AD 1994 nr 61

SACO

Några av de bärande idéerna för den svenska regleringen av anställningsskyddet inom samtliga arbetsmarknadssektorer är, dels att det skall föreligga saklig grund för uppsägning av en arbetstagare, dels att den som på grund av arbetsbrist sagts upp från sin anställning har en företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där arbetstagaren tidigare varit sysselsatt såvitt vissa förutsättningar avseende anställningstid och kvalifikationer m.m. är uppfyllda. Denna företrädesrätt som är begränsad i tiden gäller också i de fall där verksamheten övergått från en arbetsgivare till en annan. De allmänna förutsättningarna för och omfattningen av företrädesrätten är reglerade i 25–27 §§ LAS, samt för den statliga sektorns del, också i 9 kap. LOA. Även kollektivavtal kan innehålla regler om företrädesrätt. Det kollektivavtal som i detta mål närmast är av intresse är det statliga turordningsavtalet, TurA-S.

För att i möjligaste mån säkerställa att en arbetstagare som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist skall kunna åberopa den företrädesrätt som alltså kan föreligga, har lagstiftaren ålagt arbetsgivaren att i uppsägningsbeskedet till den anställde ta in vissa uppgifter beträffande företrädesrätten och hur den skall kunna göras gällande, jfr 8 § andra stycket LAS och 9 kap. 3 § LOA. Den arbetsgivare som försummar att lämna dessa upplysningar, eller som lämnar felaktiga eller ofullständiga uppgifter, försvårar eller omöjliggör för en uppsagd arbetstagare att ta till vara den grundläggande rätt som lagstiftaren har velat ge denne. Försummelsen kan t.ex. medföra att en arbetsgivare som skall anställa – genom utebliven anmälan om företrädesrätt – inte får kännedom om att en sökande kunnat åberopa en återanställningsrätt och därför anställer en annan person. Det kan också medföra att en företrädesberättigad sökande anmäler sina önskemål om företrädesrätt i fel form och att anmälan därför blir ogiltig. För att hindra uppkomsten av sådana situationer kan brott mot bestämmelserna om företrädesrätt medföra skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren.

I det uppsägningsbesked som Lantbruksstyrelsen utfärdade och som gällde E.S. hänvisades beträffande företrädesrätten till återanställning enbart till bestämmelserna i 9 kap. LOA. Dessa regler är emellertid att se som ett komplement till anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt. För övrigt får 7 kap. 2 § LOA anses ge uttryck för att den grundläggande regleringen om företrädesrätt i anställningsskyddslagen också gäller inom den statliga sektorn.

Enligt uppsägningsbeskedet gällde E.S:s rätt till återanställning endast tjänst hos Lantbruksstyrelsen och längst till dess myndigheten upphörde, dvs. längst t.o.m. den 30 juni 1991. Därefter skulle uppenbarligen företrädesrätten förfalla. Uppsägningsbeskedet är daterat den 30 maj 1991 och uppsägningstiden räknades, enligt uppgift i beskedet, fr.o.m. den 30 juni 1991, dvs. samma dag som Lantbruksstyrelsen upphörde att finnas till.

Den form av förändring av den statliga myndighetsorganisationen som nedläggningen av Lantbruksstyrelsen och Jordbruksnämnden och inrättandet av det nya Jordbruksverket är exempel på, är en relativt ny form av förändring. Det har inte under tidigare år varit vanligt att hela myndigheter har lagts ned, varefter deras verksamhet, eller delar av den, övertagits av nybildade myndigheter. Frågan om t.ex. omfattningen av företrädesrätten till återanställning i sådana fall har därför egentligen inte berörts särskilt utförligt i lagmotiv, doktrin eller rättspraxis.

Utgångspunkten för SACO:s inställning i sakfrågan är att bestämmelserna i LAS om företrädesrättens omfattning skall tillämpas även inom det statliga området, om inte annat föranleds av avvikande författnings- eller avtalsbestämmelser. Vid överlåtelse av företag har, enligt 25 § andra stycket sista meningen LAS, arbetstagare under vissa förutsättningar företrädesrätt till återanställning hos den nye arbetsgivaren. Enligt SACO:s uppfattning är den förändring av myndighetsorganisationen som skett inom livsmedels- och jordbruksområdet genom det i målet aktuella riksdagsbeslutet att jämställa med en sådan företagsöverlåtelse som behandlas i 25 § LAS (jfr bl.a. Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, s. 57, anm. 41 och däri gjorda hänvisningar).

Den nya myndigheten, Statens jordbruksverk, skall bl.a. bedriva verksamhet inom området för djurfrågor. Inom detta ansvarsområde hos den nya myndigheten ligger t.ex. djurskyddsfrågorna och ansvaret för distriktsveterinärorganisationen. Detta framgår av den platsannons som var införd i tidningarna den 18 april 1991 och i vilken Jordbruksverket sökte bl.a. en ”Chef för djurfrågor”. E.S:s huvudsakliga arbetsuppgifter som chef för den allmänna veterinärenheten hos Lantbruksstyrelsen var bl.a. just djurskyddsfrågor och frågor rörande distriktsveterinärorganisationen.

Det är ställt utom allt tvivel att den verksamhet inom vilken E.S. var sysselsatt hos Lantbruksstyrelsen har överförts till Jordbruksverket. Enligt 25 § andra stycket sista meningen LAS kan företrädesrätt till återanställning för E.S. föreligga också i förhållande till Statens jordbruksverk. Att E.S. har tillräckliga kvalifikationer för befattningen som chef för djurfrågor inom Statens jordbruksverk torde vara ovedersägligt.

Uppsägningsbeskedets utformning måste anses innebära att Lantbruksstyrelsen tagit ställning till och givit E.S. besked i frågan att han inte har haft någon företrädesrätt till anställning hos Statens jordbruksverk trots att det är denna sistnämnda myndighet som vid en ansökan från E.S. skulle haft att pröva om förutsättningarna för företrädesrätt enligt 25 § andra stycket sista meningen LAS var uppfyllda. En förutsättning för en sådan prövning är dock att den uppsagde arbetstagaren har gjort gällande en företrädesrätt till anställning. Det är därför nödvändigt att uppgifterna i uppsägningsbeskedet är korrekta och tydliga. E.S. borde av uppsägningsbeskedets innehåll förstått att han kunde åberopa företrädesrätt, om han hade för avsikt att söka anställning hos den myndighet som skulle ersätta Lantbruksstyrelsen.

Det är knappast rimligt att kräva att en enskild arbetstagare som genom ett uppsägningsbesked har fått visst besked av arbetsgivaren om företrädesrättens omfattning, i strid med detta besked åberopar en sådan rätt vid en ansökan om anställning. Vid detta förhållande kan inte heller frågan huruvida företrädesrätt föreligger besvaras av den arbetsgivare som har att ta ställning till saken, dvs. i detta fall Statens jordbruksverk. Den som söker en anställning hamnar därför i ett sämre läge än vad som skulle ha blivit fallet, om uppsägningsbeskedet varit korrekt utformat och vederbörande haft fullständig kunskap om vad som gällt avseende företrädesrätten. I detta sammanhang vill SACO hänvisa till AD 1988 nr 56 [ NJ ] [ Karnov ], i vilken domstolen uttalat sig om syftet bakom regeln i 8 § andra stycket LAS och vikten av att ett uppsägningsbesked är klart och tydligt i frågan om vad arbetsgivaren har att iaktta för att företrädesrätten skall kunna göras gällande. Brister i detta avseende kan åsamka arbetstagaren en rättsförlust genom att denne av okunnighet avstår från att åberopa sin företrädesrätt.

Sammanfattningsvis anser SACO att staten brutit mot regleringen i 8 § andra stycket LAS genom att Lantbruksstyrelsen i uppsägningsbeskedet till E.S. lämnade en felaktig upplysning om företrädesrättens omfattning. Härigenom har staten ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot E.S.

Staten

En arbetstagare som är eller har varit anställd hos en myndighet har enligt bestämmelser i LAS, 9 kap. LOA och TurA-S återanställningsrätt hos myndigheten, om arbetstagaren har sagts upp på grund av arbetsbrist. Dessutom finns krav på viss anställningstid, kvalifikationer och skriftlig anmälan. Arbetstagaren har enligt 25 § första stycket LAS företrädesrätt till återanställning inom den verksamhet där han tidigare har varit sysselsatt. En avgörande förutsättning för denna rätt är att parterna tidigare har stått i ett anställningsförhållande till varandra. Återanställningsrätten innebär en företrädesrätt till fortsatt anställning som inträder så snart uppsägningsbesked har lämnats, dvs. medan den tidigare anställningen består. Vidare gäller återanställningsrätten då det blir fråga om nyanställning hos arbetsgivaren i egentlig mening.

Regleringen i 25 § första stycket LAS grundas på ett förslag i betänkandet (SOU 1973:7 [ pdf | ]) Trygghet i anställningen (s. 160). Vid remissbehandlingen av betänkandet uttalade arbetsdomstolens ordförande att uttrycket ”verksamhet” var oklart. I prop. 1973:129 [ pdf ||  ] med förslag till lag om anställningsskydd m.m. tog föredragande departementschefen upp uttrycket ”verksamhet” och uttalade att därmed på den statliga sektorn fick förstås verksamhetsområdet för en viss myndighet (a.a. s. 165). Detta innebar enligt departementschefen att en arbetstagare som varit anställd hos Domänverket hade företrädesrätt inom alla Domänverkets förvaltningar men inte inom exempelvis Vägverkets verksamhetsområde.

I samband med ikraftträdandet av 1974 års anställningsskyddslag infördes en särskild övergångsbestämmelse till vissa med den lagen sammanhängande ändringar i statstjänstemannalagen. Bestämmelsen innebar att reglerna om bl.a. företrädesrätt till ny anställning i anställningsskyddslagen tills vidare inte skulle gälla i fråga om anställningsförhållande på vilket statstjänstemannalagen var tillämplig. I proposition 1974:174 [ pdf ||  ] med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen m.m. föreslogs dock bl.a. att anställningsskyddslagens företrädesrättsregler fr.o.m. den 1 juli 1975 skulle bli gällande också inom det statliga området. Med hänsyn till den offentliga verksamhetens särskilda beskaffenhet föreslogs emellertid en del särbestämmelser för detta område. I avsnittet 9.3.2. ”Bestämning av återanställningskretsen” (s. 65 ff.) behandlas frågan vilka arbetstagare som omfattas av återanställningsrätten. Där sägs att på motsvarande sätt som när det gäller uppsägning bestäms återanställningskretsens omfattning genom att en personkrets fastställs. Detta sker med tillämpning av 25 § LAS. I propositionen behandlas i denna paragrafs första stycke första meningen uttrycket ”i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta” genom en hänvisning till vad föredragande departementschefen hade uttalat i proposition 1973:129 [ pdf ||  ] (jfrd med prop. 1971:107 [ pdf ||  ] s. 148 [  ]), där det sades att med uttrycket ”verksamhet” inom den statliga sektorn skulle förstås verksamhetsområdet för en viss myndighet. Riksdagen godkände förslaget att myndighetens verksamhetsområde skulle vara bestämmande för återanställningsrättens omfattning. Departementschefen uttalade vidare i propositionen 1974:174 [ pdf ||  ] att ”Den återanställningsrätt inom myndighetens verksamhetsområde som alltså gäller enligt LAS bör, som jag redan har framhållit, i huvudsak kunna göras tillämplig även i fråga om den som är eller har varit förordnad på statlig tjänst”.

I proposition 1974:174 [ pdf ||  ] behandlades även vissa andra bestämmelser i 25 § andra och tredje styckena LAS (s. 65). Där nämns dock inte något om att regeln i 25 § andra stycket sista meningen LAS om övergång av företag eller del av företag kan komma att bli tillämplig vid bestämmandet av återanställningskretsen enligt anställningsskyddslagen inom det statliga arbetstagarområdet. Med anledning av att SACO påstått att staten vitsordat att 25 § andra stycket sista meningen LAS om företagsövergång gäller även inom den statliga sektorn bör påpekas att uttalandet enligt statens mening måste ses mot den bakgrunden att det föredragande statsrådet inte föreslagit något formellt undantag från bestämmelsen. Det torde dock inte vara nödvändigt med något sådant undantag, eftersom det redan av bestämmelsens ordalydelse framgår att den inte är avsedd att gälla för statliga myndigheter. SACO hävdar att det varit frågan om en övergång av verksamheten till en ny arbetsgivare. Staten vill i anslutning härtill hänvisa till AD 1993 nr 147. I domen uttalade arbetsdomstolen bl.a. att det för att regeln i 25 § LAS om övergång av del av företag till ny arbetsgivare skall vara tillämplig fordras att det har förelegat ett direkt rättsligt samband mellan den förutvarande och den nya arbetsgivaren. I kravet på ett sådant direkt rättsligt samband ligger enligt arbetsdomstolen att det inte är tillräckligt att den förutvarande och den nya arbetsgivaren driver vad som kan betecknas som samma verksamhet.

Enligt statens mening föreligger inte något direkt rättsligt samband mellan Lantbruksstyrelsen och Jordbruksverket. Företrädesrätten till återanställning inom den statliga sektorn gäller inom myndighets verksamhet där arbetstagaren är eller har varit anställd. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det har varit fråga om övergång av verksamhet från Lantbruksstyrelsen till Jordbruksverket gör staten gällande att kravet på direkt rättsligt samband mellan den förutvarande och den nya arbetsgivaren inte är uppfyllt. Regeln i 25 § andra stycket sista meningen LAS är därför inte tillämplig i det nu aktuella fallet.

Regleringen i 25 § andra stycket sista meningen LAS har behandlats även av 1992 års arbetsrättskommitte. Kommitten uttalade i sitt betänkande SOU 1993:32 [ pdf ||  ] (s. 516 och 822), att den inte ville ta ställning till företrädesrättsreglernas tillämpning på den offentliga sektorn i dag. I 29 § tredje stycket i kommittens förslag till lag om anställningsskydd föreslår dock kommitten en ny regel för det fall då företag eller del av ett företag där verksamheten bedrivs har övergått till en ny arbetsgivare. Enligt denna regel skall samma regler som i övrigt gäller enligt förslaget till ny anställningsskyddslag gälla vid övergång av en offentlig förvaltning eller en del av en offentlig förvaltning. Regeln tar enligt motiven sikte på bl.a. övergångar mellan olika myndigheter. Förslaget har inte föranlett någon proposition om ny lagstiftning i fråga om återanställningsrätten.

SAV har i sin rådgivning till myndigheterna (jfr SAV:s cirkulär Anställningsskydd 1990 A 5 p. 7.4.8. och avsnitt 10) också gett uttryck för att gällande rätt innebär att en arbetstagare hos en myndighet inte kan ha återanställningsrätt hos någon annan myndighet än den hos vilken han är eller har varit anställd. I bilaga 2 till avsnitt 7 i cirkuläret finns en förlaga till ett uppsägningsbesked vid uppsägning på grund av arbetsbrist inom den statliga sektorn. Vid rubriken ”Företrädesrätt till återanställning” finns en not med innehållet att myndigheten i förekommande fall skall tillägga följande i underrättelsen om företrädesrätt till återanställning. ”Återanställningsrätten gäller dock till dess (myndigheten) upphör. Enligt beslut av riksdagen skall (myndigheten) upphöra fr o m… (prop).”

Denna innebörd av företrädesrätten till återanställning inom den statliga sektorn kom även till uttryck i tidigare ändringar av statstjänstemannalagen (44–45 §§ och 47–49 §§). Under år 1977 ersattes statstjänstemannalagen av LOA. I samband med förändringarna utmönstrades vissa regler ur statstjänstemannalagen. Vissa fördes över till 9 kap. LOA, medan andra kom att föras in i förordningen (1976:865) om vissa turordningsfrågor i statligt reglerad anställning m.m. (TurF). Bestämmelserna i TurF överensstämde i sak med tidigare bestämmelser som återfanns i statstjänstemannalagen och de gällde fram till år 1984 då Avtalet om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S) trädde i kraft. En jämförelse mellan TurF och TurA-S visar också att de i sak innehåller likadana bestämmelser. Regleringen i TurA-S utgår från regleringen i 1974 års proposition. Enligt dessa ursprungliga regler var det endast 25 § tredje stycket LAS som inte kunde tillämpas inom den statliga sektorn.

I 7–9 §§ TurA-S finns bestämmelser om turordning vid företrädesrätt till återanställning. Enligt 7 § gäller att turordning vid företrädesrätt till återanställning skall omfatta arbetstagare hos myndigheten. Bestämmelsen ersatte den tidigare gällande 3 § i TurF. Bestämmelsen i 8 § TurA-S innebär en möjlighet för lokala parter att genom kollektivavtal inskränka företrädesrätten till del av myndighet och hade sin motsvarighet i 6 § första stycket TurF. I 9 § TurA-S finns bestämmelser om hur man skall gå till väga om turordningen bör omfatta arbetstagare hos mer än en statlig myndighet. Dessa regler utgår således från att återanställningsrätten gäller hos en myndighet men inte hos en annan myndighet, om inte särskilt kollektivavtal träffats om en gemensam turordning. Bestämmelserna i TurA-S ersätter i sak motsvarande regler i det tidigare gällande TurF.

Ordalydelsen i 9 kap. 3 § första stycket LOA är därför att anmälan om återanställningsrätt skall för att vara giltig göras skriftligen hos den myndighet där arbetstagaren är eller senast har varit anställd. Lydelsen ”den myndighet där arbetstagaren är eller senast har varit anställd” skrevs in i LOA och innebär endast en formell ändring av lydelsen ”anställningsmyndigheten” i 49 § första stycket statstjänstemannalagen (prop. 1975/76:105, [ pdf ||  ] Bilaga 2 s. 258 [  ]).

Statens uppfattning om företrädesrättens omfattning har kommit till uttryck också i civildepartementets cirkulär C 1991:2 om ”Förändringar i den statliga myndighetsstrukturen”. På s. 8 sägs där bl.a. följande i fråga om företrädesrätt till återanställning i samband med nedläggning av en myndighet.

Regeringen har följt upp detta uttalande genom att utfärda förordningen (SAVFS 1991:3 B 3) om tillsättning av tjänster vid Statens jordbruksverk. Lydelsen av 7 § i denna förordning innebär att uppsagda arbetstagare hos Lantbruksstyrelsen inte har företrädesrätt till återanställning hos Statens jordbruksverk. För det fall det blir aktuellt att anställa en arbetstagare från Lantbruksstyrelsen hos Statens jordbruksverk kan tjänsten emellertid enligt 5 § i förordningen tillsättas utan ledigkungörande.

Staten anser följaktligen att E.S. har fått ett korrekt besked i fråga om företrädesrätt till återanställning. Han har nämligen inte någon återanställningsrätt hos någon annan statlig myndighet än Lantbruksstyrelsen. Det förhållandet att Lantbruksstyrelsen i uppsägningsbeskedet uttryckt detta genom orden ”endast tjänst hos lantbruksstyrelsen”, där ordet ”endast” i och för sig är onödigt, förändrar inte det faktum att uppgifterna om företrädesrätt till återanställning i beskedet står i överensstämmelse med gällande rätt på det statliga arbetstagarområdet. Staten bestrider för övrigt att det är samma verksamhet såvitt avser de veterinära frågorna som bedrivs i Statens jordbruksverk som dessförinnan bedrevs i Lantbruksstyrelsen.

Under alla förhållanden bestrider staten att innehållet i uppsägningsbeskedet i praktiken begränsat E.S:s rättigheter på ett sätt som strider mot 25 § andra stycket sista meningen LAS. E.S. har den 28 april 1991 anmält intresse för anställning hos Statens jordbruksverk fr.o.m. den 1 juli 1991 och han har till regeringen överklagat verkets beslut den 5 december 1991 att utnämna en annan än honom själv till enhetschef vid verkets djurhälsoenhet. I ett yttrande den 13 mars 1993 till regeringen med anledning av överklagandet har Jordbruksverket bl.a. anfört att någon företrädesrätt till återanställning hos verket inte ansetts föreligga. E.S. har därefter återkallat sitt överklagande till regeringen, varefter ärendet avskrivits.

SACO

Utgångspunkten för SACO:s inställning i sakfrågan är att bestämmelserna i anställningsskyddslagen om företrädesrättens omfattning skall tillämpas även inom det statliga området, om inte annat föranleds av avvikande författnings- eller avtalsbestämmelser. Vid överlåtelse av företag har enligt 25 § andra stycket LAS arbetstagare under vissa förutsättningar företrädesrätt till återanställning hos den nye arbetsgivaren. Omorganisationen av de statliga livsmedels- och jordbruksmyndigheterna kan sägas vara en sådan form av ombildning som måste jämställas med en företagsöverlåtelse enligt 25 § anställningsskyddslagen.

Staten har i målet uppgett att reglerna i 25 § första och andra styckena anställningsskyddslagen gäller även inom den statliga sektorn. Beträffande bestämmelsens andra stycke har staten uppgett att, såvitt gäller frågan om företrädesrätt vid övergång av verksamhet, att det inte i detta speciella fall föreligger något sådant samband mellan verksamheterna hos Lantbruksstyrelsen och Statens jordbruksverk att företrädesrätt till återanställning kan föreligga. Skulle ett rättsligt samband föreligga menar dock staten att företrädesrätt med stöd av 25 § andra stycket anställningsskyddslagen skulle kunna föreligga även inom statens område.

Denna ståndpunkt måste uppfattas som ett medgivande av SACO:s uppfattning i frågan om företrädesrättens tillämpningsområde vid övergång av verksamhet, nämligen att en arbetstagare vid en myndighet kan ha företrädesrätt till återanställning vid en annan myndighet under förutsättning att kraven på övergång av verksamheten enligt 25 § andra stycket anställningsskyddslagen är uppfyllda. SACO återkommer till vad detta har för betydelse i målet.

När det gäller de av staten redovisade uttalandena i prop. 1974:174 [ pdf ||  ] s. 65 [  ], prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 165 [  ] och prop. 1971:107 [ pdf ||  ] s. 148 [  ] angående företrädesrätt till återanställning i samband med övergång av verksamhet vill SACO kommentera ytterligare en aspekt på företrädesrätten. Som SACO har förstått staten skulle de redovisade uttalandena i de åberopade propositionerna enligt staten innebära att företrädesrätt bara kan föreligga inom myndighetens eget verksamhetsområde. Det sägs bl.a. att en arbetstagare hos Domänverket t.ex. inte har någon företrädesrätt inom Vägverkets verksamhetsområde. SACO vill i detta sammanhang understryka att den situation som förutsätts i de av staten citerade propositionsuttalandena inte passar in på detta mål. I citatet behandlas frågan om företrädesrätt med stöd av 25 § första stycket LAS. I det nu aktuella målet grundas SACO:s inställning dock på att företrädesrätt kan föreligga även inom statens område med stöd av 25 § andra stycket LAS. SACO har för övrigt aldrig påstått att det skulle finnas en allmän företrädesrätt till återanställning till vilken myndighet som helst för en arbetstagare hos staten som blir uppsagd på grund av arbetsbrist.

Även regleringen i 11 kap. 9 § andra stycket regeringsformen har betydelse för företrädesrätten inom staten. Genom denna bestämmelse har återanställningsrätten delvis en annan och materiellt sett ibland kanske svagare innebörd inom det statliga området än inom övriga delar av arbetsmarknaden. Den blir så att säga underordnad de övergripande kraven på sakliga grunder vid tjänstetillsättning, såsom förtjänst och skicklighet. Enligt SACO:s uppfattning saknar dock denna skillnad betydelse för den nu aktuella tvisten. Det torde väl vara ställt utom allt rimligt tvivel att en återanställningsberättigad sökande till en statlig tjänst som åberopar denna rätt, har en starkare ställning än en sökande utan en sådan rätt, även om företrädesrätten inom staten inte innebär några garantier för erhållande av tjänsten. Detta framgår också av ett uttalande av departementschefen i prop 1974:174 [ pdf ||  ] s. 64 [  ], när de nuvarande reglerna om företrädesrätt infördes i statstjänstemannalagen och sedermera i LOA. Departementschefen klargjorde därvid att regeringsformens regler om att vid tillsättning av statlig tjänst avseende endast skall fästas vid sakliga grunder som förtjänst och skicklighet skulle gälla även framgent, och att en företrädesberättigad sökande därför skulle kunna få stå tillbaka för en mer kvalificerad person utan företrädesrätt. Det påpekades dock av departementschefen att en återanställningssökande i samband med lagändringen fått en starkare ställning än tidigare.

Staten har också gjort gällande att avtalsbestämmelserna i 7–9 §§ TurA-S innebär att företrädesrätten till återanställning inom staten är begränsad på ett sådant sätt att E.S. inte kan ha någon företrädesrätt till återanställning hos Statens jordbruksverk. SACO menar emellertid att avtalet inte ger något stöd för en sådan tolkning. Bestämmelsen i 7 § TurA-S ersätter 25 § tredje stycket LAS medan företrädesrätten vid verksamhetsöverlåtelser regleras i 25 § andra stycket LAS. Avtalsbestämmelsen innehåller alltså inga avvikande regler i fall av verksamhetsöverlåtelser utan lagbestämmelsen skall tillämpas med den av SACO hävdade innebörden. I 9 § TurA-S anges, som staten påpekat, hur man skall gå till väga om turordningen bör omfatta arbetstagare hos mer än en statlig myndighet. Denna regel avser dock inte sådana fall av omstrukturering som har skett hos jordbruksmyndigheterna. Möjligheterna att kollektivavtalsvägen utsträcka företrädesrätten är avsedd för sådana fall där t.ex. en del av en myndighet läggs ned. I ett sådant fall skulle ju företrädesrätten normalt bara omfatta rätt till återanställning hos den kvarvarande delen av myndigheten, men för att kunna utsträcka det anställningsskydd som företrädesrätten innebär kan berörda parter komma överens om att de som har varit sysselsatta vid den del av myndigheten som läggs ned också skall kunna åberopa företrädesrätten när de söker anställning hos en annan statlig myndighet. Däremot äger bestämmelsen inte tillämplighet när en eller flera myndigheter läggs ned i sin helhet för att ersättas med en ny myndighet som övertar delar av de tidigare myndigheternas verksamhet, alltså så som skedde i fallet med Lantbruksstyrelsen och Statens jordbruksverk. SACO bestrider alltså att de åberopade avtalsbestämmelserna skulle kunna innebära någon begränsning av E.S:s företrädesrätt i det avseende som skall prövas i målet.

Statens åberopande av vissa avsnitt av Civildepartementets cirkulär C 1991:2 saknar helt värde som bevisning till stöd för statens talan. Detta cirkulär är enligt statens egen uppfattning endast att se som ett policydokument för myndigheternas omställningsarbete. Cirkuläret ger bara ett uttryck för en icke bindande och ensidig partsuppfattning från statens sida.

Vidare hävdar staten att 5 och 7 §§ i förordningen (SAVFS 1991:3 B 3) om tillsättning av tjänster vid Statens jordbruksverk innebär att uppsagda arbetstagare hos Lantbruksstyrelsen inte har företrädesrätt till återanställning hos Statens jordbruksverk. SACO kan dock inte förstå att det går att dra några som helst sådana slutsatser av de åberopade bestämmelserna. Staten har inte heller utvecklat eller förklarat sina ståndpunkter i detta avseende och de kan därför enligt SACO:s uppfattning inte tillmätas någon betydelse i målet.

E.S. har anmält intresse för och även sökt anställning hos Statens jordbruksverk, dock utan att erhålla någon tjänst där. Det torde vara ostridigt i målet att E.S. inte har gjort anspråk på företrädesrätt varken i sin intresseanmälan till tjänst hos det nya Jordbruksverket eller i sin tjänsteansökan eller i sina besvär till regeringen över Statens jordbruksverks beslut att inte tillsätta honom på tjänsten som enhetschef på myndighetens Djurhälsoenhet. Att så inte skett har naturligtvis ett samband med att E.S. utgått från att hans företrädesrätt varit begränsad på det sätt som angivits i hans uppsägningsbesked. Statens jordbruksverk har därför inte haft att pröva huruvida förutsättningarna för företrädesrätt enligt 25 § andra stycket LAS förelegat för E.S. Detta följer också indirekt av regeln i 9 kap. 3 § första stycket LOA om förutsättningarna för giltigheten av en anmälan om anspråk på företrädesrätt.

Det torde vara ställt utom allt tvivel att E.S. vållats skada genom det felaktiga uppsägningsbeskedet. Statens jordbruksverk har uppenbarligen inte i samband med tillsättningsbeslutet tagit någon självständig ställning till frågan huruvida någon verksamhetsövergång ägt rum och om E.S. därför haft företrädesrätt enligt 25 § andra stycket LAS till anställning. I stället tycks Statens jordbruksverk enbart ha utgått från att någon företrädesrätt inte kan föreligga i situationer som den nu aktuella. Det förhållandet att E.S. genom ett regeringsbeslut den 27 maj 1993 har erhållit en personlig lönetjänst vid Statens jordbruksverk, som dock inte har något samband med den enhetschefstjänst han ursprungligen sökte, och att han därför återkallade sitt överklagande i tillsättningsärendet kan inte få påverka den rättsliga bedömningen av Lantbruksstyrelsens felaktiga hantering av frågan om hans företrädesrätt. Skadeståndsansvar inträdde redan genom att E.S. erhöll det felaktiga uppsägningsbeskedet och när han därefter sökte enhetschefstjänsten i tron att han inte kunde åberopa någon företrädesrätt.

Staten

Frågan huruvida det förelåg företrädesrätt till återanställning hos den nya myndigheten, Statens jordbruksverk, övervägdes av Lantbruksstyrelsen inför framtagandet av uppsägningsbeskeden. Av ett intyg den 15 november 1993 från f.d. personalchefen vid Lantbruksstyrelsen K.S. framgår att utformningen av uppsägningsbeskedet föranledde noggranna diskussioner med underhandskontakter med SAV, varvid man ansåg vägledande det synsätt som slagits fast vid den då nyss genomförda uppsägningen av all personal vid dåvarande Skolöverstyrelsen samt en promemoria som utformats av dåvarande statssekreteraren U.G. Styrelsens slutsats blev att någon företrädesrätt till anställning vid den nya myndigheten inte kunde anses föreligga. Av Jordbruksverkets yttrande till regeringen över E.S:s överklagande av verkets beslut om tjänstetillsättning framgår att också verket hade denna uppfattning.