AD 1995 nr 135

Arbetsdomstolens bedömning

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens beslut vad gäller såväl skäl som slutsats.

Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till advokaten P.A. för det biträde han lämnat L.E. här med tretusenåttahundrasexton (3 816) kr, allt avseende arbete, varav 763 kr utgör mervärdesskatt.

Svensk Ekonomibyrå Aktiebolag skall ersätta kostnaden för L.E:s rättshjälp i arbetsdomstolen med tretusenåttahundrasexton (3 816) kr.

Mellan L.E. och Svensk Ekonomibyrå KB träffades den 15 juni 1993 ett anställningsavtal. Anställningen var en deltidsanställning med till kvällstid förlagd arbetstid och med provisionsbaserad lön. L.E:s arbetsuppgift var huvudsakligen att per telefon boka kunder för försäkringsrådgivning. Sedan verksamheten överförts till Svensk Ekonomibyrå AB (bolaget) ingicks ett den 10 december 1993 daterat anställningsavtal mellan L.E. och bolaget med anledning av införandet av ett nytt provisionsbaserat ersättningssystem. I det nya anställningsavtalet intogs en klausul enligt vilken tvister angående tolkning eller tillämpning av avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Den 14 september 1994 sade bolaget upp L.E. från anställningen.

L.E. har i ansökan om stämning yrkat skadestånd av bolaget med 35 000 kr under åberopande av att hon sagts upp från anställningen utan saklig grund.

Bolaget har i skriftligt svaromål yrkat att käromålet skall avvisas med hänvisning till den i anställningsavtalet intagna skiljeklausulen.

L.E. har bestritt avvisningsyrkandet och har gjort gällande att skiljeklausulen jämlikt 36 § avtalslagen är oskälig och därför skall anses ogiltig. Till stöd härför har L.E. i huvudsak anfört att skiljeklausulen inte kom att diskuteras vid ingåendet av anställningsavtalet och att hon inte heller var medveten om klausulen och dess betydelse, att hon hade ett relativt okvalificerat arbete och en underordnad ställning i bolaget, att hon var den ekonomiskt svagare parten med en blygsam ersättning och att ett skiljedomsförfarande skulle bli allt för kostsamt.

Bolaget har i sin tur bestritt att skiljeklausulen är oskälig och anfört bland annat att klausulen haft en framträdande plats i anställningsavtalet, att L.E:s anställning innefattade arbetsledande moment med möjlighet att erhålla en mycket hög lön trots en tidsmässigt begränsad arbetsinsats och att anställningens karaktär innebar att det fanns beaktansvärda skäl för skiljeklausulen.

Efter genomgång av handlingarna meddelar tingsrätten följande

BESLUT

Frågan om 36 § avtalslagens tillämplighet på en skiljeklausul i ett enskilt anställningsavtal har varit föremål för ett flertal avgöranden i arbetsdomstolen. Därvid har framhållits att det inte enbart med hänvisning till parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållanden kan komma i fråga att förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen, utan att bedömningen måste ske med utgångspunkt från samtliga omständigheter. Avgörandena har i allmänhet gällt arbetstagare i en framskjuten position med relativt kvalificerade arbetsuppgifter och med inslag av företroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Skiljeklausulerna har i dessa fall inte ansetts som oskäliga eftersom det kunnat antagas att arbetstagarna haft en god förmåga att i flera avseenden ta tillvara sina intressen i förhållande till arbetsgivaren. I beslutet AD 1994 nr 120 fann emellertid arbetsdomstolen mot bakgrund av bland annat en arbetstagares besvärliga ekonomiska förhållanden och underlägsna ställning gentemot arbetsgivaren, att det vore oskäligt att tillämpa en skiljeklausul.

Vad avser L.E:s arbetsuppgifter sägs i anställningsavtalet inte mycket mer än att tjänsten innefattar telefonförsäljning till privatpersoner och att hon vid utövande av tjänsten skall iaktta de instruktioner och anvisningar, som bolagets ledning från tid till annan kan utfärda. Vad som anges i anställningsavtalet kan enligt tingsrättens mening inte anses utgöra någon sådan anställning som innefattar relativt kvalificerade arbetsuppgifter och kan inte heller anses ha medfört att L.E. intagit någon framskjuten position med inslag av förtroendeställning gentemot bolaget. Anställningsavtalet tyder snarare på att L.E. hade en underordnad ställning hos bolaget.

Emellertid har L.E. enligt egen uppgift antagit ett erbjudande i december 1993 som innebar ansvar för en grupp anställda, vilka vände sig till privatpersoner med erbjudande om kostnadsfri rådgivning med försäkringsrådgivare. Bolaget har härvid gjort gällande att L.E:s anställning innefattat arbetsledande moment och att hon i förhållande till övriga säljare erhållit det väsentligt fördelaktigaste ersättningssystemet, varför det förelåg beaktansvärda skäl att införa skiljeklausulen i anställningsavtalet.

Även om det L.E. antagna ansvaret i viss mån får anses ha medfört att hon innehaft en förtroendeställning gentemot bolaget, har inte annat framkommit än att hennes arbetsuppgifter likväl i allt väsentligt motsvarades av de försäljaruppgifter hon tidigare hade haft och att hennes inkomster alltjämt var beroende av försäljaruppdraget. Vad som framkommit i övrigt utvisar inte heller att L.E. hade någon sådan ställning att hon på grund därav hade en framskjuten position i bolaget. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten, i likhet med vad som anförts vid bedömningen av det skriftliga anställningsavtalet, att L.E. under den med i målet avsedda tiden hade en underlägsen ställning hos bolaget. Något beaktansvärt skäl för skiljeklausulen med utgångspunkt från L.E:s ställning eller arbetsuppgifter har således inte kommit fram i målet. Enligt tingsrättens mening utgör inte heller vad som anförts om L.E:s möjligheter till provisionslön något beaktansvärt skäl för en skiljeklausul. Bolaget har inte i övrigt anfört någon omständighet som utgjort skäl för ett skiljeförfarande.

Vad sedan gäller frågan om skiljeklausulens införande i anställningsavtalet är det ostridigt att den inte kom att diskuteras mellan parterna vid undertecknandet av avtalet. Klausulen har dock en framträdande plats och det borde ha ålegat L.E. att förvissa sig om innehållet i hela avtalet. Parterna har emellertid framhållit att det nya anställningsavtalet tillkom på grund av att L.E. skulle erhålla lön enligt ett nytt provisionsbaserat ersättningssystem. Någon annan omständighet för avtalets tillkomst har inte gjorts gällande. Vid sådant förhållande framstår det som rimligt om bolaget vid ingåendet av avtalet hade tagit upp frågan om innebörden av ett så tyngande villkor som en skiljeklausul ändå innebär för en arbetstagare. Med hänsyn till detta och till L.E:s underordnade ställning gentemot bolaget finner tingsrätten en tillämpning av 36 § avtalslagen som ej utesluten.

Även om det inte visats att L.E:s ekonomiska situation är särskilt besvärlig, finner tingsrätten vid en samlad bedömning av de anförda omständigheterna att det vore oskäligt att i förevarande tvist tillämpa den i anställningsavtalet intagna skiljeklausulen. Klausulen skall därför nu lämnas utan avseende. Hinder föreligger således inte för tingsrätten att ta upp L.E:s talan till prövning i sak.

Bolagets avvisningsyrkande lämnas utan bifall.