AD 1996 nr 139

Referat ( AD 1996 nr 139 ) :

Parter:

Domskäl

Domslut

BILAGA

YRKANDEN M.M.

S-O.J. har yrkat att tingsrätten måtte ogiltigförklara K.O:s avskedande av honom i anställning hos henne och förplikta henne att utge dels skadestånd för brott mot 30 § anställningsskyddslagen med 15 000 kr, dels skadestånd för den kränkning avskedandet inneburit för honom med 50 000 kr, dels ock ränta på ådömda skadeståndsbelopp enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan. Till grund för sina yrkanden har han anfört: Parterna har varit sammanboende. De separerade i mars 1996. S-O.J. har varit anställd i en taxirörelse som K.O. drivit som enskild firma. Den 17 april 1996 skickade hon honom ett brev med avskedande. Brevet föregicks inte av sådan underrättelse som anges i 30 § anställningsskyddslagen. Avskedandet har skett under omständigheter som inte ens skulle ha räckt för uppsägning.

I anslutning till sitt yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet har S-O.J. tillika yrkat beslut att anställningen trots avskedandet skall bestå tills tvisten slutligt har avgjorts.

K.O. har bestritt käromålet med följande invändningar. I första hand åberopas att anställningsskyddslagen inte är tillämplig eftersom parterna var sambor; 1 § 2 st. 2 p. anställningsskyddslagen. Tillämpning av sagda lag är utesluten också på den grund av S-O.J. hade företagsledande eller därmed jämförlig ställning; 1 § 2 st. 1 p. anställningsskyddslagen. För den händelse anställningsskyddslagen skulle vara tillämplig har talan om ogiltigförklaring av avskedandet väckts för sent; S-O.J. mottog brevet med avskedande den 17 april 1996 men har inte väckt talan förrän den 17 maj 1996, då fyraveckorsfristen löpt ut (40 § anställningsskyddslagen). I vart fall har det förelegat grund för avskedande enligt anställningsskyddslagen. S-O.J. har grovt åsidosatt sina åligganden som arbetstagare, dels genom att misshandla K.O., dels genom att inte trots upprepade uppmaningar redovisa inkörda medel i taxirörelsen. Vidare förelåg rätt till uppsägning på grund av arbetsbrist; K.O. kunde inte fortsätta taxirörelsen och försattes i konkurs den 3 maj 1996. I den mån S-O.J. skulle anses berättigad till skadestånd skall detta jämkas till noll med hänsyn till misshandeln och den uteblivna redovisningen.

DOMSKÄL

I denna mellandom har tingsrätten att pröva om tillämpning av anställningsskyddslagen på S-O.J:s anställning hos K.O. är utesluten på den grund att anställningen omfattas av undantaget för arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj (1 § 2 st. 2 p. anställningsskyddslagen).

Följande omständigheter är ostridiga. Parterna var samboende från 1991, och de har tillsammans ett barn fött i september 1995. Deras samboförhållande upphörde den 6 mars 1996, då K.O. med barnet flyttade från deras gemensamma bostad till sina föräldrar. S-O.J:s anställning hos K.O. började i juni 1993. Hon förklarade honom avskedad i brev dagtecknat den 16 april 1996, ett brev som nått honom i vart fall den 29 april 1996.

Familjemedlemsundantaget i den nu gällande anställningsskyddslagen har överförts oförändrat från motsvarande äldre lag. Av förarbetena till den äldre anställningsskyddslagen framgår att förhållandet mellan arbetsgivarens familjemedlemmar och arbetsgivaren ansetts vara av så speciell karaktär att deras anställning inte lämpligen bör göras till föremål för lagreglering samt att undantaget bör ges en tämligen vidsträckt tolkning (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 195 [  ] och 230 [  ]). Departementschefen hänvisade till annan arbetsrättslig lagstiftning, där familjemedlemmar också undantagits, och förklarade sig ansluta sig till den vedertagna tolkningen av begreppet familjemedlemmar. Särskilt hänvisades till prop. 1970:5 [ pdf ||  ] med förslag till allmän arbetstidslag. I den propositionen (s. 127) utsades särskilt att person, med vilken arbetsgivaren lever tillsammans, under vissa förutsättningar kunde jämställas med make. I sammanhanget nämndes 65 § kommunalskattelagen, som stadgar att bestämmelser i den lagen om gift skattskyldig skall äga tillämpning bl.a. också i fråga om dem som, utan att vara gifta, lever tillsammans och gemensamt har eller haft barn.

Dessa motivuttalanden gör det enligt tingsrättens mening ställt utom allt tvivel att anställningsskyddslagens undantag för arbetsgivarens familjemedlemmar omfattar det fall att arbetstagare och arbetsgivare lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden, i vart fall om de såsom i förevarande fall har barn gemensamt.

Att parternas samboförhållande upphörde den 6 mars 1996 kan inte rimligen tillmätas den betydelsen att anställningsskyddslagen automatiskt blivit tillämplig på anställningen från sagda dag. K.O. har kort tid efter det hon flyttat från den gemensamma bostaden klargjort för S-O.J. sin vilja att anställningen skulle upphöra. I målet har inte nämnts någon omständighet som skulle kunna föranleda att anställningen övergått från att ha varit undantagen anställningsskyddslagen till att omfattas av dess bestämmelser.

Tingsrättens slutsats blir att S-O.J:s anställning hos K.O. inte omfattas av anställningsskyddslagen.

Av utgången följer att tingsrätten finner sig inte kunna bifalla S-O.J:s yrkande om beslut att anställningen trots avskedandet skall bestå tills tvisten har slutligt avgjorts.

DOMSLUT

1. Tingsrätten fastställer att vid bedömning av käromålet skall enligt 1 § 2 st. 2 p. anställningsskyddslagen parternas samboförhållande från år 1991 till den 6 mars 1996 anses utesluta att anställningsskyddslagen är tillämplig på anställningen.

2. Tingsrätten lämnar utan bifall S-O.J:s yrkande om beslut att anställningen trots avskedandet skall bestå tills tvisten har slutligt avgjorts.

3. Målet skall i övriga delar vila till dess mellandomen vunnit laga kraft.