Sören Öman
08‑654 94 62
070‑741 07 12
Mejla
Prejudikat från Arbetsdomstolen:
[ Provision ]
[ Arbetsdomstolens egna sökord Arbetsdomstolen ger själv sina avgöranden sökord. Dessa är ofta mer specifika än de sökord som finns ovan, men inte lika konsekventa : Provision ]
Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :
2024-05-23 — Visselblåsarlagen och yttrandefriheten i arbetslivet ( Stockholm• Fakultetskurser » Hemsida )
2024-12-11 — Nya LAS i praktiken – avslutande av anställning ( Stockholm• Blendow Institute » Hemsida )
Arbetsdomstolen leder rättsutvecklingen inom arbetsrätten genom sina prejudikat
» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )
AD 1999 nr 117Sammanfattning:
Fråga i visst fall om provisionsförsäljares rätt till efter anställningen förfallen provision.
Dom meddelad : Onsdagen den 20 oktober 1999
Parter i Arbetsdomstolen S.M. i Johanneshov mot PK Produkter Aktiebolag i Saltsjö-Boo ( Privata sektorn ) : PK Produkter Aktiebolag [] & S.M.
Överklagat mål [ mål nr B 18/99 ]
Underinstans : Nacka tingsrätt Hemsida Tisdagen den 8 december 1998
Ledamot i tingsrätten : Erik Essén []
Dom meddelad :
[ 10 månader 12 dagar (316 dagar) efter tingsrättens avgörande ]
Ledamöter i ( 3 st. ♀ 2 ♂ 1 ) :
Ordförande :
[ Enhälligt ]
# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare
Sekreterare : Jonas Alberg []
Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1992 nr 4 [ NJ ] [ Karnov ]
Anförda förarbeten ( 4 st. ) :
Klicka på länkarna till lagstiftning, rättsfall och förarbeten i domsreferatet nedan för att se dokumentet (öppnas i nytt fönster).
Innehållsförteckning ( AD 1999 nr 117 ) :
Vad har avtalats i frågan om S.M:s rätt till provisionslön vid anställningens upphörande?
Rättegångskostnader i Arbetsdomstolen
Referat ( AD 1999 nr 117 ) :
Parter:
S.M. i Johanneshov
mot
PK Produkter Aktiebolag i Saltsjö-Boo
Överklagad dom : Nacka tingsrätts dom den 8 december 1998 i mål T 962/98
[ Ledamot : Erik Essén ]
Tingsrättens dom, se bilaga.
S.M. (tidigare H.) har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bifalla hennes talan vid tingsrätten såvitt avser yrkandena om provisionslön, semesterersättning på provisionslönen samt ränta på dessa båda belopp. Hon har vidare yrkat att domstolen skall förplikta PK Produkter Aktiebolag (bolaget) att utge ersättning för hennes rättegångskostnader vid tingsrätten.
Bolaget har bestritt ändring.
Båda parter har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader här.
Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har S.M. och P.K. på nytt hörts under sanningsförsäkran.
Parterna har här i allt väsentligt utvecklat sin talan i överensstämmelse med vad som framgår av tingsrättens dom, dock med följande ändringar och tillägg.
[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]
Hon kom i augusti 1995 överens med bolaget genom P.K. om att hon i september 1995 åter skulle börja arbeta som provisionsförsäljare hos bolaget. Eftersom hon inte förde med sig någon kundstock var hon angelägen om att till en början få grundlön. Bolaget gick med på detta för den första perioden om fem månader bl.a. på grund av att bidrag till viss del av grundlönen skulle utgå från arbetsförmedlingen. För tiden därefter skulle ren provisionslön utgå. Något tal om att hon skulle vara vikariatsanställd när grundlön utgick uppfattade hon inte. Det fanns för övrigt ingen att vikariera för. Det är bolaget som påstått att hon varit vikariatsanställd den första perioden, inte hon. Efter det att de första fem månaderna löpt till ända försökte bolaget genom P.K. genomdriva vissa villkor för anställningen, bl.a. rörande rätten till provision i samband med anställningens upphörande, vilken skulle begränsas till tre månaders efterprovision. Hon kunde inte acceptera det avtalsförslag som lades fram. Bolaget hade på motsvarande sätt försökt ändra villkoren när hon första gången, i början på nittiotalet, arbetade hos bolaget. Inte heller då accepterade hon de föreslagna villkoren, och när hon den gången slutade sin anställning fick hon ut provision för allt som hon hade sålt under anställningen. – Det är i målet inte fråga om efterprovision i en sådan teknisk mening som uttrycket har i kommissionslagen, dvs. provision på försäljningsavtal som träffats efter uppdragets slut. Vad som här avses är provision på under anställningen gjord försäljning av varor, vilka levererats först efter anställningens slut. Hon har enligt avtal rätt till sådan provision. I brist på annan reglering kan ledning hämtas ur kommissionslagen och lagen om handelsagentur, som härvid återspeglar vad som torde gälla allmänt på arbetsmarknaden. – Sammanfattningsvis har hon rätt till den inarbetade provisionen enligt avtal och det bestrids att hon har avtalat bort den rätten.
När S.M. arbetade hos bolaget 1990 – 1992 hade hon hela tiden ren provisionslön. Hon hade med sig en kundstock när hon den gången påbörjade anställningen, och det var därför naturligt att hon efter anställningens slut fick provision under obegränsad tid på försäljning som genom hennes försorg skett under anställningstiden. I augusti 1995 anställde bolaget för fem månader framåt från den 18 september samma år S.M. som vikarie för anställda som genomgick datorträning under del av arbetstiden. Eftersom S.M. denna gång inte hade med sig en kundstock fick hon fast lön, möjligtvis grundlön. Bolaget fick bidrag till S.M:s lön genom arbetsförmedlingen eftersom det var fråga om s.k. utbildningsvikariat. Anställningsformen klargjordes för S.M. I samband med att vikariatet upphörde fördes på tal de villkor som skulle gälla för fortsatt anställning, bl.a. rörande rätten till provision i samband med anställningens upphörande. Hos bolaget tillämpas den ordningen att provision utbetalas månaden efter fakturering. Så länge anställningen pågår innebär detta inga problem. När anställningen upphör måste dock åtskillnad göras mellan avtal med omgående leverans och avtal med senare leverans. Det innebär administrativa problem om rätten till provision skulle gälla under obegränsad tid för avtal med senarelagda leveranser, varför bolaget för samtliga anställda rent generellt önskar begränsa rätten till provision för sådana avtal till tre månader. Försäljningsavtal som slutits under anställningstiden skall alltså ge rätt till provision endast om leverans skett inom tre månader från det att anställningen upphörde. Detta var också, såvitt gäller villkoren för provisionslön, innebörden av det skriftliga avtalsförslag som bolaget i februari – mars 1996 lade fram för S.M. När det i detta talades om efterprovision avsågs alltså ersättning för sådana senareleveranser som nyss nämnts, varmed parterna också varit införstådda. S.M. ville emellertid inte acceptera avtalsförslaget. Bolaget genom P.K. förklarade att vid sådant förhållande skulle rätten till provision för S.M:s del upphöra i och med anställningens slut. S.M. började arbeta på detta villkor, och blev därigenom bunden av det. Det är S.M. som skall visa att avtal slutits om andra villkor, och det har hon inte gjort. Kommissionslagen och lagen om handelsagentur är över huvud inte tillämpliga på anställningsförhållanden, och ger ingen ledning i detta fall.
Tvisten
Den i Arbetsdomstolen tvistiga frågan gäller S.M:s rätt till provision på försäljningsavtal som hon för bolagets räkning slutit under anställningstiden, men enligt vilka leverans skett först därefter. Eftersom bolaget i målet inte påstått annat utgår domstolen från att bolaget fått betalt för de aktuella leveranserna.
S.M. har som grund för sitt krav gjort gällande att rätt till provision föreligger enligt avtal. Arbetsdomstolen har uppfattat hennes inställning så, att hon menar att parterna visserligen inte närmare behandlat vad som skulle gälla i fråga om provision vid anställningens upphörande, men att rätt till den omstridda provisionen följer redan av att parterna kommit överens om att provisionslön skulle utgå.
Bolaget har häremot gjort gällande att något avtal om att S.M. har rätt till den omstridda provisionslönen inte föreligger, vilken inställning domstolen uppfattat på följande sätt. S.M. har genom att påbörja arbete efter diskussionerna med P.K. i februari – mars 1996 accepterat att arbeta utan rätt till provision för tiden efter det att anställningen upphört. I vart fall har S.M. inte rätt till den omstridda provisionen med mindre hon visar att det föreligger ett uttryckligt avtal om sådan provision, vilket hon inte förmått göra. Bolaget sätter dock inte i fråga att det mellan parterna i och för sig avtalats att provisionslön skulle utgå.
Sammanfattningsvis gäller tvisten vad som kan anses avtalat mellan parterna i frågan om rätten till provision vid anställningens upphörande och vad som gäller för det fall någon avtalsreglering därom inte visas föreligga. Om S.M. visas ha rätt till den aktuella provisionen är här liksom vid tingsrätten begärt belopp och ränta ostridiga.
Rättsfrågan
Vid provision är vederlaget för arbete bestämt av arbetsresultatet, ofta beräknat som en viss del av omsättningen, vinsten eller dylikt. Då resultatet i allmänhet låter sig konstateras först efter det att arbetet utförts uppstår rent allmänt, på annat sätt än vid vederlag bestämt av arbetstid eller arbetsinsats, frågor om vad som skall gälla när anställningen upphör: Krävs resultat över huvud taget och måste detta orsaksmässigt hänga samman med arbete utfört just av den aktuella försäljaren, eller kan provision utgå ändå, som ett slags avgångsvederlag? Krävs att anbud, avtal, leverans och betalning skett under anställningstiden, eller kan försäljningsprovision utgå även om någon eller flera av dessa omständigheter inträffat först därefter? Vem av försäljaren eller huvudmannen skall stå risken för att avtal, leverans eller betalning inte sker?
Svar på hithörande frågor får i allmänhet sökas i parternas avtal, sedvänja eller bruk. Vad saken nu gäller är vilken regel som i frånvaro av sådan vägledning bör utfylla parternas avtal, och då med avseende på den fråga som är aktuell i detta mål: Skall försäljningsprovision utgå på avtal som av försäljaren slutits under anställningstiden, men där leverans och betalning skett först därefter?
Det kan först nämnas att det för vissa uppdragsförhållanden finns bestämmelser rörande motsvarande frågor som nyss nämnts i bl.a. lagen (1914:45) om kommission, lagen (1991:351) om handelsagentur och fastighetsmäklarlagen (1995:400). I samband med 1974 års reform av kommissionslagen (se prop. 1974:29 [ pdf |
För anställningsförhållanden finns emellertid inga lagbestämmelser som svarar på sådana frågor som nämnts inledningsvis. Kommissionslagen innehöll tidigare regler som gällde anställda handelsresandes och platsförsäljares rätt till provision, men i samband med att dessa regler utmönstrades förutsattes att hithörande frågor skulle regleras genom avtal och uttalades att frågan om utrymmet för analogier med kommissionslagen fick prövas från fall till fall (prop. 1990/91:63, [ pdf |
Enligt Arbetsdomstolens mening framstår det mot bakgrund av vad som nu sagts som rimligt att en anställd som avlönas med försäljningsprovision – i den mån inte annat framgår av avtal, sedvänja eller bruk – normalt får anses ha rätt till provision på de avtal som denne slutit under anställningen även om leverans och betalning skett först efter det att anställningen har upphört. En sådan regel synes tillgodose dels arbetsgivarens intresse att försäljaren presterar en fullgod arbetsinsats även under uppsägningstid, dels den provisionsanställdes berättigade intresse av att få betalt för utfört arbete när detta, som här, resulterat i avtal och betalning som kommit arbetsgivaren till del.
Vad har avtalats i frågan om S.M:s rätt till provisionslön vid anställningens upphörande?
Utredningen i denna del är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten. Även här har således S.M. och P.K. redogjort för sina delvis motstridiga minnesbilder av vad som utspelade sig när de tillsammans i februari – mars 1996 diskuterade villkoren för vad som skulle gälla bl.a. i frågan om provision i samband med anställningsavtalets upphörande.
Arbetsdomstolen instämmer i tingsrättens bedömning att parterna synes ha menat samma sak med ”efterprovision” och finner med hänsyn till vad som här framkommit att de därmed avsett, inte den gängse lagtekniska betydelsen som redogjorts för ovan, utan i stället provision för under anställningstiden slutna avtal där leverans skett först därefter.
I målet är ostridigt att parterna inte kom överens på de villkor som bolaget föreslog, nämligen att rätten till efterprovision i den av parterna åsyftade meningen skulle begränsas till tre månader. I målet är däremot tvistigt hur orden föll därefter. Även om P.K. skulle ha uttalat att S.M. skulle ha att arbeta utan rätt till någon sådan provision ger utredningen inte belägg för att S.M. uppfattat att detta var avsikten. Inte heller kan bolaget anses haft fog för att tro att S.M. genom att fortsätta att arbeta hos bolaget skulle ha accepterat detta för henne oförmånliga villkor.
Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen inte visat i målet att S.M. avstått från rätt till provision som förfallit efter anställningens slut.
Arbetsdomstolens slutsats
I överenskommelsen mellan parterna att S.M. i anställningen skulle avlönas med provisionslön får anses ligga att hon skulle ha rätt till den i målet omstridda provisionslönen. Det är inte visat att hon avtalat bort den rätten. I målet har inte påståtts att hon på annan grund skulle sakna rätt till denna provision. Överklagandet skall alltså vinna bifall i huvudsaken.
Vid den bedömningen har S.M. rätt till ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten. Om beloppet råder inte tvist.
Rättegångskostnader i Arbetsdomstolen
S.M. har vunnit framgång med sitt överklagande, varför hon har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader även här. Det belopp som hon begärt har vitsordats av bolaget. På grund härav skall ersättning utgå med begärt belopp, som dock skall rättas med hänsyn till att mervärdesskatten räknats ut till felaktigt belopp.
1. Arbetsdomstolen ändrar tingsrättens dom i överklagade delar på så sätt att PK Produkter Aktiebolag förpliktas att till S.M. betala dels ytterligare trettioniotusentvåhundra (39 200) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 1 december 1997 till dess betalning sker, dels ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten med tjugoniotusensexhundrafemtioåtta (29 658) kr, varav 28 750 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 december 1998 till dess betalning sker.
2. Arbetsdomstolen förpliktar – efter rättelse av felräkning – PK Produkter Aktiebolag att till S.M. betala ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med tjugotretusenfyrahundratrettiosju (23 437) kr 50 öre avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.
Dom 1999‑10‑20, målnummer B‑18‑1999
Ledamöter: Inga Åkerlund, Leif Haglund och Marie-Louise Strömgren. Enhälligt.
Sekreterare: Jonas Alberg
[ Ledamot : Erik Essén ]
S.H. har anfört: Hon anställdes som säljare hos bolaget i september 1995. Hon hade tidigare varit anställd där under tiden februari 1990 – mars 1992. Den nya anställningen var ett vikariat på omkring fem månader, och under den tiden avlönades hon med en fast grundlön om 13.500 kr/mån. Fr.o.m. 25.2 1996 blev lönen provisionsbaserad. Hon sade upp sin anställning att upphöra 3.8 1997. För tiden juni – anställningens slut erhöll hon 26.8 1997 en som ”slutlön” betecknad ersättning avseende provision och semesterersättning. Från denna gjorde bolaget ett avdrag om 10.965 kr, betecknat som ”marslön (redan utbetald februari)”. Vad som avsågs var ett lönebelopp som hade utbetalats 25.3 1996 och enligt lönespecifikationen betecknats som ”provision” och avseende perioden 1.2 1996 – 29.2 1996. Enligt bolaget hade detta belopp betalats ut antingen felaktigt eller som förskott och skulle därför återbetalas och t.o.m. vara kvittningsgillt. Hon uppfattade emellertid lönebeloppet som en provision hon tjänat in från anställningens början. Lönebeloppet mottog hon utan återbetalningsskyldighet, och hon har inte medgivit kvittning eller avtalat om det. Hon påtalade det felaktiga avdraget omedelbart. Innan hon slutade sin anställning hade hon en upparbetad försäljningsprovision, beräknad till 35 000 kr. Enligt avtal om rätt till sådan skulle även detta belopp ha betalats ut till henne inklusive semesterersättning efter anställningens upphörande.
Med hänvisning till vad sålunda anförts har S.H. yrkat förpliktande för bolaget att utge dels 35.000 kr avseende ej utbetald lön enligt avtal jämte semesterersättning därå om 4.200 kr, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. 1.12 1997, dels 10.965 kr avseende oriktigt innehållen lön jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. 26.8 1997, dels 8.500 kr jämte ränta enligt 4 § 2 st. och 6 § räntelagen fr.o.m. 27.9 1997 avseende allmänt skadestånd enligt 8 § lagen om arbetsgivares kvittningsrätt.
Bolaget har bestritt yrkandena, dock vitsordat begärda belopp i och för sig och även begärd ränta därå utom såvitt avser det allmänna skadeståndet, varå ränta enligt bolaget bör utgå först fr.o.m. 28.5 1998 – en månad efter det kravet på ersättning framställdes.
Till grund för sin inställning har bolaget anfört: Bolaget bedriver försäljning av bl.a. kemisk-tekniska varor, främst genom telemarketing, har fem anställda och omsätter 5,5 milj. kr. Ställföreträdare är P.K. Efter vikariatet erbjöds S.H. fortsatt anställning mot provisionslön och på de villkor i övrigt som framgick av ett skriftligt anställningsavtal som S.H. anmodades skriva på. Det avtalet innefattade bl.a. att ”efterprovision” skulle utgå under tre månader efter anställningens upphörande. S.H. ville emellertid ha rätt till tidsobegränsad efterprovision, och skrev inte på avtalet. Bolaget motsatte sig hennes förslag och gjorde klart för henne att rätten till provision skulle upphöra samtidigt med anställningens upphörande, om hon inte godtog det skriftliga avtalet. Genom att påbörja anställningen accepterade hon bolagets inställning. I och med övergången till provisionslön fr.o.m. 25.2 1996 skulle S.H. i mars 1996 ha fått en lön om bara cirka 1.600 kr för fyra februaridagar, eftersom provisionen utbetalades månaden efter det fakturering skett. Bolaget erbjöd därför S.H. en förskottslön – schablonmässigt beräknad på försäljningen i februari 1996 – att avräknas på kommande lön vid ett senare tillfälle, vilket S.H. var införstådd med. Lön hade ju redan utbetalts för februari 1996 i form av fast lön för den månaden.
Sålunda bestrider bolaget S.H:s talan på följande grunder: Inget avtal finns om rätt till ytterligare provisonslön och semesterersättning efter anställningens upphörande. S.H. hade inte rätt att få ut ett lönebelopp om 10.965 kr i mars 1996 för februari 1996 och som förskotterat skall det återbetalas. På grund av överenskommelse företog bolaget tillåten kvittning.
Tvisten i målet gäller frågorna om S.H. har rätt till provision som förfallit efter anställningens slut och om det i mars 1996 utbetalda beloppet kunnat återkrävas av bolaget och om det kunnat kvittas mot i augusti 1997 utbetald lön.
Bevisningen i målet utgörs av förhör med S.H. och P.K. under sanningsförsäkran och av nämnda lönespecifikation 25.3 1996.
I frågan om vilka villkor som gällde för provision efter anställningens slut har S.H. och P.K. uppgivit,
S.H. P. visade det skriftliga anställningsavtalet för henne, och hon tror att de talade om det vid två tillfällen. Hon ansåg ett skriftligt avtal uppstyltat och onödigt, eftersom hon under den tidigare anställningsperioden arbetat utan något sådant och då fått ut provision för allt hon sålt, dvs. under obegränsad tid efteråt. Hon och P. kände ju också varandra sedan många år. Dessutom tyckte hon inte om vissa detaljer i avtalet, bl.a. en passus om bisysslor, något som hon ansåg vara hennes ensak på fritiden. Hon valde därför att inte skriva på och sade att ”vi går vidare som förra perioden”. På det svarade P. med en axelryckning ungefär. Enligt hennes uppfattning gäller saken att hon skall ha lön för utfört arbete.
P.K. Hon bad S. läsa igenom avtalet och skriva under det. S. hade synpunkter på efterprovisionen och ville ha betalt hela tiden för allt som sålts in. Hon sade då uttryckligen till S. ”nej, du får betalt till du slutar, ingen provision efter alls, om du inte skriver på avtalet och accepterar tre månader”. I och med att S. fortsatte att arbeta, gällde det som hon sagt. De övriga anställda hade det skriftliga kontraktet som grund men olika villkor, beroende på om man anställts med provisionslön eller med fast lön från början. Den som börjat med provisionslön kunde få kompensationslön efteråt upp til sex månader. En anställd hade så, en annan tre, övriga hade ingen efterprovision alls. I dag har bara en rätt till sådan. Under S:s första anställningsperiod fick hon tidsobegränsad efterprovision, eftersom det var avtalat så – hon hade då haft provisionslön från början.
I frågan om rätten till det i mars 1996 utbetalda beloppet om 10.965 kr och rätten till kvittning har de uppgivit,
S.H. Provisionslönen i mars 1996, som också kallades så i lönebeskedet, antog hon kunde avse försäljningen i december – januari som levererats i februari. Hon ifrågasatte den inte. Ingen sade något om den, det var ingen diskussion om förskott och hon hade inte bett om det. Först när slutlönen kom i augusti 1997 fick hon reda på att bolaget ansett det vara ett förskott. Hon har aldrig hört talas om någon överenskommelse om kvittning och inte medgivit någon sådan.
P.K. S. erbjöds beloppet som förskott att dras av vid senare tillfälle. Detta talade hon om för S. som inte opponerade sig. Beloppet kallades i lönespecifikationen provision, även om det väl borde ha stått förskott, eftersom den beräknats på försäljning i februari som om S. varit provisionsanställd då. Förskottet gavs för att ge S. möjligheter att fortsätta arbeta, det låg ingen vädjan från S. bakom.
Tingsrättens bedömning.
Av S.H:s och P.K:s uppgifter framgår att frågan om rätt till provision förfallen efter anställningens slut eller s.k. efterprovision – varmed parterna synes mena samma sak – förts på tal mellan dem inför övergången till den provisionsbaserade löneperioden. Av uppgifterna framgår också att man inte kommit längre i diskussionen av frågan än att man var för sin del deklarerat sin uppfattning, enligt S.H. att tidsobegränsad efterprovision skulle utgå, enligt P.K. att ingen alls skulle utgå. Slutsatsen härav måste bli att inget avtal om efterprovision kommit till stånd. Det har inte bestritts att villkoren beträffande efterprovision varierade för de anställda över tiden, bl.a. att några inte hade rätt till sådan. S.H:s uppfattning att man gått vidare som förra perioden eller att det rör sig om lön för utfört arbete kan därmed inte medföra att avtal om rätt till efterprovision ändå uppkommit. Hennes yrkande om betalning för efterprovision kan därför inte bifallas.
När det gäller det i mars 1996 utbetalda beloppet om 10.965 kr anser tingsrätten att P.K. lämnat något svävande uppgifter om dess karaktär av förskott att dras av senare och om hur dessa förts fram till S.H. Mot S.H:s uppgift att inget diskuterats om förskott kan bolaget inte anses ha styrkt att det gjorts klart för henne att det rört sig om ett sådant. Mot det talar också lönebeskedets lydelse ävensom att beloppet inte reglerades förrän S.H. slutade nära 1,5 år senare. Med hänsyn därtill anser tingsrätten att S.H:s uppfattning att beloppet mottogs utan återbetalningsskyldighet haft fog för sig och bör medföra att hon skall få behålla beloppet. Yrkandet om att återfå detta skall bifallas. Den gjorde bedömningen innebär också att bolaget inte styrkt att avtal om kvittning ingåtts eller medgivande till kvittning förelegat när den vidtogs i augusti 1997. På grund av brottet mot kvittningslagen skall allmänt skadestånd utgå.
S.H. har inte visat att hon hos bolaget i augusti 1997 påtalat annat än att avdraget om 10.965 kr var oriktigt. På grund därav skall på skadeståndet utgå ränta först från den tidpunkt bolaget hävdat.
Den del av målet som S.H. förlorat är till beloppet större än den del hon vunnit men varje del torde ha dragit ungefär lika stora rättegångskostnader. Till detta kommer att hon får anses ha haft skälig anledning att få den förlorade delen prövad. Med anledning härav bör förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
1. Tingsrätten förpliktar PK Produkter Aktiebolag att till S.H. utge nittontusenfyrahundrasextiofem kr (19.465) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen å 10.965 kr fr.o.m. 26.8 1997 och å 8.500 kr fr.o.m. 28.5 1998, allt tills betalning sker.
2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, kansliet@arbetsdomstolen.se, tfn 08‑617 66 00, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.
» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )
» Se alla prejudikat med Sören Öman
Sören Öman är ordförande i Arbetsdomstolen. Han började som sekreterare i slutet av 1980-talet och har sedan 1996 jobbat som domare i Arbetsdomstolen. Han har hittills medverkat till 196 prejudikat tillsammans med 238 andra ledamöter och 59 sekreterare / rättssekreterare. Dessutom anlitas Sören Öman ofta som skiljeman i tvister med arbetsrättslig anknytning. Det kan gälla arbetstvister i enskilda fall om t.ex. avveckling av en verkställande direktör eller medverkan som ordförande i skiljenämnder enligt förbundsstadgar eller kollektivavtal, t.ex. Skiljenämnden för utvecklingsavtalet och Industrins Uppfinnarnämnd.
![[ ]](https://lagen.nu/prop/1990/91:63/sid21.png){kind=link}