: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1993 nr 215

| | | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : |  ]

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1993 nr 215

Sammanfattning:

Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en arbetstagare främst på grund av samarbetssvårigheter. Även fråga om bl.a. arbetsgivarens omplaceringsskyldighet.

Dom meddelad : Onsdagen den 15 december 1993

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 306/92 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 4 ♂ 3allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] **

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

[ 1 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 / 7 st. )
[ 3 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 / 7 st. )
[ 4 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 57,1% ( 4 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 3 st. ) : AD 1992 nr 24 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1992 nr 27 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1993 nr 42

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1993 nr 215 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

1. Kommunen

1.1 Inledning

1.2 Samarbetsproblem

1.2.1 Arbetet vid barnstugan och övergången till administrativa byrån

1.2.2 Arbetet vid lokalenheten

Arbetssituationen för A.S.

Arbetssituationen för H.B.

G.H. och hennes byte av arbetsuppgifter

Den planerade flytten till Indalsbacken

Kommunens kontakter med Lärarförbundet

Omorganisationen

1.2.3 Tiden efter den I S maj 1991

M.W:s tjänstgöring vid Hässelby gårds servicehus

Uppsägningen

1.3 Våld och hot om våld

1.4 Överskridanden av befogenheter

1.5 Arbetsvägran

1.6 Förbundets skadeståndsyrkande

1.6.1 Preskription

1.6.2 Jämkning

2. Förbundet

2.1 Inledning

2.2 Samarbetsproblem

2.2.1 Tjänstgöringen vid barnstugan

2.2.2 Arbetet vid lokalenheten

Arbetssituationen för A.S.

Arbetssituationen för H.B.

G.H. och hennes ändrade arbetsuppgifter

Flytten till Indalsbacken

Omorganisationen

2.2.3 Tiden efter den 15 maj 1991

2.4 Påståendet om våld och. hot om våld

2.5 Påståendet om överskridande av befogenheter

2.6 Påståendet om arbetsvägran

2.7 Övriga grunder för förbundets talan

3. Kommunen

4. Domskäl

4.1 Tvisten i målet m.m.

4.2 M.W:s agerande under anställningstiden

4.3 Saklig grund för uppsägning?

4.4 Rättegångskostnader

5. Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

5. Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Lärarförbundets talan.

2. Lärarförbundet förpliktas att ersätta Stockholms kommun för dess rättegångskostnader med sjuttiotvåtusensjuttiosex (72 076) kr, varav 71 900 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1993 nr 215 ) :

Parter:

Lärarförbundet

mot

Stockholms kommun

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

M.W. är medlem i Lärarförbundet (förbundet). Hon innehar sedan flera år tillbaka anställning hos Stockholms kommun (kommunen). Sedan hon varit föreståndare för en barnstuga i socialdistrikt 15 i Vällingby övergick hon i september 1987 till att bli sekreterare åt den dåvarande förste sekreteraren vid den administrativa byrån inom distriktet. Hennes arbetsuppgifter i kommunen har därefter växlat. Den 25 februari 1992 sade kommunen upp M.W. från hennes anställning av personliga skäl. Tvist har uppkommit om uppsägningen. Tvisten har inte kunnat lösas vid förhandlingar mellan parterna.

Under påstående att kommunen inte haft saklig grund för att säga upp M.W. har förbundet väckt talan vid arbetsdomstolen mot kommunen och yrkat att arbetsdomstolen

1. förklarar uppsägningen av M.W. ogiltig och

2. förpliktar kommunen att till M.W. utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Kommunen delgavs stämning i målet den 14 oktober 1992.

Kommunen har bestritt bifall till käromålet men vitsordat ränteyrkandet som i och för sig skäligt. Enligt kommunen är uppsägningen av M.W. sakligt grundad. Vidare hävdar kommunen – såvitt avser skadeståndsyrkandet – att förbundets talan i denna del är preskriberad. Om kommunen ändå anses skadeståndsskyldig, anser kommunen att skadeståndsbeloppet skall jämkas till noll och i vart fall inte bestämmas till ett högre belopp än 20 000 kr.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

         Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

1. Kommunen

1.1 Inledning

Kommunen har åberopat ett antal omständigheter som enligt kommunen sammantagna utgör stöd för uppsägningen av M.W. Till dessa hör samarbetsproblem, våld och hot om våld, överskridande av befogenheter samt arbetsvägran. De närmare omständigheterna kring var och en av dessa grunder redovisas i det följande under skilda rubriker.

1.2 Samarbetsproblem

1.2.1 Arbetet vid barnstugan och övergången till administrativa byrån

M.W. har arbetat inom socialdistrikt 15 i kommunen i vart fall sedan år 1976. År 1983 blev hon föreståndare för barnstugan på Alvdalsvägen i Vällingby. Barnstugan bestod av fyra avdelningar; två daghemsavdelningar samt två fritidshemsavdelningar. Vid barnstugan fanns ca 20 anställda, vilka utgjordes av förskollärare, barnskötare, fritidspedagoger samt ekonomibiträden.

Under år 1985 blev chefen för det ifrågavarande barnomsorgsområdet, A-C.S. underrättad av personalen vid barnstugan om att det förelåg mycket allvarliga samarbetsproblem vid denna och att dessa hade sin direkta orsak i M.W:s agerande. Enligt personalen hade M.W. visat skiftande humör. Hon hade uttalat skrikande befallningar till såväl barn som anställda och även fått kraftiga utbrott, vid vilka hon skällde ut övrig personal. M.W. hade också varit mycket fordrande gentemot de anställda och ingett dem en känsla av att de inte dugde till sitt arbete. Även föräldrar till barn vid barnstugan framförde klagomål på M.W. till A-C.S. Problemen var så allvarliga att flera anställda vid barnstugan övervägde att säga upp sig.

Med anledning av den framförda kritiken kontaktade A-C.S. M.W. och försökte på olika sätt diskutera problemen med henne. Under våren 1986 hade A-C.S. regelbundna kontakter med M.W. och fritidshemspersonalen. Vid ett flertal av dessa tillfällen försökte A-C.S. diskutera klagomålen med M.W. för att därigenom hjälpa och ”stötta” henne. Alla dessa försök misslyckades, eftersom M.W. inte visade några tecken på att ta till sig de synpunkter A-C.S. framförde. M.W. reagerade på olika sätt när A-C.S. ville diskutera problemen. Ibland slängde hon på telefonluren och ibland svarade hon med skällsord och började gräla. Trots den upprepade kritiken från personal och föräldrar samt A-C.S:s många samtal visade M.W. inte någon som helst vilja till förändring. Det stod klart för A-C.S. att M.W. hade problem med att underkasta sig andras arbetsledning.

För att försöka få en ändring till stånd anlitades i maj 1986 personalkonsulenten A.D. som hade flera samtal med M.W. men utan resultat. I ytterligare försök att bilägga konflikterna mellan personalen och M.W. beslöts att man under hösten 1986 skulle hålla två planeringsdagar vid barnstugan. Avsikten var att M.W. och övrig personal, A.D. och A-C.S. gemensamt skulle försöka lösa de problem som förelåg. Planeringsdagarna ägde rum den 30 september och den 1 oktober, då barnstugan hölls stängd. Men inte heller denna väg att söka lösa tvisten ledde till något resultat. Detta berodde på M.W:s uppträdande. När kritik riktades mot henne fick hon utbrott och började gräla och skrika och därefter lämnade hon lokalen där man hade samlats. En gemensam lösning på de uppkomna problemen omöjliggjordes därför.

Efter planeringsdagarna sjukskrev sig M.W. Hon var därefter sjukskriven till och från under hösten 1986. Sedan december 1986 har hon inte arbetat vid barnstugan.

M.W. blev under hösten ett ärende för samrådsgruppen vid distriktet, vilken bestod av företagsläkaren, företagspsykologen, personalkonsulenten, fackliga företrädare, socialchefen, den berörda avdelningschefen samt skyddsombudet. M.W. Isade rätt att själv närvara vid gruppens möten. Ett möte hölls i gruppen den 7 november 1986. Det antecknades då att det fanns klagomål från personal och föräldrar. M.W. var enligt anteckningarna nedlåtande och styrde i detaljer samt favoriserande; personal ”flydde”. Det beslutades vid detta möte att A.D. skulle arbeta vidare i samverkan med Barnomsorgen och återkomma.

Under våren och sommaren 1987 sammanträdde samrådsgruppen ytterligare ett antal gånger. Vid dessa sammanträden diskuterades olika omplaceringsmöjligheter för M.W. Hon erbjöds bl.a. att få bli ansvarig för en verksamhet som skulle bestå av utlåning av leksaker (”lek och lån”). Vidare diskuterades en temporär omplacering tillärarhögskolan. M.W. ställde sig avvisande till de flesta erbjudandena, men kom dock att arbeta en kortare tid som ”värdinna” för en utställning som distriktet sammanställt.

Under början av hösten 1987 fick L.A. – då förste sekreterare vid administrativa byrån inom distriktet och numera chef för distriktet – kännedom om att M.W. sedan en längre tid var hemma med full lön. För att lösa M.W:s problem och för att erhålla ytterligare en arbetskraft vid administrativa byrån erbjöd L.A. henne arbete som sekreterare åt honom. M.W. accepterade erbjudandet och började arbeta som sekreterare den 14 september 1987. Hon fick därvid behålla sin gamla lön som barnstugeföreståndare.

Arbetet förflöt någorlunda under en tid. En viss irritation fanns dock mellan M.W. och de övriga anställda vid enheten. Irritationen berodde på att M.W. ansågs favoriserad av L.A.

1.2.2 Arbetet vid lokalenheten

I slutet av år 1988 uppkom behov av ytterligare arbetskraft vid distriktets lokalenhet. Där arbetade då två lokalintendenter, B.J. och S.B., samt en kontorist, P.S. M.W. hade inget emot att börja arbeta vid lokalenheten, varför hon omplacerades dit. Hennes arbetsuppgifter vid enheten var underordnade lokalintendenternas men var mer kvalificerade än P.S:s.

Arbetssituationen för A.S.

Våren 1990 begärde och beviljades S.B. och B.J. tjänstledighet. L.A. blev därför tvungen att förstärka personalstyrkan på lokalenheten. Han tillfrågade då A.S. – som var anställd inom distriktet – om hon var intresserad av ett av de båda vikariaten som lokalintendent. A.S. tackade ja till och erhöll en av vikariatstjänsterna. L.A. hade haft för avsikt att underrätta M.W. om beslutet i förväg men på grund av tidsbrist hann han inte göra det. Två dagar efter det att A.S. tillfrågats hörde L.A. efter om M.W. var intresserad av den andra vikariatstjänsten. M.W. blev då irriterad över att hon inte blivit tillfrågad innan A.S. erhöll sin tjänst.

M.W:s irritation kom att gå ut över A.S. när de båda våren 1990 påbörjade sina vikariatstjänster. M.W. var allmänt elak mot A.S. och ifrågasatte hennes kompetens. M.W. fick även utbrott, vilka gick ut över A.S. När L.A. fick kännedom om hur M.W. behandlade A.S. tog han genast kontakt med M.W. och krävde att hon skulle uppföra sig hyfsat. M.W. hade ingen förståelse för L.A:s synpunkter. Någon ändring skedde inte heller i M.W:s sätt att behandla A.S.

Till slut blev förhållandena sådana att L.A. var tvungen att göra en uppdelning av arbetet inom lokalenheten. M.W. blev ansvarig för barnomsorgslokalerna och A.S. för återstoden. A.S. slutade vid lokalenheten i månadsskiftet september/oktober 1990.

Arbetssituationen för H.B.

Under hösten 1990 ansåg distriktsledningen att lokalenheten inte fungerade tillfredsställande och att rutinerna vid denna enhet behövde ses över. En person vid namn H.B. som nyligen hade anställts inom distriktet, fick av L.A. i uppdrag att genomföra utredningen.

Innan L.A. gav H.B. uppdraget hade han uppmanat de anställda vid enheten att själva se över enhetens rutiner. P.S. A.L. och G.H. som samtliga arbetade där, försökte under en dag diskutera olika lösningar men M.W. vägrade att delta i dessa diskussioner. M.W. ansåg att rutinerna fungerade bra och att det enda som kunde förbättra arbetssituationen var att mer personal tillfördes enheten.

L.A. kallade samman personalen inom lokalenheten samt ekonomichefen U.P. som i sin egenskap av ekonomichef också var chef för lokalenheten, till ett möte den 17 oktober 1990 för att underrätta dem om H.B:s uppdrag. M.W. blev vid mötet mycket uppbragd och for ut mot L.A. Hon gav L.A. en längre utskällning och kallade honom bl.a. diktator. De övriga anställda inom avdelningen upplevde det som högst pinsamt, men sade ingenting. Efter utskällningen talade L.A. om för personalen att H.B. skulle utföra uppdraget. M.W. lämnade då lokalen.

Dagen efter mötet tog L.A. kontakt med M.W. och upprepade för henne att H.B. skulle genomföra sitt uppdrag och att hon fick finna sig i det. Samma dag tog U.P. med H.B. till lokalenheten för att introducera honom där. När de kom till avdelningen skällde M.W. ut H.B. På grund av M.W:s beteende lämnande U.P. och H.B. lokalenheten.

Så snart L.A. fick kännedom om det inträffade kontaktade han omgående M.W. och krävde att hon skulle acceptera H.B. och det uppdrag han fått. När H.B. återigen försökte påbörja sitt arbete på lokalenheten upprepades vad som tidigare hänt, d.v.s. M.W. skällde ut honom vid flera tillfällen.

Som en direkt följd av M.W:s agerande kunde H.B. inte utföra sitt uppdrag; någon utredning av lokalenhetens rutiner kom därför aldrig till stånd.

G.H. och hennes byte av arbetsuppgifter

I slutet av oktober 1990 blev det brist på arbetskraft inom distriktets bouppteckningsenhet. Detta arbete utgör myndighetsutövning och har därför hög prioritet inom kommunens verksamhet. Den 30 oktober 1990 blev G.H. som arbetade på lokalenheten, tillfrågad av L.A. om hon var villig att byta arbetsuppgifter, vilket hon var. Det bestämdes att G.H. skulle sluta på lokalenheten och gå över den 21 november 1990 till arbetet vid bouppteckningsenheten.

Innan G.H. tillfrågades om arbetet på bouppteckningsenheten informerade L.A. M.W. om omflyttningen. M.W. föreföll ta beskedet tämligen lugnt. Detta vara dock endast skenbart. När M.W. träffade G.H. gav hon henne en rejäl utskällning. M.W. gjorde även klart för G.H. att denna inte skulle visa sig på lokalenheten mer. Den 30 oktober 1990 gick M.W. in på G.H:s tjänsterum strax efter arbetstidens slut och tömde rummet på G.H:s privata tillhörigheter och arbetsmaterial. Hon slängde ner allt i oordning i plastpåsar och ställde dessa utanför rummet. En viss del av G.H:s arbetsmateriel, t.ex. avtalsmallar, återfanns aldrig. G.H. hade vid detta tillfälle flera veckor kvar att arbeta vid lokalenheten.

Dagen efter vandaliseringen av G.H:s rum sjukskrev sig M.W. När M.W. kom tillbaka krävde L.A. en förklaring. Någon sådan lämnade dock M.W. aldrig.

Den planerade flytten till Indalsbacken

Under senare delen av hösten 1990 började distriktsledningen att överväga om inte lokalenheten borde byta lokaler och förläggas i närheten av andra enheter i distriktet. En av anledningarna var att M.W:s arbetskamrater, P.S. och A.L. mådde dåligt på grund av kontroverserna med M.W. och behövde andra arbetskamrater omkring sig. Under december 1990 blev planerna mer konkreta och den 13 december 1990 hölls ett möte i frågan. Vid mötet deltog L.A. U.P. M.W. A.L. samt P.S.

Vid mötet skällde M.W. ut U.P. Enligt M.W. fjäskade U.P. för L.A. och andra chefer. M.W. vräkte också ur sig en mängd andra otrevligheter. U.P. blev mycket illa berörd av M.W:s utskällning. Efter mötet förklarade U.P. att hon inte längre ville vara chef för lokalenheten. Det kan noteras att ingen av den övriga personalen motsatte sig att flytta till nya lokaler.

Till följd av M.W:s uppträdande vid mötet och mot bakgrund av hennes tidigare beteende beslöt distriktsledningen den 20 december 1990 att utdela en varning till M.W. Av varningen framgick bl.a. att upprepade förseelser kunde leda till att andra åtgärder vidtogs mot henne. På grund av ett formellt fel återtogs emellertid varningen. Det måste dock ha stått klart för M.W. att hennes beteende inte accepterades och att om hon inte ändrade sig skulle distriktet komma att vidta åtgärder.

Kommunens kontakter med Lärarförbundet

I början av januari 1991 kontaktade förbundet L.A. på grund av den nämnda varningen. Det bestämdes att ett möte skulle hållas den 18 januari 1991 mellan förbundet och distriktet.

Vid mötet framförde distriktet de klagomål och de synpunkter distriktet hade mot M.W. M.W. tillbakavisade all kritik som framfördes mot henne. Enligt M.W. berodde allt på att distriktet motarbetade henne. Till följd av denna inställning avslutades mötet utan konkreta resultat.

Ett nytt möte mellan distriktet och förbundet hölls den 25 februari 1991. Vid mötet deltog L.A., M.W. M.W:s man, socialchefen U.R. samt två företrädare för förbundet. Mötet pågick under en och en halv timme. Mötet bestod i att M.W. vräkte ur sig en lång rad oförskämdheter gentemot L.A., bl.a. sade hon att L.A. var ”värre än Hitler”, Återigen avslutades ett möte utan att några konkreta resultat hade uppnåtts.

Omorganisationen

I början av år 1991 konstaterades att arbetet vid lokalenheten fungerade allt sämre. På grund av detta inleddes i februari–mars 1991 diskussioner inom ledningsgruppen om en omorganisation av enheten. Diskussionerna ledde till att ledningen ville inrätta en ny tjänst vid enheten, nämligen en samordnare för lokal- och planeringsfrågor. Den nya tjänsten skulle även ha en arbetsledande funktion. Distriktets planeringssekreterare, S.S. ansågs vara den mest kvalificerade för den nya tjänsten. M.W. erhöll en tjänst som administrativ sekreterare och hennes lön skulle även fortsättningsvis vara oförändrad. Omorganisationen och omplaceringen av M.W. MBL-förhandlades i vederbörlig ordning. Från förbundets sida framfördes ingen invändning mot omorganisationen som sådan, men förbundet gjorde en erinran mot att M.W. skulle få tjänsten som administrativ sekreterare och inte som samordnare. Någon central förhandling påkallades dock inte.

När distriktsledningens planer blev uppenbara för M.W. och då hon förstod att S.S. skulle få tjänsten som samordnare blev hon så uppbragt att hon gav S.S. en lång utskällning. Under utskällningen kallade hon S.S. bl.a. för ”rövslickare” och sade att han intrigerade för att få arbetet.

Den 15 maj 1991 påbörjade S.S. sitt arbete. Samma dag sjukskrev sig M.W. och hon har därefter inte arbetat vid lokalenheten. Hon kom att oavbrutet vara sjukskriven till och med den 30 november 1991.

1.2.3 Tiden efter den I S maj 1991

Under såväl våren, som sommaren och hösten 1991 tog personalsekreteraren U.N. flera telefonkontakter med M.W. för att diskutera de problem som uppstått för att försöka få M.W. att återgå i arbete, men utan resultat.

Den 5 juni 1991 skrev L.A. till M.W. och påpekade att hon måste acceptera tjänsten som administrativ sekreterare när sjukskrivningen upphörde och om hon inte gjorde det skulle distriktet vara tvungen att vidta arbetsrättsliga åtgärder. I brevet påpekades också att distriktet varit i kontakt med arbetsrättsjuristen M.W. vid stadens personal och organisationsförvaltning.

Som reaktion på L.A:s brev skickade M.W. den 7 juni 1991 ett brev till M.W. I brevet påtalade M.W. att det var fullkomligt omöjligt för henne att arbeta vid lokalenheten och att hon inte hade för avsikt att återkomma till det arbete som arbetsgivaren anvisat.

I juni 1991 tog förbundet kontakt med socialchefen U.R. och uppgav att M.W. ville återgå i arbete. Vidare uppgav förbundet att M.W. kunde tänka sig ett arbete som vårdbiträde. Med anledning av detta kontaktades föreståndaren vid Hässelby gårds servicehus, som förklarade att M.W. skulle kunna beredas arbete vid hemmet. Vid förnyade kontakter med förbundet uppgavs dock att M.W. inte längre var intresserad av arbetet som vårdbiträde.

M.W:s sjukskrivningar oroade företagsläkaren G.N. som försökte få till stånd ett möte med M.W. och samrådsgruppen. Efter flera misslyckade försök hölls ett möte den 23 september 1991. Vid mötet deltog M.W. L.A. representanter för förbundet och försäkringskassan. M.W. upprepade att hon absolut inte tänkte gå tillbaka till arbetet vid lokalenheten. Representanten från försäkringskassan krävde då att M.W. skulle arbetsträna under de fjorton dagar som återstod av den då gällande sjukskrivningen. M.W. accepterade detta men ville själv ordna en plats för arbetsträning inom barnomsorgen. Detta accepterades av L.A. under förutsättning att hon underrättade chefen för barnomsorgen, L.W. om uppgörelsen. Skälet till detta var att det hade fattats ett principbeslut om att M.W. inte skulle få arbeta inom barnomsorgen. M.W. förklarade vid mötet sig införstådd med kravet. Trots detta började hon att arbeta vid en deltidsförskola under två veckor utan att underrätta L.W.

Den 29 november 1991 överlämnades ett krav till M.W. om att hon i fortsättningen skulle styrka sin sjukledighet med läkarintyg från första sjukdagen. Hon var frånvarande från sitt arbete under tiden den 1–12 december 1991 utan att uppvisa något läkarintyg.

M.W:s tjänstgöring vid Hässelby gårds servicehus

Den 5 november 1991 underrättades M.W. och förbundet om att distriktet övervägde att säga tipp M.W. Med anledning av underrättelsen begärde förbundet överläggning med arbetsgivaren. Överläggning hölls den 27 november 1991 och vid denna var L.A. S.S. (förvaltningsjurist och nämndsekreterare), U.N. och representanter från förbundet närvarande. De senare uppgav att M.W. var villig att ta vilket arbete som helst, utom det som administrativ sekreterare. Vidare uppgav de att M.W. var villig att acceptera en lönesänkning. Distriktet förklarade då att man var villig att göra ett nytt försök med M.W. Vid mötet beslöts att M.W. skulle erbjudas ett arbete som vårdbiträde vid ett servicehus.

I enlighet med överenskommelsen tog U.N. kontakt med Y.S. som var föreståndare för Hässelby gårds servicehus, och hörde efter om M.W. under en månads tid kunde ”gå bredvid” ett erfaret vårdbiträde. Y.S. var positiv till detta.

Den 10 december 1991 träffades U.N. M.W. och representanter för förbundet för att diskutera vårdarbetet. Det bestämdes att U.N. skulle boka tid för en träff med Y.S. och detta gjorde hon samma dag. När U.N. på eftermiddagen ringde M.W. och informerade om att man avtalat om ett möte den 11 december var M.W. mycket otrevlig mot henne. M.W. kallade U.N. för dum och korkad och förklarade att arbetet som vårdbiträde inte passade henne. M.W. uppgav vidare att hon inte tänkte komma till mötet som U.N. ordnat med Y.S.

Den 11 december 1991 ringde Y.S. upp U.N. och meddelade att M.W. hade kommit till servicehuset. U.N. åkte då genast dit. Vid mötet, som var avsett att vara ett slags anställningsintervju, gjorde M.W. inte någon som helst ansträngning för att skapa ett gott intryck på Y.S. I stället uppgav M.W. att hon var ”oberäknelig och farlig”. Trots M.W:s beteende träffades en överenskommelse om att M.W. skulle börja arbeta vid servicehuset den 16 december 1991.

M.W. arbetade också där t.o.m. den 25 februari 1992. Under den tid som M.W. arbetade vid servicehuset stod U.N. i kontinuerlig kontakt med Y.S. Y.S. gjorde klart för U.N. att M.W. inte kunde påräkna en fast tjänst, eftersom hon ansågs vara oberäknelig och fylld av aggressioner. Så snart U.N. blivit underrättad om att M.W. inte kunde erhålla en fast tjänst vid servicehuset kontaktade hon chefen för Råcksta sjukhus, M.L. för att ordna en praktikplats vid sjukhuset åt M.W. U.N. försökte även planera ett möte den 27 januari 1992 mellan M.L. och M.W.

Den 22 januari 1992 träffades Y.S. M.W. och U.N. för att utvärdera och diskutera M.W:s tid vid servicehuset. U.N. hade för avsikt vid detta möte även ta upp en diskussion om arbetet på Råcksta sjukhus. M.W. var kritisk mot att Y.S. tilläts närvara. M.W. upplystes om att hon inte kunde påräkna någon förlängning av arbetet på servicehuset. Ett eventuellt arbete på Råcksta sjukhus diskuterades aldrig, eftersom M.W. omgående lämnade lokalen.

Den 24 januari 1992 träffades M.W. och U.N. igen. Vid mötet utsattes U.N. för våld. Kommunen återkommer i det följande till denna händelse.

Den 27 januari 1992 ringde M.W. på eget initiativ upp M.L. och berättade bl.a. att hon var farlig och att hon inte kunde tänka sig att arbeta på Råcksta sjukhus. Efter samtalet var M.L. inte längre intresserad av att ta emot M.W.

Den 28 januari 1992 underrättades M.W. och förbundet om att distriktet övervägde att säga upp M.W. Med anledning av detta besked hölls en överläggning som ägde rum den 13 februari 1992. Vid överläggningen efterhörde förbundet om distriktet kunde acceptera att M.W. fick säga upp sig själv med sex månaders uppsägningstid, och att hon under denna tid inte skulle arbeta. Distriktets företrädare svarade ja på denna förfrågan. Förbundet var vid detta möte av den meningen att distriktet hade uttömt sina skyldigheter i sin egenskap av arbetsgivare för M.W.

Förbundet åtog sig att förmedla anbudet till M.W. och återkomma med ett besked senast den 17 februari 1992. Förbundet återkom emellertid inte inom den avtalade tiden. U.N. försökte då via telefon att få besked från förbundet. Den 24 februari 1992 ringde ombudsmannen J-O.J. upp U.N. och meddelade att M.W. inte var beredd att anta anbudet.

Uppsägningen

Den 25 februari 1992 sade distriktet upp M.W. Uppsägningshandlingen överlämnades till M.W. på servicehuset av L.A. och U.N. M.W. förklarade då att hon från och med den dagen inte tänkte infinna sig på arbetsplatsen. Hon infann sig inte heller därefter.

1.3 Våld och hot om våld

Så som nyss nämnts åkte U.N. den 24 januari 1992 ut till servicehuset i Hässelby gård för att diskutera ett nytt arbete för M.W. vid Råcksta sjukhus. U.N. kom dit först och satte sig i Y.S:s tjänsterum, som hon fått låna, för att vänta. Efter några minuter anlände M.W. som var mycket aggressiv och mycket hotfull. Hon började skälla ut U.N. och sade bl.a. att U.N. endast gick L.A:s ärenden. U.N. försökte ta upp arbetet på Råcksta sjukhus men M.W. svarade att det var helt uteslutet att hon skulle börja arbeta där. M.W. uppgav även att hon skulle sticka kniven i L.A. och U.R. Till slut reste sig M.W. och sprang fram till U.N. och utdelade ett slag som träffade U.N:s ena axel. M.W. vände sig därefter om och sprang därifrån. Till följd av slaget uppkom smärta för U.N. som senare anmälde det inträffade som en arbetsskada.

1.4 Överskridanden av befogenheter

Under är 1991, då M.W. ännu arbetade på lokalenheten, skulle ett antal barnstugor inom distriktet renoveras. Med anledning av dessa renoveringar gav L.A. någon gång i januari M.W. i uppdrag att ta fram och sammanställa ett anbudsunderlag för de aktuella arbetena. Eftersom M.W. inte tidigare hade gjort något liknande arbete ombads hon att till sin hjälp använda förlagor som en annan anställd hade.

Den 28 januari 1991 hade M.W. tagit fram ett arbetsunderlag och kontaktade L.A. Hon krävde att han omedelbart skulle godkänna det utkast som hon hade sammanställt. L.A., som kände till att M.W. inte hade arbetat med arbetsuppgifter på den här nivån tidigare, ville granska underlaget extra noggrant. Han bad henne därför att återkomma och hans sekreterare C.B. bokade en tid till dagen därpå för en genomgång av anbudsunderlaget. När M.W. kom nästa dag förklarade hon att hon redan hade skickat ut anbudsunderlaget till ett antal företag. Med anledning av detta besked försökte distriktet så snart som möjligt underrätta företagen om att anbudsunderlaget inte gällde. Skälen till detta var följande.

Upphandlingen avsåg arbeten värda minst 1 000 000 kr. M.W. hade tidigare bara gjort upphandlingar av städarbeten värda 20 000 kr. Vid upphandling över 400 000 kr beslutar enligt gällande regler socialchefen med kontrasignering av chefen för lokalenheten eller chefen för upphandlingsgruppen. M.W:s utskick av anbudsunderlag stred därför mot gällande regler vid kommunen.

1.5 Arbetsvägran

Den 15 maj 1991 sjukskrev sig M.W. Innan hon sjukskrev sig delade hon ut en skrivelse till vissa anställda inom distriktet. Av skrivelsen framgick att M.W. inte accepterade den tjänst som administrativ sekreterare som hon blivit omplacerad till. Den 5 juni skrev L.A., som redan sagts, ett brev till M.W. och krävde hennes återgång till arbetet efter sjukskrivningens upphörande. M.W. kommenterade detta brev i en skrivelse till M.W. daterad den 7 juni 1991. Av brevet framgick bl.a. att hon ansåg det som ”fullständigt omöjligt” för henne att arbeta vid lokalenheten.

Vid ett möte den 23 september 1991 förklarade M.W. att hon stod fast vid sitt beslut om att inte återgå till arbetet vid lokalenheten.

Under perioden den 1–12 december 1991 uteblev M.W. från arbetet trots att hon inte var sjukskriven. Den 25 februari 1992 sade distriktet upp M.W. Uppsägningstiden var sex månader. I samband med att M.W. delgavs uppsägningsbeskedet meddelade hon U.N. och L.A. att hon inte tänkte infinna sig på arbetsplatsen från och med den 26 februari 1992. Hon gjorde inte heller så. Kommunen gör dock inte gällande att M.W. gjort sig skyldig till arbetsvägran under uppsägningstiden, eftersom distriktet senare gjorde upp med förbundet om att M.W. inte skulle behöva komma till arbetet. Men när M.W. mottog uppsägningen stod detta ännu inte klart, vilket visar att M.W. brustit i respekt för vedertaget sätt att uppföra sig i arbetslivet.

M.W. har således både skriftligen och muntligen förklarat att hon vägrar acceptera det arbete som arbetsgivaren anvisat. Hon har vidare uteblivit från arbetet ett antal dagar utan giltigt skäl.

1.6 Förbundets skadeståndsyrkande

1.6.1 Preskription

Förbundets yrkande om skadestånd är preskriberat enligt bestämmelserna i 41 § första stycket och 42 § anställningsskyddslagen. Enligt dessa bestämmelser skall motparten underrättas av den som vill kräva skadestånd inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs. Uppsägningen, d.v.s. den skadegörande handlingen, skedde den 25 februari 1992. Kommunen skulle därför senast den 25 juni 1992 ha underrättats om skadeståndskravet. Något sådant krav har inte framställts inom den angivna tiden, varför fordringen är preskriberad.

1.6.2 Jämkning

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen inte var sakligt grundad och att yrkandet om skadestånd inte är preskriberat hävdar kommunen att skadeståndet i vart fall skall jämkas till noll med stöd av 38 § anställningsskyddslagen. M.W. har haft stor del i att kommunen bestämde sig för att säga upp henne.

2. Förbundet

2.1 Inledning

M.W. anställdes hos kommunen år 1973. Den yttre ram som kommunen har redogjort för, nämligen vilka anställningar M.W. haft hos kommunen och under vilka tidsperioder hon innehaft dem, vitsordas av förbundet.

Förbundet bestrider dock vad som läggs M.W. till last. Förbundets inställning till de påståenden som kommunen framfört är följande.

2.2 Samarbetsproblem

2.2.1 Tjänstgöringen vid barnstugan

Det eventuella missnöje som fanns vid barnstugan hänförde sig till personalen vid fritidshemsavdelningarna. Personalen vid dessa avdelningar ville att de avdelningarna skulle utgöra en egen enhet som inte var underställd daghemmet. Till detta kom att M.W. krävde att de som arbetade vid fritidshemsavdelningarna även skulle tjänstgöra vid daghemsavdelningarna. Av de missnöjda var det framför allt en fritidspedagog som var särskilt kritiskt inställd till M.W.

När A-C.S. tog kontakt med M.W. fick M.W. aldrig någon klarhet i vad kritiken mot henne bestod i. M.W. skällde aldrig på A-C.S. eller slängde luren i örat på henne.

M.W. deltog vid planeringsdagarna. Hon blev vid dessa så illa berörd av den kritik hon fick ta att hon var tvungen att gå hem. Efteråt mådde hon psykiskt dåligt och var tvungen att sjukskriva sig.

M.W. erbjöds därefter tjänster vid flera olika barnstugor – totalt 12 stycken. Hon kände dock att hon ville pröva på någon annan arbetsuppgift, varför hon accepterade tjänsten som sekreterare åt L.A.

2.2.2 Arbetet vid lokalenheten

Arbetssituationen för A.S.

Arbetet vid lokalenheten gick bra. När M.W. fick veta att A.S. hade erhållit arbetet som vikarierande lokalintendent blev hon dock mycket besviken. Orsaken till besvikelsen var att hon inte hade informerats om detta i förväg. Hon ansåg även att A.S. inte var lika meriterad som hon själv; M.W. hade arbetat på enheten i ett och ett halvt år och A.S. saknade utbildning. Genom att A.S. erhöll tjänsten kom M.W. att ha tre överordnade. M.W. var aldrig elak mot A.S. Den uppdelning som senare gjordes vid enheten av arbetsuppgifterna berodde på att en uppdelning av arbetsuppgifterna var det mest rationella sättet att arbeta på. A.S. slutade på enheten på grund av graviditet.

Arbetssituationen för H.B.

Arbetet vid lokalenheten var under hösten 1991 mycket ansträngande. Orsaken till detta var personalbrist. Vid enheten skulle vid normala förhållanden arbeta fyra–fem personer. Under den här perioden var där dock endast två personer, M.W. och P.S. Arbetsrutinerna vid enheten var bra och de problem som fanns berodde på bristen på personal.

Vid mötet den 17 oktober 1990 fick personalen besked om att H.B. skulle göra en utredning vid enheten. Personalen motsatte sig detta, vilket framfördes av M.W. Hon kom därigenom att föra den övriga personalens talan. När M.W. talat färdigt lämnade personalen mötet. Hon skrek inte vid mötet.

G.H. och hennes ändrade arbetsuppgifter

M.W. hade förmått G.H. – som hon kände sedan tiden vid barnomsorgsenheten – att börja arbeta vid lokalenheten. När G.H. slutade redan efter tre månader blev M.W. därför mycket ledsen. Hon kände sig sviken och var ledsen över att bon blev ensam vid enheten igen. För att lindra sin besvikelse gick M.W. in på G.H:s arbetsrum och plockade ned G.H:s prydnadssaker i en kartong. Det var endast prydnadssaker M.W. plockade ned och inte som det påståtts – arbetsmaterial.

Flytten till Indalsbacken

Personalen vid lokalenheten motsatte sig att flytta till Indalsbacken. Orsaken till personalens motstånd var att enheten inte skulle få plats i de avsedda lokalerna. Personalen tyckte även att lokalerna var dragiga. M.W. argumenterade vid mötet den 13 december 1990 mot en flyttning, men det bestrids att hon skällt ut U.P.

Omorganisationen

M.W. ogillade att S.S. skulle anställas vid enheten. Genom omorganisationen fick M.W. försämrade arbetsuppgifter. M.W. blev arg och kände att hon inte längre ville vara kvar på enheten. M.W. fick motta beskedet om att hon skulle erhålla tjänsten som administrativ sekreterare i samband med att hon var på en konferens den 15 maj 1991. M.W. kände sig då så förödmjukad och förkrossad över detta besked att hon sjukskrev sig. M.W. klarade därefter inte av att samarbeta med L.A.

2.2.3 Tiden efter den 15 maj 1991

Under den efterföljande perioden, d.v.s. våren, sommaren och hösten 1991 ringde U.N. en till två gånger till M.W.

På mötet den 23 september 1991 diskuterades vilka framtida arbetsuppgifter M.W. skulle ha. På grund av de samarbetsproblem som förelåg mellan M.W. och L.A. träffades en överenskommelse om att ordna en ny tjänst för M.W. Vid mötet beslöts även att M.W. skulle arbetsträna genom att arbeta inom barnomsorgen. M.W. bereddes tillfälle att själv ordna en lämplig plats vid någon barnstuga. Hon visste att hon skulle ta kontakt med L.W. för att informera om arbetet. M.W. lyckades dock aldrig få tag på L.W. innan det var dags att börja vid barnstugan.

När M.W. i december 1991 träffade Y.S. för att diskutera arbetet vid Hässelby gårds servicehus medicinerade M.W. Eftersom hon inte visste hur hon kunde reagera på medicineringen uppgav hon för säkerhets skull för Y.S. att hon åt medicin och att hon därför kunde vara farlig, eftersom hon inte kände till verkningarna av medicinen. M.W. ville helst arbeta med hemservice, men hon anvisades en tjänst vid servicehuset. M.W. var mycket populär bland pensionärerna.

2.4 Påståendet om våld och. hot om våld

Vid mötet den 24 januari 1992 med U.N. diskuterades ett arbete vid Råcksta sjukhus. M.W. ansåg att hon fysiskt inte skulle klara av ett sådant arbete. Hon meddelade detta till U.N. När M.W. lämnade rummet klappade hon U.N. på axeln samtidigt som hon tackade nej till det föreslagna arbetet. M.W. utdelade aldrig något slag mot U.N. Inte heller uttalade hon några hotelser.

2.5 Påståendet om överskridande av befogenheter

M.W. genomförde det ålagda arbetet med anbudsunderlagen på samma sätt som hon tidigare utfört liknande arbetsuppgifter. Arbetsuppgiften var inte ny, eftersom hon tidigare hade skött upphandlingar för barnstugor. Hon visade sitt förslag till anbudsunderlag för L.A. och uppfattade det så att har, godkände förslaget och att hon behövde göra endast några smärre justeringar. Hon hade inte fått någon upplysning från arbetsgivaren om hur hon skulle förfara. Om hon skulle anses ha överskridit sin befogenhet har hon i vart fall inte varit medveten om detta.

2.6 Påståendet om arbetsvägran

Förbundet vitsordar att M.W. inte var sjukskriven under tiden den 1–12 december 1991. Däremot bestrider förbundet att hon var olovligen frånvarande från arbetet under denna period, eftersom förbundets företrädare vid sina kontakter med arbetsgivaren hade bibringats den uppfattningen att M.W. inte behövde återgå i tjänst förrän hon erhållit det arbete som skulle ersätta tjänsten som administrativ sekreterare. Förbundets företrädare förmedlade dessa uppgifter till M.W. Till detta kommer att varken L.A. personligen eller någon annan företrädare för arbetsgivaren uttryckligen beordrade M.W. att återgå i tjänst.

2.7 Övriga grunder för förbundets talan

Av 7 § anställningsskyddslagen följer bl.a. att en arbetsgivare inte får grunda en uppsägning enbart på omständigheter som arbetsgivaren känt till mer än en månad innan underrättelsen om uppsägningen lämnades. Denna bestämmelse måste förstås så att arbetsgivaren visserligen får åberopa händelser som ligger längre tillbaka i tiden, men bara om det inträffat någon omständighet av inte bagatellartad beskaffenhet inom den angivna tidsfristen. I annat fall skulle arbetsgivaren kunna kringgå månadsregeln. I detta mål lämnade arbetsgivaren underrättelse om uppsägning den 28 januari 1992. Den händelse som kommunen åberopat inom månadsfristen är den som inträffade den 24 januari 1992, då U.N. påstås ha tilldelats ett slag av M.W. Förbundet hävdar att händelsen den 24 januari är så bagatellartad att kommunen inte på grund av den kan få åberopa vad som i övrigt lagts M.W. till last och som bör till tiden dessförinnan. Under alla förhållanden ligger M.W:s tjänstgöring vid barnstugan så långt tillbaka i tiden att det inte är rimligt att vad som då förevar nu skall beaktas. Till detta kommer att M.W. slutade vid barnstugan år 1986 och först tre–fyra år senare uppstod det nya problemsituationer.

Även om arbetsdomstolen skulle finna styrkt vad kommunen lagt M.W. till last, anser förbundet att kommunen ändå inte haft saklig grund för att säga upp henne. M.W:s handlande har berott på psykiska besvär i form av ångest och panikkänslor. På grund av besvären var M.W. sjukskriven under en längre tid. Även om hon inte uttryckligen förklarat för arbetsgivaren att hon hade dessa besvär måste arbetsgivaren ha insett detta med hänsyn till sjukskrivningarnas längd men även på grund av de sjukintyg som hon lämnade i samband med sjukskrivningarna och i vilka det stod att hon led av psykisk insufficiens. Förbundet gör inte gällande att problemen berott på psykisk sjukdom, men hennes problem har varit att jämställa med sjukdom. Hennes psykiska problem har varit relaterade till arbetet och till det förhållandet att hon inte kunde arbeta med L.A. som chef.

Förbundet gör vidare gällande att arbetsgivaren inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Det har ålegat kommunen att noggrant undersöka om det funnits passande arbetsuppgifter för M.W. på annat håll i kommunen. Förbundet gör gällande att det funnits andra lediga tjänster som M.W. kunnat omplaceras till inom kommunen. Förbundet anser att eftersom problemet i huvudsak beror på att L.A. och M.W. inte kan samarbeta hade en lämplig lösning varit att omplacera M.W. till ett arbete under en annan arbetsledare. Vid bedömningen av omplaceringsskyldigheten måste även beaktas den långa tid som M.W. arbetat i kommunen vid uppsägningstillfället, 19 år, samt att kommunen är en av Sveriges absolut största arbetsgivare.

Förbundet anser vidare att kommunen inte i tillräckligt hög grad har tagit sitt rehabiliteringsansvar. M.W:s beteende har som sagts berott på psykiska problem, vilket även stått klart för arbetsgivaren. Under dessa förhållanden har det ålegat kommunen att vidta rehabiliteringsåtgärder. Även vid denna bedömning måste beaktas M.W:s långa anställningstid och att kommunen är en stor arbetsgivare.

Förbundet bestrider att preskription inträtt vad gäller det i målet framställda skadeståndsyrkandes eller att det finns grund för att jämka det yrkade beloppet.

3. Kommunen

Kommunen bestrider att den s.k. månadsregeln skulle utgöra något hinder för kommunen att åberopa de i målet påtalade händelserna sedan år 1985. Kommunen bestrider att kommunen brustit i sin omplaceringsskyldighet. Kommunen har på flera sätt sökt lösa de problem som förelegat, men någon lösning har inte kunnat komma till stånd beroende på M.W. själv. M.W. har efter omorganisationen av lokalenheten fått tjänst som administrativ sekreterare, men förklarat sig inte intresserad av att fortsätta arbeta på denna enhet. Möjligheterna för henne att fullgöra denna tjänstgöring kvarstod fram till dess hon sades upp. Kommunen vitsordar att omplaceringsskyldigheten i och för sig omfattar hela kommunen, men det har inte funnits några lediga tjänster som M.W. kunnat erbjudas inom andra förvaltningar. Med hänsyn till den misskötsamhet som M.W. gjort sig skyldig till har det inte heller kunnat krävas att kommunen skulle ha erbjudit henne arbete inom andra distrikt. Kommunen anser sammanfattningsvis att det inte förelegat någon skyldighet att göra fler omplaceringsförsök och därmed inte heller någon skyldighet att företa en omplaceringsutredning, eftersom M.W. förkastat lämnade erbjudanden från kommunens sida och dessutom betett sig på det sätt hon gjort.

Kommunen gör vidare gällande att det saknar betydelse om kommunen vidtagit rehabiliteringsåtgärder eller inte. När de nuvarande bestämmelserna om arbetsgivares rehabiliteringsskyldighet infördes i arbetsmiljölagen gjordes inte någon motsvarande ändring av 7 § anställningsskyddslagen. Av detta följer att för det fall en arbetsgivare underlåtit att vidta rehabiliteringsåtgärder får denna underlåtenhet angripas genom arbetsmiljölagens sanktionsmedel, d.v.s. underlåtenheten saknar betydelse för bedömningen av om det förelegat saklig grund eller inte vid uppsägningen. Oavsett hur det förhåller sig härmed har kommunen i vart fall vidtagit tillräckliga rehabiliteringsåtgärder. U.N. har vid flera telefonsamtal med M.W. under våren hösten 1991 sökt få M.W. åter i arbete. M.W:s situation har också tagits upp i samrådsgruppen och företagsläkaren remitterade M.W. i september 1991 till Hässelby-Vällingby psykiatriska mottagning. När M.W. återkom från ett besök vid denna mottagning förklarade hon för arbetsgivaren att hon var frisk. Varken förbundet eller M.W. själv har heller krävt några rehabiliteringsinsatser från kommunens sida.

4. Domskäl

4.1 Tvisten i målet m.m.

Tvisten i målet gäller, om kommunen haft saklig grund för sin uppsägning den 25 februari 1992 av förbundets medlem M.W. från hennes anställning som administrativ sekreterare.

Kommunen har i tvisten åberopat en rad olika händelser från och med år 1985 fram till uppsägningen i februari 1992, och hävdat att M.W:s handlande vid dessa tillfällen sammantaget har varit av så allvarlig art att skäl för uppsägning förelegat.

Förbundet har å sin sida hävdat att uppsägningen inte varit saklig grundad. Den händelse som utlöste uppsägningen, d.v.s. påståendet att M.W. utdelat ett slag mot personalsekreteraren U.N. är enligt förbundet – om den anses styrkt – så bagatellartad att kommunen inte har rätt att lägga den händelsen till grund för uppsägningen och med hänsyn till månadsregeln inte heller påstådda, tidigare inträffade händelser. Vad som läggs M.W. till last är sammantaget ändå inte så allvarligt att kommunen haft rätt att säga upp henne. I vart fall kan kommunen inte lägga hennes handlande till grund för uppsägning, eftersom hennes agerande berott på psykiska besvär av sådan karaktär att de kan jämställas med sjukdom. Kommunen har i vart fall inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet eller sinn skyldighet att vidta åtgärder för att rehabilitera M.W.

Kommunen har – för det fall uppsägningen inte anses sakligt grundad – hävdat att förbundets skadeståndsyrkande enligt 41 § anställningsskyddslagen är preskriberat. För det fall kommunen ändå anses skadeståndsskyldig anser kommunen att skadeståndsbeloppet skall jämkas till noll och i vart fall inte bestämmas till ett högre belopp än 20 000 kr.

Förbundet har bestritt att skadeståndsanspråket är preskriberat och att det föreligger grund för jämkning av skadeståndet.

På begäran av förbundet har förhör under sanningsförsäkran hållits med M.W. Vidare har på förbundets begäran vittnesförhör hållits med f.d. regionombudsmannen vid förbundet H.J. och regionombudsmannen J-O.J. På begäran av kommunen har vittnesförhör hållits med A-C.S. C.W. C.B. L.A. U.N. A.S. (per telefon), H.B. G.H. U.P. U.R. S.S. och Y.S. Vidare har i målet åberopats skriftlig bevisning.

4.2 M.W:s agerande under anställningstiden

Kommunen har i målet noggrant utvecklat de händelser som kommunens åberopat till stöd för sitt uppsägningsbeslut. Vad kommunen härvid tsar uppgett om de olika omständigheter som kommunen lagt M.W. till last tsar i allt väsentligt bekräftats av de personer som på kommunens begäran hörts härom. M.W. har under förhöret med henne berättat i huvudsak i överensstämmelse med vad förbundet anfört till stöd för sin talan.

Vad som kommit fram genom vittnesförhören med L.A., A-C.S. C.W. U.N. A.S. H.B. G.H. U.P. U.R. S.S. och Y.S. visar enligt arbetsdomstolen att det förelegat klara samarbetsproblem mellan M.W. och de personer med vilka hon haft att samarbeta, d.v.s. arbetskamrater och överordnade, och att samarbetssvårigheterna huvudsakligen haft sin orsak i M.W:s beteende. Utredningen visar att M.W. ofta haft obefogade vredesutbrott och skällt ut arbetsledning och anställda samt även i övrigt – så som kommunen gjort gällande – uppträtt på ett sådant sätt mot dessa som inte kan accepteras vare sig på en arbetsplats eller vid sammankomster som syftar till att diskutera och söka lösa uppkomna samarbetsproblem.

Vad gäller händelsen den 24 januari 1992, då M.W. enligt kommunen utövat våld och uttalat hotelser; finner arbetsdomstolen följande utrett. U.N. har vid mötet erbjudit M.W. arbete vid Råcksta sjukhus, men M.W. avvisade erbjudandet. Enligt vad U.N. uppgett var M.W. upprörd under samtalet och sade att hon skulle sticka kniven i L.A. och U.R. U.N. har vidare uppgett att M.W. avslutade mötet genom att resa sig, gå fram till U.N. och utdela ett hårt slag som träffade henne på axeln och som förorsakade henne smärta. M.W. har för sin del uppgett att hon inte minns om hon uttalat några hotelser, men har förklarat att hon gav U.N. en vänskaplig klapp på överarmen när hon gick U.N. har gjort ett mycket tillförlitligt intryck under förhöret med henne. Hon har lämnat klara och trovärdiga uppgifter i de delar hon hörts. Arbetsdomstolen finner därför styrkt att M.W. – så som kommunen påstått – uttalat hotelser och utdelat ett slag. De hotelser som M.W. uttalat har visserligen inte varit av allvarligare slag; genom sina uttalanden får M.W. anses ha gett uttryck snarare för ilska än för hot med reell innebörd. Men även med beaktande härav måste konstateras att uttalanden av det aktuella slaget inte hör hemma på en arbetsplats. Vad så gäller slaget mot U.N. kan fastslås att detta inte utgjort någon bagatellartad handling. M.W:s uppträdande i denna del var klart oförsvarligt och kan givetvis inte accepteras.

Kommunen har inom en månad från denna händelse underrättat M.W. och varslat förbundet om sin avsikt att säga upp henne. Arbetsdomstolen ser därför inget hinder med hänsyn till den s.k. månadsregeln mot att beakta också vad M.W. gjort sig skyldig till i sin anställning före denna dag.

Av de uppgifter L.A. och C.B. lämnat finner arbetsdomstolen vidare utrett att M.W. en dag i januari 1991 uppsökte L.A. för att diskutera ett förslag till anbudsunderlag som hon upprättat, att L.A. ville se underlaget innan det skickades iväg och att hon därför blev tillsagd att återkomma nästa dag för att de då skulle diskutera förslaget samt att M.W. trots detta skickade ut anbudsunderlaget till berörda företag före detta avtalade möte och utan att L.A. givit sitt samtycke därtill. Genom sitt handlande överskred M.W. sin befogenhet.

Kommunen har gjort gällande också att M.W. gjort sig skyldig till arbetsvägran under tiden den 1–12 december 1991. Av utredningen framgår att M.W. vid ett möte som hölls den 27 november 1991 fick besked att kommunen skulle söka efter något annat arbete till henne i stället för tjänsten som administrativ sekreterare. Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta M.W:s uppgifter att hon uppfattade det så att hon fick vara hemma till dess att ett nytt arbete ordnats för henne. Med hänsyn härtill och till att varken L.A. eller någon annan företrädare för arbetsgivaren, såvitt framgår av utredningen, förklarat för M.W. att hon var tvungen att under tiden gå till sina uppgifter som administrativ sekreterare finner arbetsdomstolen inte visat att M.W. gjort sig skyldig till arbetsvägran under den aktuella tiden.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen fram till att M.W. förorsakat samarbetsproblem på det sätt som kommunen gjort gällande. De samarbetssvårigheter som förelåg under den tid M.W. var föreståndare för barnstugan fram till början av är 1990 ligger långt tillbaka i tiden. Hennes handlande under denna tid kan därför tillmätas endast marginell betydelse. Av den förebragta utredningen kan emellertid den slutsatsen dras att M.W. under lång tid gjort sig skyldig till olämpligt uppträdande i sin anställning hos kommunen. M.W:s uppträdande gentemot A.S. H.B. G.H. U.P. U.N. och S.S. samt L.A. hennes våld mot U.N. samt överskridandet av befogenheter i januari 1991, då hon utan lov skickade ut ett anbudsunderlag, utgör sammantaget en misskötsamhet av allvarlig beskaffenhet.

4.3 Saklig grund för uppsägning?

Fråga är då om kommunen också haft saklig grund för att säga upp M.W. Enligt förbundet har M.W:s handlande berott på psykiska besvär. Eftersom M.W. varit sjuk har kommunen enligt förbundet inte haft rätt att säga upp henne. Förbundet har även gjort gällande att kommunen inte fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och inte heller sin omplaceringsskyldighet.

Mot bakgrund av vad kommunen anfört om sitt rehabiliteringsansvar vill arbetsdomstolen inledningsvis erinra om att de nya bestämmelser om arbetsgivares rehabiliteringsansvar som riksdagen beslutade om under år 1991 (SFS 1991:677 och 1040) kan få betydelse vid prövningen i ett enskilt fall av vad som är saklig grund för uppsägning, trots att det utvidgade ansvaret inte kommit till uttryck genom någon ändring i anställningsskyddslagen (se AD 1993 nr 42).

Det är ostridigt i målet att M.W. blev sjukskriven den 15 maj 1991, efter det att lokalenheten omorganiserats och hon anvisats tjänst som administrativ sekreterare där, och att hon var sjukskriven i vart fall fram till och med den 30 november 1991. Det har inte bestritts från kommunens sida att M.W. uppgett att hon lidit av psykiska besvär. Några läkarintyg från denna sjukskrivningsperiod har dock inte företetts i målet. Däremot har förbundet förebringat ett den 24 februari 1993 daterat intyg utfärdat av bitr. överläkaren och legitimerade psykoterapeuten vid Hässelby-Vällingby psykiatriska mottagning E-K.S. Av intyget framgår bl.a. att M.W. år 1991 remitterades till mottagningen av företagsläkaren på grund av kris i samband med konflikter på arbetsplatsen, att M.W. den 11 juli 1991 insattes på Anafranilbehandling och inom någon månad därefter beskrev sig som ångestfri samt att M.W. när intyget utfärdades led av en ”enkel fobi enligt DSM III-R 300.29”.

Beträffande händelseutvecklingen efter den 15 maj 1991 visar utredningen i målet följande.

Av L.A:s och U.N:s uppgifter framgår att U.N. efter det att M.W. sjukskrevs i maj 1991 vid flera tillfällen ringde till M.W. och framhöll att det var viktigt att hon återgick i arbete, men att samtalen inte ledde till något resultat. M.W. vägrade att återkomma till lokalenheten som administrativ sekreterare. Enligt vad M.W. uppgett kände hon sig degraderad när det blev bestämt att S.S. skulle bli samordnare på lokalenheten. Hon kunde därför inte tänka sig att återvända till den enheten. Hon ansåg inte heller att hon kunde arbeta med L.A.

Den 23 september 1991 hölls ett möte med samrådsgruppen. Av ett protokoll från mötet framgår bl.a. att man från Försäkringskassans sida krävde att M.W. skulle arbetsträna under de fjorton dagar som då återstod av hennes sjukskrivning samt att företagsläkaren skrivit remiss för att hjälpa M.W. att få kontakt med psykolog eller psykiater och att han beräknade att M.W. skulle få en tid inom fjorton dagar. Det är ostridigt att M.W. som ett resultat av detta möte efter eget förslag kom att arbetsträns en tid på en barnstuga. Det bör här anmärkas att kommunen och M.W. ostridigt varit överens om att hon inte fortsättningsvis skulle ha någon tjänst vid en barnstuga. Enligt U.N. uppgav M.W. sedan hon besökt Hässelby-Vällingby psykiatriska mottagning att hon inte hade några stora psykiska problem och att hon hade fått medicin. C.

Av utredningen framgår också att M.W. i mitten av december 1991 började arbeta på Hässelby gårds servicehus som vårdbiträde genom att ”gå bredvid” en annan anställd. Arbetet hade skaffats fram av U.N. sedan M.W. förklarat att hon var villig att ta vilket arbete som helst utom det på lokalenheten och att hon var intresserad av att arbeta som vårdbiträde. Av de uppgifter U.N. och servicehusets föreståndare Y.S. lämnat under förhören framgår dock att detta arbete inte föll väl ut. Enligt Y.S. vågade de anställda inte lämna M.W. ensam hos pensionärerna. M.W. var aggressiv och enligt U.N. ansåg man att M.W. var en ”vandrande bomb”.

När det stod klart att M.W. inte kunde påräkna något arbete vid servicehuset undersökte U.N. enligt vad hon själv uppgett, på uppdrag av socialchefen U.R. möjligheterna att skaffa M.W. någon annan praktikplats. U.N. har om detta uppgett följande. Den 22 januari 1992 träffade hon tillsammans med Y.S. M.W. för att utvärdera tiden på servicehuset. U.N. hade också för avsikt att prata med M.W. om en praktikplats på Råcksta sjukhus. M.W. blev dock mycket upprörd vid mötet som blev kortvarigt. Hon reste sig upp och sade att ”det var då själva fan att U.N. alltid måste ha någon att hålla i handen när hon skulle diskutera med henne”. Därefter lämnade M.W. rummet. Ett nytt möte bestämdes därefter till den 24 januari. M.W. kom och var väldigt arg, kanske mer än vid det föregående mötet. Hon förklarade att hon absolut inte ville till Råcksta, som hon ansåg låg för avigt till. Även detta möte blev kort och avslutades med att M.W. uttalade hot mot L.A. och U.R. samt reste sig och slog till U.N. på axeln.

Efter denna händelse underrättade kommunen M.W. och förbundet om att kommunen avsåg att säga upp M.W. Enligt vad J-O.J. uppgett ansåg man från förbundets sida att arbetet som vårdbiträde, framför allt på Råcksta sjukhus, var väl tungt för M.W. och att hon borde få något annat administrativt arbete än det som kommunen anvisat.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av den förebragta utredningen framgår att kommunen under sommaren och hösten 1991, då M.W. var sjukskriven, gjort ansträngningar för att få M.W. åter i arbete. Från företagsläkaren har M.W. erhållit remiss till en psykiatrisk mottagning. Den i målet förebragta utredningen vad gäller hennes psykiska besvär ger inte stöd för att hennes samarbetsproblem med chefer och arbetskamrater har sin orsak i psykiska besvär av så djupgående karaktär att kommunen på grund härav skulle vara förhindrad att säga upp henne. Några brister i kommunens rehabiliteringsansvar ger utredningen inte belägg för.

Såvitt utredningen visar har M.W. inte varit sjukskriven sedan december 1991. Hon har under tiden efter det att sjukskrivningen upphört visat sig olämplig som vårdbiträde på Hässelby gårds servicehus och hon har avböjt ett erbjudande om arbete på Råcksta sjukhus. Hon har bemött kommunens ansträngningar för att finna alternativa arbetsuppgifter på ett ogrundat negativt sätt och avslutat sina kontakter med U.N. genom att tilldela henne ett slag på axeln. Annat har inte kommit fram än att M.W. hade möjligheter att gå till tjänsten som administrativ sekreterare på den omorganiserade lokalenheten fram till dess uppsägningen ägde rum. M.W. har dock bestämt sig för att inte utnyttja denna möjlighet till fortsatt anställning i kommunen. Det har inte kommit fram något beaktansvärt skäl varför M.W. vägrade godta det arbetet. Kommunen kan med hänsyn härtill inte anses ha brustit i någon omplaceringsskyldighet.

Med beaktande främst av de samarbetssvårigheter som M.W. visat under sin tjänstgöring i kommunen under år 1991 och senare, hennes vägran att fortsätta tjänstgöringen på lokalenheten som administrativ sekreterare, hennes negativa attityd till kommunens ansträngningar för att finna alternativa arbetsuppgifter samt det våld hon utövat mot U.N. finner arbetsdomstolen att kommunen haft saklig grund för att säga upp M.W. Förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför ogillas. Oavsett om förbundet förlorat sin rätt att föra talan om skadestånd eller inte, skall därmed även förbundets skadeståndstalan ogillas.

4.4 Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall förbundet förpliktas ersätta kommunens rättegångskostnader.

Kommunen har yrkat ersättning för dels ombudsarvode med 78 500 kr, dels kostnader för vittnes inställelse till huvudförhandlingen med 176 kr. Det är upplyst att mervärdeskatt ingår i ombudsarvodet med 6 600 kr. Kommunen har vitsordat att den är registreringsskyldig för mervärdeskatt.

Förbundet har riktat invändning mot kommunens yrkande om ersättning för mervärdeskatt men i övrigt vitsordat ersättningsskyldighet för uppgivna kostnader.

Med hänsyn till vad kommunen uppgett utgår arbetsdomstolen ifrån att kommunen inte har någon slutlig kostnad för mervärdeskatt (jfr AD 1992 nr 24 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 27). Ersättningen till kommunen för rättegångskostnader skall därför inte innefatta ersättning för denna skatt.

5. Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Lärarförbundets talan.

2. Lärarförbundet förpliktas att ersätta Stockholms kommun för dess rättegångskostnader med sjuttiotvåtusensjuttiosex (72 076) kr, varav 71 900 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993‑12‑15, målnummer A‑306‑1992

Ledamöter: Nina Pripp, Marianne Tejning (revisionssekreterare i Högsta domstolen, tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Inger Mattsson Kasserud, Göran Karlsson och Jarl Karlsson. Enhälligt.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter