AD 2008 nr 29

Skäl för beslutet

Arbetsdomstolens avgörande

Ledamoten Gunilla Upmarks skiljaktiga mening

Den talan som P.N. väckt i tingsrätten avser allmänt skadestånd dels för brott mot turordningen enligt 22 § lagen om anställningsskydd, dels för felaktig fullföljdshänvisning enligt 8 § samma lag, dels för icke iakttagen uppsägningstid.

Den omtvistade skiljeklausulen är en punkt i det skriftliga anställningsavtal som träffades mellan bolaget och P.N. den 26 oktober 1998.

P.N. har i första hand gjort gällande att detta anställningsavtal inte är gällande mellan parterna. I denna fråga delar jag majoritetens uppfattning. Anställningsavtalet får i och för sig anses gälla mellan parterna.

I andra hand har P.N. gjort gällande att skiljeklausulen inte omfattar en tvist som den förevarande.

I frågan om skiljeklausulens tillämpning på den instämda tvisten är min uppfattning följande. Ett skiljeavtal anger gränserna för vilka frågor som kan överlämnas till avgörande av skiljemän. Eftersom skiljeavtalet är den yttersta gränsen för skiljemännens behörighet att avgöra tvisten är det viktigt att ett skiljeavtal utformas med sådan eftertanke att det klart framgår vilka frågor som skiljemännen är behöriga att pröva (prop. 1998/99:35 [ pdf ||  ] s. 48 [  ]). Skiljeklausuler i anställningsförhållanden anses generellt som tyngande. En konsekvens av detta är att höga krav måste ställas vad gäller tydlighet (AD 1993 nr 141).

I avsaknad av närmare utredning om vad parterna har avsett med den omtvistade skiljeklausulen får bedömningen göras med utgångspunkt i klausulens ordalydelse. Med hänvisning till vad som nyss sagts om eftertanke vid utformningen och om klarhet och tydlighet anser jag att det allmänt sett inte finns anledning att ge skiljeklausulen en vidsträckt tolkning. Klausulen, som finns som en punkt 12 i anställningsavtalet under rubriken Tvister, avser enligt sin lydelse ”tolkningen, tillämpningen eller giltigheten av detta avtal”. En på det sättet utformad skiljeklausul kan enligt min mening inte utan vidare anses omfatta varje framtida tvist mellan bolaget och P.N. som har samband med det anställningsförhållande som uppkommit genom avtalet. I avtalet regleras inte frågor om anställningstrygghet i vidare mån än hur uppsägningstid ska beräknas och vad som ska gälla i fråga om utbildningskostnader i det fall att P.N. själv skulle säga upp sig eller bli avskedad. Den instämda tvisten rör till allra största delen tolkning och tillämpning av lag. Yrkandena grundar sig i huvudsak på lagregeln om turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist, vilken utgår från kriterier som anställningstid, driftsenhet, turordningskrets, omplacering och tillräckliga kvalifikationer. För att avgöra tvisten, som avser de förhållanden som gällde vid tidpunkten för uppsägningen 2004, krävs en jämförelse mellan P.N. och en eller flera andra arbetstagare. P.N:s yrkanden tar inte sikte på giltigheten av vare sig avtalet eller uppsägningen av honom utan avser till övervägande delen skadestånd på grund av att lagens turordningsregler inte skulle ha iakttagits.

En ytterligare utgångspunkt vid bedömningen av skiljeklausulens räckvidd bör vara i vilken mån de grunder som åberopas i tvisten har samband med tolkningen eller tillämpningen av avtalet. Man bör i detta fall kunna anta att det anställningsavtal som skiljeklausulen är en del av skulle ge en mycket begränsad vägledning för att avgöra den huvudsakliga tvistefrågan.

Min slutsats blir att skiljeklausulen inte kan anses omfatta den i tingsrätten instämda tvisten. Jag anser därmed att det inte på grund av skiljeklausulen i sig finns något hinder för tingsrätten att ta upp den av P.N. väckta talan till prövning.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Bilaga

BAKGRUND

Andersson Business Jet Aktiebolag (Bolaget) anställde enligt ett skriftligt anställningsavtal daterat den 26 oktober 1998 P.N. som flygstyrman med tillträde den 1 december 1998.

I en skrivelse av den 30 december 2004, vilken kom P.N. till handa den 24 januari 2005, sades P.N. upp på grund av arbetsbrist. Anställningen upphörde den 30 juni 2005.

YRKANDEN M.M.

P.N. har i ansökan om stämning yrkat att Bolaget skall förpliktas att till honom utge allmänt skadestånd med 70 000 kr jämte ränta från den 9 juni 2005 till dess betalning sker. Han har som grund för yrkandet anfört att han har sagts upp från sin anställning i strid mot turordningsreglerna i 22 § lagen om anställningsskydd. För denna kränkning har P.N. yrkat ersättning med 50 000 kr. Uppsägningen uppfyllde heller inte kraven enligt 8 § lagen om anställningsskydd och den angivna uppsägningstiden har inte iakttagits. För denna kränkning har P.N. yrkat ersättning med 20 000 kr. P.N. har även förbehållit sig rätten att i framtiden yrka ersättning för den inkomstförlust som uppkommer i anledning av den felaktiga uppsägningen.

Andersson Business Jet AB (Bolaget) har, såvitt nu är i fråga, yrkat att P.N:s talan skall avvisas på grund av att parterna har överenskommit att tvister sprungna ur anställningen skall prövas av skiljemän. Bolaget har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 44 300 kr.

P.N. har vitsordat att anställningsavtalet innehåller den av Bolaget åberopade skiljeklausulen. P.N. har gjort gällande att skiljeklausulen med stöd av 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende eftersom den är oskälig med hänsyn till att han intar en underlägsen ställning gentemot arbetsgivaren. Han har vidare anfört att skiljeklausulen är oskälig med hänsyn till omständigheterna vid avtalets ingående, vad som förevarit vid anställningstiden och vid avtalets upphörande. Slutligen har han gjort gällande att skiljeklausulen inte omfattar tvist med anledning av brott mot turordningsreglerna. P.N. har sagt sig inte kunna vitsorda det av Bolaget yrkade beloppet avseende rättegångskostnaderna i målet. Han har vitsordat en ersättning motsvarande 8 timmars arbete á 1 029 kr.

UTVECKLING AV TALAN

P.N. har anfört följande.

Han är inte medlem i någon facklig organisation. Han är pilot och har sedan den 1 december 1998 varit anställd som flygstyrman hos Bolaget. Det är riktigt att anställningsavtalet mellan honom och bolaget innehåller en klausul med den ordalydelsen att tvist om tolkning, tillämpningen och giltigheten av avtalet skall i sista hand avgöras av skiljemän enligt vid varje tidpunkt gällande svensk lag om skiljemän. Skiljeklausulen skall dock lämnas utan avseende eftersom den är oskälig. Han var vid anställningsavtalets ingående i underlägsen ställning gentemot Bolaget. Han blev av Bolaget erbjuden den trygghet som en anställning medför och ifrågasatte inte några villkor som intagits i anställningsavtalet. Han informerades inte särskilt om de skyldigheter och rättigheter som angivits i anställningsavtalet. Anställningsvillkoren har inte diskuterats under anställningstiden. Han har således inte uppmärksammats på den tyngande klausulen i detta. Vid uppsägningen av anställningsavtalet i januari 2005 gav bolaget inte några upplysningar om vilka bestämmelser han hade att iaktta för det fall han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig eller yrka skadestånd. Han fick inte heller någon information om företrädesrätt till återanställning. Han har således varit i en underlägsen ställning i förhållande till Bolaget.

Av skiljeklausulen i anställningsavtalet framgår att förfarandet skall äga rum i Stockholm och att rättegångsbalkens regler om omröstning och rättegångskostnader skall tillämpas. Enligt 5 kap. 2 § lagen om rättegång i arbetstvister kan domstolen förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad om den part som har förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. I anställningsavtalet har Bolaget inte bara fråntagit honom möjligheten att få sin sak prövad i allmän domstol. Det har även fråntagit honom möjligheterna att få rättegångskostnaderna fördelade enligt lagen om rättegång i arbetstvister. Ett skiljeförfarande i enlighet med skiljeklausulen i tvist mellan parterna skulle få stora ekonomiska konsekvenser för P.N. såsom enskild arbetstagare. Hans ekonomiska möjligheter att få en tvist prövad har försämrats efter att han blev uppsagd från sin anställning vid Bolaget. Ett skiljeförfarande i enlighet med skiljeklausulens lydelse skulle medföra att han tvingats ta ett större rättegångskostnadsansvar än om tvisten prövas i allmän domstol.

Mot bakgrund av vad som anförts skall skiljeklausulen i anställningsavtalet anses oskälig och inte tillämplig i tvist mellan parterna. Allmän domstol är således behörig att pröva förevarande tvist.

Förevarande tvist gäller frågan huruvida Bolaget iakttagit hans rättigheter enligt lagen om anställningsskydd. Tvisten avser inte tolkning, tillämpning och giltighet av anställningsavtalet. Det är bolaget som har upprättat anställningsavtalet och av ordalydelsen framgår inte att tvist med anledning av lagstadgade rättigheter skall avgöras av skiljemän. Eventuella oklarheter i anställningsavtalet skall inte belasta honom utan Bolaget.

Bolaget har anfört följande.

Skiljeklausulen reglerar samtliga ur anställningsavtalet sprungna och med anställningsavtalet sammanhängande frågor. Det har inte angetts i avtalet att vissa frågor om anställningen skall avgöras av allmän domstol. Tvisten avser giltigheten av anställningsavtalet eftersom P.N. gör gällande att Bolaget inte hade laglig rätt att säga upp avtalet som skedde.

Parterna har i samförstånd avtalat att eventuella tvister om anställningen i sista hand skall avgöras av skiljemän. Skiljeklausulen är klar och framträdande i anställningsavtalet. Anställningsavtalet har endast tolv kortfattade punkter och är således både lättförståeligt och översiktligt. Något särskilt behov av att gå igenom skiljeklausulen fanns inte vid avtalets ingående. Tvistelösningsklausulen är den enda klausulen som står på samma sida som parternas namnteckningar.

En av grundegenskaperna i en skiljeklausul är att parterna står för eventuella kostnader för tvistens lösande. Att påstå att en skiljeklausul är oskälig med anledning av att den innebär en kostnad för båda parter innebär således att man gör gällande att skiljeklausulen är oskälig genom sin blotta existens.

Bolaget bestrider att P.N. skulle ha en sådan underordnad ställning i förhållande till bolaget att det skulle vara oskäligt att göra skiljeklausulen gällande mot honom. Bolaget är ett mindre företag med ett fåtal anställda. Företaget är mycket beroende av var och en av dem. För varje anställd har därför individuella anställningsavtal upprättats. Rekrytering av piloter till bolaget är en mycket långsam process som tar mycket resurser i anspråk. Den anställde måste genomgå tester i simulatorer och i simulator övningsflyga den flygtyp som bolaget använder sig av under flera månader innan den anställde kan sättas in i företagets verksamhet. För bolaget är det därför olyckligt om en tvist med en anställd skulle dra ut på tiden. Det har därför ansetts viktigt att anställningsavtalet har utformats så att tvister skall lösas genom ett skiljeförfarande, som ofta tar betydligt mindre tid i anspråk än ett förfarande i allmän domstol.

Efter genomgång av handlingarna i målet meddelar tingsrätten

SLUTLIGT BESLUT

I målet är ostridigt att det mellan P.N. och Bolaget ingångna avtalet innehåller en skiljeklausul med följande innehåll ”Tvist om tolkningen, tillämpningen eller giltigheten av detta avtal skall i sista hand avgöras av skiljemän enligt vid varje tidpunkt gällande svensk lag om skiljemän”. Vid förfarandet, som skall äga rum i Stockholm, skall Rättegångsbalkens omröstningsregler och regler om rättegångskostnader tillämpas”.

Den fråga tingsrätten nu har att bedöma är om P.N:s talan skall avvisas på grund av att skiljeklausulen utgör rättegångshinder.

P.N. har gjort gällande att han har rätt till skadestånd från bolaget då bolagets uppsägning av hans anställningsavtal har utgjort ett brott mot turordningsreglerna i anställningsskyddslagen. Tingsrätten konstaterar först att tvisten i målet får anses utgöra en sådan tvist som gäller giltigheten av hans anställningsavtal och att den därför i och för sig omfattas av skiljeklausulen.

P.N. har emellertid även gjort gällande att skiljeklausulen med stöd av 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende då den är oskälig med hänsyn till P.N:s underlägsna ställning gentemot Bolaget.

Arbetsdomstolen har i det principiellt utformade beslutet AD 1987 nr 165 [ NJ ] [ Karnov ] prövat frågan huruvida en skiljeklausul i ett enskilt anställningsavtal utgjorde ett oskäligt avtalsvillkor och skulle lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. Domstolen konstaterade att Högsta domstolen sedan år 1979 hade meddelat ett antal avgöranden angående tillämpningen av 36 § avtalslagen på skiljeklausuler bl.a. i avtal mellan näringsidkare och konsument (jfr bl.a. NJA 1979 s 666 [ NJ ] [ Karnov ]). I dessa avgöranden fäste Högsta domstolen betydande vikt vid de principiella betänkligheter som skiljeklausuler i sådana partsförhållanden kan väcka beroende på att skiljemannaförfarandet kan medföra risk för part att få svara för så stora kostnader att den ekonomiskt svagare parten kan komma att se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande. I 1987 års beslut fann Arbetsdomstolen att den principiella synpunkten på skiljeklausuler som Högsta domstolen givit uttryck för borde beaktas även i fråga om arbetstvister. I anställningsförhållanden är arbetstagaren typiskt sett ekonomiskt svagare än sin motpart arbetsgivaren. Om arbetstagaren i en arbetstvist med sin arbetsgivare faktiskt inte skulle erhålla ekonomiskt stöd från en facklig organisation, skulle hans ställning alltså likna den som en konsument intar i tvist med näringsidkare. Arbetsdomstolen anförde dock vidare att det inte kunde komma i fråga att med hänvisning enbart till detta förhållande förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Vid en sådan prövning måste enligt domstolens mening även andra omständigheter än parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållande beaktas.

Det fall som domstolen hade att pröva i 1987 års beslut gällde frågan huruvida en försäljare som hade ansvar för försäljning och promotion hos ett distributionsföretag avskedats utan att det ens fanns saklig grund för uppsägning. I beslutet anfördes bl.a. att tvisten gällde ett anställningsförhållande av mer individualiserad karaktär, avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Under beaktande härav och under åberopande av vissa andra omständigheter fann domstolen att skiljeklausulen var bindande.

Arbetsdomstolen har i flera avgöranden därefter tillämpat det nu beskrivna synsättet på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal. Tvisterna har i allmänhet gällt arbetstagare i en framskjuten position med kvalificerade arbetsuppgifter. Utgången har regelmässigt blivit att en skiljeklausul inte har ansetts oskälig enligt 36 § avtalslagen utan tillerkänts verkan som rättegångshinder i Arbetsdomstolen.

Av utredningen i målet framgår följande. P.N. anställdes som flygstyrman i Bolaget 1998. Vid uppsägningstillfället var han en av sju anställda piloter. Parterna är oense om hur många av dessa som haft befattning som kapten. Tingsrätten konstatera dock att tre eller fyra av de anställda har haft denna befattning, medan övriga har varit kaptener. P.N. hade vid anställningstillfället 1998 en ingångslön på 18 000 kr i månaden. I anställningsavtalet har hans arbetsuppgifter inte preciserats närmare. Under rubriken Arbetsuppgifter anges att ”det åligger P.N. att utföra allt erforderligt arbete åt Bolaget, innebärande bl.a. arbete i enlighet med Bolagets DHB, allt i enlighet med styrelsens direktiv och anvisningar”.

Enligt vad bolaget oemotsagt har anfört i målet krävdes för anställningen en särskild utbildning i simulatorer innan en anställd kan sättas in i bolagets verksamhet. Mot bakgrund av detta får anställningen därför anses ha medfört vissa kvalifikationskrav i tekniskt hänseende. Det har emellertid inte framkommit något som tyder på att P.N. har haft en särskilt framskjuten position i förhållande till andra anställda eller att han har haft någon särskild förtroendeställning hos Bolaget. Snarare tyder utredningen på att P.N. har haft en underordnad roll hos bolaget.

Det anställningsavtal som träffats mellan P.N. och Bolaget har varit individuellt utformat och har innehållit tolv klausuler. Skiljeklausulen har inte haft en undanskymd plats i avtalet. Det får anses åligga den som ingår ett anställningsavtal att förvissa sig om innehållet i avtalet. Vad P.N. anfört i fråga om omständigheterna vid avtalets ingående medför inte i och för sig att skiljeklausulen inte skulle kunna göras gällande mot honom.

I målet är, som tingsrätten uppfattar det, ostridigt att P.N. vid uppsägningen inte har fått upplysningar om vad han hade att iaktta i fall han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig eller yrka skadestånd och att han inte heller har informerats om sin företrädesrätt. Denna omständighet bör enligt tingsrätten tillmätas betydelse vid bedömningen av om skiljeklausulen kan göras gällande eller inte mot honom.

Vad Bolaget anfört beträffande att bolaget är beroende av sina anställda och behovet av ett snabbt förförande förtjänar visserligen beaktande. Bolaget har dock inte utvecklat denna ståndpunkt närmare och omständigheten kan inte tillmätas någon större tyngd i sammanhanget.

Vid en samlad bedömning av det anförda finner tingsrätten att omständigheterna är sådana att det vore oskäligt att i förevarande tvist tillämpa den i anställningsavtalet intagna skiljeklausulen. Klausulen skall därför lämnas utan avseende. Hinder föreligger således inte för tingsrätten att ta upp P.N:s talan till prövning i sak.

Slut

Anderssons Business Jet Aktiebolags yrkande om att käromålet avvisas på grund av rättegångshinder lämnas utan bifall.

Part som vill överklaga beslutet skall först anmäla missnöje. Sådan anmälan skall göras senast inom en vecka från den dag parten fick del av beslutet. Försummar parten detta har han inte längre rätt att överklaga beslutet.

som ovan

(Åsa Bokström)

Åsa Bokström