AD 1997 nr 72

Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) har väckt talan mot landstinget och yrkat att landstinget i egenskap av arbetsgivare skall återbetala vad tre arbetstagare utgett i skadestånd. De tre arbetstagarna, som var vårdare vid en sluten avdelning på ett lasarett, dömdes vid tingsrätten för olaga frihetsberövande för att de hållit en patient inlåst, trots att hon var frivilligt intagen på avdelningen. I samband med brottmålsdomen förpliktades de tre vårdarna att solidariskt utge skadestånd till patienten om 5 000 kr jämte ränta. Domen har vunnit laga kraft och skadeståndet har betalats av arbetstagarna.

Som grund för sin talan har SKAF anfört i huvudsak: Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta bl.a. personskada som arbetstagaren vållat genom fel eller försummelse i tjänsten. Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen skall skadeståndsskyldigheten slutligen åvila arbetstagaren endast om synnerliga skäl föreligger. Den aktuella händelsen har varit svårbedömbar för de tre vårdarna. De har under föreliggande omständigheter vidtagit en åtgärd som de utifrån givna föreskrifter uppfattat som befogad. Även om handlandet i efterhand bedömts som lagstridigt, har situationen sammanfattningsvis inte varit sådan att synnerliga skäl föreligger i skadeståndslagens mening. Landstinget skall därför regressvis utge vad arbetstagarna betalat i skadestånd.

Landstinget har i första hand yrkat att SKAF:s talan avvisas. Som grund för sitt yrkande har landstinget anfört i huvudsak: Som käranden har uppgett är arbetstagarna enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen ansvariga för aktuell skada endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till i stadgandet uppgivna omständigheter. Tingsrätten har i den lagakraftvunna domen prövat just denna fråga och funnit att det i aktuellt fall förelåg synnerliga skäl och därför utdömt ett skadestånd för den kränkning målsäganden blivit utsatt för genom brottet. Redan av åklagarens gärningsbeskrivning framgår att de tilltalade var arbetstagare och att gärningen skett i tjänsten. Det kan alltså inte ha rått någon ovisshet därom. Av såväl tingsrättens huvudförhandlingsprotokoll som domen framgår att de tilltalade bestred skadeståndsskyldighet. Deras vitsordande av 3 000 kr för kränkningen avsåg endast beloppsnivån i och för sig. Eftersom frågan slutligen redan är avgjord bör den inte kunna tas upp till prövning igen av arbetsdomstolen. Landstinget gör gällande att rättskraften omfattar frågan om synnerliga skäl oberoende av om frågan varit föremål för prövningen vid tingsrätten. Det finns enligt landstingets uppfattning inget som hindrar att rättskraften i ett fall som detta går utöver parterna vid tingsrätten.

SKAF har bestritt avvisningsyrkandet och anfört i denna del: Vid huvudförhandlingen vid tingsrätten bestred arbetstagarna skadeståndsskyldighet samt vitsordade för det fall åtalet vann bifall 3 000 kr som i och för sig skäligt belopp för kränkningen. Det framfördes ingen invändning om att synnerliga skäl i enlighet med 4 kap. 1 § skadeståndslagen inte förelåg. Att dylika skäl inte föreligger är en omständighet som inte kan prövas av rätten utan åberopande därav. Förbundet gör gällande att även om frågan om synnerliga skäl skulle ha varit föremål för tingsrättens prövning, vinner inte domen rättskraft mot andra än parterna i målet vid tingsrätten. Någon avvisningsgrund föreligger således inte.

Målet föredras, varefter arbetsdomstolen efter överläggning fattar följande

BESLUT