: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1997 nr 81

| |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1997 nr 81

Sammanfattning:

Ett företag A i fastighetsbranschen sade upp två arbetstagare som hade till uppgift att bedriva fastighetsskötsel och städning i ett A tillhörigt bostadsområde. Företaget A uppdrog därefter åt ett annat företag B att som enteprenör utföra de uppsagda arbetstagarnas sysslor. Tvist huruvida det inträffade är att anse som en övergång av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen och det inom EU gällande överlåtelsedirektivet. Arbetsdomstolen konstaterar bl.a. att företaget B inte har övertagit vare sig arbetskraft eller materiella tillgångar från företaget A. Domstolen finner sammantaget att någon övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets och anställningsskyddslagens mening inte har ägt rum.

Dom meddelad : Onsdagen den 18 juni 1997

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 180/96 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] *

LO

 [] [ skiljaktig ] #

TCO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

[ 2 av 7 ]
Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 6 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 85,7% ( 6 / 7 st. )
[ 3 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda förarbeten : Omslaget till förarbetetProp. 1994/95:102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar (Arbetsmarknadsdepartementet) [ pdf ||Ikon för riksdagen ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1997 nr 81 ( 4 st. ): AD 1998 nr 44 | AD 1998 nr 124 | AD 2001 nr 101 | AD 2014 nr 28

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1997 nr 81 ) :

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Arbetstagarförbundet

Bolaget

Förbundet

Domskäl

Domslut

Ledamöterna Valter Carlssons och Solveig Paulssons skiljaktiga mening

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Fastighetsanställdas förbunds talan.

2. Fastighetsanställdas förbund skall ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader med sjuttiotretusenniohundratrettio (73 930) kr, varav 69 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1997 nr 81 ) :

Parter:

Fastighetsanställdas Förbund

mot

Fastighetsarbetsgivarnas Förbund och FF-Fastighetsservice Aktiebolag i Norrköping

Mellan Fastighetsarbetsgivarnas Förbund och Fastighetsanställdas förbund gäller kollektivavtal.

FF-Fastighetsservice AB (hädanefter FF) bedriver teknisk fastighetsförvaltning i Södra Sverige och Mellansverige. Bolaget är medlem i Fastighetsarbetsgivarnas Förbund och är därigenom bundet av det angivna kollektivavtalet.

A.N. och R.N. är medlemmar i Fastighetsanställdas förbund. De anställdes år 1992 hos Finfast AB (hädanefter Finfast) för arbete rörande skötsel och underhåll av detta bolags fastigheter i Ladugårdsängen i Örebro. De blev under våren 1996 uppsagda från sina anställningar med anledning av att Finfast beslöt att deras arbetsuppgifter i fortsättningen skulle utföras av FF i egenskap av entreprenör.

Mellan arbetstagarförbundet och arbetsgivarparterna har uppkommit tvist huruvida A.N. och R.N:s anställningar övergått till FF enligt 6 b § anställningsskyddslagen och om FF – genom att förklara att man inte avsåg att ha A.N. och R.N. anställda hos sig – utan laga grund avskedat dem. Parterna har tvisteförhandlat i dessa frågor utan att kunna enas.

Arbetstagarförbundet har väckt talan i arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna samt har, som talan slutligt bestämts, yrkat att arbetsdomstolen

1. förklarar att avskedandena är ogiltiga,

2. förpliktar FF att till envar av A.N. och R.N. utge 80 000 kr i allmänt skadestånd,

3. förpliktar FF att till A.N. utge dels lön med 151 841 kr, varav 11 421 kr för maj 1996, 13 245 kr i månaden för tiden juni 1996 – mars 1997, 5 306 kr för april 1997, dels semesterlönetillägg med 2 664 kr, dels ränta enligt 6 § räntelagen på lönebelopp från sista dagen i den månad beloppet gäller och på semesterlönetillägget från den 31 augusti 1996,

4. förpliktar FF att till R.N. utge dels lön med 174 714 kr, varav 13 839 kr för maj 1996, 15 205 kr i månaden för tiden juni 1996 – mars 1997, 6 057 kr för april 1997, dels semesterlönetillägg med 2 772 kr, dels ränta enligt 6 § räntelagen på lönebelopp från sista dagen i den månad beloppet gäller och på semesterlönetillägget från den 31 augusti 1996.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Yrkade belopp avseende lön och semesterlönetillägg samt ränta har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

         Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

Arbetstagarförbundet

Tvisten hänför sig till de av Finfast år 1992 uppförda och sedan dess ägda fastigheterna i bostadsområdet Ladugårdsängen i Örebro. Bostadsområdet består av 19 trapphus och 2 gårdshus. Gårdshusen inrymmer tvättstugor och andra gemensamhetsutrymmen. För skötseln av de med fastighetsägandet förbundna åtagandena hade Finfast två personer anställda, R.N. och A.N. De anställdes i april respektive juni 1992.

R.N. ansvarade huvudsakligen för sedvanliga fastighetsskötaruppgifter avseende den yttre boendemiljön, exempelvis skötsel av grönområden och anläggningar utomhus. Han var också ansvarig för reparationer.

A.N. var på motsvarande sätt ansvarig för den inre boendemiljön. Hennes arbetsuppgifter bestod till 75 procent i städning och till 25 procent i fastighetsskötsel.

Under hösten 1995 fördes förhandlingar från Finfasts sida om att lägga ut de angivna skötselsysslorna på entreprenad. I oktober 1995 träffades två skriftliga avtal med FF om att detta bolag som entreprenör skulle svara för fastighetsskötseln resp städningen. Avsikten var att avtalen skulle börja gälla den 1 februari 1996. Av olika skäl kom ikraftträdandet avseende avtalet om städning att bli den 1 maj och beträffande avtalet om fastighetsskötsel den 1 juni 1996. De båda avtalen innebär att FF övertog ansvaret för den inre och yttre skötseln av fastigheterna. Enligt fastighetsskötselavtalet skall FF vara uppmärksam på behovet av vissa större reparationer och underrätta uppdragsgivaren om behovet därav. Dessutom åvilar ansvaret för avflyttningsbesiktning FF. I och med dessa avtal har FF övertagit samtliga arbetsuppgifter som tidigare låg på R.N. och A.N.

FF har – beträffande vissa arbeten som R.N. inte kunnat utföra själv – övertagit vissa entreprenörskontakter som R.N. tidigare hade upparbetat. Dessa kontakter är följande: El – Elcentralen, Spisar och diskmaskiner – Huberts, Lås – Låstjänst, Ventilation – RT Driftservice (såvitt avser den årliga kontrollen), Hissar – Deve Schindler, Snöröjning – Närke Frakt (som är en åkeriförening, vilken i sin tur företrädesvis anlitat firman Kran & Transport). Dessa entreprenörer anlitas alltjämt av FF.

FF övertog från Finfast viss utrustning som A.N. och R.N. tidigare använde. Det fanns i var och en av de 21 byggnaderna städmaterial enligt följande: en bredborste, en sopborste med skyffel, moppskaft med hink, moppar samt rengöringsmedel med tillhörande torkmaterial. Detta material kvarlämnades när R.N. och A.N. slutade sina anställningar och har därefter använts av FF. Motsvarande gäller viss maskinell utrustning som R.N. och A.N. har använt, bl.a. en tvättmaskin som användes för att preparera moppar eftersom man vid städningen tillämpade den s k svepmetoden, vilken bygger på förpreparerade moppar. I vart fall inledningsvis använde FF samma städmetod och begagnade därför även tvättmaskinen. Vidare fanns det en högtrycksspruta, en snöslunga samt en kompressor. Dessa maskiner ägs fortfarande av Finfast, men FF har fått använda dem.

Vidare finns det vissa tidigare använda personalutrymmen, upplag och förråd som FF till viss del disponerat. Expeditionen samma öppettider som den hade tidigare, dagligen 15.30–16.00. FF presenterade vid övertagandet i annonser de nya värdarna syftande till att visa att inget hade förändrats förutom att två nya personer skulle börja arbeta i Ladugårdsängen.

Förbundet vill om den rättsliga bakgrunden anföra följande. Den avgörande frågan är huruvida en ekonomisk enhet eller ekonomisk verksamhet har övergått från Finfast till FF eller om det bara är vissa sysslor som förts över. I förarbetena till den svenska lagstiftningen uttalas att entreprenadsituationerna ligger nära gränsen för direktivets tillämpningsområde och att detta särskilt torde gälla vid fallen av byte av entreprenör. Det bör dock noteras att propositionen inte i första hand ger uttryck för den svenske lagstiftarens anvisningar om vad som skall gälla utan att det istället rör sig om lagstiftarens tolkning av överlåtelsedirektivet.

EG-domstolen har i sin dom den 11 mars 1997 i Ayse Süzen-fallet bekräftat att, för att det skall betraktas som övergång av verksamhet eller del av verksamhet entreprenörer emellan, det måste föreligga något ytterligare än att arbetsuppgiften går över. Det kan exempelvis vara fråga om övertagande av personal eller överföring av materiella tillgångar.

Förbundets uppfattning är att i fall som det nu aktuella – dvs. när verksamhet bedriven i egen regi läggs ut på en entreprenör – det bör anses gälla en presumtion för att det är fråga om en övergång av verksamhet eller del av verksamhet. Det utmärkande för dessa fall är att det föreligger en ensamrätt för entreprenören att utföra vissa sysslor och att det hos uppdragsgivaren är fråga om en nedläggning av en verksamhet eller del av verksamhet. Så är ju inte fallet när det är fråga om byte av entreprenör.

Det som talar för att det rör sig om en övergång av verksamhet i det aktuella fallet är att det rör sig om exakt samma typ av verksamhet och utförande av samma arbetsuppgifter som R.N. och A.N. tidigare utförde. Det sker med användande av liknande arbetssätt och metoder och i viss mån även med samma utrustning. Man har också arbetat inom samma ram som Finfast, dvs. det är fråga om dels vanlig fastighetsskötsel och dels specialkompetens som behövs i form av entreprenörer. Den kundkrets – dvs. hyresgästerna – som betjänas är densamma. Verksamheten har inte under någon tid legat nere. Att det i verksamheten fanns två anställda talar också enligt förbundets uppfattning för att det rör sig om en fast organiserad verksamhet, dvs. en ekonomisk enhet såvitt gäller fastighetsskötsel. Av stor betydelse är att det föreligger ett direkt avtalsförhållande mellan Finfast och FF. Denna omständighet har tillmätts stor vikt i EG-domstolens praxis.

Sammanfattningsvis har alltså FF varit skyldigt att överta A.N. och R.N:s anställningar enligt 6 b § anställningsskyddslagen. Genom FF:s förklaring att bolaget inte ämnar ta deras arbetskraft i anspråk har de blivit avskedade utan laga grund.

Bolaget

FF bedriver idag med totalt omkring 110 anställda teknisk förvaltning på entreprenörsbasis. Bolaget har sitt säte i Norrköping. Verksamheten bedrivs dessutom i Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Trollhättan, Lidköping, Jönköping, Linköping, Söderköping, Örebro och Västerås. Vid Örebrokontoret finns sex personer anställda, nämligen en platschef, tre fastighetsskötare och två trappstädare.

Finfast ägs av Örebro läns fastighetsägarförening, vars verksamhet är att låta uppföra, äga och förvalta privata hyreslägenheter. Finfast äger fastigheter i två bostadsområden i Örebro, Ladugårdsängen och Baronbacken. När tvisten uppstod hade Finfast, förutom makarna N., en kvinnlig tjänsteman anställd för att handha uthyrningsverksamheten, exempelvis annonsering, visning av lägenheter, upprättande av hyreskontrakt, beställning av enklare uppdrag etc. Den kvinnliga tjänstemannen är idag den enda anställda i Finfast. Fastighetsförvaltningen är organiserad i en teknisk och en ekonomisk del. Den ekonomiska delen har sedan bolagets bildande skötts av Finfast Service AB.

Fastighetsskötsel och städning beträffande bostadsområdet Ladugårdsängen sköttes tidigare av Finfast med egen personal. Som arbetstagarförbundet har anfört uppdrog Finfast – i likhet med vad man tidigare gjort beträffande ett annat bostadsområde i Örebro – till FF att utföra fastighetsservice och städning i Ladugårdsängen. De båda avtal som träffades kom sedan att träda i kraft den 1 maj respektive den 1 juni 1996. Skälen till fördröjningen var att Finfast och FF ville avvakta de tvisteförhandlingar som pågick mellan Finfast och förbundet. Förhandlingarna gällde ogiltigförklaring avseende de av Finfast verkställda uppsägningarna av makarna N.

Beträffande bostadsområdet Baronbacken hade Finfast tidigare uppdragit åt entreprenörer att sköta städning och fastighetsskötsel och byten av entreprenörer har skett vid tre tillfällen. Idag är det alltså FF som sköter städning och fastighetsskötsel av det området. FF har organiserat fastighetsskötseln och städningen av Ladugårdsängen på ett annat sätt än Finfast. Vid utförandet av entreprenaden vid Ladugårdsängen sysselsätts en fastighetsskötare på halvtid och för trappstädning åtgår det 16 timmar per vecka. Både fastighetsskötaren och städaren arbetar på andra objekt som FF har i Örebro. Viss del av trädgårdsskötseln utförs därutöver av annan personal från FF.

Beträffande frågan om övertagande av utrustning som tillhör Finfast bör följande noteras. Högtrycksspruta, snöslunga och kompressor har inte övertagits och används inte av FF. Inledningsvis använde FF tvättmaskinen, men man bytte så småningom städmetod innebärande att man ej behövde tvätta mopparna. Detta har inneburit att FF använder tvättmaskinen endast någon enstaka gång i månaden för tvättning av fastighetsskötarens kläder. När städentreprenaden startade fanns det viss utrustning, som moppar, borstar och rengöringsmedel, i trappuppgångarna. Något avtal mellan FF och Finfast om övertagande av utrustning har inte slutits. Hälften av utrustningen har stått oanvänd sedan entreprenaden startade och resten – vilket i princip utgörs av rengöringsmedel – har FF:s personal fått lov att använda utan ersättning, alternativet hade varit att kassera rengöringsmedlet. Kontorsinventarierna utgörs av ett skåp av kassaskåpsliknande karaktär i vilket förvaras lägenhetsnycklar. Det finns också några stolar, ett bord och en räknemaskin. Sammanfattningsvis har FF inte övertagit några tillgångar från Finfast utan FF har gjort egna investeringar. Bl.a. köptes en gräsklippare för 49 000 kr och annan utrustning för 12 000 kr. Beträffande den senare utrustningen var det fråga om en kombinerad telefon-telefax och viss trädgårdsutsrustning, bl.a. en motordriven gräsklippare. Trädgårdsutrustningen används av FF även på andra objekt i Örebro. Det är riktigt att man använder kontorsutrymmet en halvtimme per dag, företrädesvis för att lämna ut och ta emot nycklar vid in- och utflyttningar. Ett utrymme används för förvaring av förbrukningsmaterial som glödlampor, förpackningar, proppar, skruv, spik etc. Förbrukningsmaterialet köps in av FF som fakturerar Finfast. Det är således Finfast som äger förbrukningsvarorna.

Arbeten av enklare beskaffenhet ingår i FF:s åtaganden enligt skötselavtalet. När det gäller mera kvalificerade entreprenörsarbeten som t.ex. VVS- och elarbeten anlitas entreprenörer, vilka normalt kontaktas direkt av Finfast. Det är då ofta FF som först har påtalat behovet av arbetet för Finfast. Entreprenören fakturerar sedan Finfast för det arbete som utförts. Beträffande förbundets påståenden om att R.N. har upparbetat entreprenörskontakter kan följande sägas. Elcentralen anlitas därför att Elcentralen är medlem i Fastighetsägarföreningen och anlitades även innan R.N. anställdes i Finfast. Entreprenören har alltså inte upparbetats av honom. För diskmaskiner och övriga vitvaror anlitas Huberts eftersom denna firma är agent för Electrolux. Även Huberts anlitades redan innan R.N. anställdes. Beträffande lås anlitas Låstjänst eftersom denna firma är låssystemsansvarig gentemot ASSA. När fastigheten uppfördes var det Kraft som utförde tapetserings- och måleriarbeten, och denna firma anlitas fortfarande. Detta är således inte fråga om någon av R.N. upparbetad entreprenörskontakt. För årlig ventilationskontroll krävs behörig besiktningsman och denna utförs av RT Driftservice. Enklare arbeten med ventilationen – filterbyten och kontroll av styrutrustning – utförs av FF. Hissarna är av fabrikatet Deve och service utförs på grund av speciella garantiåtaganden av Deve Schindler. Det är inte någon av R.N. upparbetad entreprenörskontakt. Vid snöröjning anlitas åkeriföreningen Närke Frakt som i sin tur anvisar någon av sina medlemmar att utföra snöröjningen. Vilket företag som de facto utför snöröjningen har FF inte någon möjlighet att påverka. Det är således inte frågan om övertagande av någon av R.N. upparbetad entreprenörskontakt.

Det är Finfast själv och inte FF som bestämmer vilka åtgärder som skall vidtas efter en avflyttningsbesiktning och vem som skall anlitas för att utföra dessa åtgärder. FF upprättar endast ett protokoll och skickar detta till en tjänsteman på Finfast.

Arbetsgivarparterna vill anföra följande om den i målet aktuella rättsfrågan. I prop. 1994/95:102 [ pdf ||Ikon för riksdagen ] s. 31 [  ] f. anför departementschefen att det kan ifrågasättas om entreprenad som utförs uteslutande med entreprenörens egna anställda över huvud taget omfattas av överlåtelsedirektivet. Detta ställningstagande bygger naturligtvis på en mycket noggrann analys av EG-domstolens domar. EG-domstolen har inte därefter dömt eller uttalat sig på ett sätt som gör att de svenska förarbetsuttalandena numera kan ifrågasättas. I Christel Schmidt-målet hade ställts frågan om uttrycket del av verksamhet omfattade situationen då ansvaret att städa inom en viss del av ett företag övergick från företaget självt till ett annat företag samt, om svaret på denna fråga blev jakande, frågan om direktivet också omfattade situationen att städningen utförts av en enda person. EG-domstolen konstaterade att direktivet i och för sig var tillämpligt i en situation då ett företag låter uppgiften att städa gå över från företaget självt till ett annat företag som därigenom övertar arbetsgivaransvaret i förhållande till dem som tidigare var anställda i verksamheten. EG-domstolen sade också att det faktum att det var fråga om endast en person inte utesluter att direktivet skulle kunna vara tillämpligt. Det bör noteras att det nya företaget övertog arbetsgivaransvaret samt att domstolen inte tog ställning till om någon ekonomisk enhet rent faktiskt övertogs, dvs. om det var en övergång av verksamhet i det enskilda fallet. – Genom domen i Ayse Süzen-fallet har EG-domstolen befäst denna praxis. EG-domstolen uttalade att direktivets artikel 1 skall tolkas så att direktivet inte skall tillämpas i situationer där en uppdragsgivare som givit städuppdraget avseende sina lokaler till en första företagare säger upp avtalet med denne och sluter ett nytt avtal med en ny företagare för utförande av liknande uppdrag om processen inte är förenad med vare sig överlåtelse av betydande materiella eller immateriella tillgångar mellan de båda företagarna eller ett övertagande – från den nye företagarens sida – av en huvuddel – i förhållande till antal och kompetens – av personalstyrkan.

Sammanfattningsvis vill bolaget till stöd för sitt bestridande anföra följande. De arbetsuppgifter som R.N. och A.N. utförde kan inte betraktas som en ekonomisk enhet. Det är således inte fråga om överlåtelse av en stabilt organiserad enhet av personer och beståndsdelar. En sak som visar att det idag inte är samma typ av organisation är att samma sysslor numera utförs med åtgång av halva antalet timmar mot vad det gjorde tidigare. Sammanfattningsvis finns det inte något som talar för att det skulle föreligga identitet mellan FF:s verksamhet och de arbetsuppgifter som makarna N. utförde. Förbundet gör nu gällande att ett annat synsätt än det som är förhärskande vid byte av entreprenör skall tillämpas när det gäller utläggning på entreprenad. Något stöd för detta finns det inte i EG-domstolens domar. Vidare skulle detta enligt arbetsgivarparternas uppfattning stå i direkt strid med avgörandet i Swebus-målet. Det föreligger alltså inte någon övergång av verksamhet eller del av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen.

Om emellertid arbetsdomstolen skulle finna att det föreligger en övergång av verksamhet eller del av verksamhet i direktivets mening blir situationen den att A.N. och R.N. formellt sett har blivit avskedade. I ett sådant fall kan det inte komma ifråga att döma ut skadestånd på den höga nivå som yrkats i målet. Det är inte fråga om några ordinära avskedanden utan det handlar om en rättsligt sett komplicerad situation där förbundet för övrigt först riktade sina anspråk gentemot Finfast. Arbetsgivarparterna anser att ett eventuellt skadestånd skall jämkas till noll eller i varje fall sättas ned till betydligt lägre belopp än vad som är gängse i avskedandesituationer.

Förbundet

Det är riktigt att förbundet inte drev tvisten mot Finfast vidare. Detta berodde på att Finfast ej hade för avsikt att driva verksamheten vidare och man vände sig därför mot FF.

Domskäl

Arbetstagarförbundet har för A.N. och R.N:s räkning yrkat ogiltigförklaring av avskedanden och skyldighet att utge skadestånd på grund av avskedanden. Tvisten mellan parterna gäller uteslutande den grundläggande frågan om A.N. och R.N. på grund av övergång av verksamhet till FF har kommit att få anställning hos detta bolag. För den händelse att arbetsdomstolen skulle komma fram till att så är fallet, har parterna förklarat sig vara ense om att A.N. och R.N. har skilts från dessa anställningar genom avskedanden utan laga grund.

Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan, övergår enligt 6 b § anställningsskyddslagen också de rättigheter och skyldigheter på grund av anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Bestämmelsen är avsedd att tolkas i enlighet med EG-direktivet av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller del av verksamheter (77/187/EEG), det s.k. överlåtelsedirektivet. Av direktivets ingress framgår att dettas bestämmelser syftar till att skapa ett skydd för arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter skyddas.

I överlåtelsedirektivets artikel 1 anges att direktivet skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion. Av artikelns ordalydelse följer att arbetsdomstolen nu har att ta ställning till om det i det föreliggande fallet har skett en ”lagenlig överlåtelse” och om denna i så fall har omfattat ”en verksamhet eller del av en verksamhet”.

Av EG-domstolens praxis på området framgår att uttrycket ”lagenlig överlåtelse” skall tolkas på ett betydligt mer vidsträckt sätt än vad som traditionellt och i strikt juridisk mening innefattas i det svenska begreppet överlåtelse. Av EG-domstolens praxis framgår vidare att direktivet kan vara tillämpligt i ett fall när ett företag på entreprenad till ett annat företag lägger ut arbete som man tidigare självt utfört (se domen i Christel Schmidt-fallet, C-392/92 [  ]). I det föreliggande fallet kan konstateras att det finns en direkt avtalsrelation mellan Finfast och FF, eftersom det mellan dessa bolag har träffats överenskommelser som innebär att FF ges ansvaret för skötseln av vissa fastigheter som tillhör Finfast. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund att kravet på en lagenlig överlåtelse är uppfyllt i detta fall. Parterna i målet har för övrigt inte gett uttryck för någon annan uppfattning i detta hänseende.

Den avgörande frågan i målet blir därmed huruvida det som övergått är en verksamhet eller en del av en verksamhet. I enlighet med det synsätt som anlagts av EG-domstolen i Spijkers-domen (mål 24/85 [  ], 1986 ECR 1119) och flera andra avgöranden blir det avgörande spörsmålet om ”verksamheten” vid övergången har bevarat sin identitet. Man skall enligt domstolen ställa frågan om det som övergått kan beskrivas som en bestående ekonomisk enhet, enligt engelskt språkbruk en ”going concern”. I enlighet med EG-domstolens praxis skall därvid göras en helhetsbedömning mot bakgrund av omständigheterna vid övergången. Vid denna bedömning får enligt EG-domstolen sju kriterier särskild betydelse.

De av EG-domstolen angivna sju kriterierna är följande:

1. arten av företag eller verksamhet,

2. frågan om företagets materiella tillgångar, såsom byggnader och lösöre, har överlåtits eller inte,

3. värdet av överlåtna immateriella tillgångar vid överlåtelsetidpunkten,

4. om majoriteten av de anställda har tagits över av den nya arbetsgivaren eller inte,

5. om kunderna har tagits över eller inte,

6. graden av likhet mellan verksamheten före och efter överlåtelsen, och

7. i förekommande fall den tidsperiod under vilken verksamheten har legat nere.

En helhetsbedömning med ledning av de nu beskrivna kriterierna skall enligt EG-domstolens praxis göras även i entreprenadsituationer. Detta gäller exempelvis när ett entreprenadarbete har övergått från ett företag till ett annat (jfr arbetsdomstolens dom 1995 nr 163). En sådant fall har behandlats av EG-domstolen i domen den 11 mars 1997 i Ayse Süzen-fallet (C 13/95 [  ]). Målet handlade om en situation där en uppdragsgivare, som hade givit städningsuppdraget avseende sina lokaler till en första företagare, sade upp det avtal som han hade slutit med denne och slöt ett nytt avtal med en andra företagare för utförande av liknande uppdrag. Efter en genomgång av omständigheterna i målet uttalade domstolen att direktivet inte skall tillämpas på en sådan situation om processen inte är förenad med vare sig en överlåtelse av betydande materiella eller immateriella tillgångar mellan de båda företagarna eller ett övertagande, av den nye företagaren, av en huvuddel – i förhållande till antal och kompetens – av personalstyrkan som hans föregångare avdelade för att fullgöra sitt avtal.

Av EG-domstolens praxis framgår att bedömningen skall göras med ledning av de tidigare nämnda kriterierna även i fall där en arbetsgivare har lagt ut viss verksamhet på entreprenad. I sin dom i Christel Schmidt-målet (C 393/92) klargjorde EG-domstolen att direktivet är tillämpligt i fall då ett företag genom ett kontrakt anförtror en serviceuppgift som exempelvis städning till ett annat företag, som därvid övertar arbetsgivaransvaret gentemot de anställda som avdelats för arbetet. Arbetstagaren hade i det fallet erbjudits anställning hos det städföretag som hade anförtrotts städningsuppgiften. EG-domstolen erinrade om att direktivet syftar till bl.a. att skydda anställda i händelse av byte av arbetsgivare och uttalade vidare att detta skydd bör gälla även om det bara är en enda anställd berörs av övergången. En liknande situation prövades av EG-domstolen i Rask-målet (C 209/91 [  ]), och domstolen uttalade även där att direktivet kan vara tillämpligt om ett företag genom avtal övertar ansvaret för en viss servicefunktion inom ett företag och därvid åtar sig en arbetsgivares förpliktelser för arbetstagare som är knutna till servicefunktionen.

Vid bedömningen av det föreliggande fallet kan konstateras att FF inte har övertagit vare sig personal eller materiella tillgångar av någon betydelse från Finfast. Inte heller har några immateriella tillgångar övergått till FF. I en situation som den föreliggande där arbete i Finfasts egna regi läggs ut på FF såsom entreprenör finns vidare inte utrymme för att anse att FF har övertagit några kunder av Finfast.

Verksamhetens art är visserligen i princip samma före som efter överlåtelsen och verksamheten låg inte nere under någon tid. Det kan också sägas vara stor likhet mellan det sätt på vilket de i målet aktuella sysslorna utförs före och efter tillkomsten av entreprenadförhållandet. Enligt domstolens mening är detta dock förhållanden som är hänförliga mer till de arbetsuppgifter som utförs än till den rörelse som bedrivs. Som EG-domstolen har uttalat i Ayse Süzen-domen kan en ekonomisk enhet, en ”going concern”, inte reduceras till att innebära den verksamhet som den bedriver. Den ekonomiska enhetens identitet följer enligt vad EG-domstolen uttalade även av andra omständigheter såsom dess personal, arbetsledning, organisation av arbetet, driftsmetoder och, i förekommande fall, det driftkapital som den förfogar över (se den angivna domen p. 15). Enbart den omständigheten att arbetsuppgiften som sådan har gått över på FF föranleder mot denna bakgrund inte bedömningen att det är fråga om övergång av verksamhet.

En analys av omständigheterna i det föreliggande fallet med ledning av de av EG-domstolen angivna sju kriterierna ger enligt arbetsdomstolens mening samma utfall som i Ayse Süzen-fallet och det fall som behandlades i arbetsdomstolens dom 1995 nr 163. Detta talar med styrka för att det inte är fråga om en övergång av verksamhet till FF.

Arbetstagarförbundet har gjort gällande att bedömningen likväl bör bli en annan av det skälet att det i det föreliggande fallet inte handlar om byte av entreprenör utan om den principiellt annorlunda situationen där uppgifter som tidigare utfördes i egen regi har lagts ut på entreprenad. Arbetstagarförbundet har särskilt pekat på att det i detta fall är fråga om en nedläggning av verksamhet hos uppdragsgivaren, dvs. Finfast. Enligt arbetsdomstolens mening finns det emellertid inte utrymme för att tillmäta just denna omständighet avgörande betydelse vid den helhetsbedömning som skall göras i frågan om den ekonomiska verksamhetens identitet.

Det kan tilläggas att det även från allmänna ändamålssynpunkter förefaller svårt att finna skäl för att generellt behandla fall av utläggning på entreprenad annorlunda än fallen av entreprenörsbyte. För att anknyta till det föreliggande fallet kan man ställa frågan varför A.N. och R.N:s anställningar i den föreliggande situationen skulle anses ha övergått till FF, när rättsläget helt klart är sådant att deras anställningar inte på motsvarande sätt – under samma förutsättningar i övrigt – skulle övergå till ett annat företag som senare övertar entreprenaden från FF.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att det i detta fall inte är fråga om någon övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets och därmed anställningsskyddslagens mening. I detta ställningstagande ligger att det saknas skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i den frågan.

Domstolens ställningstagande betyder att A.N. och R.N:s anställningar inte har övergått till FF och att de inte har blivit avskedade av detta bolag. Arbetstagarförbundets talan skall alltså avslås.

Vid denna utgång i målet skall arbetstagarförbundet utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Det belopp som har yrkats av dem får anses skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Fastighetsanställdas förbunds talan.

2. Fastighetsanställdas förbund skall ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader med sjuttiotretusenniohundratrettio (73 930) kr, varav 69 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1997‑06‑18, målnummer A‑180‑1996

Ledamöter: Michaël Koch, Erik Lempert, Siv Kimbré, Peter Ander, Inger Mattsson Kasserud, Valter Carlsson (skiljaktig) och Solveig Paulsson (skiljaktig).

Sekreterare: Carl-Johan Karlson

Ledamöterna Valter Carlssons och Solveig Paulssons skiljaktiga mening

Enligt vår uppfattning är det mot bakgrund av de domar som har meddelats av EG-domstolen inte klart hur den i målet aktuella frågan om överlåtelsedirektivets tillämplighet skall bedömas. Vi anser därför att ett förhandsavgörande från EG-domstolen bör inhämtas i den föreliggande tvisten.

Överröstade i frågan om inhämtande av förhandsavgörande gör vi följande ställningstagande i tvistefrågan. De av EG-domstolen meddelade domarna i Rask, Schmidt, och Süzen-målen visar enligt vår uppfattning att utgångspunkten under sådana omständigheter som är aktuella i detta mål är att det är fråga om övergång av verksamhet i direktivets mening. Praktiskt sett är det fråga om samma verksamhet före och efter FF:s övertagande av fastighetsskötseln. Arbetet bedrivs som service för samma hyresgäster – samma ”kunder” – som tidigare. Verksamheten låg aldrig nere. Man bör enligt vår mening i ett fall som detta inte fästa så stor vikt vid att det inte har överförts några materiella eller immateriella tillgångar av betydelse, eftersom sådana typiskt sett inte förekommer inom tjänstesektorn. Man bör vid bedömningen inte heller fästa vikt vid att FF inte övertog personal, eftersom den tvistefråga som skall avgöras i målet är just om det har förelegat skyldighet att överta personal.

Sammanfattningsvis kommer vi till slutsatsen att det i detta fall är fråga om en övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets och därmed 6 b § anställningsskyddslagens mening. FF hade alltså skyldighet att överta A.N. och R.N:s anställningar. Med denna bedömning är det ostridigt att de har blivit avskedade. Arbetstagarförbundets talan i målet skall alltså bifallas.

Överröstade i denna fråga är vi ense med majoriteten i fråga om arbetstagarförbundets skyldighet att utge ersättning för rättegångskostnader.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter