AD 1995 nr 112

Allmänt om tvisten

Staden vill få klarlagt att de omtvistade bestämmelserna i § 30 mom. 2 och 3 i AB 89 innebär en rätt för staden att ensam avgöra vilken kompensationsform – ledighet eller pengar – som skall utgå till en deltidsanställd arbetstagare vid tjänstgöring på fridag, dvs. lördag, söndag eller helgdag som inte är ordinarie arbetstid.

Förbundet å sin sida har genstämningsvis fört in i målet frågan om arbetstagaren enligt § 30 mom. 2 har en rätt att välja ledighet i stället för kontant ersättning som kompensation för övertidsarbete i allmänhet.

Arbetsdomstolen väljer att först ta upp frågan om bestämmanderätten när kompensation skall utgå för övertidsarbete i allmänhet.

Avtalsbakgrunden såvitt gäller kompensation för övertidsarbete i allmänhet

Kollektivavtalsregler om kompensation till arbetstagaren för utfört övertidsarbete kan i det hänseende som tvisten aktualiserar sägas ha utvecklats i tre steg.

Det första steget utgörs av bestämmelser från år 1965. Vid den tiden fanns skilda allmänna bestämmelser för arbetare och för tjänstemän, ABK respektive ABT. Enligt reglerna i ABK (§ 11 mom. 5) kunde kompensation för övertidsarbete utgå endast i pengar. För tjänstemän däremot kunde enligt ABT kompensation utgå i form av ledighet eller pengar (§ 23 mom. 3 första stycket). Avtalet innehöll utöver denna bestämmelse även särskilda regler om hanteringen av övertidskompensationen (§ 23 mom. 4 sista stycket). Enligt dessa skulle kompensation i första hand utgå i form av ledighet. Vidare angavs att om ledighet inte kunde beredas senast under kalendermånaden näst efter den, under vilken den intjänats, tjänstemannen hade rätt att i stället uppbära kontant ersättning, om inte annat överenskommits.

I ett andra steg infördes år 1970 ändrade bestämmelser om kompensation för övertidsarbete i ABT (§ 18 mom. 1). Såvitt är av betydelse för tvisten innebär 1970 års ändring att reglerna om hanteringen av kompensationen fick utgå utan att ersättas av några nya regler. Kompensationsreglerna i ABT enligt 1970 års lydelse anger alltså endast att kompensation för övertidsarbete utgår i form av ledighet eller pengar. Reglerna har en lydelse som nära ansluter till de i målet omtvistade reglerna i § 30 mom. 2 i AB 89.

Som ett tredje steg genomfördes år 1980 gemensamma allmänna bestämmelser för arbetare och tjänstemän genom AB 80. Reglerna om kompensation för övertidsarbete i AB 80 har i huvudsak samma lydelse som motsvarande bestämmelser i ABT från år 1970 och i § 30 mom. 2 i AB 89.

Det anförda betyder att lydelsen av kompensationsreglerna, såvitt är av betydelse för tvisten, har ändrats endast vid ett tillfälle, nämligen år 1970. Genom tillkomsten av AB 80 ändrades inte ordalagen men däremot utsträcktes tillämpningsområdet i och med att reglerna blev gällande också på arbetarområdet.

Till det anförda skall fogas anmärkningen att det i 1970 års ABT-regler och i AB 80 anges att ledighet eller kontant ersättning ”utgår”, medan motsvarande uttryck i AB 89 är ”utges”.

Vidare skall understrykas att arbetsdomstolen vid redovisningen för avtalsbakgrunden har bortsett från sådana ändringar som saknar betydelse för tvisten.

Den närmare betydelsen av reglerna om kompensation för övertidsarbete i 1965 års ABT

Efter ordalagen innebar reglerna om kompensation för övertidsarbete i 1965 års ABT såvitt är av intresse för tvisten följande. Förstahandsalternativet vid kompensation för övertidsarbete var ledighet. Tjänstemannen hade inte rätt att i stället välja pengar. Kontant ersättning som kompensation för övertidsarbete kunde enligt avtalslydelsen utgå endast om arbetsgivaren inte lade ut ledigheten senast under kalendermånaden näst efter den under vilken den inarbetats och ej annat överenskommits.

I målet har ingen som helst utredning förebringats som ger stöd för att bestämmelserna om kompensation för övertidsarbete i 1965 års ABT skulle ha haft en annan innebörd än som framgår av ordalagen enligt vad nu beskrivits. Enligt arbetsdomstolens mening föreligger inte grund för att göra annat antagande än att ordalagen på ett riktigt sätt speglar bestämmelsernas innebörd.

Det nu anförda utesluter självfallet inte att verkligheten kan ha tett sig annorlunda. Det naturliga är att frågan om kompensation för övertidsarbete i praktiken löses i samförstånd mellan arbetsledning och arbetstagare, varför en avtalsreglering inte får någon reell betydelse i det dagliga livet. Tjänstemännen själva kan mycket väl ha uppfattat situationen på det sättet under den tid 1965 års kompensationsregler gällde att en valrätt förelåg för den berörda arbetstagaren.

Den närmare betydelsen av 1970 års ändring av reglerna i ABT om kompensation för övertidsarbete

Såsom belysts i det föregående innebar 1970 års ändring av reglerna om kompensation för övertidsarbete att dessa i huvudsak fick den lydelse som de nu omtvistade bestämmelserna har i AB 89. Såvitt är av intresse för tvisten anges att kompensation för övertidsarbete utgår med ledighet eller pengar.

Det förtjänar att framhållas att bägge parter har ägnat 1970 års regeländring en mycket underordnad uppmärksamhet i målet och att de synes vilja uppfatta ändringen närmast som sakligt sett utan betydelse. Detta skall ställas mot iakttagelsen att ändringen dock innebär att de utförliga reglerna i 1965 års ABT om hanteringen av övertidskompensationen slopades. Kvar stod regler som måste betecknas som ytterst knapphändiga.

Staden har sammanfattningsvis anfört följande rörande bakgrunden till 1970 års regeländring. Tidigare bestämmelser ansågs styra arbetsgivaren alltför hårt. Detta bedömdes inte vara önskvärt i alla lägen. Regeln om hur övertidskompensation skulle hanteras togs därför bort. Detta ledde till – har staden anfört – att arbetsgivaren själv fick större utrymme att bestämma i vilken form kompensationen för övertid skulle utges.

Arbetsdomstolen konstaterar att stadens redogörelse inte innefattar uppgifter om några överväganden från parternas sida om vilka regler för övertidskompensationens hantering som skulle gälla fortsättningsvis. Det ligger nära till hands att uppfatta redogörelsen på det sättet att parterna den gången bedömde det som obehövligt att i avtalet ha uttryckliga regler om hanteringen av kompensationen.

Förbundet har för sin del inte lämnat några motsvarande upplysningar angående tillkomsten av regeländringen. Förbundet får emellertid uppfattas på det sättet att förbundet bestrider att bakgrunden till ändringen var den som staden angivit. Förbundets inställning synes vara att den reglering som kom att gälla i och med 1970 års ändring innebar att arbetstagaren hade rätt att välja om övertidsarbete skulle kompenseras med ledighet eller med pengar. Det är oklart huruvida förbundet menar att detta innebar någon ändring i förhållande till vad som gällde enligt 1965 års ABT.

Ingendera parten har åberopat någon bevisning i frågan om hur det gick till när 1970 års regeländring kom till stånd. De personer som har hörts upplysningsvis i målet rörande bl.a. avtalsbakgrunden – C.S. och J.S. – har inte redovisat någon kännedom om tillkomsten av 1970 års avtalsändring. Några dokument som är ägnade att belysa vad som förekom har inte företetts.

Enligt arbetsdomstolens mening finns i och för sig knappast anledning att betvivla att arbetsgivarsidan hade det av staden nu uppgivna syftet med avtalsändringen och även ansåg att slopandet av hanteringsreglerna innebar att arbetsgivaren erhöll ett vidgat utrymme för att bestämma den form i vilken kompensationen för övertidsarbetet skulle utgå. En fråga som inställer sig är emellertid om arbetstagarsidan blev upplyst härom inför avtalsslutet eller om den sidan ändå hade anledning att inse den nya regleringens avsedda innebörd. Den sakframställning som staden har lämnat på denna punkt klarlägger inte att det skulle förhålla sig på det sättet.

I brist på utredning som ger stöd för annat antagande utgår arbetsdomstolen från att parterna vid genomförandet av 1970 års ändring ansåg att särskilda regler om hanteringen av övertidskompensationen var obehövliga och att de inte ägnade någon särskild uppmärksamhet åt frågorna i vad mån och i förekommande fall på vilket sätt rätten att välja form för övertidskompensationen kunde anses avtalsreglerad fortsättningsvis.

Någon klargörande utredning om hur avtalsparterna efter genomförandet av 1970 års ändring uppfattat frågan om bestämmanderätten i fråga om formen för kompensation vid övertidsarbete finns inte tillgänglig.

Påverkade tillkomsten av AB 80 innebörden av reglerna om kompensation för övertid?

Som belysts i det föregående överfördes 1970 års regler i ABT om kompensation för övertid i huvudsak oförändrade till AB 80. Tillkomsten av AB 80 innebar otvivelaktigt att en ny ordning kom att gälla på arbetarområdet. En tidigare inte föreliggande möjlighet att erhålla kompensation för övertid i form av ledighet kom att införas.

Den i detta mål intressanta frågeställningen är emellertid om reglerna i AB 80 fick en ändrad innebörd i jämförelse med vad som tidigare gällt på ABT-området. Det förhållandet att ordalagen, såvitt är av betydelse för tvisten, är desamma i ABT i 1970 års lydelse och i AB 80 talar givetvis med styrka för att också innebörden är densamma. Det kan dock inte uteslutas att avtalsparterna vid tillkomsten av AB 80 blev ense om en innebörd hos bestämmelserna som är en annan än den som tidigare gällde på tjänstemannaområdet.

I målet har utsagor som angår den nu berörda frågeställningen lämnats av C.S. och J.S. som företrädde Kommunförbundet respektive Kommunalarbetareförbundet vid de förhandlingar som föregick tillkomsten av AB 80 (jfr sammanfattningen av deras utsagor i domsbilagan). C.S. har bl.a. berättat att Kommunalarbetareförbundet genom J.S. tog upp reglerna om kompensation för övertidsarbete och förde ett resonemang som byggde på att en på visst sätt utformad valrätt borde föreligga för arbetstagaren. C.S. skulle då ha erinrat J.S. om den innebörd ABT-bestämmelserna hade enligt praxis och tillämpning, dvs. att arbetsgivaren hade rätt att avgöra om kompensationen för övertidsarbete skulle utgå i form av ledighet eller pengar. Kommunalarbetareförbundet skulle därefter enligt C.S. inte ha återkommit i frågan under förhandlingarna. J.S. har för sin del angivit att parterna under förhandlingarna blev ense om att bestämmelserna innebar att arbetstagaren hade rätt att välja ledighet eller pengar.

Enligt arbetsdomstolens mening är inte möjligt att på grundval av dessa utsagor dra några slutsatser av betydelse för fastställandet av avtalsinnehållet och detta gäller såväl de tidigare reglerna i ABT som de nya reglerna i AB 80.

I sammanhanget är emellertid av avgörande betydelse att parterna i målet bägge har intagit den ståndpunkten att innebörden av de aktuella kompensationsreglerna inte ändrades i samband med tillkomsten av AB 80. En annan sak är att de är oense om innebörden av reglerna.

Arbetsdomstolens tolkning av reglerna i § 30 mom. 2 i AB 89 om kompensation för övertid

Vad som förut har anförts ger följande utgångspunkter för tolkningen av reglerna i § 30 mom. 2 i AB 89 om kompensation för övertid:

1. Enligt 1965 års regler i ABT hade tjänstemannen inte någon avtalsenlig rätt att välja kontant ersättning som kompensation för övertidsarbete. Enligt reglerna om hanteringen av övertidskompensationen var ledighet den form som i första hand skulle användas och tjänstemannen kunde alltså inte motsätta sig att få ledighet som kompensation för det utförda övertidsarbetet.

2. Reglerna om kompensation för övertidsarbete fick sin i målet omtvistade lydelse redan genom en ändring år 1970 i ABT. Ändringen innebar, såvitt är av betydelse för tvisten, att tidigare gällande regler om hanteringen av övertidskompensationen slopades utan att ersättas av några nya regler. Enligt 1970 års lydelse angavs endast att kompensation skulle utgå i form av ledighet eller pengar.

3. Någon gemensam partsavsikt vid tillkomsten av 1970 års kompensationsregler rörande rätten att välja form för övertidskompensation har inte kunnat påvisas. Det måste antas att frågan inte ägnades någon särskild uppmärksamhet.

4. Det finns ingen grund för att anta och har heller inte påståtts i målet att kompensationsreglerna i ABT i 1970 års lydelse erhöll någon ändrad innebörd genom tillkomsten av AB 80 eller eljest under mellantiden eller i och med antagandet av AB 89.

Arbetsdomstolen konstaterar att det vid en bedömning från de sålunda angivna utgångspunkterna blir av särskild betydelse – såsom ofta är fallet i tvister om tolkning av kollektivavtal – hur den omtvistade avtalsregeln är att uppfatta ur språklig synvinkel. Vad kan läsas ut av ordalagen rörande rätten att välja form för övertidskompensation? Den exakta lydelsen – med uteslutande av de för tolkningen betydelselösa orden – är följande: ”För övertidsarbete - - - utges kompensation - - - med - - - ledighet eller med belopp - - -.” En med den språkliga betydelsen sammanhängande fråga är i vad mån kollektivavtalsinnehållet i övrigt är ägnat att belysa avtalsinnehållet i omtvistat hänseende.

Från stadens sida har gjorts gällande att användandet av ordet ”utges” tyder på att det är den som skall utge kompensationen, dvs. arbetsgivaren, som har valmöjligheten. Förbundet har bestritt att avtalstextens ordalydelse stödjer stadens ståndpunkt i tolkningsfrågan.

Det låter säga sig att, om det ankommer på någon att utge något och flera alternativa sätt för prestationens fullgörande uppställs, det ligger nära till hands att anse att det är den presterande som väljer mellan alternativen. Tillämpas detta synsätt på det aktuella fallet, skulle saken kunna uttryckas exempelvis enligt följande. Genom att arbetsgivaren beordrat arbetstagaren att utföra övertidsarbetet, har arbetsgivaren ådragit sig en skyldighet att utge kompensation härför till arbetstagaren. Två alternativ uppställs för fullgörandet av denna skyldighet, nämligen utgivande av ledighet eller pengar, och när ingen reglering av valrätten finns skulle det vara arbetsgivaren såsom den presterande som väljer.

Det nu anförda sättet att resonera innebär emellertid inte att arbetsgivarens valrätt utläses ur själva avtalstexten. Denna har inte en lydelse som ger någon ledning i frågan om hur valet skall gå till. Arbetsgivaren kan ju sägas ”utge” ledigheten eller den kontanta ersättningen även för det fall att det är arbetstagaren som står för valet. Anser man sig kunna konstatera att arbetsgivaren har valrätten i egenskap av den presterande, har man i själva verket hämtat stöd för detta utanför själva avtalstexten i en grundsats om den presterandes rätt att välja sättet att fullgöra prestationen, om flera alternativ står till buds. Som kommer att påvisas i det följande, föreligger inte grund för att anse att en sådan grundsats gäller för den aktuella situationen.

Mot att som staden anfört tillmäta ordet ”utges” någon särskild betydelse i tolkningshänseende talar dessutom enligt arbetsdomstolens mening med viss styrka att omständigheterna ger stöd för att det inte har förekommit några speciella överväganden från parts sida bakom ordvalet. Sålunda bör framhållas – såsom också påpekats i det föregående – att det i ABT i 1970 års lydelse och för övrigt även i AB 80 står ”utgår” i stället för ”utges”. Ordet utgår, som inte rent språkligt utpekar den presterande, har sedermera ersatts med ordet utges. Domstolen förutsätter i brist på utredning om något annat att textändringen tillkom för att modernisera den språkliga utformningen utan avsikt att ändra innebörden.

Vad som nu har anförts innebär sammanfattningsvis att det inte kan anses framgå av ordet ”utges” att arbetsgivaren är tillförsäkrad valrätten när det gäller att kompensera övertidsarbetet. Inte heller på annat sätt framgår detta av den språkliga avfattningen. Lika säkert är att det av avtalstexten inte kan utläsas att valrätten tillkommer arbetstagaren.

I anslutning till det sist anförda skall beröras vad som från förbundets sida har anförts angående de allmänna avlöningsbestämmelserna i § 13 i AB 89. Förbundet har gjort gällande att dessa bestämmelser bygger på att arbetstagaren äger åtnjuta avlöningsförmåner för bl.a. övertidsarbete och att detta stöder förbundets uppfattning att huvudregeln är att lön skall utgå för arbetet. Häremot har staden invänt att de åberopade bestämmelserna innefattar en definition av vad som avses med avlöningsförmåner. Enligt denna definition utgör kompensation för övertidsarbete en avlöningsförmån. Av § 30 framgår att denna förmån kan utges antingen i form av ledighet eller genom kontant ersättning. Staden har framhållit att de allmänna avlöningsbestämmelserna inte reglerar i vilken form en avlöningsförmån skall utges och inte heller anger att arbetstagaren alltid har rätt att erhålla en sådan förmån i pengar.

Arbetsdomstolen finner på de av staden anförda skälen att bestämmelserna i § 13 inte kan tillmätas den betydelse som förbundet har velat göra gällande.

I målet har berörts betydelsen av arbetsgivarens arbetsledningsrätt för frågan om bestämmandet i vilken form övertidsarbete skall kompenseras. I tvisteförhandlingar och även i arbetsdomstolen har från arbetsgivarsidan anförts att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet skulle innefatta rätten att bestämma huruvida ledighet eller pengar skall utges som kompensation för övertidsarbete.

Förbundet har för sin del framfört uppfattningen att rätten att välja ledighet eller pengar som kompensation för övertidsarbete över huvud taget inte faller under arbetsgivarens arbetsledningsrätt. I anslutning till detta uttalande har förbundet understrukit att förbundet menar att arbetstagarens rätt att välja kompensationsledighet inte betyder att arbetstagaren kan avgöra när ledigheten skall infalla. Det är arbetsgivaren – har förbundet uttalat – som ensidigt råder över kompensationsledighetens förläggning.

Frågan hur man skall se på den nu berörda arbetsledningsfrågan har onekligen intresse för tolkningen av kompensationsregeln i § 30 mom. 2. Arbetsdomstolen har följande syn på denna fråga. Bestämmandet över formen för övertidskompensationen synes enligt domstolens åsikt böra uppfattas som en arbetsledningsfråga men bara till en del. Arbetsgivaren innehar otvivelaktigt som ett led i rätten att leda och fördela arbetet befogenheten att avgöra i vad mån arbete skall utföras under ordinarie arbetstid. En rätt för arbetstagaren att välja ledighet som kompensation för övertidsarbete kan emellertid sägas innebära att arbetsgivaren i motsvarande mån frånhändes förfoganderätten över arbetstiden. Detta skulle vara uppenbart om arbetstagaren kunde avgöra när ledigheten skulle tas ut. Men även den mera begränsade befogenheten för arbetstagaren att påfordra att få vara ledig under ordinarie arbetstid vid tidpunkt som arbetsgivaren finner lämplig synes principiellt vara att se som en inskränkning i arbetsledningsrätten. Arbetsgivaren har ju då inte den fulla förfoganderätten över arbetstiden. Arbetsdomstolen anser alltså att arbetsgivaren med stöd av arbetsledningsrätten kan motsätta sig en begäran från arbetstagaren om ledighet som kompensation för övertidsarbetet. Detta betyder givetvis inte att arbetsgivaren har en full handlingsfrihet. Exempelvis föreningsrättens grundsatser och diskrimineringsregler sätter gränser för arbetsgivarens handlande. Men i princip bestämmer arbetsgivaren med stöd av arbetsledningsrätten, om ledighet kan beredas.

Däremot kan arbetsgivaren inte på arbetsledningsrätten grunda en befogenhet att bereda arbetstagaren ledighet under ordinarie arbetstid mot hans eller hennes vilja. En sådan åtgärd från arbetsgivarens sida innebär nämligen i realiteten att arbetstagaren befrias från tjänstgöring under ordinarie arbetstid utan att få någon ersättning härför. Lön utgår visserligen för ledighetstiden men åtgärden innebär ett motsvarande ianspråktagande av ett intjänat övertidstillgodohavande. Ett särskilt stöd i avtalet krävs härför. Ett sådant avtalsstöd kan vara just en regel att arbetsgivaren har rätt att kompensera övertidsarbete med ledighet. Men rätten att leda och fördela arbetet räcker alltså inte som avtalsgrund.

Det anförda innebär att arbetsgivaren med stöd av arbetsledningsrätten kan motsätta sig att övertidsarbete kompenseras med ledighet och därigenom föranleda att arbetet ersätts med pengar. Däremot kan arbetsgivaren inte genom ett arbetsledningsbeslut bereda arbetstagaren ledighet, om denne påfordrar kontant ersättning.

En granskning från arbetsledningssynpunkt av frågan om rätten att bestämma form för övertidskompensationen ger som framgår av det anförda inte något stöd för att tolka in en sådan rätt för arbetsgivaren i § 30 mom. 2 i AB 80.

Det skall tilläggas att det enligt domstolens mening inte finns skäl att tillmäta någon betydelse i tolkningshänseende vad som förekom från SACO:s sida i 1980 års avtalsrörelse. Detta följer redan av det förhållandet att motiven för SACO:s agerande inte är belysta och det därför inte är möjligt att dra några slutsatser om hur SACO vid den tiden uppfattade den aktuella avtalstexten. Inte heller vad som förekommit vid några åberopade tvisteförhandlingar ger något påtagligt bidrag till tolkningsfrågan.

Slutsatsen av vad som nu har anförts i tolkningsfrågan blir att arbetsgivaren inte har någon på § 30 mom. 2 i AB 89 grundad rätt att ensam avgöra i vilken form övertidskompensation skall utgå och att någon valrätt inte heller föreligger för arbetstagaren.

I klarhetens intresse vill arbetsdomstolen dock framhålla att den genomförda analysen av rättsläget visar att vardera parten kan framtvinga kompensation i form av kontantersättning genom att parten har rätt att motsätta sig att ledighet läggs ut. Som påvisats i det föregående följer detta av avtalsinnehållet men inte av § 30 mom. 2.

Arbetsdomstolens tolkning av reglerna i § 30 mom. 2 och 3 i AB 89 om kompensation till deltidsanställd för tjänstgöring på fridag

I föregående avsnitt har arbetsdomstolen kommit fram till att varken arbetsgivare eller arbetstagare har någon rätt att ensam avgöra kompensationsform vid övertidsarbete. Av detta ställningstagande följer att någon ensidig bestämmanderätt inte heller föreligger i den situationen att deltidsanställd skall kompenseras för tjänstgöring på fridag.

Arbetsdomstolens ställningstagande till yrkandena i målet; rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till vad som anförts i det föregående att såväl stadens som förbundets fastställelsetalan skall avslås.

Vardera parten är förlorande part såvitt avser den av parten instämda fastställelsetalan. Omständigheterna är sådana att vardera parten själv skall svara för sina rättegångskostnader.