetstagarna uppfattats som kontroller av hur de utförde sitt omvårdnadsarbete. Sålunda förekom det enligt dem vid flera tillfällen att dörren till duschutrymmet öppnades utan anledning när någon av dem höll på att duscha en patient.

Utredningen i målet ger visst stöd för påståendena om att det rådde en dålig stämning vid sjukhemmet till följd av nedläggningsplanerna. Från kommunens sida har dock oemotsagt hävdats att C.N. gjort klart för personalen vid sjukhemmet att ingen skulle komma att drabbas av uppsägning i samband med nedläggningen och verksamhetens överförande till andra institutioner. Något stöd för att det skulle ha förelegat någon form av komplott mot de avskedade arbetstagarna kan inte anses ha framkommit av utredningen i målet.

Bevisning

På förbundets begäran har N.S., G.E. och M.W. hörts under sanningsförsäkran och sjukvårdsbiträdena M-B.S. och L.N. hörts som vittnen. Förhör upplysningsvis har på förbundets begäran hållits med avdelningsombudsmannen O.K. och förbundets kontaktombud på Västerbo, undersköterskan I-L.B.

På kommunens begäran har vittnesförhör ägt rum med sjuksköterskorna E.S. och U.K.A., undersköterskan O.S. och socialchefen i Ystads kommun E.T.

Som skriftlig bevisning har förbundet åberopat Regionåklagarmyndighetens i Malmö beslut den 9 mars 1993 att lägga ned förundersökningen angående påstådd misshandel av A.B. Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat kommunens polisanmälan den 13 november 1992 avseende påstådd misshandel av A.B., kommunens utredning av den 1 december 1992, Länsstyrelsens i Malmöhus län beslut den 4 februari 1993 i ärende angående granskning enligt 68 § socialtjänstlagen samt utdrag ur SPRI:s metodbok.

A.B:s skador

Arbetsdomstolen tar först upp kommunens påstående att endera av N.S. och M.W. eller båda tillsammans den 2 november 1992 orsakade blåmärken och rivsår på A.B:s underarmar.

I målet är utrett att A.B. mycket lätt fick blåmärken. De blåmärken som är aktuella i målet har beskrivits som mycket omfattande; de sträckte sig från handryggen till armbågen på båda armarna. Vidare har uppgetts att det på vänsterarmen fanns märken från fem fingrar och att på armarna även fanns rivmärken från naglar. Det har från kommunens sida hävdats att A.B. inte själv skulle ha kunnat åstadkomma dessa skador utan att de härrör från handgrepp av personal.

Något sakkunnigt utlåtande, t.ex. i form av ett läkarintyg, rörande A.B:s skador har inte förebragts. Kommunen har inte heller åberopat förhör med den undersökande läkaren M.D. eller något intyg av henne rörande A.B:s skador. Den utredning som finns rörande dessa skador består i stället av de uppgifter som N.S., G.E., M.W., M-B.S., E.S., U.K.A. och O.S. har lämnat under förhören.

Kommunen har hävdat att A.B:s skador sannolikt har uppkommit den 2 november 1993 när hon – enligt vad kommunen påstår – ”plockades” av N.S. och M.W.

Av utredningen har framgått att O.S. på kvällen den 2 november 1992, när han och en arbetskamrat skulle lägga A.B., upptäckte att A.B. dels hade bandage på underarmarna och dels var blå på båda armarna från handleden eller handryggen till armbågen, att han anmälde förhållandet till G-B.S. på morgonen den 3 november samt att U.K.A. journalförde skadorna i Cardex samma dag. Det är också klarlagt att det inte fanns några anteckningar i Cardex om blåmärken eller andra hudförändringar hos A.B. dagarna före den 3 november, eller att några sådana omständigheter anmälts till G-B.S. Vidare har framkommit att enligt den metodbok som gällde vid sjukhemmet skulle sår och andra hudförändringar hos patienter rapporteras till arbetsledaren. Sådana iakttagelser skulle också noteras i Cardex.

När det gäller tidpunkten för skadornas uppkomst kan till en början noteras att E.S. har uppgett att skadorna befann sig i utläkningsfasen vid undersökningstillfället den 13 november. Någon närmare utredning om hur lång denna fas är och i vilken del av fasen som skadorna befann sig har som redan framgått inte förebragts. Inte heller i övrigt har framkommit något om iakttagelserna vid detta tillfälle som är av beskaffenhet att ge besked om när skadorna kan ha uppkommit.

En fråga som inställer sig är om avsaknaden, före den 3 november, av dels anmälan till G-B.S. dels notering i Cardex bör medföra att det kan anses visat att skadorna inte funnits före den 2 november. Enligt arbetsdomstolens mening kan man dock av det anmärkta förhållandet inte dra en sådan slutsats. Det kan finnas flera förklaringar till att en sådan anmälan och notering saknas. En tänkbar förklaring kan vara att den återkommande förekomsten av blåmärken hos A.B. medförde att personalen i hennes fall tog lättare på dessa åligganden än i övrigt. En annan förklaring kan vara att uppfattningen om vad som är normalt och vad som är anmärkningsvärt kan variera.

Under veckoslutet den 31 oktober – den 1 november arbetade N.S., G.E., M.W., M-B.S. och V.L. Av dessa arbetade i vart fall N.S., M.W. och M-B.S. även måndagen den 2 november. U.K.A., som arbetade fredagen den 30 oktober, har uppgett att hon då träffade A.B., att A.B. då inte hade några skador samt att hon är övertygad om att hon skulle ha blivit informerad om någon annan bland personalen hade sett några skador på A.B. den dagen. Hon har vidare uppgivit att det den 2 november förutom blåmärken upptäcktes 7–8 märken efter naglar på A.B:s underarmar. G.E., som också arbetade fredagen den 30 oktober, har uppgett att A.B. enligt hennes uppfattning hade ovanligt många blåmärken på fredagkvällen. Hon har vidare berättat att N.S. på lördagen reagerade på A.B:s blåmärken när hon kom till arbetet. N.S. har berättat att hon på lördagen såg att A.B. hade blåmärken på armarna men inte fann detta särskilt anmärkningsvärt eftersom A.B. ofta hade blåmärken. M.W. har berättat att hon på söndagen såg att A.B. hade blåmärken men att hon inte reagerade särskilt på dessa. Hon har vidare uppgett att hon måndagen den 2 november, i samband med att hon och M-B.S. skulle duscha A.B., noterade att A.B. hade tejp på vänster arm och blåmärken på höger arm och att det i samband med avklädningen lossnade en hudflik på högerarmen så att det började blöda samt att en undersköterska då lade om såret. M-B.S. har angående vad som inträffade vid duschningen berättat i huvudsaklig överensstämmelse med M.W. Hon har också tillagt att det inte hände något ovanligt i samband med duschningen och att A.B. var omlagd på vänster arm redan på fredagen.

I denna del står U.K.A:s uppgifter mot samstämmiga uppgifter från de tre berörda arbetstagarna, vars uppgifter dessutom får stöd av M-B.S:s vittnesmål. Enligt arbetsdomstolens mening får anses utrett att A.B. redan i samband med duschningen på morgonen den 2 november hade blåmärken och sår på underarmarna. Om det var dessa blåmärken och sår som O.S. lade märke till på kvällen samma dag är emellertid svårt att slå fast.

O.S. har uppgett att de blåmärken som han upptäckte var mycket omfattande; de sträckte sig från handleden till armbågen. Han har vidare uppgett att A.B., sedan han började arbeta vid sjukhemmet år 1988, inte tidigare haft sådana blåmärken. Iakttagelserna föranledde O.S. att rapportera till G-B.S., U.K.A. att notera dem i Cardex och kommunen att göra polisanmälan angående misshandel. De iakttagelser som N.S., G.E., M.W. och M-B.S. gjorde under helgen och på morgonen den 2 november föranledde ingen som helst sådan åtgärd från deras sida.

Kommunen har gjort gällande att A.B:s skador uppkommit den 2 november i samband med toalettbestyr, då A.B. skall ha blivit ”plockad” av N.S. och M.W. N.S. och M.W. har inte kunnat erinra sig att de hjälpt A.B. med toalettbestyr den dagen. De har dock bestritt att de över huvud taget vid något tillfälle skulle ha ”plockat” A.B. Kommunen har till stöd för den framförda uppfattningen anfört vad undersköterskan H.P. skall ha iakttagit. Något förhör med henne har dock inte åberopats. I stället har O.S. och E.S. berättat om vad H.P. skall ha uppgett för dem. De har därvid berättat i huvudsak att H.P. uppgett att hon under sin lunchrast den aktuella dagen suttit i personalrummet och hört ”hjärtskärande” skrik från A.B:s rum. Enligt H.P. var det A.B. som hade skrikit. Efter lunchrasten hade H.P. träffat N.S. i korridoren och frågat henne om det var något särskilt som hade hänt. N.S. hade då svarat att de varit tvungna att ”plocka” A.B. M-B.S. har uppgett att hon den dagen vistades i personalrummet vid lunchtid utan att höra några skrik.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Mot N.S:s och M.W:s bestridande kan utredningen i målet inte anses visa att de den 2 november ”plockat” A.B. Det bör också framhållas att även om de skulle ha gjort det kan det enligt arbetsdomstolens mening inte anses utrett att de i samband därmed åstadkommit ifrågavarande skador på A.B. Såvitt framkommit har några iakttagelser av blåmärken eller skador på A.B:s armar inte gjorts i anslutning till den aktuella tidpunkten. Det förflöt därefter flera timmar till dess O.S. gjorde sina iakttagelser. Det kan inte uteslutas att det under dessa eftermiddagstimmar inträffade något som kan ha orsakat de blåmärken och skador på A.B:s underarmar som O.S. iakttog.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att det inte kan anses styrkt att N.S. eller M.W. var för sig eller tillsammans orsakat A.B. de skador som O.S. upptäckte på kvällen den 2 november.

De berörda arbetstagarnas förhållningssätt gentemot patienterna och deras sätt att utföra omvårdnadsarbetet

I denna del har kommunen bl.a. åberopat den sammanfattande utredningen av den 1 december 1992. Utskrifterna från de intervjuer som denna utredning baseras på har inte åberopats som skriftligt bevis men har getts in i målet. I stället har kommunen åberopat förhör med E.S. om vad som framkommit vid intervjuerna.

Förbundet har hävdat att kommunens utredning är behäftad med allvarliga brister och menar att det förekommer att uppgifter i utredningen inte återfinns i intervjumaterialet och att i en del fall intervjumaterialet har förvanskats. Andra brister i utredningen är enligt förbundet att det inte framgår vem som har sagt vad och vilken eller vilka av de berörda arbetstagare som påstås ha gjort vad; arbetstagarna behandlas som en enhet och det som en av dem påstås ha gjort beskylls samtliga för. Enligt förbundet medför nämnda förhållanden att utredningen inte kan granskas av en utomstående.

Kommunen har till sitt försvar hävdat att man med hänsyn till den tidsbrist som uppstått på grund av att den s.k. månadsregeln i anställningsskyddslagen måste iakttas har gjort vad som var möjligt att göra.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning med avseende på den av kommunen åberopade utredningen. Under rubriken ”Iakttagelser” redovisas ett relativt stort antal synpunkter beträffande de i målet aktuella arbetstagarna och deras sätt att utföra arbetsuppgifterna. Vad som redovisats ger en mycket negativ bild av dessa arbetstagare och deras arbete. Beskrivningen av iakttagelserna är dock mycket allmänt hållen. Inte i något fall har det angetts att någon viss person har avgett det omdöme som redovisas eller gjorts någon åtskillnad mellan de tre arbetstagarna. Det har inte heller angetts om iakttagelserna avser enstaka eller återkommande tillfällen eller i vilka sammanhang och under vilka närmare omständigheter iakttagelserna har gjorts. Under rubriken ”Sammandrag av intervjuer med personal” har framförts att samarbetssvårigheter med det ifrågavarande arbetslaget har påpekats och att det i utredningen ”förekommer både uppgifter om händelser, som personalen observerat själv och sådant som man informerats om av kollegor”. Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan det enligt arbetsdomstolens mening inte komma i fråga att fästa någon avgörande vikt vid den nu behandlade utredningen. Det bör i sammanhanget särskilt framhållas att frågan om avskedande i fall av detta slag inte kan behandlas kollektivt, utan måste bedömas särskilt för varje berörd arbetstagare för sig. En slutsats som torde kunna dras av den åberopade utredningen är dock att det inte kan ha rått något särskilt gott förhållande mellan å ena sidan det arbetslag där de i målet aktuella arbetstagarna tjänstgjort och å andra sidan så gott som hela den övriga personalen på sjukhemmet. Detta befäster uppfattningen att utredningens vikt bör bedömas med försiktighet.

Arbetsdomstolen övergår nu till vad som framkommit genom förhören i arbetsdomstolen. Uppgifter av intresse i denna del har lämnats främst av M-B.S., U.K.A. och O.S.

Vid förhören har bl.a. följande framkommit.

M-B.S. har uppgett bl.a. att N.S. och G.E. inte velat acceptera det förändrade synsättet på vårdtagarna, att de inte frågade patienterna vad dessa själva ville samt att det hänt att patienterna fått vatten från duschen rakt i ansiktet. Hon har vidare uppgett att N.S., G.E. och M.W. inte lyfte varsamt utan bryskt, att de inte borde arbeta med gamla människor samt att de var ”hårda typer”. M-B.S. har uppgett att hon med uttrycket ”brysk” menar ”fort” och med uttrycket ”hårda typer” menar att N.S., G.E. och M.W. är hårdare än hon själv.

U.K.A. har berättat att de olika vårdlagen arbetade åtskilt och att de tyckte illa om varandras arbetssätt; det vårdlag som N.S., G.E. och M.W. ingick i var enligt U.K.A. illa omtyckt. Hon har vidare uppgett att hon ansåg att N.S., G.E. och M.W. hade ett beteende som inte passade in i vården; de behandlade patienterna som saker, inte som levande människor. För att åskådliggöra detta har hon såvitt gäller tvättning av patienter angett att det för N.S., G.E. och M.W. var ”en stol som skulle rengöras, inte en människa som skulle duschas”. De talade inte heller med patienterna utan med varandra under arbetets gång. Enligt U.K.A. respekterade inte de aktuella arbetstagarna patienternas egen vilja; de frågade aldrig hur patienterna själva ville ha det. Det var som om de arbetade efter ett visst inarbetat mönster; om det var planerat att patienterna skulle duscha en viss dag, skulle patienterna duscha då vare sig de själva ville det eller inte. U.K.A. har vidare berättat att N.S., G.E. och M.W. alltid arbetade inom stängda dörrar. De stängde dörren till patientutrymmena inte bara då de duschade patienterna, vilket man skall göra, utan även när de t.ex. matade dem.

U.K.A. har särskilt berättat om två händelser som hon själv varit med om. I det ena fallet såg hon hur N.S. tog tag i skinnet på A.B:s mage och sa: ”Titta här, fy vad äckligt”. I det andra fallet bevittnade hon hur G.E. ”muggmatade” en patient som var ordinerad flytande föda. Enligt U.K.A. lade G.E. handen på patientens pA. och tryckte huvudet bakåt, varvid luftvägarna frilades. Därefter hällde G.E. maten i patienten och sade ”svälj, svälj” till patienten. När U.K.A. gav sig till känna släppte G.E. taget om patienten, som hostade upp all maten. Eftersom luftvägarna varit frilagda hade maten runnit ner i lungorna.

O.S. har berättat att två av de tre vårdlagen arbetade lugnt medan det tredje, det som N.S., G.E. och M.W. tillhörde, arbetade ”snabbt och hårt”. Enligt hans uppfattning saknade de berörda arbetstagarna respekt för patienterna. De förklarade inte för patienterna före varje moment vad de skulle göra. De talade inte med patienterna, vilket enligt O.S. krävs för att patienterna skall känna sig trygga. O.S. uppfattade att patienterna var rädda och otrygga när N.S., G.E. och M.W. arbetade. De nämnda arbetstagarna gav sig inte tid att utföra de olika arbetsmomenten utan allting skulle gå fort. Enligt O.S. hade personalen inte ont om tid för detta arbete. O.S. har vidare berättat att N.S., G.E. och M.W. väckte patienterna genom att tända taklampan och rycka av dem täcket. Detta förfarande har även omvittnats av U.K.A. O.S. har vidare uppgett att även han sett både N.S. och G.E. mata en patient på det sätt som U.K.A. beskrivit enligt ovan. Han har också berättat angående en manlig patient som inte ville ha mat och höll för munnen när man skulle mata honom att denne fick i sig all mat när N.S. och G.E. matade honom. När O.S. vid något tillfälle frågade N.S. hur de bar sig åt för att få honom att äta svarade N.S. att det gick bra om en av dem höll i honom och den andre stoppade in maten i munnen på honom. Slutligen har O.S., utan att knyta det till någon eller några av de berörda arbetstagarna, berättat om en annan patient som blev duschad i ansiktet. Patienten hade hjärtbesvär och blev av den behandling som han utsattes för andfådd på grund av stress och blå i ansiktet. Enligt O.S. blev patienten mycket stressad om man inte tog det lugnt med honom. Det gjorde inte de berörda arbetstagarna enligt O.S:s uppfattning.

Arbetsdomstolen bedömer vad som sålunda har framkommit på följande sätt. När det gäller de mer konkreta händelser som berörts i förhören, dvs. den uppgivna kränkande behandlingen av A.B. och ”muggmatningen” har de berörda arbetstagarna bestritt händelserna. Uppgift står alltså mot uppgift. Enligt arbetsdomstolens mening är det emellertid inte meningsfullt att gå närmare in på dessa frågor. Det bör i sammanhanget beaktas att dessa isolerade händelser i sig inte torde motivera ett ingripande från arbetsgivarens sida i form av avskedande.

Av intresse är också den bild av de berörda arbetstagarnas arbetssätt och förhållningssätt gentemot patienterna som framkommit genom förhören och utredningen i övrigt. Av vad som sålunda framkommit framgår enligt arbetsdomstolens mening inte något som tyder på att N.S., G.E. och M.W. har haft någon avsikt att skada patienterna vid sjukhemmet eller att de skulle ha varit medvetet vårdslösa vid arbetets utförande. Domstolen har dock bibringats uppfattningen att N.S., G.E. och M.W. har haft ett arbets- och förhållningssätt gentemot patienterna som är föråldrat och numera allmänt övergivet inom vården. Domstolen avser här främst vad som framkommit om deras personliga kontakt med patienterna och den brist på respekt för patienternas självbestämmande som utredningen i målet pekar på. Oavsett hur det förhåller sig med detta vill domstolen emellertid framhålla följande.

Det är självklart av yttersta vikt för kommunen som vårdgivare att såväl de vårdsökande, som anlitar kommunens tjänster, som deras anhöriga kan lita på att de personer som kommunen har anställt för att utföra vårdarbetet gör detta på ett godtagbart sätt. Särskilt angeläget är naturligtvis detta när det, som i förevarande fall, gäller patienter som har svårt att ta till vara sina egna intressen och i stort sett är helt utlämnade åt personalen. När missförhållanden inom vården upptäcks är kommunen självfallet både berättigad och skyldig att ingripa mot dessa.

Av det anförda följer enligt arbetsdomstolens mening att kommunen har rätt att ställa krav på vårdpersonalen av innebörd att vården skall utövas på ett visst sätt. Gränser för detta finns naturligtvis i t.ex. lagstiftning och medicinsk praxis. I förekommande fall har kommunen som arbetsgivare rätt att ingripa om arbetstagare inte lever upp till de krav som uppställts.

För att komma till rätta med förhållandena vid Västerbo sjukhem tillgrep kommunen åtgärden att avskeda N.S., G.E. och M.W. Det är ostridigt i målet att det från arbetsledningens sida aldrig till någon av dem framförts några negativa synpunkter på hur de skött sitt arbete. Såvitt framkommit i målet kände arbetsledningen mycket väl till hur N.S., G.E. och M.W. arbetade. Vidare är det ostridigt att kommunen aldrig övervägt att omplacera N.S., G.E. eller M.W. till andra arbetsuppgifter hos kommunen.

Som arbetsdomstolen har uppfattat det menar kommunen att N.S., G.E. och M.W. har gjort sig skyldiga till så grov misskötsamhet att det inte spelar någon roll att deras brister inte tidigare har påtalats för dem och att det av samma skäl inte förelegat någon skyldighet för kommunen att försöka omplacera dem. Arbetsdomstolen kan inte dela denna uppfattning.

Avskedande får enligt 18 § första stycket anställningsskyddslagen äga rum om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I förarbetena till lagen anges att ett avskedande bör kunna tillgripas endast i fall av sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande från arbetstagarens sida som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande.

Enligt arbetsdomstolens mening uppfyller inte vad som enligt utredningen i målet kan läggas N.S., G.E. och M.W. till last de krav som anställningsskyddslagen ställer för att avskedande skall få tillgripas.

Förbundet har yrkat ogiltigförklaring av avskedandena. För bifall till detta yrkande krävs enligt 35 § första stycket anställningsskyddslagen att avskedandet skett under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Enligt fast praxis i arbetsdomstolen krävs av en arbetsgivare som önskar vidta uppsägning av en arbetstagare på grund av misskötsamhet att arbetsgivaren först gör tillräckliga ansträngningar för att komma till rätta med de problem som föreligger. Som redan har framgått avskedade kommunen de berörda arbetstagarna utan att på något sätt försöka komma till rätta med de problem som förelåg. Vid detta förhållande kan saklig grund för uppsägning inte anses ha förelegat.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att varken grund för avskedande eller saklig grund för uppsägning har förelegat. Förbundets yrkande om ogiltigförklaring av de ifrågavarande avskedandena skall därför bifallas.

Skadestånd

Förbundet har till grund för yrkandet att N.S., G.E. och M.W. skall tillerkännas ett särskilt högt allmänt skadestånd angett dels att avskedandena så flagrant strider mot anställningsskyddslagen, vilket kommunen bort inse, dels att kommunen utsatt de tre arbetstagarna för ett mycket stort lidande.

Kommunen har inte vitsordat något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig.

N.S., G.E. och M.W. har otvivelaktigt utsatts för ett stort lidande, särskilt genom den massmediala uppmärksamhet som förevarit i sammanhanget. I målet är dock inte visat att kommunen kan lastas särskilt för denna uppmärksamhet.

Som kommunen har framhållit är det av stor vikt att allmänheten har ett obrutet förtroende för sådan verksamhet som bedrevs vid sjukhemmet. När en situation som den förevarande uppstår ställs naturligtvis stora krav på arbetsgivaren att utreda och i förekommande fall vidta åtgärder. Enligt arbetsdomstolens mening är det mot denna bakgrund som kommunens agerande måste ses.

Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till envar av N.S., G.E. och M.W. till 70 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall förbundet tillerkännas ersättning för rättegångskostnader med yrkat belopp, som är vitsordat.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar Ystads kommuns avskedanden den 13 januari 1993 av N.S., G.E. och M.W.

2. Ystads kommun skall till envar av N.S., G.E. och M.W. utge allmänt skadestånd med 70 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 mars 1993 till dess betalning sker.

3. Ystads kommun skall ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundet för rättegångskostnader med etthundratolvtusensexhundrafemtio (112 650) kr, varav 78 750 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 22 530 kr mervärdeskatt.

Dom 1994‑01‑26, målnummer A‑94‑1993

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Marianne Eliason, Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Lennart Aspegren (skiljaktig), Göte Larsson och Stig Ahlin.

Sekreterare: Susanne Jarnfelter

Skiljaktig mening

Ledamöterna Ulf E. Nilsson och Lennart Aspegren är skiljaktiga på det sättet att de bestämmer skadeståndet åt envar av de tre arbetstagarna till 50 000 kr.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter