: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1993 nr 3

| | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | | | |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1993 nr 3

Sammanfattning:

Fråga om arbetstagare gjort sig skyldiga till olovlig stridsåtgärd genom nedsättning av arbetstakten, s.k. maskning. Även fråga om en lokal arbetstagarorganisation medverkat till stridsåtgärd och underlåtit att verka för dess upphörande.

Dom meddelad : Onsdagen den 20 januari 1993

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 272/91 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

SAF

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

TCO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

[ 1 av 7 ]
Andel skiljaktiga ledamöter : 14,3% ( 1 / 7 st. )
[ 3 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 / 7 st. )
[ 1 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 41 §, 42 § och 43 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1988 nr 22 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1988 nr 34 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Anförda förarbeten : Prop. 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m.m. [ pdf | ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1993 nr 3 ( 1 st. ): AD 2018 nr 14

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

Arbetsdomstolen förklarar att de av de 35 instämda arbetstagarna under tiden fr.o.m. vecka 26 t.o.m. vecka 45 år 1991 vidtagna stridsåtgärderna i form av s.k. maskning vid arbetsplatserna Ravinen 1, 2 och 3 i Ödåkra respektive Fönsterbågen i Bårslöv var otillåtna enligt 41 § medbestämmandelagen.

Arbetsdomstolen förpliktar var och en av de i domsbilagorna A och B upptagna arbetstagarna att betala skadestånd till Skanska Syd AB med tvåhundra (200) kr.

Byggförbundets emot Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 4 i Helsingborg riktade yrkanden avslås.

Parterna skall på ömse sidor själva svara för sina rättegångskostnader.

Referat ( AD 1993 nr 3 ) :

Parter:

Byggförbundet

mot

Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 4 i Helsingborg, vissa arbetstagare vid arbetsplatsen Fönsterbågen i Bårslöv 1) samt vissa arbetstagare vid arbetsplatsen Ravinen 1, 2 och 3 i Ödåkra 1)

Mellan Byggförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) gäller genom en den 7 juni 1991 träffad överenskommelse för tiden den 1 februari 1991 t.o.m. den 31 mars 1993 det sedan tidigare mellan samma parter träffade byggnadsavtalet med vissa ändringar. Skanska Syd AB (bolaget) är genom medlemskap i Byggförbundet bundet av detta avtal. Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 4 (avdelningen) är ansluten till SBAF och därmed bunden av avtalet. Även de hos bolaget anställda medlemmarna i SBAF är bundna av avtalet.

Bolaget, som är dotterbolag till Skanska AB, bedriver byggverksamhet i södra Sverige, bl.a. genom en byggnadsavdelning i Helsingborg. Bl.a. har bolaget uppfört bostäder vid arbetsplatserna Fönsterkarmen och Fönsterbågen i Bårslöv samt Ravinen 1, 2 och 3 i Ödåkra. För arbetsplatserna Fönsterkarmen samt Ravinen 1 och 2 hade ackordsöverenskommelser i enlighet med byggnadsavtalets regler härom träffats mellan bolaget och avdelningen. Lokala förhandlingar hölls om ackordspris på arbetsplatserna Ravinen 3 den 2 maj 1991 och Fönsterbågen den 7 maj 1991. Uppgörelser kunde inte träffas. Centrala förhandlingar hölls sedan beträffande Ravinen 3 den 17 juni och beträffande Fönsterbågen den 18 juni 1991. Inte heller då kunde några ackordsöverenskommelser träffas.

När uppgörelse om ackordspris inte kan träffas gäller en s.k. stupstocksregel, som återfinns i en bilaga till avtalet, Bilaga Bygg 1. Den regeln innebär att ersättning för utfört arbete utgår med en viss procentsats av den lokala genomsnittsförtjänsten under en föregående period. En tillämpning av den regeln innebar att ersättning för arbetet på Fönsterbågen och Ravinen 3 skulle utgå med 80 kr i timmen. Under arbetet på Fönsterkarmen samt Ravinen 1 och 2, för vilka arbetsplatser ackordsöverenskommelser alltså fanns, hade en förtjänstnivå på 104–105 kr i timmen uppnåtts.

När det stod klart att några ackordsöverenskommelser inte kunde träffas sjönk produktiviteten ostridigt vid arbetsplatserna Fönsterbågen samt Ravinen 1, 2 och 3. Produktiviteten ökade åter sedan ackordsöverenskommelser träffats den 11 november 1991.

Byggförbundet har väckt talan mot arbetstagarparterna och därvid gjort gällande i huvudsak att arbetstagarna vidtagit en olovlig stridsåtgärd i form av s.k. maskning och att avdelningen medverkat till denna stridsåtgärd och underlåtit att verka för att den skulle upphöra.

Byggförbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara att de 35 instämda arbetstagarna gjort sig skyldiga till olovliga stridsåtgärder, s.k. maskningar, på arbetsplatserna Ravinen 1, 2 och 3 i Ödåkra respektive Fönsterbågen i Bårslöv fr.o.m. vecka 26 t.o.m. med vecka 45 år 1991 och att dessa stridsåtgärder stått i strid med 41 §, särskilt första stycket första punkten, medbestämmandelagen,

2. ålägga var och en av de instämda arbetstagarna att till Skanska Syd AB utge skadestånd för brott mot 41 § medbestämmandelagen med 200 kr,

3. ålägga Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 4 i Helsingborg att till Skanska Syd AB för brott mot 42 § första stycket andra och tredje meningarna samt 43 § medbestämmandelagen utge

a) allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker samt

b) ekonomiskt skadestånd med 500 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av detta skadeståndsyrkande till dess betalning sker.

Arbetstagarparterna har bestritt samtliga yrkanden. Som i och för sig skäliga skadeståndsbelopp har de vitsordat såvitt gäller arbetstagarna 50 kr för envar av dem och såvitt gäller avdelningen 10 000 kr som allmänt skadestånd och 10 000 kr som ekonomiskt skadestånd. Arbetstagarparterna har också vitsordat skäligheten av ränteyrkandena utom beträffande den tidpunkt från vilken ränta skall utgå på det ekonomiska skadeståndet. De har endast vitsordat att ränta i den delen skall utgå från den 7 maj 1992, d.v.s. från en tidpunkt 30 dagar efter det att utredning om skadan framlagts.

Båda partssidorna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

         Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

Byggförbundet

I en bilaga till byggnadsavtalet, Bilaga Bygg 1, finns bestämmelser om ackordslön. Parter i lokala ackordsförhandlingar är som huvudregel på arbetsgivarsidan byggmästarförening och på arbetstagarsidan SBAF:s avdelning och i centrala ackordsförhandlingar Byggförbundet och SBAF. Bolaget hade dock dispens att självt förhandla lokalt om ackord. Vidare har Byggförbundet uppdragit åt L.N., Entreprenadkonsult Syd AB, att förhandla centralt. Vid ackordsförhandlingar skall man söka nå enighet. Om någon överenskommelse inte kan träffas gäller en s.k. stupstocksregel.

Mot bakgrund av bl.a. den löneglidning som hade förekommit under lång tid enades man inom Nordvästra Skånes Byggförening om att ta fram ett gemensamt tidunderlag för all nyproduktion. Syftet var bl.a. att tillskapa mer rättvisa förhållanden för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Ett sådant gemensamt tidunderlag togs också fram och kom att benämnas Ackord 90. Det tillämpades av alla företag inom föreningen fr.o.m. den 1 september 1990.

De aktuella arbetsplatserna utgjorde etapper i redan tidigare påbörjad bostadsproduktion i Bårslöv och Ödåkra. I Bårslöv hade tidigare en etapp, Fönsterkarmen, genomförts och för den hade en ackordsöverenskommelse träffats. Fortsättningen, Fönsterbågen, omfattade uppförandet under tiden september 1990 – maj 1992 av 54 lägenheter med tillhörande föreningslokaler, förråd och garage. Arbetslaget på Fönsterbågen var detsamma som tidigare varit på Fönsterkarmen. På motsvarande sätt utgjorde Ravinen 3, som omfattade uppförandet av 23 lägenheter under tiden augusti 1990 – januari 1992, en fortsättning av Ravinen 1 och 2. Samma arbetslag som funnits på Ravinen 1 och 2 övergick till Ravinen 3. Vid den i målet aktuella tiden var Ravinen 2, för vilken en ackordsöverenskommelse fanns, ännu inte avslutad och arbetet på Ravinen 3, för vilken någon ackordsuppgörelse inte fanns, hade endast påbörjats.

Ackordsuppgörelserna för Fönsterkarmen samt Ravinen 1 och 2 hade träffats på ett sådant underlag som tillämpades före tillkomsten av Ackord 90. När bolaget och avdelningen sedan under våren 1991 förhandlade om ackordspris för Fönsterbågen och Ravinen 3 hade bolaget som underlag fram Ackord 90. Förhandlingarna ledde inte till någon överenskommelse. Kraftiga maskningsaktioner insattes när det stod klart att förhandlingarna strandat. Maskningsaktionerna pågick från mitten av juni till november 1991.

Arbetsgivarsidan har gjort sammanställningar av faktiskt nedlagd tid i förhållande till ackordsunderlagen för Ravinen 1 och 2 respektive Fönsterkarmen. Av sammanställningen beträffande Ravinen 1 och 2 framgår att man innan maskningsaktionerna inleddes inarbetade tid. Inarbetning innebär att den tid som faktiskt läggs ned på ett arbete understiger den tid som upptagits för arbetet i det tidunderlag som lagts till grund för ackordsöverenskommelsen. Den nedlagda tiden understeg under året närmast före maskningsaktionerna tiden enligt ackordsunderlaget med mellan 14,7 och 27,1 % och närmast före maskningsaktionerna med 21,4 %. Under maskningsaktionerna översteg tidsåtgången med 125 % tiden enligt ackordsunderlaget. Närmast efter det att maskningsaktionerna upphört sjönk den nedlagda tiden igen och understeg med 20 % tiden enligt ackordsunderlaget. Sammanställningen för Fönsterbågen visar en liknande bild. Under året närmast före maskningsaktionerna understeg den nedlagda tiden med mellan 19 och 34 % tiden enligt ackordsunderlaget. Under en period som i huvudsak sammanfaller med maskningsåtgärderna översteg den nedlagda tiden med 74 % tiden enligt ackordsunderlaget för Fönsterkarmen. Den nedlagda tiden understeg sedan maskningsaktionerna upphört tiden enligt ackordsunderlaget med först 15 och inom en månad 30 %.

De nu redovisade siffrorna visar att de berörda arbetstagarnas produktivitet bara var en tredjedel av vad den borde vara. Maskningarna pågick under sexton veckor. Byggnationen försenades ostridigt tio veckor, vilket naturligtvis medförde ökade kostnader. Siffrorna visar också att produktiviteten ökade snabbt igen sedan en ackordsuppgörelse träffats i november 1991.

Under tiden från september 1990 till april 1991 träffades i Skåne omkring 150 ackordsuppgörelser med Ackord 90 som underlag. I de flesta fallen ingicks överenskommelserna vid lokala förhandlingar men i några vid centrala förhandlingar. I mars 1991 började emellertid avdelningen att vägra godta Ackord 90 som ackordsunderlag. Motiveringen från avdelningens sida var att det skulle strida mot stabiliseringsavtalet att göra så men den invändningen frånföll avdelningen efter kontakter med SBAF.

Maskning förekom också vid tre andra arbetsplatser inom avdelningens område. Även vid dessa arbetsplatser upphörde maskningarna när ackordsuppgörelser träffades för alla berörda arbetsplatser den 11 november 1991. De uppgörelser som då träffades hade samma innehåll som arbetsgivarsidan hade lagt fram beträffande Ravinen 3 och Fönsterbågen den 17 respektive 18 juni 1991.

Maskningsaktioner utgör sådana dolda stridsåtgärder som är svåra att iaktta i ett kortare perspektiv. I dessa fall var det arbete som avsågs i princip identiskt med tidigare etapper på samma plats. Det var vidare samma arbetslag, samma arbetsledning och samma underentreprenörer vid de senare etapperna som vid de tidigare. Man kan därför göra jämförelser och dra slutsatser beträffande produktiviteten.

Lokal ackordsförhandling beträffande Fönsterbågen hölls den 7 maj 1991 och föregicks av att arbetsgivarsidan den 24 april 1991 överlämnade ett underlag för förhandlingen. Avdelningsombudsmannen R.S. lämnade den informationen till arbetstagarna att Ackord 90 skulle ge en lönesänkning med 10 kr per timme. Det var dock inte riktigt. Med normal produktion skulle förtjänsten inte bli lägre med Ackord 90 än med det tidigare underlaget. R.S. vägrade enligt vad som antecknats i förhandlingsprotokoll att förhandla om Ackord 90. Central förhandling beträffande Fönsterbågen hölls den 18 juni 1991. Inte heller då kunde överenskommelse träffas. Stupstocksregeln ledde till att lön skulle utgå med 80 kr i timmen. Maskningsaktionerna inleddes omedelbart efter det att den centrala förhandlingen strandat.

Lokal ackordsförhandling beträffande Ravinen 3 hölls den 2 maj 1991. Händelseförloppet var detsamma här. När den centrala förhandlingen strandade den 17 juni 1991 inleddes maskningsaktioner. Dessa avsåg inte bara Ravinen 3 utan också Ravinen 1 och 2, för vilka arbetsplatser ackordsöverenskommelser fanns sedan tidigare.

Under hela tiden från juni till november 1991 försökte arbetsgivarsidan få arbetstagarna att återgå till normal arbetstakt. Kontakter togs med avdelningen. När aktionerna ändå fortsatte kopplade Byggmästarföreningen och Byggförbundet även in SBAF. Maskningarna fortsatte ändå.

När arbetslagen på Ravinen 2 och Fönsterbågen efter den 17 och 18 juni 1991 fick besked om att överenskommelser inte hade träffats började de maska i mindre omfattning under tiden fram till byggsemestern. Det kunde iakttas vid besök på arbetsplatserna.

Efter byggsemestern blev maskningen mer påtaglig. Arbetstagarna uppgav att de ”arbetade med kvalitet”. På arbetsplatserna satte de upp skyltar med texter som ”Arbeta lätt” och ”Stör ej”. Arbetsgivaren försökte genom kontakter med arbetstagarna och avdelningen förmå arbetstagarna att ändra sitt beteende men fick inget gensvar.

Avdelningen var förvånansvärt passiv. Företrädare för avdelningen gjorde visserligen en del besök på arbetsplatserna. Men dessa besök var kortvariga och förekom mest i början av maskningsaktionerna. Under den sista månaden av aktionerna märktes inga besök av företrädare för avdelningen. De besök som förekom förvärrade närmast situationen. Maskningen tilltog efter besöken.

I mitten av augusti 1991 kontaktade arbetsgivaren R.S. Denne sade då att arbetstagarna skulle återgå till att arbeta som vanligt om en överenskommelse kunde träffas enligt det tidigare underlaget. I slutet av samma månad kontaktade arbetschefen K-Å.P. R.S. med anledning av att vissa arbeten bedrevs så långsamt att inflyttningen i området riskerade att försenas. R.S. svarade då att det fanns många arbetslösa byggnadsarbetare som kunde anställas för arbetet. Ytterligare kontakter förekom också därefter. Arbetsgivaren uppmanade enträget arbetslagen att arbeta normalt. Vid ett tillfälle, den 18 september 1991, var platschefen vid Ravinen i kontakt med R.S. i saken. Denne svarade då att förseningarna inte var hans problem. Vid ett tillfälle i september upplyste arbetsgivarens företrädare arbetslaget om att man var beredd att ”bryta tiden”, d.v.s. påbörja en ny avstämningsperiod om de avbröt maskningen. En av medlemmarna i laget frågade då om förtjänsten för förfluten tid. Arbetsgivarens företrädare svarade att avtalets regler om 80 kr per timme skulle gälla. Maskningsaktionerna fortsatte.

I brev den 25 september 1991 till avdelningen påtalade arbetsgivarsidan att maskningsaktioner enligt dess uppfattning pågick och krävde att avdelningen skulle ingripa mot dessa. I detta brev, som rörde Ravinen, uppgavs också att en ombudsman vid avdelningen sagt att ”det inte är vårt problem” och att bolaget uppfattade denna vägran att ingripa som att avdelningen stödde och sanktionerade aktionerna.

Den 30 september 1991 hölls informella överläggningar mellan bolaget och avdelningen. Närvarande var bl.a. från avdelningen dess ordförande T.N. och R.S. och på arbetsgivarsidan A.K.

Vid detta tillfälle föreslog A.K. en kompromiss som innebar att man skulle tillämpa det gamla underlaget vid de aktuella arbetsplatserna och Ackord 90 på andra håll. Detta förslag avvisades av avdelningen.

Den 2 oktober 1991 skrev bolaget ett brev till avdelningen och anmodade den att ingripa mot de olovliga stridsåtgärder som enligt bolaget mening pågick vid arbetsplatserna Ravinen och Fönsterbågen. Den 7 oktober skrev bolaget också öppna brev till arbetslagen på Ravinen och Fönsterbågen. I breven, som delades ut på arbetsplatserna vädjade bolaget om att arbetslagen skulle återuppta arbetet i normal omfattning.

Den 9 oktober 1991 hölls också överläggning enligt 43 § medbestämmandelagen. Något protokoll finns inte från dessa överläggningar men av ett protokoll från senare tvisteförhandling framgår vad som förekom. Avdelningen förnekade vid detta tillfälle att någon maskning förekom. Lagbasarna, som också förnekade att maskning förekom, uppgav att luften gått ur arbetslagen när någon ackordsuppgörelse inte träffats och att nedgången i arbetstakten var psykiskt betingad. T.N. förklarade att han inte ansåg sig kompetent att avgöra om maskning förekom. Inte heller efter dessa överläggningar förbättrades prestationerna.

Samma dag som överläggningarna hölls anslogs skriftlig information på samtliga arbetsplatser. Bolaget meddelade att man mot bakgrund av de problem som förelåg hade beslutat att skjuta vissa planerade byggetapper på framtiden och att detta innebar att 20 personer skulle komma att bli uppsagda omgående. Man måste på arbetstagarsidan ha insett att läget var allvarligt.

Maskningsaktionerna föranledde också kontakter på förbundsplanet. Byggförbundet kontaktade SBAF på flera sätt, bl.a. genom ett brev den 4 oktober 1991, och begärde att SBAF skulle verka för att aktionerna upphörde. I ett första svarsbrev den 8 oktober 1991 meddelade SBAF att man uppmanat avdelningen att undersöka saken. I ett brev den 15 oktober 1991 uppgav SBAF att avdelningen hade besökt arbetsplatserna och påtalat för arbetslagen att vare sig maskning eller någon annan stridsåtgärd fick förekomma. SBAF uppgav vidare att man därmed förutsatte att arbetet på de berörda arbetsplatserna bedrevs på ett normalt sätt och att ärendet för SBAF:s del var utagerat.

Byggförbundet skrev den 22 oktober 1991 på nytt till SBAF och uppgav bl.a. att SBAF:s inställning byggde på en total missuppfattning av förhållandena på de aktuella arbetsplatserna. Byggförbundet uttalade vidare att det var utomordentligt förvånande att SBAF inte agerat kraftfullare för att klarlägga det allvarliga läget för avdelningen och arbetstagarna samt att det var fråga om allvarliga stridsåtgärder som innebar ett klart åsidosättande av den fackliga organisationens skyldigheter enligt fredspliktsreglerna. Byggförbundet begärde också att s.k. kansliförhandling skulle hållas i ärendet. SBAF svarade genom ett brev den 23 oktober. I brevet hänvisade SBAF bl.a. till att avdelningen hade besökt arbetsplatserna och påtalat att påstådda aktioner inte fick förekomma och till att överläggningar enligt 43 § medbestämmandelagen hade hållits. SBAF avvisade Byggförbundets begäran om kansliförhandling.

Maskningsaktionerna innebar en mycket kraftig nedsättning av produktiviteten. De beräkningar som gjorts visar att produktiviteten nedsattes med 70 %. Arbete som normalt utförs på en vecka tog tre veckor att utföra. När maskningsaktionerna upphörde hade byggena försenats 10–12 veckor. Detta kände avdelningen till men vidtog ändå inga åtgärder för att få aktionerna att upphöra.

Enligt uppgift genomförde arbetslaget vid Fönsterbågen den 25 oktober 1991 en röstning angående maskningen. Resultatet blev 12 röster för en återgång till normal arbetstakt och 10 emot.

Till styrkande av de kostnader som uppkommit genom maskningsaktionerna åberopar arbetsgivarsidan sammanställningar som gjorts av bolaget och som granskats av en revisor utsedd av SAF, eftersom bolaget begärt att få ersättning därifrån. Dessa kostnader är avsevärt större än det ekonomiska skadestånd som yrkas i målet. Kostnaderna uppgår enligt bolaget till ca 4,9 miljoner kr. Enligt de beräkningar som revisorn gjort uppgår merkostnaderna på grund av maskningsaktionerna till drygt 2,5 miljoner kr. Bolaget har sedan nedsatt sitt anspråk mot SAF till ca 3,9 miljoner kr.

Arbetstagarna har genom sina maskningsaktioner förbrutit sig mot fredspliktsreglerna. Ett brott mot reglerna förelåg redan genom att åtgärderna vidtogs utan att det förelåg något organisationsbeslut härom. Det är ett flagrant brott mot reglerna som begåtts genom att maskningen pågått under lång tid och varit konsekvent. Enligt arbetsgivarsidans mening strider åtgärderna också mot kollektivavtalet, det s.k. Rehnbergavtalet, som innebär att det råder fredsplikt på området.

Avdelningen har enligt arbetsgivarsidans mening brutit mot reglerna i 42 § andra och tredje meningarna medbestämmandelagen genom att lämna understöd och på annat sätt medverka till åtgärderna. Detta har skett genom ”råd och dåd” under konflikten t.ex. genom att lämna felaktig information om Ackord 90 och genom att handla ”stick i stäv” mot fredspliktsreglerna. Avdelningen har aktivt motverkat att åtgärderna upphörde genom att inte medverka utan i stället uppmana till fortsatta åtgärder. Avdelningen har också lovat att senare ställa upp för arbetslagen om de ställde upp för avdelningen genom att vidta stridsåtgärder. Avdelningen har även talat om att den skulle hjälpa till med stödåtgärder på andra arbetsplatser. Avdelningen har vidare åsidosatt sina skyldigheter enligt 43 § medbestämmandelagen att uppta överläggningar och att verka för att stridsåtgärderna skulle upphöra. Arbetsgivarsidan hävdar att det ankommit på avdelningen att själv ta initiativ till överläggningar, vilket avdelningen inte gjort. Avdelningen har i stället försenat och försvårat överläggningarna genom att förneka att maskning förekom. Enligt 54 § medbestämmandelagen skall en organisation som bryter mot lagen ersätta uppkommen skada. Någon inskränkning i denna skadeståndsskyldighet finns inte.

Arbetstagarparterna

Ackordsöverenskommelser träffas vid förhandlingar och arbetstagarsidan vill betona att det skall vara förhandlingar, där parterna kan ha olika underlag. Det skall alltså inte gå till så att den ena parten bestämmer vilket underlag som skall användas. Man förhandlar i praktiken först om en fast del och därefter om en riktpunkt, d.v.s. en rörlig del av ackordet. Man kan t.ex. komma överens om en fast del på 50 kr per timme och en riktpunkt på 50 kr. Om det faktiska utfallet blir högre än 100 kr per timme talar man om inarbetning. Utfallet av ackordsförhandlingarna styrs starkt av det underlag man har för dem i form av bl.a. statistik. Viktigast för utfallet är tidunderlaget.

Ackordsöverenskommelser träffades i november 1990 för Ravinen 1 och 2 samt i december 1990 för Fönsterkarmen. Då fanns det också ett ackordsunderlag framtaget för Ravinen 3. Någon överenskommelse träffades dock inte för Ravinen 3 eftersom den låg långt fram i tiden och det var svårt att överblicka löneutvecklingen och därmed även att bestämma riktpunkt och premiesumma.

I februari eller mars 1991 påbörjades gjutningsarbeten på Ravinen 3. Avdelningen gjorde framställningar om att ackordsförhandling skulle inledas. Det dröjde dock till april månad innan arbetsgivarsidan presenterade ett underlag och det underlag som då lades fram var Ackord 90. Avdelningen och lagbasarna blev besvikna. Det var enligt deras mening egendomligt att lägga fram Ackord 90 när man redan hade ett annat underlag. Vid denna tid tillkom också stabiliseringsavtalet som innebar att riktpunkten ”frystes”. Det var också av den anledningen naturligt att använda sig av det underlag som redan fanns för Ravinen 3.

Den 2 maj 1991 hölls lokal ackordsförhandling beträffande Ravinen 3. Arbetsgivarsidan sade då att Ackord 90 skulle gälla och var inte villig att diskutera något annat. Enligt arbetstagarsidans mening skulle dock en tillämpning Ackord 90 leda till lägre förtjänster. Det är anledningen till att man inte ville ingå någon överenskommelse.

Händelseförloppet var i huvudsak detsamma beträffande Fönsterbågen. Avdelningen ville där tillämpa det underlag som hade tillämpats på den likartade byggnationen vid arbetsplatsen Fönsterkarmen. Vid den lokala förhandlingen beträffande Fönsterbågen i maj 1991 kunde man inte heller träffa någon överenskommelse.

Den 17 och 18 juni 1991 hölls centrala förhandlingar. Vid dessa vidhöll L.N. att Ackord 90 skulle tillämpas och att det inte fanns utrymme för att förhandla om något annat. Arbetstagarsidan var naturligtvis angelägen att nå en överenskommelse. Om man inte lyckades med detta skulle ju stupstocksregeln träda i kraft, vilket innebar en sänkning av förtjänsten från 100–105 kr till 80 kr i timmen. B.G., som företrädde SBAF i förhandlingarna, försökte att nå en överenskommelse genom olika förslag, bl.a. om en tillämpning av det äldre underlaget och om ändringar i Ackord 90. L.N. vidhöll dock att Ackord 90 skulle tillämpas. Det fanns ingen reell förhandlingsvilja på arbetsgivarsidan. Arbetsgivarsidan påstod också oriktigt att R.S., som företrätt avdelningen i de lokala förhandlingarna, skulle ha vägrat att förhandla. Mot denna bakgrund var det givetvis svårt att komma överens. De ackordsöverenskommelser som sedan träffades i november 1991 var inte heller helt i enlighet med Ackord 90.

De berörda arbetstagarna var oroade och reaktionen var naturligtvis negativ när besked kom om att överenskommelser inte träffats och att stupstocksregeln skulle tillämpas. Diskussioner fördes på arbetsplatserna men det var inte tal om maskning. Kort tid därefter inföll byggsemestern. Efter den fortsatte diskussionerna arbetstagarna emellan. Produktiviteten sjönk men det berodde inte på att man maskade. Man tappade arbetslust och arbetsglädje.

Bygghälsan besökte arbetsplatserna för att undersöka den psykiska arbetsmiljön.

Det är visserligen riktigt att det på arbetsplatserna fanns skyltar med texten ”Arbeta lätt”. Dessa ingick som ett led i en centralt anordnad kampanj mot arbetsskador. Några av arbetstagarna tillverkade skyltar förekom däremot inte.

Vissa åtgärder som bolaget vidtog verkade i produktivitetssänkande riktning. Arbetsplatsen Ravinen 3 stängdes under en månad och arbetstagare flyttades till Ravinen 2. Där fanns därigenom för många arbetstagare, vilket medförde att man gick i vägen för varandra. Planeringen var också dålig på Ravinen 2 och 3. Material kom inte fram i rätt tid och på Ravinen 2 räckte inte materialet till alla som arbetade där. Arbetsgivarsidan försökte också kringgå avdelningen genom att direkt påverka arbetstagarna för att få dem att godta Ackord 90.

Den 4 oktober 1991 skrev Byggförbundet till SBAF och påstod att maskning förekom vid de aktuella arbetsplatserna. SBAF svarade att avdelningen skulle undersöka saken. Som framgår av det brev som avdelningen sedan skickade till SBAF hade avdelningen genom R.S. redan besökt samtliga arbetsplatser och framfört arbetsgivarsidans påståenden och informerat om att maskning eller stridsåtgärder inte fick förekomma. Detta visar att avdelningen handlat skyndsamt sedan arbetsgivaren framfört påståenden om att maskning förekom. De påståenden om en sänkt produktivitet som arbetsgivarsidan framförde under hösten grundades på ensidigt framtagna uppgifter. Avdelningen hade inget eget underlag för att bedöma om det förekom maskning eller inte.

Under tiden från det att de centrala förhandlingarna strandade i juni till dess en överenskommelse träffades den 11 november 1991 gjordes 5–10 arbetsplatsbesök, de flesta av R.S. Så snart arbetsgivarsidan påstod att maskning förekom besökte avdelningen arbetsplatsen i fråga och påpekade att maskning inte fick förekomma. Detta var bakgrunden till SBAF:s svarsbrev den 15 oktober 1991, i vilket SBAF berättade om avdelningens åtgärder och meddelade att ärendet var utagerat för SBAF:s del. Byggförbundet återkom i ett brev den 22 oktober 1991. Detta brev besvarades av SBAF den 23 oktober 1991. Svaret innebar att SBAF ansåg att frågan hade handlagts i vederbörlig ordning. Kansliöverläggningar var inte aktuella i det sammanhanget. Sådana överläggningar tillgrips när parterna inte kommit överens i centrala tvisteförhandlingar och någon sådan situation var det inte fråga om i detta fall.

Beträffande vad som förekom vid överläggningarna enligt 43 § medbestämmandelagen och tvisteförhandlingarna vill arbetstagarparterna framhålla att de avstämningar som åberopades hade gjorts ensidigt av arbetsgivaren och inte avsåg någon vanlig avstämningsperiod. Enligt byggnadsavtalet skall avstämningen avse en period om tolv veckor och genom en sådan avstämning kan avdelningen bilda sig en uppfattning om hur byggnationen fortlöper. Några sådana avstämningar gjordes dock inte under den aktuella tiden eftersom stupstocksregeln tillämpades. Avdelningen hade inget underlag för att bilda sig en egen uppfattning om storleken av en eventuell produktivitetssänkning.

En arbetstagare, G-I.N., har själv ingett ett svaromål till domstolen. Han har då bestritt att maskning förekommit. Han har hänvisat till att temposänkningen var psykiskt betingad och orsakad av lönesänkningen med ca 25 kr per timme.

Arbetstagarna bestrider att maskning har förekommit. De vitsordar i och för sig att produktiviteten i viss mån minskat och att vissa förseningar uppkommit. Detta beror dock på annat än maskning. Arbetstagarnas motivation har givetvis minskat när förtjänsten minskade med 20–25 kr per timme. Tanken med ackordslöner är ju att produktiviteten skall höjas och man kan inte förvänta sig samma arbetsprestationer när ackord inte längre tillämpas och lönen sänks. Tillämpningen av stupstocksregeln vållade också oro på arbetsplatserna. Tid gick därför åt till diskussioner arbetstagarna emellan samt med avdelningen och arbetsgivaren. Till produktivitetsnedsättningen bidrog också brister i planeringen från arbetsgivarens sida. Materialleveranser försenades och brist på material förelåg. Överflyttningen av arbetstagare från Ravinen 3 till Ravinen 2 orsakade personalbrist på Ravinen 3 och besvär i form av övertalighet på Ravinen 2. Överflyttning av personal från Ravinen 3 till andra arbetsplatser orsakade också problem.

Arbetstagarsidan vitsordar alltså i och för sig att en produktivitetsnedsättning förekommit men inte att den skulle ha varit av den storleksordning som arbetsgivarsidan påstått. Man kan inte av det material som presenterats i målet dra den slutsatsen att det skulle ha tagit tre veckor att utföra vissa arbetsuppgifter som annars utfördes på en vecka. När arbetsgivarsidan påstår att den använda arbetstiden vid Fönsterbågen med 74 % översteg tiden enligt underlaget är detta inte riktigt. Den rätta siffran är 50 %. Jämförelsematerialet är också felaktigt. Den s.k. inarbetningen vid Fönsterkarmen var inte alls så stor som arbetsgivarsidan påstått. Arbetsgivarsidan har hävdat att inarbetningen där under perioderna före de påstådda maskningsaktionerna uppgick till 34, 31, 19, 30 respektive 30 % men den uppgick enligt arbetstagarparternas mening endast till 19,9, 17, 20, 16,1 respektive 28,8 %. För Ravinen 1 och 2 överskred inte heller den nedlagda tiden under den period då maskning påstås ha förekommit med 125 % tiden enligt underlaget. Enligt arbetstagarparternas mening överskred den nedlagda tiden endast med 74,9 % tiden enligt underlaget.

Det är svårt för arbetstagarsidan att göra beräkningar av de skador som kan ha uppkommit på grund av de påstådda stridsåtgärderna. Men den ekonomiska skadan kan i vart fall inte beräknas på det sätt som arbetsgivaren gjort. Arbetsgivaren har bland kostnader på grund av påstådda olovliga stridsåtgärder medtagit också kostnader som uppkommit alldeles oavsett eventuella stridsåtgärder som t.ex. lön till tjänstemän. De sociala avgifterna är inte heller så höga som 70 %, vilket påståtts i beräkningarna. Man kan inte heller göra jämförelser med den arbetstakt som skulle kunna ha påräknats om arbetena utförts mot ackordslön. Upptagna kostnader för maskiner hade kunnat påverkas. Kostnader för räntor, central administration och entreprenörarvoden borde inte heller ha medtagits i sammanhanget.

Om arbetsdomstolen skulle finna att stridsåtgärder i form av maskningsaktioner förekommit medges att arbetstagarna vidtagit dessa utan att det förelegat något organisationsbeslut härom och att stridsåtgärderna därför står i strid mot 41 § medbestämmandelagen. Stabiliseringsavtalet innebär dock inte någon längre gående fredsplikt än den som följer av medbestämmandelagen och något brott mot det avtalet föreligger inte. Något brott mot 41 § första punkten medbestämmandelagen föreligger inte heller.

Om arbetsdomstolen skulle finna att stridsåtgärder i form av maskningsaktioner förekommit bör skadeståndet för envar av de berörda arbetstagarna jämkas till 50 kr. Skälet till detta är arbetsgivarens agerande. Arbetsgivaren har inte velat förhandla utan krävt att antingen Ackord 90 eller stupstocksregeln skulle tillämpas. Detta har arbetsgivaren gjort trots att det funnits ett annat färdigt underlag för Ravinen 3 och ett annat identiskt underlag för Fönsterbågen. Arbetsgivaren har inte heller vid de centrala förhandlingarna velat diskutera de olika alternativ som då framfördes från arbetstagarsidan.

Även såvitt gäller avdelningen görs i första hand den invändningen att stridsåtgärder i form av maskning inte har förekommit. I andra hand, d.v.s. för det fall att arbetsdomstolen finner att stridsåtgärder i form av maskning har förekommit, görs det gällande att avdelningen inte understött dessa och inte heller underlåtit att försöka hindra dem eller att verka för deras upphörande. Avdelningen har alltså inte åsidosatt 42 § medbestämmandelagen. 43 § medbestämmandelagen innefattar ingen skyldighet för arbetstagarsidan att ta initiativ till överläggningar. Det är naturligt att arbetsgivaren påkallar sådana överläggningar om han anser att olovliga stridsåtgärder förekommer. Avdelningen har också ställt upp på överläggningar när arbetsgivaren påkallat sådana. Andra punkten i 43 § medbestämmandelagen innefattar inte någon längre gående skyldighet än 42 § på annat sätt än att arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen skall verka gemensamt.

I fråga om eventuella stridsåtgärders lovlighet medges liksom i fråga om arbetstagarna att dessa står i strid mot 41 § medbestämmandelagen endast genom att det inte föreligger något organisationsbeslut om åtgärderna.

Om arbetsdomstolen skulle finna att det förekommit olovliga stridsåtgärder och att avdelningen brutit mot 42 eller 43 § medbestämmandelagen vitsordas ett allmänt skadestånd för avdelningens del på 10 000 kr.

I fråga om det ekonomiska skadeståndet görs även följande invändningar. Avdelningen skall inte åläggas att utge sådant skadestånd även om 42 eller 43 § medbestämmandelagen har åsidosatts. Det föreligger nämligen inte adekvat kausalitet mellan avdelningens agerande och skadan. Skadan har orsakats av arbetstagarnas maskning och inte av eventuella underlåtenheter från avdelningens sida. Om arbetsdomstolen skulle finna att det föreligger adekvat kausalitet mellan avdelningens agerande och skadan talar följande omständigheter för en nedsättning av skadeståndet. Adekvat kausalitet mellan avdelningens agerande och skadan föreligger i vart fall inte för tiden före den 25 september 1991, då arbetsgivaren först skrev brev och påtalade att stridsåtgärder förekom. Det är alltså för högst 25 % av den tid som arbetsgivarsidans talan avser som adekvat kausalitet kan föreligga. De övriga faktorer som medverkat till en nedsättning av produktiviteten åberopas även i detta sammanhang. Detta medför att mindre än 25 % av en eventuell skada kan hänföras till avdelningens agerande. Avdelningens skuld för en eventuell skada är mindre än arbetstagarnas och därför skall avdelningen enligt 61 § medbestämmandelagen svara för endast en mindre del av skadan. Arbetsgivarsidan har varit medvållande till skadan genom att uppträda provokativt. Skäl för jämkning av skadeståndet föreligger därför såväl enligt 60 § medbestämmandelagen som enligt de allmänna skadeståndsrättsliga principer som kommer till uttryck i skadeståndslagen. Genom att inte omedelbart väcka talan och yrka interimistiskt beslut utan i stället väcka talan senare har arbetsgivaren åsidosatt sin skyldighet att minimera skadan. Ett skadestånd av den storlek som yrkats skulle också vara oskäligt betungande för avdelningen.

Domskäl

Huvudfrågorna i tvisten

I detta mål är i första hand tvistigt om de i målet instämda arbetstagarna, som är medlemmar i Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) och har varit sysselsatta vid Skanska Syd AB:s (bolagets) arbetsplatser Fönsterbågen i Bårslöv samt Ravinen 1, 2 och 3 i Ödåkra vidtagit stridsåtgärder i form av s.k. maskning, d.v.s. genom en avsiktlig nedsättning av arbetstakten, under tiden från mitten av juni månad till den 11 november 1991. Om stridsåtgärder finnes ha vidtagits är det ostridigt att det skett i strid mot 41 § medbestämmandelagen åtminstone genom att de vidtagits utan att arbetstagarorganisationen beslutat om åtgärderna. För det fall att stridsåtgärder finnes ha vidtagits är det också tvistigt om SBAF-avdelning 4 i Helsingborg (avdelningen) medverkat till dem och om avdelningen underlåtit att verka för deras upphörande.

Bakgrunden till tvisten

En omfattande muntlig bevisning har förebringats i målet. En del av denna bevisning – förhör upplysningsvis på begäran av arbetsgivarsidan med verkställande direktören i Entreprenadkonsult Syd AB L.N. och på begäran av arbetstagarsidan med avtalssekreteraren L-E.F. och ombudsmannen B.G., båda från SBAF – har avsett bakgrunden till tvisten och har gett en bild av hur ackordsförhandlingar tillgår på byggnadsavtalets område men också av vad som förekom vid de ackordsförhandlingar som fördes angående de i målet aktuella arbetsplatserna Fönsterbågen och Ravinen 3.

Till tvistens bakgrund hör bl.a. följande.

Arbetena på arbetsplatserna Fönsterbågen och Ravinen 3 föregicks av i huvudsak jämförliga arbeten på tidigare etapper, Fönsterkarmen samt Ravinen 1 och 2, för vilka ackordsöverenskommelser hade träffats. I maj 1991 inleddes lokala ackordsförhandlingar rörande Fönsterbågen och Ravinen 3. Inför dessa förhandlingar lade arbetsgivarsidan fram ett av Entreprenadkonsult Syd AB på ifrågavarande byggmästarförenings uppdrag framtaget underlag kallat Ackord 90. Arbetsgivarsidan ville tillämpa detta tidunderlag för all nyproduktion inom föreningens område. Motparten i de lokala förhandlingarna, avdelningen, ville av flera skäl inte godta detta. Man hänvisade bl.a. till att det redan fanns ett underlag framtaget för Ravinen 3 och även ett användbart underlag för Fönsterbågen.

Parterna har redovisat skilda uppfattningar om vilket utfallet av en tillämpning av Ackord 90 skulle ha blivit. Arbetsgivarsidans uppfattning är att en tillämpning av Ackord 90 inte skulle ha gett sämre förtjänst än en tillämpning av de underlag som arbetstagarsidan förespråkade. Arbetstagarsidan har däremot uppfattningen att en tillämpning av Ackord 90 skulle ha minskat förtjänsten och detta har angetts vara anledningen till att man inte ville träffa en ackordsöverenskommelse med detta underlag.

Någon lokal överenskommelse kunde inte träffas. I enlighet med avtalets regler fördes därför i mitten av juni 1991 centrala förhandlingar. Inte heller då kunde några uppgörelser träffas. Parterna har kritiserat varandra för vad som förekom under förhandlingarna, bl.a. för att ha visat bristande förhandlingsvilja. Det finns inga yrkanden i målet som grundar sig på dessa påståenden och domstolen har inte någon omedelbar anledning att här gå närmare in på vad som förekom under förhandlingarna. Men det kan finnas anledning att återkomma till detta i ett senare sammanhang.

Här är det tillräckligt att konstatera att några överenskommelser inte heller kunde träffas vid de centrala förhandlingarna. I den situationen gäller en s.k. stupstocksregel. Den innebär att ersättningen för utfört arbete utgår med en viss procentsats av förtjänsten under en föregående period. För arbetet på Fönsterbågen och Ravinen 3 skulle med tillämpning av den regeln utgå ersättning med 80 kr per timme, vilket skall jämföras med den förtjänst på 100–105 kr per timme som dittills hade uppnåtts under arbetena på Fönsterkarmen samt Ravinen 1 och 2.

Det är ostridigt att produktiviteten sjönk på arbetsplatserna Fönsterbågen samt Ravinen 1, 2 och 3 när det stod klart att man misslyckats med att träffa nya ackordsöverenskommelser och att stupstocksregeln skulle tillämpas. Arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan har dock skilda uppfattningar om storleken av produktivitetsnedsättningen och om orsakerna till denna.

Produktivitetsnedsättningens storlek och orsaker

Storleken av produktivitetsnedsättningen har av arbetsgivarsidan beskrivits med olika uppgifter. Man har jämfört den arbetstid som faktiskt nedlagts under den period då maskning påstås ha förekommit med den faktiskt nedlagda arbetstiden före och efter denna period och med tiden enligt ackordsunderlaget. Man har sålunda uppgett att den faktiskt nedlagda tiden före och efter denna period understeg tiden enligt ackordsunderlaget med i storleksordningen 20 % och att den under denna period översteg tiden enligt underlaget vid Ravinen 1 och 2 med 125 % och vid Fönsterbågen med 74 %. Man har också uppgett att byggnationen försenades 10–12 veckor. Arbetsgivarsidan har också uttryckt saken så att det under den period då maskning förekommit tagit tre veckor att utföra samma arbete som normalt görs på en vecka.

Arbetstagarsidan har för sin del hävdat att den s.k. inarbetningen före och efter den period då maskning påstås ha förekommit inte varit fullt så stor som arbetsgivarsidan påstått. Den faktiskt nedlagda arbetstiden under den perioden översteg inte heller tidunderlaget med så mycket som arbetsgivarsidan påstått utan endast med ca 75 % såvitt gäller Ravinen 1 och 2 och med ca 50 % såvitt gäller Fönsterbågen. Man kan enligt arbetstagarparternas mening inte heller av arbetsgivarsidans material utläsa att det skulle ha tagit tre veckor att utföra arbete som normalt görs på en vecka.

Arbetsdomstolen måste inledningsvis konstatera att underlaget för bedömningen av hur stor produktionsnedsättningen varit under den aktuella perioden är behäftat med en stor osäkerhet. Men även om man tar fasta på de uppgifter som lämnats av arbetstagarsidan framgår det att det varit fråga om en avsevärd nedsättning av produktiviteten. Under tiden före och efter den period då maskning påstås ha förekommit inarbetades tid. Den faktiskt nedlagda arbetstiden understeg den enligt ackordsunderlaget för Ravinen 1 och 2 respektive det för Fönsterbågen jämförbara underlaget för Fönsterkarmen med åtminstone 15 %. Och under den period då maskning påstås ha förekommit översteg den faktiskt nedlagda arbetstiden samma underlag enligt arbetstagarsidans beräkningar med såvitt gäller Ravinen 1 och 2 ca 75 % och såvitt gäller Fönsterbågen 50 %. Även enligt arbetstagarsidans uppfattning inträffade alltså en avsevärd nedsättning av produktiviteten under den aktuella perioden. Det är svårt att med anspråk på precision försöka ange nedgången i någon procentsats men det torde stå klart att produktiviteten i vart fall halverades under den aktuella perioden jämfört med tiden närmast före och efter den perioden. De i målet lämnade uppgifterna om att förseningar av byggnationen på 10–12 veckor uppkommit under tiden från mitten av juni till dess ackordsuppgörelser träffades i november 1991, under vilken tid byggsemestern inföll, stöder en sådan bedömning.

Mot de jämförelser som sålunda gjorts kan givetvis den invändningen göras att man inte är berättigad att göra direkta jämförelser av produktiviteten under perioder då ackord tillämpats och perioder då en fast tidlön utgått. Tanken med ackordslöner är ju att produktiviteten skall stimuleras och man kan inte förvänta sig samma arbetsinsats när en fast tidlön utgår oavsett arbetsinsats som när förtjänsten är direkt beroende av arbetsinsatsen såsom vid ackordsarbete. Här bör framhållas att man inte endast har att räkna med att enskilda arbetsmoment utförs i en mindre ansträngande takt efter en övergång från ackordsarbete till tidlönearbete. Vid ackordsarbete kan man anta att arbetstagarna är intresserade av att hålla förtjänsten uppe och därför aktivt bidrar till att lösa uppkommande problem och därigenom undvika störningar i produktionen även om det ytterst är problem som det ankommer på arbetsledningen att lösa. En viss och inte alls obetydlig nedgång i produktiviteten måste man alltså räkna med vid övergång från ackordsarbete till tidlönearbete. Det finns därför anledning att redan här poängtera att man inte redan av den omständigheten att produktiviteten minskat vid en övergång från ackordsarbete till tidlönearbete kan sluta sig till att maskning skulle ha förekommit. Ytterligare utredning krävs för att man skall kunna dra en sådan slutsats.

Enligt arbetsgivarsidan har arbetstagarna vid arbetsplatserna i fråga medvetet satt ned arbetstakten, d.v.s. maskat, för att påverka arbetsgivarens inställning i fråga om vilket ackordsunderlag som skulle tillämpas. Arbetsgivarsidan har i detta sammanhang framhållit bl.a. att det fanns en ackordsöverenskommelse för Ravinen 1 och 2. Där fanns alltså möjlighet att uppnå samma förtjänstnivå som tidigare men ändå sjönk produktiviteten även där.

Arbetstagarsidan har förnekat att maskning skulle ha förekommit och pekat på andra faktorer som skulle ha orsakat nedsättningen av produktiviteten. Man har sålunda framhållit att tillämpningen av stupstocksregeln ledde till att arbetstagarna förde diskussioner med varandra samt med avdelningen och företrädare för arbetsgivaren. Arbetstagarsidan har också gjort gällande att det brustit i planeringen från arbetsgivarens sida genom att materialleveranser försenades. Överflyttningen av personal från Ravinen 3 till Ravinen 1 och 2 orsakade också problem enligt arbetstagarsidan. Det blev för få arbetstagare på Ravinen 3 och på Ravinen 1 och 2 blev de för många och gick i vägen för varandra.

En omfattande muntlig bevisning har förebringats i denna del.

På begäran av arbetsgivarsidan har vittnesförhör hållits med bl.a. verkställande direktören i Nordvästra Skånes Byggförening R.B. samt avdelningschefen A.K. och arbetschefen K-Å.P., de båda senare anställda av bolaget. De har som sin uppfattning uttalat att det förekom maskning på de ifrågavarande arbetsplatserna. De har emellertid också uppgett att de grundar denna uppfattning på i huvudsak den produktionsnedsättning som skedde och inte på några egna iakttagelser på arbetsplatserna. Som framhållits i det föregående kan man emellertid inte redan av den omständigheten att en produktivitetsnedsättning förekommit sluta sig till att maskning förekommit. Vad de uttalat medger därför egentligen inte några mer långtgående slutsatser än den förebringade utredningen om omfattningen av produktionsnedsättningen. A.K. har emellertid också uppgett att förtjänstnivån vid Ravinen 1 och 2 under den aktuella perioden trots där gällande ackordsöverenskommelser sjönk till miniminivån 69–70 kr per timme.

Arbetsgivarsidan har också åberopat vittnesförhör med platschefen E.J., personalsamordnaren E.P. och produktionsingenjören M.H., alla anställda av bolaget. Dessa tre har besökt arbetsplatserna under den tid maskning påstås ha förekommit och de har redogjort för de iakttagelser de då gjort. De har om än i något skilda ordalag uppgett att arbetstagarna slutade arbeta och att det var lätt att se att de anställda inte arbetade. E.J. har tillagt att han hört arbetstagare yttra att man hade kontakter med andra arbetsplatser och att man skulle vara solidarisk. Enligt E.P., som uppgett att han under perioden i fråga besökte arbetsplatserna var eller varannan vecka, uttalade arbetstagarna att de skulle ”bygga med kvalitet” och att detta tog längre tid och när han frågade varför de anställda inte arbetade svarade de att Ackord 90 gav tio kr mindre per timme. M.H., som uppgett att han besökte arbetsplatserna 4–5 timmar 2–3 gånger i veckan, har uppgett att arbetstagarna inte sade att de maskade men att lagbasarna sade att det inte fanns något alternativ utan att detta var arbetstagarnas enda sätt att påverka arbetsgivaren. Han har vidare uppgett att det på gipsskivor stod skrivet sådant som ”Arbeta lätt” m.m.

På begäran av arbetsgivarsidan har vittnesförhör också hållits med I.H., som var underentreprenör på Ravinen 1, 2 och 3, J.R. som var underentreprenör på Fönsterbågen och med G.R., som var beställarens, Riksbyggens, kontrollant på Fönsterbågen. I.H., som hade två entreprenadmaskiner vid Ravinen och körde den ena själv, har uppgett bl.a. att det syntes tydligt att arbetstagarna där drog ned på takten, att arbetet inte kunde bedrivas enligt planerna och att hans uppfattning är att arbetstagarna maskade på dessa arbetsplatser. Enligt honom sade ingen av arbetstagarna att det maskades utan att man arbetade med kvalitet vilket tog längre tid. J.R., som tillsammans med två lärlingar utförde elinstallationer på Fönsterbågen, har uppgett bl.a. att arbetstakten sattes ned i juni, att det var ”tyst och dött”, att det var lätt att se att maskning förekom och att han fick flytta sin personal därifrån på grund av de förseningar som uppkom. Enligt honom sade också arbetstagarna att det kommer att gå långsamt så länge man inte kommer överens. G.R. har uppgett att han i egenskap av beställarens kontrollant besökte Fönsterbågen ett par gånger i veckan, att han vid semestertid 1991 iakttog en markant sänkning av arbetstakten, att han i september och oktober kom att halvera den tid han ägnade åt kontroller på den arbetsplatsen, att han frågat arbetstagare där varför de inte arbetade och att han då fick svaret att det berodde på att ackordsuppgörelsen inte var klar.

På begäran av arbetstagarsidan har avdelningens ordförande T.N. hörts under sanningsförsäkran och avdelningsombudsmannen R.S. som vittne. De har i denna del uppgett bl.a. att de besökt arbetsplatserna företrädesvis i samband med raster då det är lättast att finna arbetstagarna samlade, att de inte då kunnat iaktta någon sänkning av arbetstakten och att de inte heller från arbetsgivarsidan fick något tillförlitligt underlag för att bedöma om maskningsaktioner förekommit.

Vidare har på begäran av arbetstagarsidan förhör under sanningsförsäkran hållits med L.P., som var lagbas vid Fönsterkarmen och Fönsterbågen, samt L.O. och J.G., som var lagbasar vid Ravinen 1, 2 och 3. De har förnekat att de fällt yttranden av innebörd att man satte ned arbetstakten för att påverka arbetsgivaren. De har vidare om än i något varierande ordalag uppgett i huvudsak följande. Det förekom inte någon organiserad nedsättning av arbetstakten. Luften gick ur arbetslagen när det blev klart att stupstocksregeln skulle tillämpas. Nedsättningen av arbetstakten var psykiskt betingad. Minskningen av förtjänsten orsakade ekonomiska problem för många i lagen. Mycket tid gick åt till diskussioner på arbetsplatserna. Det förelåg också brister i planeringen från bolagets sida. Arbetslagen gjorde så gott de kunde under de förhållanden som rådde. L.P. har inte pekat på några andra faktorer som skulle ha negativt påverkat produktiviteten vid Fönsterbågen. L.O. har däremot uppgett att leveranser av inredningar var försenade vid Ravinen samt att personalomflyttningar där orsakade problem genom att arbetstagarna fick utföra arbetsuppgifter som de var ovana vid. J.G. har uttalat sig på ungefärligen samma sätt om problem med personalomflyttningar vid Ravinen.

Arbetsdomstolens ställningstagande till påståendet om olovliga stridsåtgärder från arbetstagarnas sida

Arbetsdomstolen har att mot bakgrund av den nu sammanfattningsvis redovisade utredningen ta ställning till om det förekommit en produktionsnedsättning som beror på att arbetstagarna satt ned arbetstakten på ett sådant sätt och i ett sådant syfte att de gjort sig skyldiga till en otillåten stridsåtgärd.

Som redan framgått av det föregående har det ostridigt inträffat en produktivitetsminskning som måste bedömas som avsevärd. Produktiviteten har i vart fall halverats under den aktuella perioden. Visserligen måste man som nämnts i det föregående räkna med en viss och inte alls obetydlig nedgång av produktiviteten vid en övergång från ackordsarbete till tidlönearbete. Den i detta fall inträffade produktivitetsnedgången kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte helt förklaras av en sådan övergång. Typiskt sett bör arbetstakten inte halveras vid en minskning av förtjänstnivån med omkring 20 %. Detta gäller även om man beaktar att en minskning av förtjänstnivån naturligen minskar arbetstagares lust och vilja att arbeta. Vad arbetstagarsidan framfört om att nedsättningen i produktiviteten skulle ha berott på inkomstminskningen och därmed varit ”psykiskt betingad” bör knappast medföra att arbetsgivaren skall behöva acceptera en så stor minskning av arbetstakten som den här aktuella när den lägre inkomstnivån är en följd av en riktig tillämpning av kollektivavtalet. Här bör också framhållas att utredningen visar att produktiviteten sjönk även vid arbetsplatserna Ravinen 1 och 2, för vilka det fanns ackordsöverenskommelser och därmed möjligheter att nå i huvudsak samma förtjänstnivå som tidigare. Trots det minskade timförtjänsterna där från 100–105 kr och då inte bara till 80 kr, som skulle ha utgått om stupstocksregeln tillämpats, utan till en minimiförtjänst på 69–70 kr.

Arbetstagarsidan har framhållit att tid kommit att ägnas åt diskussioner på arbetsplatserna, sedan det blivit klart att nya ackordsöverenskommelser inte kunnat träffas. Det finns i och för sig ingen anledning att betvivla detta. Det måste emellertid anses vara av underordnad betydelse i målet att arbetstid ägnats åt diskussioner, eftersom det ju inte på något sätt utesluter att det såsom arbetsgivarsidan påstår förekommit s.k. maskning.

Arbetstagarsidan har också hänvisat till att det förekommit brister i planeringen från arbetsgivarens sida. Problem skulle ha förelegat till följd av omflyttningar av arbetstagare och försenade materialleveranser. Utredningen ger emellertid inte belägg för att problem av det slaget förekommit vid Fönsterbågen. Vad lagbasarna vid Ravinen uppgett styrker dock att problem av det slaget förekommit där. Men endast något enstaka exempel har getts på olägenheter som skulle uppkommit till följd av sådana problem. Arbetsdomstolen kan mot denna bakgrund inte finna att brister i planeringen från arbetsgivarens sida på något mer påtagligt sätt skulle ha medverkat till produktionsnedgången.

Av intresse är givetvis vilka iakttagelser som de i målet hörda personerna gjort på arbetsplatserna i fråga under den aktuella tiden. När det gäller att värdera bevisningen i denna del måste framhållas att den av arbetsgivarsidan påstådda stridsåtgärden utgör vad som brukar betecknas en dold sådan, d.v.s. att den inte är avsedd att synes utåt, samt att uppehåll i arbetet av naturliga orsaker kan förekomma under kortare eller längre stunder under en arbetsdag. Det torde därför inte ens för en i verksamhet av detta slag väl insatt person vara möjligt att vid något eller några kortare besök på en arbetsplats bilda sig en uppfattning om huruvida arbetet där kan sägas bedrivas i normal takt eller inte. Utsagorna från dem som mer tillfälligt besökt arbetsplatserna kan alltså inte tillmätas någon större betydelse i sammanhanget.

De utsagor som lämnats av arbetsgivarens företrädare på arbetsplatserna och av de där sysselsatta arbetstagarna står i vissa avseenden mot varandra. Av särskilt intresse blir därför vilka iakttagelser de vittnen gjort som inte kan sägas företräda part i målet och hur de har uppfattat situationen. I.H. och J.R., som har erfarenhet av verksamhet av detta slag och som mer kontinuerligt uppehöll sig på arbetsplatserna har båda gjort iakttagelser av vilka de slutit sig till att maskning förekom. Deras iakttagelser vinner stöd av vad beställarens kontrollant G.R. uppgett. Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att utredningen ger vid handen att arbetstagarna vid de aktuella arbetsplatserna sänkt sin arbetstakt avsevärt mer än som kan anses motiverat av förhållandena. Utredningen ger inte belägg för att de skulle ha fattat något gemensamt beslut om att göra så. Av bl.a. händelseutvecklingen i sig och de yttranden av olika innebörd som enligt vittnena fällts av olika arbetstagare måste dock den slutsatsen dras att de handlat i samförstånd. En annan slutsats som måste dras därav är att arbetstagarnas handlande var framkallat av missnöje med att arbetsgivaren vid förhandlingarna vidhöll att Ackord 90 skulle tillämpas. Något annat som skulle kunna förklara arbetstagarnas handlande har inte framkommit. Syftet med deras handlande kan därför inte antas ha varit något annat än att förmå arbetsgivaren att ändra sin inställning i fråga om Ackord 90.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att arbetstagarna vid de i målet aktuella arbetsplatserna satt ned arbetstakten på ett sådant sätt och i ett sådant syfte att de skall anses ha vidtagit stridsåtgärder. Det är ostridigt att de stridsåtgärder som kan anses ha vidtagits är otillåtna enligt medbestämmandelagen. Arbetsdomstolen återkommer till frågan om skadeståndsskyldighet för arbetstagarna.

Avdelningens agerande

Arbetsgivarsidan har i målet påstått att SBAF:s avdelning 4 i Helsingborg åsidosatt medbestämmandelagens regler på följande sätt. Avdelningen har lämnat understöd och på annat sätt medverkat till de stridsåtgärder som vidtagits vid arbetsplatserna Ravinen 1, 2 och 3 samt Fönsterbågen. Avdelningen har också åsidosatt sina skyldigheter att uppta överläggningar och att verka för att stridsåtgärderna upphörde. Arbetstagarsidan har bestritt dessa påståenden.

Arbetsgivarsidans påståenden om vad avdelningen enligt dess mening har gjort är allmänt hållna. Man har påstått att avdelningen medverkat genom ”råd och dåd” och handlat ”stick i stäv” mot fredspliktsreglerna. Mer konkret har påståtts att avdelningen lämnat felaktig information om Ackord 90, att avdelningen uppmanat till fortsatta stridsåtgärder, att avdelningen lovat att senare stödja arbetstagarna, om de vidtog stridsåtgärder, samt att avdelningen utlovat stödåtgärder på andra arbetsplatser.

Av utredningen framgår att parterna i de förhandlingar om nya ackordsöverenskommelser som fördes hade, och för övrigt alltjämt har, skilda uppfattningar om vilket utfallet skulle bli om Ackord 90 tillämpades jämfört med de underlag som arbetstagarsidan ville lägga till grund för nya ackordsöverenskommelser. Utredningen ger emellertid inte belägg för att någondera sidans uppfattning i denna fråga skulle vara bättre underbyggd än motpartens.

Ingen av de åberopade personerna har sagt sig ha hört företrädare för avdelningen yttra sig till arbetstagarna på det sätt som påståtts i målet. Mot arbetsgivarsidans påståenden i denna del står också utsagorna av arbetstagarna och företrädarna för avdelningen, enligt vilka några sådana uttalanden inte gjorts av företrädare för avdelningen.

Arbetsgivarsidan har emellertid också påstått att avdelningen varit alltför passiv och att den inte har fullgjort sina skyldigheter enligt 43 § medbestämmandelagen att uppta överläggningar och att verka för att stridsåtgärderna skulle upphöra. Enligt arbetsgivarsidan hade avdelningen bort ta initiativ till sådana överläggningar. Vidare har arbetsgivarsidan gjort gällande att avdelningen försenat och försvårat överläggningarna genom att förneka att maskning förekom. Arbetstagarsidans uppfattning är däremot att avdelningen har fullgjort sina skyldigheter i detta avseende.

Av utredningen framgår bl.a. följande. Efter byggsemestern, då maskningen enligt arbetsgivarsidan blev mer påtaglig, kontaktade arbetsgivarsidan avdelningen och påtalade den låga arbetstakten. Med anledning därav gjorde företrädare för avdelningen, oftast då ombudsmannen R.S., vid flera tillfällen kortvariga besök på arbetsplatserna. I brev den 25 september och den 2 oktober 1991 påtalade arbetsgivaren för avdelningen att maskningsaktioner förekom. Även dessa brev föranledde avdelningen att besöka arbetsplatserna. Sammanlagt besöktes de båda arbetsplatserna under den aktuella tiden 4–5 gånger av R.S. och ett par gånger av avdelningens ordförande T.N. Utredningen ger inte belägg för annat än vad arbetstagarna och företrädarna för avdelningen uppgett nämligen att R.S. eller någon annan företrädare för avdelningen vid dessa besök uppmanade arbetstagarna att arbeta och framhöll att stridsåtgärder inte fick förekomma. Avdelningen deltog den 30 september 1991 i informella överläggningar med arbetsgivarsidan. På initiativ av arbetsgivarsidan hölls den 9 oktober 1991 överläggning enligt 43 § medbestämmandelagen. Avdelningen ansåg sig då inte ha underlag för att bedöma om maskning förekom.

Arbetsdomstolens ställningstagande till påståendena om avdelningens medverkan i stridsåtgärderna och underlåtenhet att verka för deras upphörande

Den utredning som förebringats kan, som framgår av det ovanstående, inte anses ge vid handen att avdelningens uppfattning om Ackord 90 var oriktig och det kan därmed inte heller anses utrett att avdelningen skulle ha lämnat oriktig information om Ackord 90 och på så sätt medverkat till stridsåtgärderna. Den muntliga bevisning som förebringats ger inte heller något stöd för att företrädare för avdelningen skulle ha uppmanat till stridsåtgärder, lovat arbetstagarna stöd om de vidtog sådana åtgärder eller utlovat stödåtgärder på andra arbetsplatser. Att företrädare för arbetsgivaren ändå fått uppfattningen att avdelningen låg bakom stridsåtgärderna synes bero på det faktiska yttre händelseförloppet. Man kan dock inte av det yttre händelseförloppet dra några slutsatser om hur avdelningen agerat gentemot arbetstagarna. Det kan alltså enligt arbetsdomstolens mening inte anses utrett att avdelningen understött eller på annat sätt medverkat till stridsåtgärderna.

När det sedan gäller att bedöma frågan om avdelningen uppträtt alltför passivt kan till en början konstateras att det är ostridigt att avdelningen har vidtagit vissa åtgärder. När arbetsgivarsidan påstått att stridsåtgärder förekommit har företrädare för avdelningen besökt arbetsplatserna vid flera tillfällen och avdelningen har deltagit i såväl informella överläggningar som överläggningar enligt 43 § medbestämmandelagen. Enligt arbetsgivarsidan har detta varit otillräckligt och enligt dess mening har avdelningen åsidosatt sina skyldigheter enligt 42 och 43 §§ medbestämmandelagen.

Enligt 42 § medbestämmandelagen är en organisation som själv är bunden av kollektivavtal skyldig att, om olovlig stridsåtgärd av medlem förestår eller pågår, söka hindra åtgärden eller verka för dess upphörande. Har olovlig stridsåtgärd vidtagits av arbetstagare som är bundna av kollektivavtal, åligger det enligt 43 § medbestämmandelagen arbetsgivaren och berörd arbetstagarorganisation att omedelbart taga upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för dess upphörande. Några anvisningar om vilka åtgärder en arbetstagarorganisation bör vidta ges inte i lagen. Lagen bygger på att det skall finnas frihet i största möjliga utsträckning för fackliga företrädare att agera efter eget omdöme i syfte att motverka fredspliktsbrott av medlemmarna (prop. 1975/76:105 [ pdf | ] Bil. 1 s. 406 [  ]).

När det gäller avdelningens agerande i detta fall måste beaktas att man som nämnts har att göra med en s.k. dold stridsåtgärd, som alltså inte på samma sätt som en total arbetsnedläggelse lätt kan konstateras. Avdelningen har under hela den tid som stridsåtgärderna pågått ansett sig sakna ett eget underlag för att bedöma om maskning pågick. När arbetsgivaren påstått att maskning förekommit har dock företrädare för avdelningen enligt vad utredningen visar utan dröjsmål besökt arbetsplatserna och för arbetstagarna framhållit att stridsåtgärder inte fick förekomma. Arbetsgivarsidan menar tydligen att företrädare för avdelningen borde ha gjort fler och mer långvariga besök. De besök som gjorts har visserligen varit kortvariga och förlagda till tider då arbetstagarna hade raster. Det sistnämnda förefaller i och för sig helt naturligt eftersom rasterna troligen är de enda tillfällen då man på arbetsplatser av detta slag kan finna arbetstagarna samlade. Det förefaller enligt arbetsdomstolens mening inte heller rimligt att kräva att avdelningen skulle ha gjort fler och mer långvariga besök. Arbetstagarna skulle då ha kunnat arbeta normalt under dessa besök och avdelningen skulle därmed inte få något bättre underlag för att bedöma om maskning förekom. Det kan inte heller krävas eller ens anses lämpligt att företrädare för avdelningen mer eller mindre kontinuerligt uppehåller sig på arbetsplatserna och genom att övervaka arbetet påtar sig något slags arbetsledarfunktion. Här kan också inskjutas att flera företrädare för arbetsgivaren med ansvar för de aktuella arbetsplatserna inte heller besökte arbetsplatserna i någon större utsträckning. Det finns därmed knappast fog för kritik mot avdelningen för att den inte gjort fler och mer långvariga besök på arbetsplatserna i fråga.

När det gäller avdelningens skyldigheter enligt 43 § medbestämmandelagen kan först konstateras att avdelningen har deltagit i de överläggningar som arbetsgivaren tagit initiativ till. När man sedan ser till hur avdelningen agerat i detta sammanhang måste beaktas att det var fråga om dolda stridsåtgärder. Såvitt framgår av utredningen förnekade arbetstagarna att maskning förekom och avdelningen ansåg sig inte ha underlag för att bedöma hur det förhöll sig med detta. Under sådana omständigheter, som måste vara mycket besvärliga för organisationen, kan det inte krävas av den att den skall medge att stridsåtgärder pågår och agera i enlighet därmed. Det finns alltså enligt arbetsdomstolens mening inte heller i denna del fog för kritik mot avdelningen.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att utredningen i målet inte ger belägg för att avdelningen åsidosatt sina skyldigheter enligt medbestämmandelagen när det gällt att verka för stridsåtgärdernas upphörande.

Skadeståndsfrågor

Till följd av de bedömningar som gjorts i det föregående skall de mot avdelningen riktade skadeståndsyrkandena ogillas.

Arbetstagarna har vidtagit olovliga stridsåtgärder och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet. Arbetsgivarsidan har yrkat att envar av arbetstagarna skall förpliktas att utge skadestånd med 200 kr. Detta är det högsta belopp som lagligen kan utdömas för deltagande i olovlig stridsåtgärd som vidtagits innan den senaste ändringen av 60 § medbestämmandelagen trädde i kraft den 1 juli 1992, såvida arbetstagarna inte underlåtit att efterkomma ett åläggande av domstol om återgång i arbete. Arbetstagarsidan har gjort gällande att skadestånden bör jämkas och har inte vitsordat högre belopp än 50 kr för envar av arbetstagarna. Arbetsgivarens agerande i ackordsförhandlingarna utgör enligt arbetstagarsidans mening skäl för en jämkning. Man har framhållit att arbetsgivaren, trots att det redan fanns ett färdigt underlag för Ravinen 3 och ett användbart underlag för Fönsterbågen, krävt att antingen Ackord 90 eller stupstocksregeln skulle tillämpas och inte velat diskutera de alternativ som arbetstagarsidan framfört.

Arbetstagarna har vidtagit stridsåtgärder trots att de inte bara fick följder för arbetsgivaren utan också var kostsamma och påfrestande för dem själva. Av utredningen framgår ju bl.a. att timförtjänsten på Ravinen 1 och 2 sjönk från drygt 100 kr till ungefär 70 kr. Det måste vara ett mycket starkt missnöje som ligger bakom arbetstagarnas handlande. Detta starka missnöje har otvivelaktigt framkallats av arbetsgivarens agerande i ackordsförhandlingarna.

Att positionerna i ackordsförhandlingarna varit låsta och att man inte kunnat komma överens, vilket lett till att kollektivavtalets stupstocksregel blivit tillämplig, ursäktar givetvis inte olovliga stridsåtgärder. Omständigheterna är emellertid speciella i detta fall. Ackordsförhandlingarna rörde samma arbetslags fortsatta arbete på vad som i realiteten säkerligen uppfattades som samma byggnation även om den var indelad i etapper. Arbetstagarna hade under de tidigare etapperna uppnått en viss förtjänstnivå med tillämpning av det underlag som fanns för dessa. För Ravinen 3 fanns redan ett underlag sedan tidigare och även för Fönsterbågen fanns ett användbart underlag. När ackordsförhandlingarna inleddes hade arbetena på Ravinen 3 och Fönsterbågen faktiskt redan påbörjats. I förhandlingarna, där arbetsgivaren inte heller förhandlade själv, ville arbetsgivarsidan inte tillämpa det underlag för Ravinen 3 som man tidigare varit överens om och det jämförbara underlag som fanns för Fönsterbågen utan höll fast vid att Ackord 90 skulle tillämpas. Detta innebar att de förutsättningar som arbetstagarsidan hade anledning anta skulle gälla även för det fortsatta och faktiskt redan påbörjade arbetet inte längre förelåg. Det är mot denna bakgrund lätt att förstå att arbetstagarna, som hade uppfattningen att Ackord 90 skulle ge en lägre förtjänst, uppfattade arbetsgivarsidans agerande som mycket stötande.

Det finns emellertid alltid anledning att se allvarligt på fredspliktsbrott och det finns anledning att se särskilt allvarligt på de stridsåtgärder som arbetstagarna vidtagit i detta fall. Det har rört sig om dolda stridsåtgärder som pågått under flera månader och som fortsatts trots att arbetsgivaren och arbetstagarnas egen organisation verkat för att de skulle upphöra. Mot denna bakgrund finns det enligt arbetsdomstolens mening inte skäl att jämka det yrkade skadeståndet även om arbetsgivaren har ett medansvar för det inträffade (jfr AD 1988 nr 22 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet bör vardera partssidan stå sin rättegångskostnad.

Domslut

Arbetsdomstolen förklarar att de av de 35 instämda arbetstagarna under tiden fr.o.m. vecka 26 t.o.m. vecka 45 år 1991 vidtagna stridsåtgärderna i form av s.k. maskning vid arbetsplatserna Ravinen 1, 2 och 3 i Ödåkra respektive Fönsterbågen i Bårslöv var otillåtna enligt 41 § medbestämmandelagen.

Arbetsdomstolen förpliktar var och en av de i domsbilagorna A och B upptagna arbetstagarna att betala skadestånd till Skanska Syd AB med tvåhundra (200) kr.

Byggförbundets emot Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 4 i Helsingborg riktade yrkanden avslås.

Parterna skall på ömse sidor själva svara för sina rättegångskostnader.

Dom 1993‑01‑20, målnummer A‑272‑1991

Ledamöter: Hans Tocklin, Brita Swan, Palle Landin, Ulf Nilsson (skiljaktig), Björn Qvarnström, Hans Karlsson och Carl-E. Wallström.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg

Ledamoten Ulf Nilssons skiljaktiga mening

Jag delar inte majoritetens mening att SBAF:s avdelning inte har åsidosatt sina skyldigheter enligt medbestämmandelagen när det gällt att verka för att de avtalsstridiga aktionerna i form av maskning skulle upphöra. En av kollektivavtalets grundläggande funktioner är att åstadkomma fredsplikt i de frågor och under den tid avtalet gäller. Om de berörda parterna inte förmår att se till att resp. medlemmar i praktiken iakttar förbudet mot stridsåtgärder kan den drabbade parten komma att ifrågasätta om det är meningsfullt att i framtiden sluta nya kollektivavtal. Principen att avtal skall hållas utgör grunden för bestämmelserna om fredsplikt i 41–45 §§ medbestämmandelagen (och dess föregångare i 1928 års lagstiftning).

I 42 och 43 §§ medbestämmandelagen åläggs de parter som träffat eller är bundna av kollektivavtalet i fråga ett ansvar att på olika sätt aktivt verka för att en olovlig stridsåtgärd omedelbart upphör. Mot denna bakgrund kan avdelningens agerande inte anses uppfylla de krav som lagen ställer på en arbetstagarorganisation i en situation av det slag som här förelegat. Bolaget har under september–oktober vid flera tillfällen – muntligen eller genom brev – begärt att avdelningen skulle ingripa mot maskningen. Vidare har bolagets arbetsgivarorganisation, Byggförbundet, av SBAF krävt att SBAF skulle vidta erforderliga åtgärder, vilket föranlett arbetstagarförbundet att ta kontakt med avdelningen. Överläggningar mellan bolaget och avdelningen har hållits. Avdelningens aktiviteter har inskränkt sig till att företrädare (avdelningens ordförande T.N. och ombudsman R.S.) besökt arbetsplatserna vid en handfull tillfällen och då regelmässigt en kortare tid i samband med raster, under vilka det av naturliga skäl inte varit möjligt att göra några iakttagelser om arbetstakten. Det förefaller inte ha förekommit några försök hos företrädarna att själva och på ett aktivt sätt bilda sig en uppfattning om situationen. I stället har man synbarligen tagit för gott de uppgifter som lagbasarna och övriga arbetstagare lämnade, nämligen att maskning inte förekom. De uppmaningar som avdelningens företrädare uppger sig ha gett till arbetstagarna, nämligen att olovliga stridsåtgärder inte fick förekomma, har tydligen varit av mer principiell och övergripande natur och inte med någon konkretare anknytning till det faktum att arbetstakten ostridigt hade sjunkit i betydande grad. Ju längre tid som förflöt med dessa onormala produktionsförhållanden, vilka drabbade också avdelningens medlemmar genom den förtjänstminskning som blev följden av stupstocksregelns tillämpning, desto mer angeläget och naturligt borde det ha varit för avdelningen att ingripa på ett kraftfullt sätt.

Avdelningen har följaktligen inte uppfyllt sina skyldigheter enligt medbestämmandelagen att verka för att den olovliga stridsåtgärden i form av maskning upphörde och skall därför utge skadestånd till bolaget (jfr AD 1988 nr 34 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

1) Angivna i en vid domen fogad bilaga; utesluten här.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter