AD 2020 nr 31

Allmänt om tillåtligheten av en fastställelsetalan

Tillåtligheten av en fastställelsetalan vid tingsrätt regleras främst i 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen får en fastställelsetalan tas upp till prövning, om det råder ovisshet om ett rättsförhållande består eller inte, och ovissheten är till förfång för käranden. Talan ska röra ett konkret rättsligt förhållande mellan parterna och får inte avse rena sakförhållanden. Vidare måste fastställelsetalan med hänsyn till omständigheterna framstå som lämplig för att den ska tas upp till prövning. Vid lämplighetsbedömningen ska kärandens intresse av att föra talan vägas mot de olägenheter som en fastställelsetalan kan medföra för svaranden. Domstolen ska även beakta sannolikheten för att ett avgörande i fastställelsemålet kommer att följas av ytterligare processer (se t.ex. NJA 2013 s. 209 [  ]). Talan måste också vara preciserad på så sätt att det finns ett yrkande om en viss rättsföljd som är tillräckligt tydligt kopplad till de konkreta omständigheter som åberopas som grund. Av rättspraxis framgår att yrkanden om att domstolen med en eller annan formulering ska fastställa skadeståndsskyldigheten i sig inte sällan ger upphov till frågor om vad som närmare är rättskraftigt avgjort genom domen. I rättspraxis har frågan ofta rört om fastställelsetalan omfattar olika frågor om jämkning av skadeståndsskyldigheten (se t.ex. NJA 1998 s. 438 [  ], NJA 2008 s. 339 [  ], NJA 2005 s. 517 [  ] och NJA 1973 s. 412 [ NJ ]).

Av 13 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken framgår att en fastställelsetalan kan vara tillåten även i andra fall, om det följer av annan lag. I 4 kap. 6 § arbetstvistlagen finns en regel om fastställelsetalan i arbetstvister. Den bestämmelsen gäller dock bara mål som handläggs av Arbetsdomstolen som första domstol.

Arbetsdomstolens bedömning

A.T.A. har yrkat att tingsrätten ska fastställa att han ”har rätt till ett ekonomiskt skadestånd upp till 422 816 kr, vilket motsvarar 16 månadslöner i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen”.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det oklart vad yrkandet närmare avser. Det är t.ex. oklart om formuleringen att han ”har rätt till ett ekonomiskt skadestånd” avser något annat än att fastställa att bolaget brutit mot anställningsskyddslagen genom att säga upp honom och därför är skadeståndsskyldigt enligt 38 § anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen noterar att A.T.A. i Arbetsdomstolen anfört att bolaget som invändning mot fastställelseyrkandet skulle kunna åberopa omständigheter såsom att arbetstagaren först sagts upp av personliga skäl och att därefter hela personalen sagts upp på grund av arbetsbrist och att det därför inte finns något orsakssamband mellan uppsägningen och en inkomstförlust. Som A.T.A. har formulerat sitt yrkande är det oklart om det omfattar fastställelse av något mer än att bolaget bröt mot anställningsskyddslagen när det sade upp honom och därför är skadeståndsskyldigt enligt 38 § anställningsskyddslagen.

Formuleringen om ekonomiskt skadestånd ”upp till 422 816 kr, vilket motsvarar 16 månadslöner i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen” skulle, som Arbetsdomstolen uppfattar det, innebära att tingsrätten rättskraftigt avgör frågan om det högsta beloppet för ekonomisk förlust som kan betalas för tiden efter att anställningen upphört. En förutsättning för att det ska finnas ett fastställelseintresse i den frågan är att A.T.A:s anställningstid eller månadslön är tvistig, vilket inte synes vara fallet. Vidare får frågan om vilket som är det högsta möjliga skadeståndsbeloppet betydelse först om bolaget brutit mot anställningsskyddslagen och A.T.A. drabbats av ersättningsgill ekonomisk förlust som närmar sig detta belopp. Frågan framstår därför som hypotetisk. Mot bakgrund härav kan frågan om det högsta belopp till vilket det ekonomiska skadeståndet får bestämmas inte lända A.T.A. till förfång, ens om frågan skulle vara tvistig mellan parterna.

Med beaktande härav anser Arbetsdomstolen att A.T.A:s fastställelseyrkande inte ska tillåtas. Tingsrättens beslut ska alltså ändras, och A.T.A:s fastställelseyrkande ska avvisas.

Rättegångskostnader

Med denna utgång ska A.T.A. ersätta bolagets rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Det yrkade beloppet är skäligt.