: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1997 nr 141

| | | | | | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | |  ]

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1997 nr 141

Sammanfattning:

Fråga om det förelegat saklig grund för att säga upp en polis som gjort sig skyldig till snatteri för andra gången och i samband med snatteriet också misshandel, försök till misshandel och våld mot tjänsteman. I målet prövas bl.a. betydelsen av att polismannen lider av en psykisk störning.

Dom meddelad : Onsdagen den 3 december 1997

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter i Arbetsdomstolen ( Statliga sektorn ) : &  []

Överklagat mål [ mål nr B 84/97 ]

Underinstans : Hemsida Tisdagen den 8 april 1997

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 2 ♂ 1 ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[7 månader 25 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] #

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

[ 5 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 71,4% ( 5 / 7 st. )
[ 3 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1997 nr 141 ) :

O.C.

Rikspolisstyrelsen

Domskäl

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

Bakgrund

Yrkanden

Grunder

Utveckling av talan

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. O.C. skall ersätta staten för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med tiotusen (10 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till H.O. för det biträde han i arbetsdomstolen lämnat O.C. med fjortontusenfemhundraelva (14 511) kr, varav 14 056 kr avser arbete och 455 kr tidsspillan. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdesskatt med 2 902 kr.

Referat ( AD 1997 nr 141 ) :

Parter:

O.C. i Drottningholm

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen

Överklagad dom : Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 8 april 1997 i mål T 3‑1807‑95

[ Ledamöter : Ulla Ljunggren-Thedén, Lars Ivarsson och Marianne Tejning ]

Tingsrättens dom se bilaga.

O.C. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hans talan, förpliktar staten att utge ersättning för hans rättegångskostnader vid tingsrätten och befriar honom från skyldigheten att ersätta staten för rättegångskostnader vid tingsrätten.

Rikspolisstyrelsen har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har i beslut den 10 juli 1997 enligt 34 § tredje stycket lagen om anställningsskydd förordnat att O.C:s anställning hos Polismyndigheten i Stockholms län, för tiden intill det slutliga avgörandet, skall upphöra med utgången av dagen för beslutet.

Målet har i arbetsdomstolen avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har O.C. hörts på nytt under sanningsförsäkran. På dennes begäran har vittnesförhör på nytt ägt rum med M.P., I.E., A.Ä. och M.R. På statens begäran har tingsrättens bandupptagning av vittnesförhöret där med P-U.H. spelats upp och vidare har polismästaren T.M. hörts som nytt vittne. Det i tingsrättens dom omnämnda läkarintyget har på O.C:s begäran förebragts också i arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom med följande förtydliganden, tillägg och ändringar.

[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]

         Parternas utveckling av talan.  ( Klicka här för att visa )

O.C.

Det var först efter den nu aktuella händelsen som O.C. kom under behandling av läkare och psykolog. Genom denna behandling har han fått en bättre beredskap för att klara av krissituationer. Han är nu sammanboende med en kvinna.

Arbetsgivaren har inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Det har funnits möjlighet att omplacera O.C. i vart fall till civila arbetsuppgifter.

Rikspolisstyrelsen

Det kan inte vitsordas att O.C. lider av någon psykisk sjukdom eller att hans arbetsförmåga är nedsatt. Han har en impulskontrollstörning som yttrar sig i att han begår brott. Hans prognos är oklar. De brott som han begått är av så allvarlig beskaffenhet att de i och för sig motiverat ett avskedande. O.C. har dock sagts upp, men fråga har varit om ett allvarligt fall. Det är därför inte skäligt att kräva omplacering. I vart fall har det inte funnits några lediga tjänster att omplacera O.C. till. Han har under tiden fram till det arbetsdomstolen meddelade sitt interimistiska beslut haft anpassade arbetsuppgifter.

Domskäl

Av tingsrättens brottmålsdom den 5 september 1995 framgår att O.C. den 8 april 1995 snattade en tub skokräm i en Metro-butik. Av domen framgår vidare följande. När O.C. gått genom kassan blev han stoppad av en butikskontrollant som visade sin väktarlegitimation. När denne försökte stoppa O.C. utbröt tumult och O.C. utdelade sparkar och slag som träffade kontrollanten och ett butiksbiträde och vidare försökte han också sparka butikschefen. O.C. har inte i arbetsdomstolen ifrågasatt domen, men har förklarat att han inte har något minne av de slag och sparkar som han utdelade.

Arbetsdomstolen finner inte anledning att utgå ifrån annat än vad tingsrätten funnit utrett i sin brottmålsdom. Genom denna dömdes O.C. för misshandel, försök till misshandel, våld mot tjänsteman och snatteri till villkorlig dom. Det är enligt arbetsdomstolens mening uppenbart att framför allt de brott som inneburit att O.C. utövat eller försökt utöva våld mot personal i butiken allmänt sett utgör en överträdelse av sådant slag som är ägnad att rubba det nödvändiga allmänna förtroende som polismän måste åtnjuta för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Att tingsrätten i sin brottmålsdom funnit att omständigheterna stödde O.C:s påstående att han framför allt ville ta sig loss och att hans avsikt inte i första hand var att skada rubbar inte slutsatsen att det varit fråga om ett agerande från en polisman som inte kan accepteras. Till detta kommer att O.C. även gjorde sig skyldig till snatteri; en gärning som innebar ett återfall i brott, låt vara att det första snatteriet hade inträffat så långt tillbaka i tiden som tio år tidigare.

Tingsrätten har i den nu överklagade domen i korthet redogjort för den syn som kommit till uttryck i flera domar som meddelats av arbetsdomstolen och som gällt frågan om att skilja en polisman från tjänsten efter det att denne begått brott. Som framgår av denna redogörelse krävs det – för att vidmakthålla allmänhetens förtroende – att polismän är oförvitliga. Detta innebär dock inte att varje brott som begås av en polisman medför att denne får skiljas från tjänsten. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. O.C. har som grund för sin talan att uppsägningen skall ogiltigförklaras åberopat att brotten begåtts under inflytande av tillfällig psykisk störning som varit att betrakta som en sjukdom.

Den utredning som förebragts om O.C:s psykiska hälsa har även i arbetsdomstolen utgjorts av förhören med O.C. själv och vittnena legitimerade läkaren M.P. och psykologen I.E. samt det i tingsrätten förebragta läkarintyget utfärdat av legitimerade läkaren P.N. De båda vittnena har i allt väsentligt uppgett detsamma som för envar av dem finns antecknat i tingsrättens dom. M.P. träffade O.C. första gången i januari 1996 och I.E. har sedan november 1995 haft O.C. i psykoanalytikerorienterad terapi. Enligt vad de båda uppgett var O.C. i en krissituation efter separationen från sin hustru och denna kris utlöste snatteriet. M.P. har betecknat snatteriet som ett tvångsmässigt stört beteende; en impulshandling där O.C. inte riktigt visste vad han gjorde. M.P. och I.E. har också uppgett att dennes handlande föranletts av att han upplevt sin grundtrygghet hotad och sig själv som ratad. Enligt dem kan det inte uteslutas att O.C. kan upprepa sitt beteende, men att han efter den krisbearbetning och psykoterapeutiska behandling som han genomgått – och som alltjämt pågår – är bättre rustad att möta krissituationer. M.P. har tillagt att O.C:s handlande i april 1995 hade ”sjukdomskvalitet” och att han då var i behov av öppen, inte sluten, psykiatrisk vård.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Den utredning som förebragts får anses ge vid handen att omständigheterna i april 1995, när O.C. begick de aktuella brotten, var förmildrande på grund av dennes psykiska tillstånd. Arbetsdomstolen finner inte anledning att närmare gå in på hur dennes depressiva tillstånd är att diagnostisera. Av utredningen måste nämligen den slutsatsen dras att O.C. har en psykisk störning som innebär en risk för att han, om han åter försätts i en allvarlig krissituation, kan återfalla i brott. Den känslomässiga sårbarhet som O.C. bär med sig utgör därför inte endast en för hans egen del svår situation som kräver stöd och hjälp för att bearbeta. Risken för att han kan handla oöverlagt vid en allvarlig krissituation gör att han enligt arbetsdomstolens mening inte kan få fortsätta att arbeta som polis. Det var därför rätt av Personalansvarsnämnden att skilja honom från anställningen som polisassistent.

Däremot finner arbetsdomstolen med beaktande av den betydelse som O.C:s psykiska tillstånd får antas ha haft för de brott han begick år 1995 att det varit skäligt att Rikspolisstyrelsen om möjligt hade omplacerat honom till icke-polisiära uppgifter, dvs. till civil tjänst. Arbetsdomstolen övergår därför nu till att pröva om det funnits någon sådan möjlighet.

I denna fråga har arbetsdomstolen som nytt vittne hört T.M., chef för förvaltningsavdelningen vid polismyndigheten i Stockholms län. Genom förhöret med denne har följande kommit fram.

Sedan den 1 juli 1993 har på grund av besparingskrav rått anställningsstopp vid myndigheten. Under våren 1996 varslades 800 av 1600 civilanställda om uppsägning. Sedan några av de varslade arbetstagarna slutat efter särskilda överenskommelser, sades 471 civilanställda upp under år 1996. Eventuella nyanställningar som varit nödvändiga har enbart fått ske efter särskilt medgivande av länspolismästaren. De nyanställningar som ägt rum har avsett tjänster som dataexperter. Under perioden september till och med november 1995 anställdes efter länspolismästarens medgivande några ekonomer och en lokalvårdare.

Staten har inte förebragt någon bevisning i frågan om man från arbetsgivarens sida undersökte möjligheten att omplacera O.C. innan denne sades upp. En sådan utredning var arbetsgivaren skyldig att vidta. Det är oklart om någon sådan undersökning över huvud taget gjorts. Normalt innebär en oklarhet av detta slag att arbetsgivaren inte anses ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Med beaktande av de uppgifter som T.M. lämnat finner arbetsdomstolen dock inte anledning att utgå ifrån annat än att det inte funnits några andra civila anställningar lediga än dem som T.M. uppgett. Såvitt arbetsdomstolen uppfattat det gör O.C. inte anspråk på någon av dem. Arbetsdomstolen finner därför visat, att det inte funnits möjlighet att omplacera O.C. till någon civil befattning.

Av vad som nu sagts följer att O.C:s begäran om ändring av tingsrättens dom inte kan bifallas. Domen skall därför fastställas i överklagade delar.

Vid denna utgång skall O.C. ersätta staten för rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets storlek råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. O.C. skall ersätta staten för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med tiotusen (10 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till H.O. för det biträde han i arbetsdomstolen lämnat O.C. med fjortontusenfemhundraelva (14 511) kr, varav 14 056 kr avser arbete och 455 kr tidsspillan. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdesskatt med 2 902 kr.

Dom 1997‑12‑03, målnummer B‑84‑1997

Ledamöter: Nina Pripp, Erik Lempert, Siv Kimbré, Peter Ander, Gunilla Boman Pellnäs, Valter Carlsson, Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene

BILAGA

Tingsrättens dom tisdagen den 8 april 1997

[ Ledamöter : Ulla Ljunggren-Thedén, Lars Ivarsson och Marianne Tejning ]

Bakgrund

Den 5 september 1995 dömdes O.C. av Stockholms tingsrätt för misshandel, försök till misshandel, våld mot tjänsteman och snatteri till villkorlig dom. Domen har vunnit laga kraft. Den 5 december 1985 godkände O.C. ett strafföreläggande enligt vilket han den 27 november 1985 gjort sig skyldig till snatteri till ett värde av tio kr i en livsmedels butik.

På grund av brotten beslöt personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 13 november 1995 att säga upp O.C. från hans anställning som polisassistent vid polismyndigheten i Stockholms län. Uppsägningstiden var sex månader.

Yrkanden

O.C. har yrkat att tingsrätten ogiltigförklarar uppsägningen och förpliktar staten genom Rikspolisstyrelsen att till honom utge allmänt skadestånd för kränkning med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 8 januari 1996) tills betalning sker.

Rikspolisstyrelsen har bestritt yrkandena och har – för det fall tingsrätten skulle anse att skadeståndsskyldighet föreligger – yrkat jämkning av skadeståndet till 0 kr. Sättet att beräkna ränta har vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Grunder

O.C.: Saklig grund för uppsägning har inte förelegat, eftersom de brottliga gärningarna begåtts under inflytande av tillfällig psykisk störning vilken varit att betrakta som en sjukdom. Därtill kommer att arbetsgivaren inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Rikspolisstyrelsen: Saklig grund för uppsägning har förelegat. Det har inte varit skäligt att kräva att polismyndigheten i Stockholms län skulle bereda O.C. annat arbete hos sig. Det har inte heller varit möjligt at göra en omplacering.

Grunden för yrkandet om jämkning av ett eventuellt skadestånd är att O.C. i hög grad har bidragit till den uppkomna situationen.

Utveckling av talan

O.C.: Han är 47 år gammal och har arbetat som polis i nästan 20 år. Han har inte haft några problem i tjänsten bortsett från de gärningar som åberopats i samband med uppsägningen. Båda händelserna har haft samband med skilsmässor. Han hade en svår barndom som präglades av uppbrott och byte av vårdnadshavare. Det har påverkat hans förmåga att klara äktenskapliga kriser. Han kan tillfälligt ha drabbats av en lättare psykisk störning som har tagit sig uttryck i att han har snattat föremål av obetydligt ekonomiskt värde.

Hans hustru lämnade honom år 1985. Därefter inträffade det första snatteriet. Han tog en bit ost i en livsmedelsaffär och upptäcktes av en butikskontrollant. Han godkände ett utfärdat strafföreläggande. Händelsen ledde till att han uppsökte psykiatrisk klinik och fick viss hjälp. Beteendet upprepades dock efter det hans andra hustru gått ifrån honom 1994. Den gången tillgrep han en tub skokräm i en ICA-butik. Det uppstod ett visst tumult när man ingrep mot honom. Han dömdes senare både för tillgreppet och för att han försökt freda sig och komma loss. Vid sin bedömning av ansvarsfrågan noterade tingsrätten att de skador som vållats inte föreföll alltför allvarliga och att omständigheterna talade för att hans avsikt inte i första hand varit att skada. Vid bedömningen av påföljdsfrågan redovisade tingsrätten ett yttrande från Frivården enligt vilket han var i dåligt skick såväl fysiskt som psykiskt. Det framgick vidare att han efter händelsen haft kontakt med en psykiater och att han hade behov av fortsatt psykiaterkontakt.

Efter händelsen år 1995 har han fortlöpande haft kontakt med psykiater. Han har fortsatt att arbeta som polis och har utfört sitt arbete helt utan anmärkningar. Det föreligger numera ingen risk för att han gör sig skyldig till brott.

Rikspolisstyrelsen:

Vid det första tillgreppet var O.C. iklädd polisuniform. Vid det andra var han civilklädd. Tre personer behövdes för att stoppa honom när han försökte komma undan. En väktare fick ta emot både sparkar och slag. Enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning har O.C. grovt åsidosatt vad som ålegat honom. Det har förelegat skäl för avskedande. Ansvarsnämnden har emellertid valt att säga upp honom i stället för att avskeda honom.

Det är enbart de brott han begått som lagts till grund för uppsägningen. Rikspolisstyrelsen har inte haft några anmärkningar att rikta mot O.C:s sätt att sköta sitt arbete.

I princip rådde anställningsstopp vid uppsägningstillfället. Det fanns alltså ingen ledig befattning att omplacera O.C. till. Efter uppsägningen har han fortlöpande förordnats att tjänstgöra en månad i taget på en spaningsrotel där han har utfört vaktmästeriarbete och visst enklare utredningsarbete. Han har placerats där utöver ordinarie personal på roteln.

Domskäl

O.C. har vid förhör under sanningsförsäkran bekräftat de uppgifter han lämnat sakframställningsvis.

På O.C:s begäran har vittnesförhör hållits med polisinspektören A.Ä., kriminalinspektören M.R., leg. läkaren M.P. och psykologen I.E. På Rikspolisstyrelsens begäran har vittnesförhör hållits med kriminalkommissarien P-U.H. Skriftlig bevisning har åberopats.

O.C. har gjort gällande att uppsägningen skett i strid mot 7 § lagen om anställningsskydd eftersom gärningarna haft samband med sjukdom.

I av O.C. åberopat läkarutlåtande den 27 februari 1996 av leg. läkaren och specialisten i allmänpsykiatri, P.N., anförs följande:

Uppenbarligen har den gärning för vilken O.C. dömts skett under inflytande av psykiatrisk störning som till sin karaktär inte är allvarlig men lämpligen bör innebära att ett visst psykiatriskt behandlingsbehov tillgodoses genom psykoterapi, till vilket O.C. är synnerligen motiverad.

Efter remiss från P.N. har O.C. behandlats av M.P. och I.E., vilka uppgivit följande.

M.P.: Hon träffade O.C. första gången i januari 1996. Till en början hade de kontakt en gång i veckan. Inledningsvis var det fråga om krisbearbetning på grund av att han var rädd att bli avskedad. Hon ordinerade läkemedel mot depression och han påbörjade medicinering i mars 1995. Bakgrunden till snatterierna var personliga kriser som utlösts av separation och byte av bostad. Separationer i barndomen hade gjort honom sårbar och lett till en impulskontrollstörning med vissa tvångsmässiga beteenden. När brotten begicks var han psykiskt störd men inte riktigt medveten om det själv. Det har inte funnits risk att hans störning skulle påverka polisarbetet. Genom cognitiv beteendeterapi har han blivit åtskilligt förbättrad. Han har lärt sig att känna igen och kontrollera sitt beteende. Medicineringen och terapin måste dock fortsätta ännu en tid.

I.E.: Hon har träffat O.C. ett 30-tal gånger från november 1995 och framåt. Hon arbetar med psykoanalytikerorienterad terapi. Fokuseringen i behandlingen av O.C. har legat på förlusten av arbetet. Hon vill inte ta ställning till om han varit att betrakta som sjuk. I den skola hon tillhör rör man sig inte med sjukdomsbegrepp. En person kan var mer eller mindre väl rustad för krissituationer. O.C. var adekvat nedstämd då behandlingen inleddes men blev bättre efter medicinering. Han har nu en bättre beredskap – en handlingsstrategi – som hjälper honom att känna igen krissituationer och avstå från impulshandlingar.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Arbetsdomstolen har i åtskilliga domar haft att ta ställning till huruvida det varit rätt att skilja en polisman från tjänsten. Domstolen har därvid betonat att det, med tanke på polisens uppgift att förebygga och utreda brott är av särdeles stor vikt att polismän avhåller sig från att själva begå brott. Det är särskilt viktigt att upprätthålla den offentliga tjänstens integritet när det gäller polismän, eftersom de ofta måste ingripa med tvångsmedel. En förutsättning för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett framgångsrikt sätt är att de åtnjuter allmänhetens förtroende.

För att vidmakthålla allmänhetens förtroende krävs att polismän är oförvitliga. Det innebär inte att varje brott som begås av en polisman medför att denne får skiljas från tjänsten. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Av domskälen i Stockholms tingsrätts dom den 5 september 1995 framgår att påföljden villkorlig dom valdes mot bakgrund av att det fanns anledning att anta att O.C. skulle avskedas från sin anställning. De gärningar han dömdes för begicks i ett sammanhang. Han var inne i en butik och greps för snatteri av en tub skokräm. Vid gripandet försökte han slå sig fri och fly varvid flera personer träffades av slag och sparkar. Brottet begicks inte i tjänsten. Vid det tidigare tillfälle år 1985 då O.C. gjorde sig skyldig till snatteri var han däremot iklädd polisuniform.

Det är ostridigt att det – bortsett från de gärningar som lett till uppsägningen – inte har funnits något att anmärka mot O.C. under de nitton år han tjänstgjort som polis.

Även om man utgår från att brotten orsakats av en psykiatrisk störning som kan ha varit att anse som ett sjukdomstillstånd anser tingsrätten – främst mot bakgrund av de gärningar som rubricerats som våld mot tjänsteman och misshandel – att O.C. har uppträtt på ett sådant sätt att det inte kan anses förenligt med de krav på integritet och oförvitlighet som måste ställas på en polis att han får ha kvar sin anställning.

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Tingsrätten har nyss konstaterat att O.C. inte bör få arbeta som polis. Frågan är då om polismyndigheten bort bereda honom arbete som civilanställd.

Genom vittnesuppgifter från P-U.H. finner tingsrätten utrett att antalet civilanställda inom polismyndigheten vid tiden för uppsägningen var så få att möjlighet till omplacering inte förelåg.

På grund av vad som anförts skall käromålet lämnas utan bifall.

Vid nu angiven utgång skall O.C. ersätta statens rättegångskostnader i målet. Det råder inte tvist om det yrkade beloppet.

Domslut

Käromålet lämnas utan bifall.

2. H.O:s ersättning enligt rättshjälpslagen fastställs till fyrtioåttatusenfyrahundrasexton (48 416) kr, varav 44 176 kr för arbete, 3 640 kr för tidsspillan och 600 kr för utlägg. Av ersättningen utgör 9 683 kr mervärdesskatt.

3. O.C. skall ersätta staten för rättegångskostnader i målet med tiotusen (10 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter