Sören Öman hjälpte som konsult till med att skriva avsnitt 9 och 10 om lagstiftning respektive behandling av personuppgifter.

9 Krävs lagstiftning för dopningskontrollerna och sanktionsförfarandena?

9.1 Inledning

Enligt direktiven ska utredningen granska och analysera behovet av rättslig reglering av antidopningsverksamheten inom idrotten. Behovet av lagstiftning eller andra insatser som möjliggör dopningskontroller och sanktionsförfarande för personer som tränar eller på annat sätt är verksamma vid gymanläggningar och liknande träningsmiljöer ska särskilt utredas. Om utredaren bedömer att det behövs ska lagförslag lämnas i dessa delar.

Antidopningsverksamheten inom idrotten regleras i dag genom Sveriges Riksidrottsförbunds (Riksidrottsförbundet, RF) stadgar och Idrottens antidopingreglemente, vilka i vad avser antidopningsverksamheten ska följa Världsantidopningskodens bestämmelser. En frågeställning är om idrottens regelverk räcker om antidopningsverksamheten förs över till en fristående nationell antidopningsorganisation (NADO) eller om det krävs lagstiftning.

En annan fråga är om det för dopningskontroller vid gym- och träningsanläggningar räcker med bestämmelser i avtal mellan företrädare för gym- och träningsanläggning (gymägare) och den besökare som denne har ett avtal om tillträde till anläggningen med (besökare) eller om det krävs lagstiftning. En ytterligare fråga är om dopningskontroller kan göras på anställda som arbetar vid gym- och träningsanläggningar.

När det i detta kapitel talas om skyldighet att genomgå en dopningskontroll menas inte att någon med våld i någon form tvingas att genomgå en sådan kontroll. En vägran att ställa upp på en kontroll innebär dock att den som vägrar kan avstängas från idrottsutövning eller gym- och träningsanläggning/ar.

I det följande förutsätts att det finns

avtal mellan RF respektive annan idrottsorganisation som genom undertecknande av Världsantidopningskoden är bunden av koden och NADO:n som innebär att organisationen uppdrar åt NADO:n att självständigt utföra dopningskontroller på sådana fysiska personer som är genom medlemskap i idrottsförening bundna av idrottens antidopningsregler med tillhörande föreskrifter och låta registrera var de vistas, allt i enlighet med idrottens antidopningsregler med tillhörande föreskrifter,
för enskilda medlemmar gällande föreningsstadgar för idrottsföreningen som innehåller eller hänvisar till RF:s stadgar som i sin tur innehåller eller hänvisar till detaljerade bestämmelser omkring dopningskontrollerna och tillämpade analys-, prövnings- och sanktionsförfaranden och om att medlemmens skyldigheter i fråga om dopningskontroller och vistelserapportering ska fullgöras gentemot NADO:n,
för idrottsutövare, som inte är medlemmar i idrottsförening inom Riksidrottsförbundet men ändå är bestraffningsbara enligt RF:s stadgar ett avtal som innehåller bestämmelser som tydligt anger att utövaren är underkastad RF:s regelverk mot dopning och att skyldigheterna i fråga om dopningskontroller och vistelserapportering ska fullgöras gentemot NADO:n,
avtal mellan gymägaren och NADO:n som innebär
dels att gymägaren åtar sig att aktivt verka för att den bedrivna gym- och träningsverksamheten är dopningsfri, att inte lämna någon besökare tillträde som inte på begäran av NADO:n styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel och att hos NADO:n kontrollera nya besökare i detta avseende,
dels att gymägaren uppdrar åt NADO:n att självständigt utföra dopningskontroller på besökare i gym- och träningsanläggningen i enlighet med ett utarbetat regelverk som innehåller detaljerade bestämmelser omkring dopningskontrollerna och tillämpade analys-, prövnings- och sanktionsförfaranden, som åtminstone i huvudsak motsvarar vad som tillämpas inom idrottsrörelsen, och om att besökarens skyldigheter i fråga om dopningskontroller ska fullgöras gentemot NADO:n, att registrera besökare som inte på begäran av NADO:n styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel och att på begäran av någon annan som driver gym- och träningsanläggningar lämna ut de sålunda registrerade uppgifterna,
dels att NADO:n åtar sig att inte i övrigt röja eller utnyttja uppgifter om besökare,
avtal mellan gymägaren och varje besökare som innehåller eller tydligt hänvisar till de detaljerade bestämmelserna omkring dopningskontrollerna och tillämpade analys-, prövnings- och sanktionsförfaranden och som innebär att besökaren går med på att följa bestämmelserna och samtycker till den behandling av personuppgifter som förekommer.

I detta kapitel ska först beskrivas vilka motiv det finns för att bedriva ett arbete mot dopning, där bland andra åtgärder ingår dopningskontroller och vilka som omfattas av begäran att genomgå sådana kontroller. Därefter görs en genomgång av vilka lagar och bestämmelser som skulle kunna påverka möjligheterna att bedriva ett effektivt antidopningsarbete. Det görs en bedömning av om det krävs lagstiftning för att dopningskontroller enligt det tilltänkta systemet ska kunna genomföras. Frågan om reglering avseende behandling av personuppgifter behandlas dock först i kapitel 10. Slutligen ställs frågan om vad som kallas idrottens särart inom EU kan ha någon betydelse beträffande de skyldigheter som följer av Världsantidopningskoden i detta sammanhang.

9.2 Motiv för antidopningsarbete och dopningskontroller

Ett mål för idrotten är att den ska vara dopningsfri. I statens folkhälsopolitiska mål uttrycks målsättningen ett samhälle fritt från narkotika och dopning och statens idrottspolitiska mål anger betydelsen av att motverka dopning inom idrotten. Det finns sålunda starka motiv för att arbeta mot dopning. Ett arbete mot dopning förutsätter information och utbildning. En annan viktig del är dopningskontroller och den avhållande effekt de bestraffningar som följer efter konstaterade förseelser har. För att genomföra ett effektivt antidopningsarbete fordras också behandling av personuppgifter. Dopningskontroller och de därmed sammanhängande åtgärderna, personuppgiftsbehandling samt inom idrotten vistelserapportering och dispenser är därför, enligt utredningen, väl motiverade inom idrotten och i samhället.

Motivet för antidopningsarbetet inom idrotten är att motverka bruk av förbjudna substanser eller metoder som förbättrar prestationsförmågan på ett onaturligt sätt och som därför anses vara fusk eller att den strider mot idrottens etik (spirit of sports).

Målet är en dopningsfri idrott som gör det möjligt för idrottsutövare från alla delar av världen att mötas i ärlig tävling. Alltmer betonas också, inte bara på lägre idrottsnivå, folkhälsoaspekten. Den aspekten avser inte bara idrottsutövarens hälsa utan också idrottsutövares roll som förebilder, särskilt för unga.

Motiven för antidopningsarbete i gym- och träningsanläggningar, inklusive dopningskontroller, är folkhälsoskäl. Företrädare för gymbranschen har vid de möten som genomförts med utredningens sekretariat uttryckt ett starkt intresse för att arbeta mot dopning. Utredningen delar deras uppfattning att den som tränar i en gym- och träningsanläggning inte ska behöva utsättas för vare sig frestelse eller grupptryck att använda anabola androgena steroider (AAS). En gym- och träningsanläggning ska utgöra en ren och hälsosam miljö, fri från brukare av förbjudna dopningssubstanser. I utredningsdirektiven har också konstaterats att det föreligger ett ökat bruk av AAS i styrketräningsmiljöer, som finns i gym- och träningsanläggningar. Detta har utredningen utvecklat vidare i kapitel 5.

9.3 Dopningskontroller inom RF-idrotten

Inom idrotten genomförs i dag dopningskontroller i de idrotter som är organiserade inom RF. Den rättsliga grunden för genomförande av kontroller är RF:s stadgar. I dessa stadgar föreskrivs att dopningskontroller får genomföras på alla medlemmar inom idrottsrörelsen. Den enskilda idrottsutövaren blir bunden av sitt medlemskap i en förening, som i sin tur är medlem i ett specialidrottsförbund, vilket i sin tur är anslutet till RF och således har att följa RF:s stadgar. Det finns ingen skillnad i kravet att genomgå dopningskontroll mellan elitidrottsutövare, av vilka en del kan anses som arbetstagare, och motionärer. Även idrottsutövare som inte är medlem i en RF-förening kan omfattas av kravet att genomgå dopningskontroll, exempelvis i samband med landslagsuppdrag. Normalt träffas då avtal mellan idrottsutövaren och specialidrottsförbundet bl.a. om efterlevnad av RF:s antidopningsregler innefattande också att en förseelse kan bestraffas genom RF:s regelverk.

RF:s regelverk tar hänsyn till idrottsutövarens rättssäkerhet. I det ingår att själva kontrollverksamheten liksom den övriga antidopningsverksamheten är kvalitetssäkrad i enlighet med ISO-standarden 9001:2008. Analysverksamheten är också kvalitetssäkrad enligt de allmänna kompetenskrav för provnings- och kalibreringslaboratorier som regleras i standarden ISO/IEC 17025 samt av WADA som genomför årliga egna revisioner. Dessutom har idrottsutövare möjlighet till prövning av dopningsärenden i två instanser. Elitidrottsutövare kan efter att ha fått sin sak prövad av Dopingnämnden och Riksidrottsnämnden överklaga till Court of Arbitration for Sport.

Idrottsutövaren i en RF-ansluten idrottsförening är genom sitt medlemskap bunden av RF:s regelverk. Genom medlemskapet i en förening ansluten till ett specialidrottsförbund som är medlem i RF har den enskilde idrottsutövaren accepterat föreningens stadgar och de förpliktelser som följer av sitt medlemskap i föreningen. I det ingår att följa RF:s och specialidrottsförbundets beslut i antidopning. Den gemensamt förpliktigande medlemsavtalskonstruktionen gäller i olika frågor inom RF och utgör grunden för en sammanhållen idrott.

Genom den information som medlemmen har tillgång till, framför allt genom information på RF:s och specialidrottsförbundets webbsidor, kan idrottsutövaren förutsättas ha kunskap om antidopningsregelverket. Även massmediers exponering av dopningsfall inom idrotten bör uppmärksamma utövaren på behovet av att informera sig om de regler som gäller.

9.4 Dopningskontroller inom idrott som står utanför RF

I RF:s stadgar finns inga regler om att genomföra dopningskontroller på andra idrottsutövare än de som är medlemmar i en idrottsförening inom RF eller som är avtalsbundna av sitt specialidrottsförbund. RF har tidigare genom avtal genomfört dopningskontroller inom idrotter som inte tillhör RF, med ett regelverk liknande RF:s.

I avsnitt 8.4.3 har redovisats att det finns idrotter som inte är organiserade inom RF. Även inom sådana idrotter kan deras utövare vara underkastade kravet på dopningskontroller m.m. eftersom den organisation de tillhör genom att underteckna Världsantidopningskoden är bunden av dess regler.

Genom undertecknande av Världsantidopningskoden har också sådana internationella förbund åtagit sig att arbeta mot dopning i enlighet med koden, dvs. på motsvarande sätt som görs inom RF- idrotten, bl.a. genom genomförande av dopningskontroller.

9.5 Dopningskontroller utanför idrotten

Dopningskontroller vid gym- och träningsanläggningar förekommer i dag endast i begränsad omfattning. De kan förekomma som en del i projekt, ofta bedrivna genom samarbete inom kommuner eller regioner. Kontroller genomförs då genom urinprovstagning på vårdcentral eller inom kommunens socialvård och proven analyseras som sjukvårdsprover. Vid utredningens möten med företrädare för gymbranschen har dessa uppgett att de för närvarande inte genomför några dopningskontroller på dem som tränar i gymträningsan- läggningar. Det förekommer dock att dopningskontroller görs på anställda vid gym- och träningsanläggningar. Enligt företrädare för gymbranschen är det oklart om dopningskontroller kan genomföras på dem som tränar i gym- och anläggningar utan lagstöd. Dessa företrädare anser därför att det närmare bör utredas om det är möjligt att genomföra dopningskontroller på dem som tränar i gym- och träningsanläggningar. För att garantera en ren träningsmiljö bör även anställda vid gym- och träningsanläggningar ingå i målgruppen för dopningskontroller.

9.6 Genomförandet av Världsantidopningskoden

Antidopningsverksamheten inom RF styrs av Världsantidopningskoden. Koden ska även fortsatt undertecknas av RF och vara gällande för RF-idrotten. Någon principiell skillnad uppkommer inte om verksamheten bedrivs i en fristående nationell antidopningsorganisation eftersom det även fortsatt är RF som implementerar koden i sitt regelverk och beslutar om att i avtal med den nationella antidopningsorganisationen tillåta denna att inom RF-idrotten bedriva viss antidopningsverksamhet i enlighet med koden. Finansieringen av antidopningsverksamheten inom RF-idrotten blir oförändrad genom att statliga bidrag ställs till den nationella antidopningsorganisationens förfogande.

Även antidopningsverksamheten i andra organisationer som är bundna av Världsantidopningskoden ska styras av kodens bestämmelser. Om avtal träffas med en sådan organisation styr även här avtalet vilka delar av kodens krav som ska utföras av en nybildad nationell antidopningsorganisation eller alternativt inom organisationen. Organisationsformen innebär inte heller i detta fall någon skillnad.

All antidopningsverksamhet som Världsantidopningskoden föreskriver ska bedrivas av dem som undertecknat koden. I Sverige bör idrottsorganisationer och NADO:n underteckna koden. Det är av vikt att notera att oaktat vad koden föreskriver är verksamheten i Sverige alltid underordnad svensk lagstiftning. En nationell antidopningsorganisation får således inte bedriva någon antidopningsverksamhet som strider mot svensk lag.

Dopningskontrollverksamheten vid gym- och träningsanläggningar kommer inte att styras av Världsantidopningskoden eller någon av konventionerna om dopning inom idrotten. Någon vistelserapportering är inte aktuell.

9.7 Vad ska analyseras och på vilket material?

Bedömning: De dopningssubstanser som bör kontrolleras avseende besökare vid gym- och träningsanläggningar bör sammanfalla med de genom lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel förbjudna dopningssubstanserna.

Provtagningen och analyserandet bör ordnas på motsvarande sätt som gäller inom idrotten.

WADA beslutar om vilka dopningssubstanser som är förbjudna och vilka typer av prov som kan tas och analyseras inom idrottsorganisationerna. RF följer dessa regler. Den vanligaste typen av dopningskontroll inom idrotten är att ett urinprov lämnas av den enskilde under överseende av en dopningskontrollant. Dopningskontrollanten förseglar provet i närvaro av den enskilde och dopningskontrollanten säkerställer därefter transport av provet som blir anonymt med en individuell kod till ett av WADA ackrediterat dopningslaboratorium (se kapitel 12). Vid laboratoriet kontrolleras förseglingen och bryts varefter en analys på förbjudna dopningssubstanser genomförs.

Under senare år har även blodprov från enskild lämnats för analys på vissa förbjudna dopningssubstanser som inte kan upptäckas vid analys på urin. Däribland kan nämnas s.k. ”bloddopning” där eget blod eller annans blod tillförs kroppen vilket leder till en förbättrad kondition och uthållighet. Blodprov lämnas även för att skapa en individuell blodprofil för att avslöja dopning.

När det gäller dopningskontroller utanför idrotten på de som tränar vid gym- och träningsanläggningar bör lämnande av urinprov vara vanligast. Bruket av dopningsmedel bland dem som tränar vid gym- och träningsanläggningar avser nämligen främst anabola androgena steroider, vilka kan upptäckas genom analys av urinprov. Även blodprovstagning kan dock komma i fråga för att kunna upptäcka användning av tillväxthormon. Med nya analysmetoder kan också utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov bli aktuella. Antalet dopningssubstanser som bör kontrolleras på besökare vid gym- och träningsanläggningar bör vara färre än inom idrotten.

Utredningen bedömer att de dopningssubstanser som bör kontrolleras avseende besökare vid gym- och träningsanläggningar bör sammanfalla med de genom lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (dopningslagen) förbjudna dopningssubstanserna. Provtagningen och analyserandet bör ordnas på motsvarande sätt som gäller inom idrotten.

9.8 Krävs lagstiftning för att dopningskontroller ska kunna genomföras inom idrotten och vid gym- och träningsanläggningar?

Bedömning: Det dopningskontrollerande som kan ske enligt gällande lagstiftning är tillräckligt och det bör inte införas någon ytterligare lagstiftning om genomförandet av dopningskontroller inom idrottsrörelsen eller vid gym- och träningsanläggningar.

9.8.1 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Som redovisats tidigare gäller Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) jämte gjorda ändringar och tillägg som lag i Sverige, (se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Genom att underteckna konventionen ska staten garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter, som anges i konventionen. Det är alla grenar av det allmänna, dvs. staten, kommuner och landsting, som har förpliktelser enligt konventionen och inte enskilda personer. Av Europadomstolens praxis följer att staten i vissa fall är skyldig att vidta positiva åtgärder för att skydda den enskildes sfär mot angrepp från andra enskilda. Det gäller vid mycket allvarliga intrång i privatlivet, såsom vid våldtäkt där staten har en skyldighet att erbjuda ett effektivt skydd. Det är oklart om staten har någon skyldighet att införa skydd mot mindre ingripande intrång i privatlivet som sker mellan enskilda. Det finns, såvitt känt, ingen dom från Europadomstolen som slår fast att staten har en sådan skyldighet i fråga om sådan testning (kontroll) avseende dopning, droger och alkohol som normalt förekommer.

Nedan i detta kapitel kommer begreppet test huvudsakligen att användas eftersom det syftar på sammanhang där det begreppet använts. Innebörden av begreppet test är densamma som avses med begreppet kontroll där det används.

Enligt artikel 8.1 i nämnda konvention har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Vidare följer av artikel 8.2 att offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen (RF) får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.

Vägledning avseende vad som närmare avses med rätten till skydd för privatlivet får sökas i Europadomstolens och andra domstolars praxis.

I fråga om de som genom medlemskap i idrottsförening eller avtal med den som driver en gym- eller träningsanläggning frivilligt har gått med på dopningskontroller, inklusive vistelserapportering, och sedan låter sig testas respektive rapporterar kan det ifrågasättas om det över huvud taget har skett ett sådant intrång i privatlivet som avses i artikel 8.1. Det kan dock finnas anledning att ändå beröra förutsättningarna för att göra inskränkningar i privatlivsskyddet för avsedda dopningskontroller för den händelse dessa skulle anses inkräkta på privatlivsskyddet.

Europadomstolen har i fråga om drogtestning av anställda ansett att kravet på lagstöd för inskränkningar i skyddet kan uppfyllas genom att arbetsgivaren med stöd av sin s.k. arbetsledningsrätt beordrar ett drogtest i enlighet med en drogpolicy eller liknande som är känd av arbetstagarna på förhand (se SOU 2009:44 s. 148 ff. för referat av Europadomstolens beslut). På motsvarande sätt får publicerade antidopningsreglementen, -koder och -föreskrifter med bestämmelser om dopningskontroller och vistelserapportering som det hänvisas till i föreningsstadgar eller avtal för tillträde till gym- och träningsanläggningar eller som en arbetsgivare eller motsvarande tillämpar anses uppfylla kravet på lagstöd.

Dopningskontrollerna, inklusive vistelserapporteringen, får anses ske med hänsyn främst till skyddet för hälsa och moral och därmed vara föranledda av sådana befogade intressen som kan göra en inskränkning i privatlivsskyddet tillåten.

Det återstår då att göra en s.k. proportionalitetsbedömning för att avgöra om kravet på att det ska vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att göra den aktuella inskränkningen är uppfyllt. De starka motiven för dopningskontroller har beskrivits tidigare i betänkandet. Det tillämpade systemet med dopningskontroller som förekommer inom idrottsrörelsen är grundat på internationella överenskommelser och tillämpas faktiskt i många stater med ett demokratiskt styrelseskick. Systemet har, genom internationell samverkan, utvecklats successivt genom åren för att mot bakgrund av vunna erfarenheter kunna svara mot vad som är nödvändigt för att tillgodose de åsyftade intressena samtidigt som integritetsaspekterna beaktats vid utformningen av t.ex. provtagnings-, analys- och överprövningsförfarandena som syftar till att garantera idrottsutövarnas värdighet och rättssäkerhet. Avsikten är att dopningskontrollerna på gym- och träningsanläggningar ska hanteras på i huvudsak samma sätt som inom idrottsrörelsen men begränsas till att avse sådana dopningsmedel vars brukande utan giltigt skäl har straffbelagts av bl.a. folkhälsoskäl. Slutsatsen av det anförda är att det tilltänkta systemet med dopningskontroller, inklusive vistelserapportering, får anses klara en proportionalitetsbedömning. Det vore förvånande om Europadomstolen skulle komma till en annan slutsats i fråga om ett internationellt utarbetat system med detaljerade regler som tillämpats globalt under många år.

Europakonventionen hindrar alltså inte dopningskontrollerandet eller kräver att det författningsregleras.

9.8.2 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Till det nya fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om Europaunionens funktionssätt (EUF-fördraget) fogas Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan). Rättighetsstadgan beskriver de fri- och rättigheter som EU erkänner att varje människa har.

I artikel 3 i rättighetsstadgan anges att var och en har rätt till fysisk och mental integritet. Av artikel 7 följer att var och en har rätt till respekt för privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. Enligt artikel 8 har var och en rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne. Vidare följer att dessa uppgifter ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund. Dessutom har var och en rätt att få tillgång till insamlade uppgifter som rör honom eller henne och att få rättelse av dem. Det finns motsvarande möjligheter att inskränka rättigheterna som gäller enligt artikel 8.2 i Europakonventionen.

Enligt artikel 53 i rättighetsstadgan får ingen bestämmelse i stadgan tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i unionsrätten, internationell rätt och de internationella konventioner i vilka unionen eller samtliga medlemsstater är parter, särskilt Europakonventionen, samt i medlemsstaternas författningar.

Samtliga EU:s medlemsstater har anslutit sig till Europakonventionen. Rättighetsstadgan inskränker således inte de rättigheter som följer av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Stadgan gäller EU:s egna institutioner och organ samt medlemsländerna när de tillämpar unionsrätten. Eftersom dopningskontrollerna inte baserar sig på unionsrätten, berörs stadgan inte vidare i det följande.

9.8.3 Regeringsformen

Regeringsformen är en av Sveriges fyra grundlagar. Grundlagen gäller i förhållandet mellan det allmänna och medborgarna, inte medborgarna emellan.

Av 2 kap. 6 § RF följer att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§ (dödsstraff, kroppsstraff, tortyr och medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden). I propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80, bet. 2009/10:KU19, rskr. 2009/10:304–305) föreslogs att paragrafen i ett andra stycke skulle utökas med ett skydd gentemot det allmänna för var och en mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Förslaget till ändring av regeringsformen beslutades slutligt av riksdagen den 24 november 2010. (bet. 2010/11:KU4, rskr. 2010/11:21). En lagändring i enlighet med förslaget trädde i kraft den 1 januari 2011.

De fri- och rättigheter som här avses får enligt en ny paragraf, 2 kap. 20 § RF, begränsas endast genom lag. Begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt motiven till 2 kap. 6 § RF avses med kroppsligt ingrepp främst våld mot människokroppen. Dessutom hänförs hit läkarundersökningar, smärre ingrepp som vaccinationer och blodprovstagning samt liknande företeelser som brukar betecknas som kroppsbesiktning, som t.ex. utandningsprov eller liknande alkoholtest (prop. 1975/76:209 s. 147). Urinprov nämns inte i propositionen.

JO har i ett beslut (JO 2009‑03‑27, dnr 5978–2006) ansett att tagande av urinprov är att betrakta som ett sådant ingrepp som avses i 2 kap. 6 § RF. I den mån en urinprovstagning är att anse som påtvingad fordrar åtgärden enligt JO därför lagstöd. JO har i samma ärende undersökt vad som menas med ett påtvingat kroppsligt ingrepp. I denna del har JO uttalat att ett samtycke som är avgivet under förstådda eller uttryckliga påtryckningar inte ska accepteras.

Det anses att det i det fall ett kroppsligt ingrepp, t.ex. en läkarundersökning, är en förutsättning för en förmån från det allmänna, exempelvis en offentlig anställning eller sjukpenning, inte finns något tvångsmässigt ingrepp (Erik Holmberg, Grundlagarna, 2 uppl. 2006, s. 110).

Bestämmelsen i 2 kap. 6 § RF gäller i förhållandet mellan det allmänna och medborgarna, inte medborgarna emellan. Det är inte avsett att det allmänna ska utföra eller låta utföra de dopningskontroller som förekommer inom idrotten eller på privata gym- och träningsanläggningar. Det kan däremot förekomma att det allmänna, t.ex. en kommun, driver en gym- och träningsanläggning i egen regi och där låter utföra dopningskontroller på dem som tränar. Tillträde till en gym- och träningsanläggning som det allmänna driver i egen regi får dock anses vara en sådan förmån från det allmänna att det för tillträdet kan uppställas krav på att underkasta sig dopningskontroller utan att kontrollen kan betraktas som ett påtvingat kroppsligt ingrepp. På motsvarande sätt hindrar inte 2 kap. 6 § RF att det allmänna såsom villkor för förmånen att få en offentlig anställning med placering på en gym- och träningsanläggning uppställer krav på att den arbetssökande underkastar sig en dopningskontroll. Däremot torde, e contrario, 5 § anställningsförordningen (1994:373) hindra statliga arbetsgivare från att uppställa ett sådant krav.

När det däremot gäller offentligt anställda som inte själva söker en (ny) offentlig anställning med placering på en gym- och träningsanläggning utan t.ex. redan arbetar där och uppdragstagare och inhyrda arbetstagare eller liknande personer som ska utföra arbete där, torde 2 kap. 6 § RF hindra det allmänna från att – utan lagstöd – som villkor för tillträde uppställa krav på sådana dopningskontroller som innebär ett kroppsligt ingrepp. Som nämnts får dopningskontroller på sådana anläggningar anses utföras av främst folkhälsoskäl. Det får anses att det är en offentlig arbetsuppgift att värna folkhälsan. När det allmänna utför den arbetsuppgiften genom att kräva en dopningskontroll får det allmänna således anses använda sin makt såsom just det allmänna och inte den makt som tillkommer varje arbetsgivare eller annan avtalspart. Därmed är det troligt att åtgärden faller under 2 kap. 6 § RF (AD 1984 nr 94 och JO 2006/07 s. 97).

Genom det ovan redovisade nya stycket i 2 kap. 6 § RF kan också vistelserapporteringen anses som ett betydande intrång i den personliga integriteten, i vart fall beträffande elitidrottsutövarna på internationell nivå som har att rapportera var och när de normalt uppehåller sig för träning, arbete, studier eller annan återkommande aktivitet 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året med specifikt angivande var de befinner sig under en angiven timme varje dygn. Möjligen kan också övriga idrottsutövare med de lägre kraven på rapporteringens innehåll anses vara utsatta för betydande intrång i den personliga integriteten genom kartläggningen av den enskildes personliga förhållanden. För att stadgandet inte ska bli tillämpligt förutsätts samtycke av personen i fråga. Beträffande samtycke uttalas i motiven (prop. 2009/10:80, s. 179) att personuppgiftslagen (1998:204) bör kunna tjäna som vägledning vid bedömandet av vad som fordras för att en åtgärd ska falla utanför grundlagsskyddet redan på grund av att den vidtas med den enskildes samtycke. Ett samtycke i personuppgiftslagen förutsätter att det ska vara frivilligt och inte framtvingat genom hot om någon för personen i fråga oacceptabel följd.

Som nämnts gäller 2 kap. 6 § RF i förhållandet mellan det allmänna och medborgarna, inte medborgarna emellan. Eftersom avsikten inte är att det allmänna ska registrera det som rapporteras i fråga om vistelser, berörs 2 kap. 6 § andra stycket RF inte vidare i det följande. Bestämmelsen är inte tillämplig på det som NADO:n eller idrottsrörelsen gör i fråga om dopningskontroller inklusive vistelserapporteringen.

9.8.4 Kontroller avseende medel som omfattas av dopningslagen i lagstiftningen

Det finns ett antal lagar som ger möjlighet till dopningskontroller. Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll, och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ålägger personen som omfattas av åtgärden i respektive lag att på begäran lämna olika prover, bl.a. urinprov, för kontroll av att personen inte är påverkad av sådana medel som omfattas av dopningslagen. I en ny fängelselag (2010:610) som den 1 april 2011 ersätter lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, finns en skyldighet för den intagne att på begäran lämna t.ex. urinprov och blodprov för kontroll att han eller hon inte är påverkad av bl.a. dopningsmedel som omfattas av dopningslagen (8 kap. 6 §). Enligt fängelselagen blir även den som är beviljad utslussningsåtgärd skyldig att lämna sådant prov (11 kap. 7 §). Skyldighet att lämna prov gäller även för häktade enligt en ny häkteslag (2010:611) som den 1 april 2011 ersätter lagen (1997:371) om behandlingen av häktade och dömda. I de lagar som ersätts av fängelselagen och häkteslagen finns motsvarande skyldighet. Misstanke om påverkan krävs för skyldigheten att lämna urinprov enligt flertalet lagar dock inte enligt lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll, fängelselagen och lagen om kriminalvården i anstalt.

I samtliga ovan nämnda lagar är skyldigheten att lämna prov en pålaga från en myndighet. Att skyldigheten lagreglerats är en följd av regeringsformens krav att ett ingrepp i skyddet gentemot det allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp får för att vara tillåtet enligt 2 kap. 20 § RF begränsas endast genom lag eller förordning.

9.8.5 Annan lagstiftning till skydd för den personliga integriteten

De brott som skulle kunna hävdas ha blivit begångna i samband med dopningskontrollverksamhet och som är relevanta i detta sammanhang är hemfridsbrott, ofredande, förtal och förolämpning (4 kap. 6 och 7 §§ samt 5 kap. 1 och 3 § brottsbalken(BrB)). Utöver vad som i dag finns stadgat föreslår Integritetsskyddskommittén i sitt slutbetänkande Skyddet för den personliga integriteten (SOU 2008:3) kriminalisering av olovlig fotografering på en plats dit allmänheten inte har insyn (4 kap. 6 a § BrB). Något motsvarande förslag i RF finns inte i propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80) eftersom detta förbud anses kunna omfattas av den nya lydelsen av 2 kap. 6 § RF. I denna del framgår av motiven att i vilken utsträckning åtgärder som innebär påtvingade ingrepp i enskildas personliga förhållanden ska omfattas av det utvidgade skyddet i 2 kap. RF är något som får prövas i framtida lagstiftningsarbete (prop. 2009/10:80, s. 185).

Brott begångna mot en person kan innebära att personen kan vara berättigad till kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Kännetecknande för de brott som grundar rätt till kränkningsersättning är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, se proposition Ersättning för ideell skada (2000/01:68, s. 48). En förutsättning för skadestånd är dock att det är fråga om en allvarlig kränkning.

Avsikten är att de testade genom medlemskap eller avtal ska ha gått med på dopningskontrollerna, sanktionssystemet och i förekommande fall offentliggörandet av att en sanktion tillämpats. Med hänsyn härtill torde den som genomför kontrollerna, eller har hand om offentliggörandet, inte kunna drabbas av straffrättsligt ansvar. Som redan nämnts förutsätts att kontrollerna inte genomförs med någon form av våld.

9.8.6 Integritetsskydd för arbetstagare gentemot sin arbetsgivare

Många idrottsutövare kan anses som arbetstagare hos den förening de är medlemmar i, bl.a. eftersom de får lön eller annan ersättning från sin förening eller sitt förbund. Idrottsutövare, som inte tillhör någon svensk idrottsförening men som är bundna av RF:s antidopningsregelverk genom avtal, kan även de anses som arbetstagare om de får ersättning för sina tjänster som gjorts till förbundet. Den som är anställd hos en idrottsförening för att utöva idrott är regelmässigt också medlem i föreningen och omfattas därmed av de regler i fråga om dopningskontroll som gäller för alla medlemmar. Det kan förmodligen förekomma att idrottsutövarens arbetsgivare beordrar denne att genomgå en dopningskontroll. I det system som utredningen föreslår är det dock någon annan än arbetsgivaren som begär att idrottsutövaren i egenskap av föreningsmedlem ska genomgå en dopningskontroll. Det finns därför inte anledning att gå in på i vilken utsträckning idrottsföreningen i egenskap av arbetsgivare kan beordra en dopningskontroll. Inte heller finns det med hänsyn till utredningsuppdraget anledning att beröra eventuella arbetsrättsliga konsekvenser av att den som är anställd hos en idrottsförening för att utöva idrott inte följer vad som gäller för honom eller henne i egenskap av medlem.

När det däremot gäller dopningskontroller på gym- och träningsanläggningar, är avsikten att även den som är anställd för att arbeta vid anläggningen ska kunna dopningskontrolleras. Det finns därför anledning att beröra vilka möjligheter en arbetsgivare har att beordra sina arbetstagare att genomgå en dopningskontroll.

Det utvidgade skyddet för offentliganställda gentemot sin offentliga arbetsgivare enligt Europakonventionen och 2 kap. 6 § RF har berörts tidigare, varför det som sägs i detta avsnitt främst har betydelse för privatanställda.

I flera rättsfall från Arbetsdomstolen (AD) har bedömts i vilken utsträckning en arbetsgivare kan beordra en arbetstagare att genomgå drogtestning. En order med stöd av arbetsgivarens s.k. arbetsledningsrätt, eller ett kollektivavtal eller ett enskilt anställningsavtal med uttryckliga bestämmelser om testning, får inte strida mot (lag eller) god sed på arbetsmarknaden, vilket domstolen i dessa fall har bedömt med ledning av en intresseavvägning, men i övrigt är arbetstagaren i princip skyldig att följa en order om att underkasta sig drogtestning om inte annat följer av kollektivavtal eller det enskilda anställningsavtalet. Arbetsdomstolen har uttryck sig så här (AD 2001 nr 3):

Parter kan genom kollektivavtal, enskilt anställningsavtal eller i annan form överenskomma om rätt för arbetsgivare att genomföra drogtester och ett avtal härom har i princip giltig verkan. Detta innebär bl.a. att en arbetstagares vägran att underkasta sig provtagning i enlighet med det avtalade åtagandet kan utgöra ett avtalsbrott och saklig grund för uppsägning.

Har någon uttrycklig överenskommelse inte träffats i saken, vare sig som kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal, kan arbetsgivaren ändå ha rätt att kräva att arbetstagaren underkastar sig drogtest som en följd av arbetsgivarens arbetsledningsrätt. En sådan rätt förutsätter att arbetsgivaren inte överskrider gränserna för sin arbetsledningsrätt genom att utöva den i strid mot lag eller god sed på arbetsmarknaden. Vid bedömningen av om arbetsgivarens beslut om drogtest strider mot god sed har i praxis gjorts en avvägning mellan arbetsgivarens intresse av att drogtesta arbetstagaren och arbetstagarens intresse av att värna om sin personliga integritet. Intrånget i arbetstagarens personliga integritet måste stå i rimlig proportion till det intresse arbetsgivaren vill tillgodose. Om det efter en sådan intresseavvägning kan konstateras att arbetstagaren varit skyldig att medverka i drogtestet kan hans vägran att drogtesta sig utgöra saklig grund för uppsägning.

I AD 2001 nr 3 prövade Arbetsdomstolen huruvida företaget Fryshuset haft saklig grund för uppsägning av en arbetstagare, en skolvärd vid ett gymnasium inom ramen för Fryshustes projekt ”Lugna gatan”, som vägrat underkasta sig urinprov i syfte att utröna om det fanns grund för misstankarna att arbetstagaren missbrukade narkotika. Då arbetstagaren som hänvisade till sin personliga integritet trots ett flertal uppmaningar vidhöll sin vägran att underkasta sig testet sades han upp från sin anställning.

Arbetstagarsidan hävdade att Fryshuset hade överskridit gränserna för sin arbetsledningsrätt av följande skäl. Fryshuset bedrev inte någon sådan riskfylld verksamhet som enligt Arbetsdomstolens dittillsvarande praxis kunde medföra skyldighet för anställda att underkasta sig drogtest. Eventuellt narkotikamissbruk hos arbetstagaren hade kunnat uppdagas på andra mindre integritetskränkande sätt än genom urinprovstagning. Fryshuset hade därutöver inte haft någon ordentlig drogpolicy som varit känd bland personalen. Fryshusets misstankar om att arbetstagaren återfallit i narkotikamissbruk var helt obefogade.

Fryshuset anförde å sin sida bl.a. följande. Genom att ta anställning hos Fryshuset hade den anställde insett eller bort inse att det var en förutsättning för anställningen och dess fortbestånd att arbetstagaren ställde sig till förfogande för drogtestning i den omfattning som krävdes om misstanke eller tveksamhet uppstod om hans drogfrihet. Det hade därför enligt anställningsavtalet åvilat arbetstagaren en skyldighet att medverka i provtagning. Drogtest hade dessutom en naturlig anknytning till Fryshusets verksamhet, eftersom denna krävde allmänhetens, kundernas och ungdomarnas förtroende i drogfrihetsfrågan. Detta intresse vägde tyngre än arbetstagarens intresse av skydd för den personliga integriteten. Till följd därav var det tillåtet för Fryshuset att kräva drogtestning som ett led i arbetsledningsrätten. Drogtester med urinprov var därvid Fryshusets enda möjliga sätt att spåra förekomsten av missbruk. Provtagningen hade inte i något avseende varit integritetskränkande eller förnedrande.

Arbetsdomstolen konstaterade att intresset bakom Fryshusets drogtester av personal var av ett annat slag än i de två tidigare mål om drogtestning som hade prövats (AD 1991 nr 45 och AD 1998 nr 97) i vilka arbetsgivarens krav burits upp av ett starkt säkerhets- och skyddsintresse. Här var intresset i högre grad knutet till ändamålet med verksamheten. Fryshuset hade med hänsyn till verksamhetens karaktär ett mycket starkt allmänt intresse av att utföra drogtester på sin personal för att undanröja eventuella misstankar och att utåt kunna garantera att dess verksamhet var helt fri från narkotika. Domstolen konstaterade vidare att det inte kunde uppställas några krav på att misstankarna mot en arbetstagare måste vara särskilt välgrundade i ett fall som detta där det med hänsyn till verksamhetens art fanns ett särskilt intresse av att undanröja varje tvivel.

Huruvida Fryshusets drogpolicy kunde leva upp till de krav som arbetstagarsidan ansåg borde gälla för en drogpolicy var enligt domstolen av begränsad betydelse i målet. Den väsentliga frågan var i stället i vilken mån ett drogtest skulle ha inneburit en sådan kränkning av den anställdes integritet att han av det skälet inte var skyldig att medverka.

Domstolen konstaterade att testningen skulle ha skett genom att den anställde lämnade ett urinprov på arbetsplatsen. Urinprovstagning i allmänhet och det sätt på vilket Fryshuset genomfört testet fick anses föga integritetskränkande och domstolen kunde inte finna att den skulle ha varit förnedrande för arbetstagaren. Vid ett samlat övervägande fann domstolen att Fryshustes intresse av att drogtesta den anställde i fråga vägt tyngre än dennes behov av skydd för sin integritet. Arbetstagaren ansågs vara skyldig att medverka i den aktuella provtagningen.

Det har ansetts att motsvarande resonemang som i fråga om drogtestning av arbetstagare bör kunna föras i fråga om testning avseende sådana substanser som avses i dopningslagen (Sören Öman, Alkohol- och narkotikatestning i arbetslivet, Vänbok till Ronnie Eklund, 2010, s. 655 not 1).

Den arbetsgivare som enligt det tilltänkta systemet har åtagit sig att driva en dopningsfri gym- och träningsanläggning och aktivt motverkar dopning får, på motsvarande sätt som Fryshuset hade i det refererade rättsfallet, anses ha har ett mycket starkt allmänt intresse av att utföra dopningskontroller på sin personal för att undanröja alla eventuella misstankar och att utåt kunna garantera att verksamheten är helt fri från dopning. Slutsatsen är således att sådana arbetsgivare bör med stöd av sin arbetsledningsrätt ha möjlighet att beordra de anställda i anläggningen att på begäran av det anlitade kontrollorganet underkasta sig dopningskontroll.

Det kan finnas bestämmelser i kollektivavtal eller enskilda anställningsavtal som inverkar på arbetsgivarens möjlighet att beordra dopningskontroll.

Det kan nämnas att Utredningen om integritetsskyddet i arbetslivet har föreslagit en uttrycklig lagreglering av möjligheten för arbetsgivare att begära dopningskontroll av bl.a. sina anställda, som ska gälla för både privat och offentligt anställda (SOU 2009:44). Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

9.8.7 Sammanfattning och slutsats

Den dopningskontroll som förekommer enligt idrottsrörelsens regelverk strider inte mot svensk lagstiftning och är förenlig med Europakonventionen. Det gäller även om kontrollerandet skulle enligt regelverket självständigt utföras av en NADO.

Att den som driver en gym- och träningsanläggning enligt tydligt avtal med sina kunder ställer dopningskontroll, genomförd på motsvarande sätt som enligt idrottsrörelsens regelverk men avseende bara sådana substanser som avses i dopningslagen som villkor för tillträde till anläggningen strider inte mot svensk lagstiftning och är förenlig med Europakonventionen. Det gäller även om den som driver anläggningen skulle anlita en NADO för att självständigt utföra kontrollerandet.

En privat arbetsgivare som driver en gym- och träningsanläggning och som har åtagit sig att driva en dopningsfri anläggning och aktivt motverkar dopning, kan om inte annat följer av kollektivavtal eller det enskilda anställningsavtalet med stöd av sin arbetsledningsrätt beordra de anställda i anläggningen att genomgå en dopningskontroll som begärs av en anlitad NADO. En offentlig arbetsgivare i motsvarande situation får inte göra det utan lagstöd, vilket inte finns i dag.

En icke statlig arbetsgivare i motsvarande situation får om inte annat följer av kollektivavtal som villkor för anställning i en sådan anläggning kräva dopningskontroll. En statlig arbetsgivare får inte göra det.

Utredningen gör bedömningen att det dopningskontrollerande som således kan ske enligt gällande lagstiftning är tillräckligt och att det således inte behövs någon lagstiftning om genomförande av dopningskontroller inom idrottsrörelsen eller vid gym- och träningsanläggningar.

9.9 Betydelse av idrottens särart inom EU

Det har i olika sammanhang hävdats att idrottens särart inom EU skulle ha betydelse i förhållande till Europakonventionen och EU:s rättssystem. Detta har EU-domstolen uttolkat i sina domar varav några berörs nedan. Nedan beskrivs även det nya EUF-fördragets artikel 165 som kompletterats med kompetens för EU inom idrott.

I EU-domstolens dom mellan belgiska fotbollförbundet och Bosman (mål C-415/93) konstaterar domstolen att konkurrensrätten och den inre marknaden gäller för idrott i den utsträckning det handlar om ekonomisk verksamhet. I EU-kommissionens vitbok om idrott från 2007 beskrivs den europeiska idrottens särart från två utgångspunkter, nämligen särarten i idrottsverksamhet och idrottsregler respektive i idrottsstrukturen.

Av vitboken framgår att det finns regler för idrottsorganisationer som på grund av sina legitima mål sannolikt inte bryter mot EUF-fördragets regler om konkurrensbegränsande samverkan under förutsättning att reglernas eventuella konkurrensbegränsande effekter är ändamålsenliga och är proportionella i förhållande till målen. I sammanhanget nämns antidopningsregler.

I målet Meca-Medina och Majcen mot kommissionen vid Tribunalen (f.d. Förstainstansrätten) (mål C-519/04) hävdade klagandena att dopningsreglerna begränsade deras ekonomiska friheter och sålunda stred mot EU-rätten. Tribunalen ansåg att dopningsregler är rent idrottsliga regler som inte kan omfattas av fördragets bestämmelser om de ekonomiska friheterna. Målet överklagades till EU-domstolen som ansåg att endast det förhållandet att förbudet mot dopning grundade sig på rent idrottsliga överväganden och alltså inte hade något att göra med ekonomiska överväganden var felaktigt. Domstolens slutsats var i stället att idrottens särart kan beaktas endast i den mån konkurrensbegränsade effekter inte strider mot EU:s konkurrensregler och under förutsättning att effekterna är nödvändiga för att uppnå ett legitimt syfte och vara proportionerliga i förhållande till det legitima faktiska idrottsintresset. Domen innebär att dessa förhållanden måste prövas i varje särskilt fall och ger inga allmänna tolkningsregler.

Genom EUF-fördraget, har idrotten införlivats i EU-rätten. Enligt artikel 165 i EUF-fördraget ska unionen bidra till att främja europeiska idrottsfrågor och ska då beakta idrottens specifika karaktär, dess strukturer som bygger på frivilliga insatser samt dess sociala och pedagogiska funktion. Målet ska vara att utveckla idrottens europeiska dimension genom att främja rättvisa och öppenhet i idrottstävlingar och samarbetet mellan organisationer och myndigheter med ansvar för idrott samt genom att skydda idrottsutövarnas fysiska och moraliska integritet, särskilt när det gäller de yngsta utövarna.

Om det faktum att idrotten införlivats i EUF-fördraget och med den ordalydelse som skrivits in skulle kunna innebära att idrottens särart ges en vidare ram kommer först i framtiden att lösas genom EU-domstolens framtida praxis. Utredningen anser att någon definitiv slutsats inte kan dras att idrottens särart skulle innebära att antidopningsverksamheten i enlighet med Världsantidopningskodens regler inte skulle strida mot vissa av EU:s rättsregler.

9.10 Krävs lagstiftning för sanktionsförfarandena?

Bedömning: Det behövs inte någon ytterligare lagstiftning om sanktionsförfarandet i fråga om dopning inom idrotten och vid gym- och träningsanläggningar.

Idrottens regelverk har ett väl utvecklat sanktionsförfarande som regleras i Världsantidopningskoden och som har implementerats i idrottens regelverk som omfattar främst alla som är medlemmar i en förening inom RF:s medlemsförbund. Av 2 § i Idrottens antidopningreglemente framgår vad som är bestraffningsbara dopningsförseelser inom RF-idrotten. Här kan nämnas förekomsten eller bruk av förbjuden substans och vägran eller underlåtenhet att underkasta sig dopningskontroll. Om inte någon strafflindringsgrund kan tillämpas är bestraffning för bruk av t.ex. anabola androgena steroider två års avstängning vid en första dopningsförseelse, men kan också uppgå till fyra års avstängning vid en grov förseelse. Vidare regleras i 3 § i reglementet frågan om bevisning och i 6 § analys av dopningsprov osv. De sanktioner som påförs en idrottsutövare inom RF-idrotten gäller i samtliga RF-idrotter.

En idrottsutövare som bestraffas för förseelse mot dopningsreglerna kan alltså enligt RF:s regelverk stängas av från att delta i varje form av organiserad idrottsverksamhet, såsom träning, tävling, uppvisning eller att utöva uppdrag inom RF-idrott. Avstängningen kan i värsta fall vara för livet. Den som är avstängd för längre tid än fyra år får delta i idrottsverksamhet i en annan idrott än den i vilken förseelsen begåtts, men bara om verksamheten inte är på en nivå som kan kvalificera den avstängde att direkt eller indirekt delta i ett nationellt mästerskap eller en internationell tävling. Dessa bestämmelser har sin grund i Världsantidopningskoden. Genom kodens bestämmelser gäller avstängningsbeslutet inom alla organisationer som undertecknat koden, dvs. inom en stor del av idrotten världen över. På begäran av Dopingkommissionen kan dock en idrottsutövare på låg nivå undantas från avstängning avseende organiserad träning i Sverige men ingen av de andra verksamheterna är tillåtna, se Idrottens antidopningsreglemente 10.1.

Idrotten har således redan ett på internationella överenskommelser grundat regelverk med sanktioner mot dopning i form av avstängning från idrott som är detaljerat och förutsägbart. Det uppsåtliga bruket utan fog av sådant som omfattas av dopningslagen kan dessutom ge en straffrättslig sanktion. Det räcker. Det krävs inte i dag något särskilt myndighetstillstånd för att få verka inom idrottsrörelsen, och det är inte heller lämpligt att införa ett lagstiftat förbud mot att verka där. Det kan rörelsen som i dag sköta själv.

Det privaträttsligt grundade sanktionsförfarandet som tillämpas inom idrotten kan vidare inte anses vara otillbörligt eller liknande. Det finns därför inte heller fog för att införa lagstiftning för att skydda individer.

När det gäller besökare vid gym- och träningsanläggningar, bör det i avtalet mellan gymägaren och besökaren regleras vad konsekvensen blir av att besökaren inte på begäran av NADO:n har styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel eller vägran att underkasta sig dopningskontroll. NADO:n bör utforma ett regelverk för sanktionsförfarandet som motsvarar det som gäller inom idrotten och som bygger på avstängning från gym- och träningsanläggningar som samarbetar med NADO:n under viss tid eller under den tid som är kvar av besökarens liv. De sanktioner som kan avtalas räcker. Tolkningen och tillämpningen av avtalade bestämmelser kan prövas av domstol eller, om det finns avtal om det, skiljenämnd. I 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område finns det vidare bestämmelser om att avtalsvillkor som är oskäliga kan jämkas eller lämnas helt utan avseende. Det räcker som skydd för individen.

Utredningen bedömer således att det inte behövs någon ytterligare lagstiftning om sanktionsförfarandet i fråga om dopning inom idrotten och vid gym- och träningsanläggningar.

10 Behandling av personuppgifter

10.1 Inledning

Enligt direktiven ska utredningen granska och rättsligt analysera den behandling av personuppgifter som är nödvändig för att framgångsrikt bedriva antidopningsverksamhet och lämna förslag till reglering som behövs för en framtida behandling av personuppgifter i denna verksamhet. En proportionalitetsbedömning ska göras beträffande enskildas behov av skydd för sin personliga integritet mot idrottens och samhällets intressen av en effektiv antidopningsverksamhet.

I detta kapitel beskrivs vilken behandling av personuppgifter som en fristående nationell antidopningsorganisation (NADO) ska utföra. Det är dels sådan behandling som för närvarande sker inom det antidopningsarbete som bedrivs inom Sveriges Riksidrottsförbund (Riksidrottsförbundet, RF) och som kan flyttas över till en ny organisation, dels sådan behandling som kan ske avseende medlemmar i sådana idrottsorganisationer som står utanför RF men som är bundna av Världsantidopningskoden, dels sådan behandling som kan förväntas bli nödvändig om NADO:n får ansvar för antidopningsarbete i gym- och träningsanläggningar, framför allt i samband med dopningskontroller. Vidare kommer en analys att göras av vilka åtgärder som kan behövas för att uppfylla kraven i personuppgiftslagen (1998:204).

10.2 Behov av behandling av personuppgifter enligt Riksidrottsförbundets regelverk

10.2.1 Regelverket inom RF-idrotten

När det gäller behandling av personuppgifter inom RF-idrotten gäller Idrottens antidopingreglemente med tillhörande föreskrifter som bygger på den av Världsantidopningsbyrån (World Anti-Doping Agency, WADA) beslutade Världsantidopningskoden och dess Standarder, framför allt Standarden för skydd av den personliga integriteten och för personuppgifter (International Standard for Protection of Privacy and personal information, ISPPPI). Gällande standard gäller fr.o.m. den 1 juni 2009.

Den huvudsakliga avsikten med ISPPPI är att säkerställa att organisationer och personer, som är engagerade i antidopningsarbete inom idrotten tillämpar tillbörligt, tillräckligt och effektivt skydd för den personliga integriteten i vad avser de personuppgifter som behandlas, oavsett om detta är lagreglerat eller ej. Standarden är avsedd att vara ett regelverk för de antidopningsorganisationer för vilka det inte finns ett lagreglerat skydd för idrottsutövaren i detta avseende eller det lagreglerade skyddet är lägre än standardens. Den är tvingande utom i de fall den strider mot inhemsk lagstiftning. I något avseende går standardens skyddsregler längre än personuppgiftslagen, bl.a. när det gäller möjligheten för en registrerad person att få rättelse beträffande felaktiga uppgifter.

I Idrottens antidopingreglemente stadgas att behandlingen av personuppgifter som insamlas, lagras och behandlas för ändamål som framgår av reglementet ska ske enligt personuppgiftslagen och de av Riksidrottsstyrelsen (RS) fastställda Föreskrifterna om behandling av personuppgifter.

10.2.2 Personuppgifter som behandlas

För att möjliggöra ett effektivt antidopningsarbete är det nödvändigt att behandla idrottsutövares och andra personers personuppgifter. Nedan följer en beskrivning av för vilka ändamål det är nödvändigt för en antidopningsorganisation att behandla personuppgifter och vilka uppgifter som i dag inhämtas och behandlas för att antidopningsarbetet ska kunna utföras.

I Sverige styrs inhämtandet av uppgifter av idrottens Föreskrifter för vistelserapportering, Föreskrifter om dispens, Föreskrifter för dopningskontroll och Föreskrifter för handläggning av dopningsärenden. Samtliga föreskrifter är antagna av RS.

En viktig uppgift för WADA är att samordna antidopningsaktiviteter och fungera som ett informationscentrum. Hit hör bl.a. registrering av alla vistelserapporter, alla beviljade dispenser och underlaget för beslutet om dispens samt alla utförda dopningskontroller och analysresultat. Därför har WADA utvecklat Anti-Doping Administration & Management System (ADAMS) som ett redskap för alla som undertecknat koden. Databasen finns i Kanada där WADA har sitt högkvarter. I vilken utsträckning ADAMS används och för vilka ändamål varierar mellan olika länder. Uppgifterna beträffande svenska idrottsutövare inhämtas av Antidopinggruppen vid RF-kansliet utom i vad avser vistelserapportering som utförs direkt i ADAMS av idrottsutövaren själv eller genom dennes ombud. Inhämtade uppgifter lagras i RF:s server med åtkomst endast av den/de inom Antidopinggruppen som behöver dem för att kunna utföra de uppgifter för vilka de inhämtats.

Vistelserapportering

För att genomföra den kontrollplan som antagits av Dopingkommissionen behöver Antidopinggruppen uppgifter om var de uttagna idrottsutövarna befinner sig. Uppgifterna läggs in i ADAMS av idrottsutövaren själv eller genom ombud. Antidopinggruppen har möjlighet att hämta ut uppgifterna för sin kontrollplanering. En väsentlig del i denna planering är att det ska vara okänt för den uttagna när en dopningskontroll kommer att ske. Det är sålunda viktigt att ha rätt vistelserapportering från idrottsutövarna och att uppgifterna kan sparas och behandlas så länge de behövs. Vetskapen om att dopningskontrollfunktionärer med hjälp av vistelserapporteringen kan finna en idrottsutövare när som helst för genomförande av en kontroll är betydelsefull ur preventiv synpunkt. Den förmodas ha en avhållande verkan för en utövare som annars skulle vara benägen att använda förbjudna substanser eller metoder.

Rapportkravet omfattar för närvarande cirka 600 idrottsutövare. De ingår i tre pooler, varav Pool A har den rapporteringsskyldighet som krävs i Världsantidopningskoden. Pool A består av cirka 80 utövare. Kriterierna för de olika poolerna är klart definierade och framgår av RF:s webbsida (www.rf.se). Beslut om vilka som ingår i de olika poolerna fattas av Antidopinggruppen efter samråd med respektive specialidrottsförbund. Idrottsutövare som inte ingår i någon av poolerna har inte något vistelserapporteringskrav.

De idrottsutövare som befinner sig på toppelitnivå (Pool A) är enligt idrottens antidopningsregler och det internationella specialidrottsförbundets regler skyldiga att rapportera följande uppgifter för varje dygn, 365 dagar om året,

fullständiga personuppgifter (namn, adress och personnummer), idrott samt kontaktuppgifter där idrottsutövaren kan nås av underrättelser och andra skrivelser,
idrottsutövares eventuella funktionshinder av betydelse för genomförande av dopningskontroll,
idrottsutövarens medgivande att information kan delges andra antidopningsorganisationer med rätt att dopningskontrollera utövaren,
adressuppgifter, avseende varje dag, där idrottsutövaren har sin dygnsvila,
namn och adress, avseende varje dag, för de platser där idrottsutövare kommer att träna, arbeta, studera eller utöva annan återkommande aktivitet, kompletterat med tidsangivelse för sådana aktiviteter, och
tävlingsprogram med datum samt namn och adresser på tävlingsplatser.

Idrottsutövaren är dessutom skyldig att för varje dygn ange en 60- minutersperiod mellan klockan 06.00 och 23.00 var han/hon kan påträffas för dopningskontroll.

För idrottsutövare på Sverige-elitnivå (Pool B och C) krävs att följande uppgifter rapporteras

fullständiga personuppgifter samt kontaktuppgifter där idrottsutövaren kan nås av underrättelser och andra skrivelser,
idrottsutövares eventuella funktionshinder av betydelse för genomförande av dopningskontroll,
idrottsutövarens medgivande att information kan delges andra antidopningsorganisationer med rätt att dopningskontrollera utövaren, och
tävlingsprogram med datum samt namn och adresser på tävlingsplatser.

I vistelserapporten för Sverige-elitnivån ska dessutom anges minst tre tillfällen per vecka då idrottsutövaren är tillgänglig för dopningskontroll. Under träningsperiod ska dessa avse träningstillfällen. Uppgiften ska preciseras genom att utövaren anger en 60- minutersperiod mellan klockan 06.00 och klockan 23.00. Tillfällena får aldrig ligga med mer än tre dagars mellanrum. Rapporteringsskyldigheten för denna kategori utövare är konstruerad på sådant sätt att det ska försvåra möjligheten att tillföra kroppen dopningsmedel utan att det framgår av en analys.

För båda nivåerna gäller att en idrottsutövare har möjlighet att rätta sina uppgifter ända intill 60-minutersperioden startar. Dopningskontroll kan genomföras när som helst men en inom idrotten bestraffningsbar s.k. bomkontroll, dvs. när idrottsutövaren inte påträffas på angiven plats, kan bara inträffa i den preciserade 60-minuters- perioden.

Vistelserapporteringen utförs av idrottsutövaren själv eller av ombud med uppdrag från denne. Oavsett om rapporteringen utförs av idrottsutövaren själv eller annan ansvarar idrottsutövaren för att rapportering sker enligt reglerna. Rapporteringen görs i huvudsak direkt in i ADAMS via Internet. Ändringar kan också göras med SMS.

En kombination av tre bomkontroller och/eller underlåtelse att lämna uppgifter eller meddelande av felaktiga uppgifter under en rullande 18-månadersperiod utgör en förseelse enligt IDR. Gallringsfristen har därför bestämts till 18 månader för att möjligheten ska finnas att använda en sent upptäckt felaktig uppgift i ett bestraffningsärende. Om en utredning om förseelse mot dopningsreglerna har påbörjats ska uppgifterna behållas till dess beslut fattats i bestraffningsärende. Om anmälan till bestraffning inte görs ska uppgifterna gallras när utredningen slutförts.

Dispens

En del idrottsutövare är beroende av medicinering för sin hälsa. Innehåller medicinen substans som är upptagen på WADA:s lista över förbjudna substanser och metoder skulle det innebära en risk för utövaren att bli avstängd för förseelse mot dopningsreglerna. För att möjliggöra för en sådan idrottare att utöva sin idrott finns möjlighet att få dispens. Det är väsentligt för en idrottsutövare att det går att få fram uppgifter om beviljad dispens och den godkända behandlingen om ett dopningsprov vid analys visar förekomsten av en förbjuden substans eller metod. Dispens kan beviljas, förutom enligt det svenska regelverket, av internationellt idrottsförbund eller annan antidopningsorganisation. Har sådan dispens beviljats enligt Världsantidopningskodens regler gäller den även för idrottsutövning inom RF-idrotterna. Detta förutsätter att det finns en möjlighet till utbyte av information, varför det är nödvändigt att personuppgifter kan behandlas.

För idrottsutövare som ingår i ett internationellt idrottsförbunds kontrollpool gäller detta förbunds dispensregler. För svenska idrottsutövare gäller RF:s Föreskrifter om dispens.

Enligt RF:s föreskrifter finns individuell dispens och generell dispens beroende av om den avser en idrottsutövare på hög eller låg tävlingsnivå. Dopingkommissionen avgör, efter samråd med berört idrottsförbund, vilka kategorier utövare som hänförs till hög nivå, vanligtvis idrottsutövare som deltar i tävlan om svensk mästerskapstitel. Definitionen av vad som är hög och låg nivå inom varje idrott finns på RF:s webbsida. Även den som inte tillhör hög nivå kan dock vara tvungen att söka dispens inför tävling utomlands, beroende på varje internationellt specialidrottsförbunds regler.

Generell dispens avser idrottsutövare på låg nivå och omfattar samtliga förbjudna substanser och metoder. Den som omfattas av generell dispens behöver inte göra någon ansökan. Det räcker med att en idrottsutövare i efterhand kan styrka att det varit fråga om ett medicinskt bruk om ett analyssvar efter en dopningskontroll uppvisar bruk av en förbjuden substans eller metod.

Individuell dispens avser idrottsutövare på hög nivå. Sådan dispens beviljas av en av Dopingkommissionen utsedd Dispenskommitté. Ansökan, ska förutom namn, adress och uppgifter om tidigare dispensansökningar, innehålla en heltäckande medicinsk historik, som är relevant för ansökan, samt ett utlåtande av en legitimerad läkare som intygar behovet av den enligt dopningsreglerna förbjudna behandlingen och en motivering till varför en alternativ tillåten medicinering inte är användbar för behandling av sjukdomstillståndet.

När det gäller en idrottsutövare på internationell hög svensk elitnivå ska beslut om dispens delges WADA tillsammans med samtliga uppgifter i ärendet. Eftersom RF inte åtagit sig att behandla dispenser för något internationellt idrottsförbund sker i dagsläget ingen överföring av sådana personuppgifter till WADA:s databas ADAMS i Kanada. Enligt regelverket ska också det svenska specialidrottsförbundet informeras om dispens som beviljats för övriga idrottsutövare, vilket förutsätter att mottagaren undertecknat en särskild sekretessförbindelse. I vad mån överföring till ADAMS sker, eller enligt koden ska ske, behandlas nedan under rubriken Överföring av personuppgifter.

Uppgifter i dispensärenden behandlas i dagsläget efter uttryckligt samtycke från idrottsutövaren, vilket även inkluderar överföring till andra behöriga idrottsorganisationer. För överföring till andra antidopningsorganisationer respektive nationella specialidrottsförbund krävs också skriftligt samtycke av idrottsutövaren.

Enligt föreskrifterna sparas uppgifter i ett dispensärende i åtta år såvida inte uppgifterna behövs i utredning om misstänkt förseelse mot dopningsreglerna. Den långa tiden motiveras av att preskriptionstiden för dopningsförseelse är åtta år. Skulle en fråga uppkomma om misstänkt förseelse inom den tiden måste det finnas möjlighet att påvisa om dispens beviljats för den avvikande substansen. Genom ett förslag om revidering av gallringsfristerna föreslås frister för olika typer av uppgifter i ett dispensärende där den längsta fristen, av ovannämnda skäl, utgör åtta år.

Uppgifter om dopningskontroll

För fortlöpande planering av dopningskontroller och för uppföljning av misstänkta förseelser mot dopningsreglerna är det nödvändigt att behandla personuppgifter om vilka idrottsutövare som varit föremål för dopningskontroll, vilka substanser som varit föremål för analys och utfallet av laboratorieanalyser m.m. Därigenom undviks också oönskad upprepning av kontroller inom ett kort tidsspann på en och samma idrottsutövare.

De personuppgifter som behandlas är de som upptas i blanketten för dopningskontroll. Förutom uppgifter om namn, adress och idrott ska på blanketten finnas uppgifter om bruk av läkemedel och andra preparat (kosttillskott etc.) som skett de senaste sju dagarna. Idrottsutövarens samtycke är en förutsättning för att dessa personuppgifter ska få behandlas och överföras till antidopningsorganisationer i andra länder.

Uppgifterna bevaras i pappersform och ska även i detta fall lagras åtta år efter dopningskontrollens genomförande för att kunna användas vid bedömning av en misstänkt dopningsförseelse inom preskriptionstiden. Om uppgifterna inte föranleder en utredning om misstänkt förseelse mot dopningsreglerna lagras analysprotokollen för historiska och statistiska ändamål i ostrukturerad form i kontrollnummerordning.

Uppgifter i utredning om misstänkt förseelse mot dopningsreglerna

För att bedriva en utredning om en misstänkt förseelse mot dopningsreglerna beträffande idrottsutövare eller annan person (ledare, tränare m.fl.) är det nödvändigt att behandla sådana personuppgifter som behövs för att avgöra om anmälan till bestraffning ska göras eller inte.

Sådana uppgifter kan vara

uppgifter från blanketten från dopningskontroll,
analysresultat från laboratorier,
rapport från dopningskontrollant om vägran att genomgå dopningskontroll eller manipulering eller försök till sådan förseelse,
annan information som kan grunda misstanke om förseelse mot dopningsreglerna,
utredning enligt Föreskrifter om handläggning av dopningsärenden,
anmälan till Dopingnämnden, eller
beslut av och överklagande till dömande instanser.

Uppgifterna sparas så länge som de behövs under den aktuella utredningen och den fortsatta handläggningen av ärendet. Om inte anmälan gjorts till dömande instans om misstänkt förseelse mot dopningsreglerna före preskriptionstiondens utgång ska personuppgifterna gallras efter åtta år.

Publicering av beslut i ärenden avseende förseelse mot dopningsreglerna

I Världsantidopningskoden föreskrivs att ett fällande beslut i ett bestraffningsärende ska offentliggöras. Ett friande beslut ska offentliggöras bara med personens samtycke. Antidopningsorganisationen ska göra rimliga ansträngningar för att få sådant samtycke till publicering. Publiceringen ska ske genom att informationen åtminstone under ett år finns på organisationens webbsida.

Motsvarande regler finns i Idrottens antidopingreglemente och Föreskrifter för behandling av personuppgifter som stadgar att beslut ska kungöras i RF:s officiella kungörelseorgan – tidningen Svensk Idrott – och på tidningens webbsida. Detta gäller alla beslut oavsett idrottsutövarens ålder och tävlingsnivå eller om han eller hon är motionär. Ett friande beslut får kungöras endast efter samtycke från den anmälde. Dopingkommissionen ska enligt föreskrifterna göra rimliga ansträngningar för att få sådant samtycke till publicering. Uppgiften finns på webbsidan så länge avstängningen gäller.

10.2.3 Principer för behandling av de inhämtade uppgifterna

Rättigheter för den vars personuppgifter registreras

Enligt Idrottens antidopingreglemente och Föreskrifter för behandling av personuppgifter ska hanteringen av personuppgifter ske i enlighet med personuppgiftslagen. Det innebär att de principer i lagen som gäller för behandling av personuppgifter ska iakttas. Personuppgifter får bara behandlas för ändamål som omfattas av idrottens regelverk. Fler uppgifter ska inte samlas in än som är nödvändigt för ändamålet. Felaktiga uppgifter ska rättas snarast möjligt. Uppgifterna ska gallras när de inte längre behövs för sitt ändamål. Nedan följer en beskrivning av hur personuppgifter i dagsläget behandlas inom ramen för antidopningsarbetet.

Vid sidan av vad som gäller enligt personuppgiftslagen ska den person vars personuppgifter behandlas, innan och senast i samband med att uppgifterna samlas in av Antidopinggruppen eller personuppgifter mottagits från annan informeras om

vilka uppgifter som behandlas,
ändamålet med behandlingen och hur länge uppgifterna kommer att bevaras,
andra tänkbara mottagare av personuppgifterna, däri inräknat antidopningsorganisationer i länder där en idrottsutövare kan tänkas tävla, träna eller resa,
vilka uppgifter om personen som kan komma att offentliggöras,
personens möjligheter att få felaktiga uppgifter rättade och att framföra klagomål på behandlingen av personuppgifterna, och
vilken myndighet som har rätt att granska behandlingen av personuppgifter.

Personen ifråga har också rätt att få information om vilka uppgifter som lagras beträffande denne.

Förutom de möjligheter som stadgas i personuppgiftslagen har en registrerad, som anser sig ha grundad anledning att misstänka att hans personuppgifter inte behandlas enligt Föreskriften för behandling av personuppgifter, rätt att få frågan prövad av Dopingnämnden, den instans inom RF som avgör dopningsärenden.

Samtycke

I standarden och i de svenska föreskrifterna för behandling av personuppgifter krävs samtycke av den registrerade till behandling av vissa personuppgifter. Samtycket till behandlingen ska föregås av information om vilka uppgifter som behandlas, ändamålet med behandlingen, tänkbara mottagare av personuppgifterna, vilka uppgifter som kan komma att offentliggöras, personens möjligheter att få rättelse av felaktiga uppgifter och att framföra klagomål på behandlingen samt vilken myndighet som har rätt att granska behandlingen. Samtycke ska i fråga om känsliga uppgifter vara uttryckligt.

Personen ska vidare informeras om de negativa konsekvenser som kan inträffa om inte adekvat samtycke lämnas. Om en idrottsutövare vägrar att lämna vistelseuppgifter i ADAMS, ska en utredning om förseelse mot Idrottens antidopingreglemente startas. Saknas samtycke till behandling av uppgifterna i ett dispensärende prövas inte ansökan om dispens över huvud taget. Ett vägrat samtycke i övriga fall där sådant samtycke krävs, skulle förmodligen – om det förekommer mer än en gång – innebära att idrottsutövaren inte kan delta över huvud taget i organiserad idrott inom RF.

Gallring

Enligt ISPPPI ska personuppgifter endast bevaras så länge som de är nödvändiga för sitt ändamål och ska därefter gallras eller anonymiseras. Enligt uppgifter från WADA, antecknade i artikel 29- gruppens yttrande 4/2009 avseende standarden (WP 162) lagras uppgifter om vistelseort i ADAMS upp till 18 månader medan merparten av övriga uppgifter lagras i minst åtta år. Lagringstiden motiveras av att preskriptionstiden för förseelse mot dopningsreglerna bestämts till åtta år för att omfatta minst två olympiader.

I Föreskrifter för behandling av personuppgifter finns för varje typ av uppgifter angivet vid vilken tidpunkt de ska gallras. Tidpunkten har bestämts med beaktande av hur länge uppgifterna behövs för sitt ändamål. Det innebär att uppgifter från vistelserapporteringen har kortare gallringsfrister än exempelvis uppgifter i dispensärenden.

Ett förslag till gallringsbestämmelser har av WADA utsänts på remiss till de som undertecknat koden. Förslaget bearbetas inom WADA och frågan förväntas bli föremål för beslut i maj 2011.

Publicering om uppgifter om dopningsförseelser

I avsnitt 10.2.2 redovisas vilka regler som gäller för publicering av personuppgifter avseende beslut i ärenden angående förseelser mot dopningsreglerna.

Endast idrottsutövarens namn, idrottsförening, förbund samt tidpunkten för avstängningstidens början och slut publiceras. Uppgifterna tas bort när avstängningstiden gått ut oavsett om avstängningstiden i ett fällande beslut under- eller överstiger ett år. Publiceringen sker på tidningen Svensk Idrotts webbsida (www.rf.se/Arbetsrum/Tidningen_Svensk_Idrott/Bestraffningar/). Motivet till att Världsantidopningskoden föreskriver publicering är att ett avstängningsbeslut om bestraffning för dopningsförseelse som är taget i en behörig antidopningsorganisation, och som följer koden ska gälla alla signatärer till koden, dvs. internationella och nationella specialidrottsförbund och andra antidopningsorganisationer. Publiceringen gör att en antidopningsorganisation kan kontrollera om en tävlande eller idrottsfunktionär är avstängd i sitt hemland. Ett andra motiv är att publiceringen ska ha preventiv verkan.

Överföring av personuppgifter till ADAMS och andra antidopningsorganisationer

Överföring av personuppgifter till WADA och antidopningsorganisationer i andra länder styrs av Världsantidopningskoden och tillhörande standard för skydd av privatlivet och personlig information (ISPPPI). De uppgifter som ska överföras gäller idrottsutövare på internationell och hög svensk elitnivå. Uppgifterna ska överföras till WADA och lagras i dess databas ADAMS i Kanada. Avsikten är att ge möjlighet även för andra antidopningsorganisationer världen över att hämta ut exempelvis uppgifter om vistelserapportering, när organisationen avser att planera och genomföra en dopningskontroll. Även uppgifter om beslutade bestraffningar ska överföras för att undvika att en avstängd person tävlar eller utövar ledarskap inom annan antidopningsorganisations verksamhetsområde. Som framgår nedan under rubriken ADAMS använder RF för närvarande den databasen endast för vistelserapportering. Huruvida ADAMS kommer att användas för alla registreringar av personuppgifter som ingår i antidopningsverksamheten är i dag osäkert.

En begäran om överföring från WADA och antidopningsorganisationer i andra länder av andra personuppgifter än vistelserapportering behandlas enligt nedanstående bestämmelser.

Enligt RF:s Föreskrifter får överföring av personuppgifter ske från RF till WADA och antidopningsorganisationer i andra länder. Överföring till antidopningsorganisationer i andra länder får dock inte ske

om mottagande antidopningsorganisation inte kan visa att den har rätt till och behov av att få del av informationen,
om mottagande antidopningsorganisation inte följer eller kan följa den standard som är en bilaga till koden,
om utlämnande antidopningsorganisation inte har laglig rätt att lämna ut uppgifterna, eller
om överföringen allvarligt skulle skada en pågående utredning om en förseelse enligt reglerna mot dopning.

När RF får en begäran om överföring – som inte avser vistelserapportering – övervägs begäran utifrån ovannämnda regler och beslut tas därefter om överföring får ske eller ska nekas. Överföring till en antidopningsorganisation som inte implementerat standarden och inte har adekvat lagstiftning ska nekas. När det gäller ADAMS regleras överföring av personuppgifter genom avtal mellan RF och WADA. Enligt avtalet ska RF ha möjlighet att ange till vilka länder överföring inte får ske. Då det inte är möjligt att styra detta i databasen sker bara överföring till sådana länder som omfattas av bilaga 1 till personuppgiftsförordningen (1998:1911), dvs. i de flesta fall till Schweiz där de flesta internationella specialförbund har sitt säte.

Överföring av personuppgifter får ske till tredje man då överföring är föreskriven i lagstiftning, den sker med ett informerat, uttryckligt och skriftligt samtycke av den person som uppgifterna rör eller är nödvändig för att biträda en offentlig myndighet i en brottsutredning eller utredning om förseelse mot koden.

Anti-Doping Administration & Management System

Enligt Världsantidopningskoden ska WADA koordinera antidopningsaktiviteter och fungera som ett informationscentrum för alla som undertecknat koden. Hit hör bl.a. registrering av alla vistelserapporter, alla beviljade dispenser och underlaget för beslutet om dispens samt alla utförda dopningskontroller och analysresultat. Registreringen kan göras direkt i Anti-Doping Administration & Management System (ADAMS). De uppgifter som inte överförs elektroniskt från en antidopningsorganisation kan överföras på annat sätt, exempelvis genom telefax eller brev. Enligt de till koden hörande standarderna ska ADAMS användas där så är möjligt.

Överföringen till databasen i Kanada har dock varit föremål för diskussioner inom EU. Frågan är ännu inte slutligt löst. Se mer om detta i avsnitt 10.3.

Riksidrottsförbundet har hittills endast tecknat avtal med WADA om att använda ADAMS för vistelserapportering. Det innebär att idrottsutövare som ingår i Dopingkommissionens kontrollpooler A och B kan via dator, själva eller via ombud, mata in de begärda uppgifterna om var de kommer att befinna sig vid olika tidpunkter. Vilka de begärda uppgifterna är beskrivs i avsnitt 10.2.2.

Uppgifterna kan före den aktuella tidpunkten rättas av idrottsutövaren eller dennes ombud via e-post eller SMS. Uppgifterna är tillgängliga förutom för den registrerade själv, för Antidopinggruppen och de antidopningsorganisationer som behöver uppgiften för att genomföra en dopningskontroll, allt under förutsättning dock att den registrerade lämnat sitt generella samtycke till utlämnandet.

I avtalet med WADA ges Antidopinggruppen möjlighet att stoppa överföring av uppgifter till en antidopningsorganisation, som inte har tillräcklig säkerhet vid behandlingen av idrottsutövarens personuppgifter, exempelvis inte implementerat standarden eller inte genom värdlandets lagstiftning har regler som ger motsvarande säkerhet för den registrerade. Som framgått tidigare överförs i dagsläget från Sverige endast uppgifter som rör idrottare i internationella specialförbund med säte i Schweiz.

I enlighet med idrottens regelverk för antidopningsverksamheten har Dopingkommissionen personuppgiftsansvar för de personuppgifter som rör kommissionens kontrollpooler. Många idrottsutövare på internationell nivå omfattas också av krav på vistelserapportering från sitt internationella förbund, som därvid har ett ansvar för behandlingen av personuppgifterna. En idrottsutövare kan således omfattas av dubbla krav på vistelserapportering i ADAMS. Det underlättar väsentligt för den enskilde när såväl RF som internationellt specialidrottsförbund använder ADAMS.

10.3 Reglering inom Europa av skydd för behandling av personuppgifter

10.3.1 Europeiska konventioner

Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

I avsnitt 9.8.1 redogörs för konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Behandling av personuppgifter kan falla inom konventionens artikel 8 men dock endast då frågan gäller privatliv, familjeliv, hem eller korrespondens. Många av de personuppgifter som behandlas i antidopningsverksamheten inom idrotten gäller privatlivet och omfattas alltså i och för sig av artikeln.

Avsikten är inte att det allmänna, som är bunden av Europakonventionen, ska behandla personuppgifter. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 9.8.1 kan det ifrågasättas om det över huvud taget innebär ett sådant intrång i privatlivet som avses i artikel 8.1 att i enlighet med det regelverk som idrottsutövaren bl.a. genom medlemskap i en idrottsförening har underkastat sig behandla personuppgifter på det sätt som avses ske. På motsvarande sätt som anges i det avsnittet får behandlingen dock anses som en enligt Europakonventionen tillåten inskränkning i privatlivsskyddet.

Europakonventionen hindrar alltså inte behandlingen eller kräver att den författningsregleras.

Europarådets konvention till skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter

Europarådets ministerkommitté antog år 1980 en konvention (ETS No. 108) till skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, Convention for the Protection of Individuals with regard to Automatic Processing of Personal Data, den s.k. dataskyddskonventionen. Samtliga medlemsstater i EU har ratificerat konventionen. Den svenska regeringen beslutade 2001 att underteckna och ratificera ett tilläggsprotokoll, som innehåller bestämmelser om dataskyddsmyndigheter och överföring av personuppgifter mellan länder. Varje konventionspart ska vidta de åtgärder som behövs för att dess nationella lagstiftning ska innehålla vissa grundläggande principer. Dessa grundläggande principer ska garantera registrerade personer i alla länder där konventionen gäller ett visst minimiskydd i samband med automatisk databehandling av personuppgifter. Detta ska göra det möjligt för konventionsparterna att ömsesidigt avstå från att begränsa dataflödet över gränserna.

10.3.2 Direktivet 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter

Den 24 oktober 1995 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Direktivets principer om skydd för enskilda personers fri- och rättigheter är en precisering och förstärkning av Europarådets dataskyddskonvention. Syftet med dataskyddsdirektivet är att garantera dels en hög skyddsnivå när det gäller enskilda personers fri- och rättigheter med avseende på behandling av personuppgifter, dels en likvärdig skyddsnivå i alla medlemsstater, så att staterna inte ska kunna hindra det fria flödet mellan dem av personuppgifter under hänvisning till enskilda personers fri- och rättigheter.

Dataskyddsdirektivet är direkt bindande för medlemsstaterna och måste införlivas i den nationella lagstiftningen. I Sverige införlivades direktivet i den nationella lagstiftningen genom personuppgiftslagen. Om inhemsk lagstiftning strider mot direktivet har direktivet företräde.

En översiktlig beskrivning av direktivets innehåll finns i Studiestödsdatautredningens betänkande (SOU 2007:64 s. 52–55). Här ska endast de artiklar som är relevanta i denna utredning beröras.

Samtycke som grund för behandling av personuppgifter

I artikel 2.h) definieras den registrerades samtycke som varje slag av frivillig, särskild och informerad viljeyttring genom vilken den registrerade godtar behandling av personuppgifter om honom. Behandling av personuppgifter som rör hälsa och sexualliv m.fl. ska vara förbjudet om inte den registrerade lämnat sitt uttryckliga samtycke.

Principer som gör att uppgiftsbehandling kan tillåtas

I artikel 7 anges som grund för att behandla personuppgifter att den registrerade otvetydigt lämnas sitt samtycke. Om samtycke inte lämnats kan behandling ske om behandlingen är nödvändig för olika situationer angivna i artikeln b) – e). Vidare kan behandlingen vara tillåten utan giltigt samtycke om behandlingen är nödvändig för att utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse eller som är ett led i myndighetsutövning som utförs av den registeransvarige eller tredje man till vilken uppgifterna har lämnats ut (artikel 7 c). Slutligen får behandling ske utan giltigt samtycke om den är nödvändig för ändamål som rör berättigade intressen hos den registeransvarige eller hos den eller de tredje män till vilka uppgifterna har lämnats ut, utom när sådana intressen uppvägs av den registrerades intressen eller dennes grundläggande fri- och rättigheter.

Medlemsstaterna ska förbjuda behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening samt uppgifter som rör hälsa och sexualliv (artikel 8.1). Under förutsättning av lämpliga skyddsåtgärder och av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse får medlemsstaterna dock besluta om undantag från förbudet (artikel 8.4), vilka undantag ska anmälas till kommissionen (artikel 8.6).

Behandling av uppgifter om lagöverträdelser, brottmålsdomar eller säkerhetsåtgärder får utföras endast under kontroll av en myndighet eller – om lämpliga skyddsåtgärder finns i nationell lag – med förbehåll för de ändringar som medlemsstaterna kan tillåta med stöd av nationella bestämmelser som innehåller lämpliga och specifika skyddsåtgärder (artikel 8.5). Det är alltså tillåtet för Sverige att besluta att enskilda får behandla sådana personuppgifter om lagöverträdelser, om det finns lämpliga och specifika skyddsåtgärder. Sådana beslut ska också anmälas till kommissionen (artikel 8.6).

Överföring av personuppgifter till tredje land

Överföring till tredje land får ske endast om landet säkerställer en adekvat skyddsnivå. Bedömningen av skyddsnivån ska ske på grundval av alla de förhållanden som har samband med överföringen, varvid särskilt ska beaktas uppgiftens art, den eller de avsedda behandlingarnas ändamål och varaktighet, ursprungslandet och det slutliga bestämmelselandet, de allmänna respektive särskilda rättsregler som gäller i ifrågavarande tredje land. (Artikel 25).

Kommissionen kan konstatera att ett tredje land genom sin interna lagstiftning eller på grund av de internationella förpliktelser som åligger landet har en skyddsnivå som är adekvat i den mening som angivits ovan.

Undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land som inte har adekvat skyddsnivå finns i artikel 26. Oavsett om något av undantagen är tillämpliga får en medlemsstat tillåta överföring av personuppgifter till ett tredje land som inte har en adekvat skyddsnivå om den registeransvarige ställer tillräckliga garantier för att privatliv och enskilda personers grundläggande fri- och rättigheter skyddas samt för utövningen av motsvarande rättigheter. Sådana garantier kan framgå av lämpliga avtalsklausuler. Om en medlemsstat tillåter sådan överföring ska EU-kommissionen och övriga medlemsstater underrättas.

Överföring får också ske om överföringen är nödvändig eller bindande enligt författning av skäl som rör viktiga allmänna intressen (artikel 26.1 d). Det är alltså möjligt för Sverige att tillåta nödvändig överföring som sker av skäl som rör viktiga allmänna intressen.

Gallring

Personuppgifter ska enligt artikel 6 e) i dataskyddsdirektivet förvaras på ett sätt som förhindrar identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändig för de ändamål de samlades in eller för vilka de senare behandlades.

Arbetsgruppen för skydd av enskilda med avseende på behandling av personuppgifter

Enligt artikel 29 i dataskyddsdirektivet inrättades en arbetsgrupp för skydd av enskilda med avseende på behandling av personuppgifter. Arbetsgruppen kallas i fortsättningen Artikel 29-gruppen. Arbetsgruppen ska vara rådgivande och oberoende. Den ska vara sammansatt av en företrädare för den eller de tillsynsmyndigheter som utsetts av varje medlemsstat, av en företrädare för den eller de myndigheter som har inrättats för gemenskapens institutioner och organ samt av en företrädare för kommissionen.

10.4 EU-kommissionens syn på WADA:s standard

10.4.1 Behandlingen av WADA:s standard

WADA:s standard för skydd av den personliga integriteten och för personuppgifter har varit föremål för diskussioner mellan WADA och EU i olika omgångar, då standarden i vissa avseenden ansetts strida mot EG-direktivet om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (95/46/EG, dataskyddsdirektivet). Senare i detta avsnitt redovisas de kvarstående punkter där standarden inte ansetts överensstämma med direktivet. Artikel 29-gruppen har haft kritiska synpunkter på utformningen av standarden. I dessa frågor har också Övervakningsgruppen för Europarådskonventionen mot dopning inom idrotten och Europarådets ad hoc kommitté för WADA-frågor (Committee Ad Hoc Agency Mondial Anti-Dopage, CAHAMA) varit aktiva för att påverka WADA till en utformning av standarden som inte strider mot EG-direktivet. Efter bl.a. yttrande av Artikel 29-gruppen den 9 april 2009 (WP 162) ändrades därefter den ursprungliga standarden av WADA genom ett beslut den 9 maj 2009, med ikraftträdande den 1 juni samma år. Standardens namn i den nya versionen är International Standard for Protection of Privacy and personal information (ISPPPI).

En av EU-kommissionen tillsatt arbetsgrupp mot dopning behandlade därefter bl.a. den nya standarden vid ett möte den 25 juni 2009.

Vid detta möte i EU:s arbetsgrupp mot dopning summerade företrädaren för CAHAMA de frågeställningar som kvarstod efter ändringen av standarden till följd av Artikel 29-gruppens synpunkter i ovannämnda yttrande (WP 162). I summeringen instämde företrädare för EU-kommissionen.

Vid mötet beslutades också om en expertgrupp med CAHAMA som huvudman vid namn CAHAMA Expert Group on Data Protection. I expertgruppen ingår, förutom ordföranden i CAHAMA, tre personer från Europarådet, två från EU-kommissionen, samt representanter från WADA och Europas företrädare i WADA:s exekutivkommitté. Expertgruppens uppgift är att arbeta vidare med de utestående frågorna. Vid den av EU-kommissionen tillsatta arbetsgruppens möte den 14 januari 2010 rapporterades från expertgruppens senaste möte dagen innan. Det konstaterades att en av svårigheterna med att lösa de utestående frågeställningarna var att medlemsstaterna inte var överens om tolkningen av EG-direktivet, vilket medförde att alla frågor inte kunde lösas genom expertgruppens arbete. Frågan om samtycke var en sådan fråga, som måste lösas inom varje land för sig. Artikel 29-gruppens uppfattning i denna fråga var att samtycket inte på något sätt ges frivilligt eftersom deltagare som vägrar att iaktta skyldigheterna riskerar sanktioner och följder.

Vid ett möte med EU-kommissionens arbetsgrupp om antidopning den 27 maj 2010 lämnades en rapport från expertgruppen med CAHAMA som huvudman och på nytt diskuterades de kvarstående frågeställningarna, som definierades som
1. Vistelserapportering och proportionalitet.
2. Offentliggörande.
3. Överföring av data från EU till Kanada och från Kanada till antidopningsorganisationer i länder utanför EU och det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
4. Gallringsfrister.

Vid mötet lämnades en tidplan när de utestående frågeställningarna kunde tänkas vara lösta, nämligen beträffande gallringsfristerna första halvan av 2010, vistelserapportering m.m. andra halvan samma år, transferering av uppgifter första halvan av 2011 och slutligen publicering av bestraffningar andra halvan av 2011. Av de utestående fråorna är det endast bestämmelserna om publicering som är reglerad i Världsantidopningskoden, varför en ändring i detta avseende inte kan göras förrän vid nästa översyn av koden, vilken beräknas ske 2013.

Artikel 29-gruppen har ansett att artikel 7 e i dataskyddsdirektivet (om en arbetsuppgift av allmänt intresse) kan ge en rättslig grund för behandling av uppgifter, förutsatt att antidopningsorganisationerna har offentlig status och ett klart definierat nationellt offentligt uppdrag som enligt nationell lagstiftning ger dem tillstånd att behandla de uppgifter som är nödvändiga för att fullgöra detta uppdrag, med iakttagande av bestämmelserna i direktivet såsom det införlivats i nationell lagstiftning. I fråga om behandling av känsliga personuppgifter respektive personuppgifter om lagöverträdelser har gruppen hänvisat till nationella undantag enligt artikel 8.4 och 8.5. Gruppen har ansett att det vore mycket svårt att tillämpa undantaget i artikel 26.1 d för överföring av uppgifter av skäl som rör viktiga allmänna intressen.

10.4.2 De utestående frågorna

Vistelserapportering och proportionalitet

Frågan om omfattningen av vistelserapportering har diskuterats. Artikel 29-gruppen ansåg i sitt yttrande den 9 april 2009 (WP 162) att kravet på vistelserapportering inte var rimligt. Framför allt gällde gruppens synpunkter andra idrottsutövare än de på elitnivå. Kontrollpoolerna borde därför fastställas efter en riskanalys avseende bl.a. vilken idrott idrottsutövaren tävlar i och om bruk av dopningssubstanser kan vara ett medel att förbättra prestationsförmågan.

WADA informerade vid mötet i maj 2010 om att de utfärdat riktlinjer för hur kontrollpooler skulle kunna konstrueras Riktlinjerna är inte bindande och varje antidopningsorganisation kan bestämma sina egna kriterier för kontrollpool/pooler.

Offentliggörande

Artikel 29-gruppen uttalade som rimligt att det offentliggörande av beslut om avstängningar för förseelser mot dopningsreglerna som föreskrivs i ISPPPI och som beskrivits under punkten 10.2.3 inkräktar på rätten till respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter. För att ett sådant intrång ska vara befogat måste det vara nödvändigt för att uppnå ett specifikt, legitimt syfte. De av WADA angivna syftena att hindra idrottsutövare från att ta på sig en annan roll inom idrotten eller att delta i annan idrott samt att publiceringen skulle ha en avskräckande effekt för en idrottsutövare eller andra idrottsutövare från att dopa sig avfärdas av Artikel 29-gruppen med att syftena kan nås på ett mindre inkräktande sätt. Inte heller står effekterna av åtgärden i proportion till dessa syften enligt Artikel 29-gruppen.

Överföring av data från EU till Kanada och från Kanada till antidopningsorganisationer i länder utanför EU och det europeiska ekonomiska samarbetsområdet

En fråga som också tidigare diskuterats och inte är löst är om Kanada har en sådan adekvat nivå för skyddet av personuppgifter som enligt dataskyddsdirektivet krävs för att det ska vara tillåtet att föra över personuppgifter till WADA:s databas ADAMS i Kanada.

Som framgår under avsnitt 10.3.2 ankommer det på EU- kommissionen att konstatera att ett tredje land har en adekvat skyddsnivå. Det finns inget sådant kommissionsbeslut gällande Kanada som land, endast ett beslut som gäller den kanadensiska lagen om elektroniska handlingar och skydd för personuppgifter (Personal Information Protection and Electronic Documents Act, PIPEDA). Lagen gäller dock bara organisationer i den privata sektorn som samlar in, använder eller lämnar ut personuppgifter i samband med kommersiell verksamhet. WADA:s verksamhet är dock inte kommersiell, varför kommissionsbeslutet inte kan åberopas.

Den kanadensiska datatillsynsmyndigheten har framhållit att WADA:s databehandlingar i Montreal täcks av PIPEDA och av provinsiell lagstiftning (Quebec) med samma nivå av skydd som PIPEDA. Därmed skulle det inte finnas några hinder mot att föra över personuppgifter till WADA:s databas ADAMS enligt den kanadensiska datatillsynsmyndigheten. Vid mötet efterfrågades en officiell bekräftelse att ADAMS omfattas av PIPEDA. En sådan bekräftelse förefaller alltjämt saknas.

Möjligheterna att överföra personuppgifter från ADAMS till andra länder skulle kunna lösas genom avtalsklausuler, där överföring till länder med låg nivå av personskydd vid överföring av personuppgifter kunde begränsas.

Artikel-29 gruppen har uttalat tveksamhet om PIPEDA är tillämplig avseende ADAMS. Vid det tidigare nämnda mötet i EU-kom- missionens arbetsgrupp mot dopning i juni 2009 försäkrade företrädare för de kanadensiska datatillsynsmyndigheterna att PIPEDA och motsvarande lagstiftning på provinsiell nivå är tillämpbara och att en adekvat skyddsnivå därmed skulle existera såväl för överföring av personuppgifter till ADAMS som att uppgifter därifrån kunde hämtas av antidopningsorganisationer utanför Kanada. Något kommissionsbeslut eller annat uttalande finns ännu inte i denna fråga. Viss tveksamhet i bedömningen finns sålunda alltjämt bland olika datatillsynsmyndigheter i Europa, liksom hos den svenska Datainspektionen.

Från den kanadensiska datatillsynsmyndigheten har Datainspektionen fått ta del av ett brev till ordföranden i Artikel 29-gruppen daterat den 1 maj 2009 med gemensam underskrift av den kanadensiska datakommissionären och ordföranden i den regionala datatillsynsmyndigheten, Commission dáccés à l´information du Québec. Av brevet framgår att de försäkrar att såväl Québecs datalagstiftning som PIPEDA är tillämpliga för ADAMS och att Québecs lag Act Respecting the Protection of Personal Information in the Private Sector är i princip densamma som PIPEDA men att Québecs lagstiftning också omfattar icke-kommersiella organisationer. Av brevet framgår att den kanadensiska lagstiftningen uppges tillförsäkra personuppgifterna en adekvat säkerhetsnivå varför det inte finns några legala hinder som hindrar antidopningsorganisationer i Europa att överföra data till WADA i Kanada.

Då godkännandeförfarandet mellan EU och Kanada tagit lång tid har ett stort antal NADO i Europa tagit initiativet att genom Europarådets kommitté för WADA-frågor (CAHAMA) tillskriva ansvarig EU-kommissionär med en begäran att påskynda arbetet med att godkänna överförandet av personuppgifter från Europa till ADAMS i Kanada.

Gallring

En fråga som redan nu är under behandling är frågan om gallringsfrister. Som framhållits tidigare finns ett förslag från WADA med olika gallringsfrister för olika typer av uppgifter. Förslaget har varit ute på remiss och ett beslut förväntas i maj 2011. Detta beskrivs i avsnitt 10.2.3.

10.5 Personuppgiftslagen

Personuppgiftslagen gäller för sådan behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad. Lagen gäller även för annan behandling av personuppgifter om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i ett register (5 §). För att ett sådant manuellt register ska omfattas av personuppgiftslagen förutsätts dock att uppgifterna är strukturerade på sådant sätt att de är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier. Behandling av personuppgifter som inte ingår i eller är avsedda att ingå en samling av personuppgifter, som har strukturerats för att underlätta sökning efter eller sammanställning av personuppgifter är undantagna vissa bestämmelser i lagen. Sådan behandling får dock inte utföras om den innebär kränkning av den registrerades personliga integritet (5 a §). Om det i annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som avviker från bestämmelserna i personuppgiftslagen ska de bestämmelserna gälla (2 §). De flesta av lagens bestämmelser är undantagna vid behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål (7 § andra stycket). Bestämmelserna i personuppgiftslagen ska inte heller tilllämpas i den utsträckning det skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

I personuppgiftslagen åläggs den personuppgiftsansvarige att upprätthålla vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter (9 §). Den personuppgiftsansvarige ska se till att
a) personuppgifter behandlas bara om det är lagligt,
b) personuppgifter alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed,
c) personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål,
d) personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in,
e) de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen,
f) inte fler personuppgifter behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen,
g) de personuppgifter som behandlas är riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella,
h) alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med behandlingen, och
i) personuppgifter inte bevaras under en längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen.

Personuppgifter får bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål under längre tid än som sagts i första stycket i). Personuppgifterna får dock i sådana fall inte bevaras under en längre tid än vad som behövs för det ursprungliga ändamålet men inte längre än som behövs för det historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamålet.

I 10 § personuppgiftslagen anges när behandling av personuppgifter över huvud taget är tillåten. För behandling krävs att den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen eller att behandlingen ska vara nödvändig för att
a) ett avtal med den registrerade ska kunna fullgöras eller åtgärder som den registrerade begärt ska kunna vidtas innan ett avtal träffas,
b) den personuppgiftsansvarige ska kunna fullgöra en rättslig skyldighet,
c) vitala intressen för den registrerade ska kunna skyddas,
d) en arbetsuppgift av allmänt intresse ska kunna utföras,
e) den personuppgiftsansvarige eller en tredje man till vilken personuppgifter lämnas ut ska kunna utföra en arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning, eller
f) ett ändamål som rör ett berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige eller hos en sådan tredje man till vilken personuppgifterna lämnas ut ska kunna tillgodoses, om detta intresse väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten.

Enligt 50 § personuppgiftslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (dvs. Datainspektionen) meddela närmare föreskrifter om i vilka fall behandling av personuppgifter är tillåten.

Om behandlingen grundar sig enbart på samtycke från den registrerade får någon ytterligare behandling inte ske om den registrerade återkallar sitt samtycke. (12 §)

Det är som huvudregel förbjudet att behandla känsliga personuppgifter (13 §). Dit räknas bl.a. uppgifter som rör hälsa och sexualliv.

Förbudet gäller inte om den registrerade har lämnat ett uttryckligt samtycke till behandlingen. (15 §). Det gäller heller inte om det är fråga om en nödvändig behandling av känsliga personuppgifter inom arbetsrätten, för att skydda vitala intressen eller för att kunna fastställa, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk (16 §). Ideella organisationer med politiskt, filosofiskt, religiöst eller fackligt syfte får inom sin verksamhet behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar (17 §). Även för hälso- och sjukvårdsändamål får känsliga personuppgifter behandlas (19 §). Under vissa omständigheter får känsliga personuppgifter behandlas också för forsknings- och statistikändamål (19 §). Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, medge ytterligare undantag från förbudet att behandla känsliga uppgifter (20 §).

Det är enligt personuppgiftslagen förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller andra administrativa frihetsberövanden (21 §). Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får dock besluta om undantag från förbudet.

Personnummer får behandlas bara om den registrerade har lämnat sitt samtycke till det eller om det är klart motiverat av ändamålet med behandlingen, vikten av en säker identifiering, eller något annat beaktansvärt skäl (22 §).

Av 23–27 §§ personuppgiftslagen framgår vilken information som ska lämnas till den registrerade och när sådan information ska lämnas. Personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga eller som annars inte har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen ska på begäran av den registrerade rättas, blockeras eller utplånas (28 §).

Enligt 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att föra över personuppgifter som är under behandling till tredje land om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Det är också förbjudet att föra över sådana uppgifter för behandling i tredje land. Frågan om ett land har en adekvat skyddsnivå ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som har samband med överföringen. Särskild vikt ska läggs vid uppgifternas art, ändamålet med behandlingen, hur länge behandlingen ska pågå, ursprungslandet, det slutliga bestämmandelandet och de regler som finns för behandling i det tredje landet. I lagen finns vissa undantag från förbudet, bl.a. om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen eller om överföringen är nödvändigt för att ett avtal mellan den personuppgiftsansvarige och tredje man som är i den registrerades intresse ska kunna ingås eller fullgöras (34 §).

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från förbudet i 33 § för överföring av personuppgifter till vissa stater. Regeringen får också meddela föreskrifter om att överföring av personuppgifter till tredje land är tillåten, om överföringen regleras av ett avtal som ger tillräckliga garantier till skydd för de registrerades rättigheter. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får vidare meddela föreskrifter om undantag från förbudet om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse eller om det finns tillräckliga garantier till skydd för de registrerades rättigheter. Slutligen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om undantag från förbudet i vissa enskilda fall.

10.6 Behandlingen av personuppgifter i antidopningsverksamheten inom idrotten

10.6.1 Utgångspunkter

Den nationella antidopningsorganisationens roll

Avsikten är att NADO:n ska ta över verksamheten med att genomföra dopningskontroller inom idrottsrörelsen och därvid såsom personuppgiftsansvarig behandla personuppgifter. För detta behöver NADO:n få uppgift från idrottsföreningarna om en person är medlem eller inte och personuppgifter om elitidrottare för att kunna besluta om kontrollpooler. Avsikten är vidare att idrottsrörelsen själv ska som hittills sköta sanktionerna, inklusive publiceringen av de personer som fått en sanktion. För att detta ska kunna ske behöver NADO:n kunna till behöriga organ inom idrottsrörelsen lämna ut personuppgifter om misstänkta förseelser mot idrottens antidopningsregler.

Behandlingen måste kunna omfatta känsliga personuppgifter om bl.a. hälsa. Den måste vidare kunna omfatta personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, eftersom ett provsvar som visar förekomst av olagligt dopningsmedel tillsammans med avsaknaden av styrkt medicinskt behov får anses utgöra en personuppgift om en sådan lagöverträdelse, i vart fall när uppsåtligt bruk i Sverige erkänts. Avsikten är att personuppgifter ska kunna föras över till databasen i Kanada, och det kan för närvarande inte anses utrett att den överföringen omfattas av något beslut av EU-kommissionen som gör att överföringen ska tillåtas. Personnummer måste kunna användas, eftersom det är viktigt med en säker identifiering vid dopningskontroller, analys av prover och bedömning av provsvar.

För att kunna klara sina arbetsuppgifter behöver NADO:n i stor utsträckning kunna behandla personuppgifter i en eller flera databaser. Därmed kan NADO:n inte förlita sig på undantaget för behandling av personuppgifter i ostrukturerat material (5 a §).

Vikten av att behandlingen kan ske

Avsikten är att inte fler personuppgifter ska behandlas än vad som krävs enligt det internationella regelverket mot dopning, som genomförts genom Idrottens antidopingreglemente med tillhörande föreskrifter. Avsikten är också att personuppgifterna bara ska behandlas på det sätt som krävs enligt regelverket. Regelverket är alltså av internationell karaktär och tillämpas i många stater. Att regelverket följs är en förutsättning för att svenska idrottsutövare ska kunna tävla utomlands och för att svenska idrottare ska kunna tävla mot idrottare från andra länder vid internationella tävlingar som hålls i Sverige. Att så kan fortsätta ske får anses vara ett viktigt allmänt intresse för Sverige. I flera demokratiska länder är det staten själv som sköter idrottsrörelsen eller i vart fall dopningskontrollerandet inom denna, vilket kan anses visa att upprätthållandet av en dopningsfri idrottsverksamhet med internationellt tävlande faktiskt är ett viktigt allmänt intresse.

Samtycke som rättslig grund för behandlingen

Det särskilda samtycke som enligt RF:s föreskrifter lämnas av idrottsutövare eller annan (tränare, ledare m.fl.) vars personuppgifter behandlas enligt antidopningsreglerna omfattar varje typ av behandling och är – eftersom det är skriftligt – både otvetydigt och uttryckligt.

Därmed återstår frågan om samtycket är frivilligt. Artikel 29- gruppen anser inte att det är fråga om ett frivilligt samtycke eftersom deltagare som vägrar att iaktta skyldigheterna (t.ex. att vistelserapportera) riskerar sanktioner och följder (WP 162, s. 11). Som Artikel 29-gruppen uttrycker det kan idrottsutövare straffas om de inte lämnar de uppgifter som begärs och kan efter upprepning förhindras att delta i organiserad idrott. Samma påföljd skulle förmodligen bli resultatet om någon idrottsutövare återkallar sitt samtycke till behandlingen av alla adekvata personuppgifter eller sådana som är nödvändiga för kontrollplanering respektive anmälan av en möjlig förseelse mot IDR. Enligt 12 § personuppgiftslagen ska den registrerade ha en sådan möjlighet att återkalla sitt samtycke. Ytterligare personuppgifter får efter återkallandet inte behandlas om rätten till behandlingen grundar sig enbart på samtycke. Något alternativ till tävlingsidrottande utanför RF finns inte i många idrotter. Samtycket anses därmed inte som frivilligt av Artikel 29-gruppen.

Frågan om frivillighet tolkas olika i olika EU-länder, vilket är orsaken till att frågeställningen överlämnats till det enskilda landets datasäkerhetsmyndighet att avgöra.

Enligt förarbetena till personuppgiftslagen ska den enskilde i praktiken ha ett fritt val att avgöra om hans eller hennes uppgifter ska få behandlas (SOU 1997:39 s. 342). När det, såsom mellan en arbetsgivare och dennes arbetstagare, finns ett beroende- eller subordinationsförhållande har Datainspektionen ansett att beviset på att ett samtycke är frivilligt är att det kan tas tillbaka utan att det innebär några nackdelar för den berörde (Datainspektionens informationsskrift om personuppgifter i arbetslivet s. 15). När det gäller samtycke till behandling av biometriska personuppgifter, såsom fingeravtryck, för identifiering har Datainspektionen ansett att det för frivillighet krävs att den enskilde erbjuds ett alternativ till behandling av sådana personuppgifter.

Frågan om samtycke till behandling av personuppgifter inom idrottens antidopningsverksamhet har inte prövats av Datainspektionen eller domstol. Det kan mot bakgrund av det redovisade inte anses klarlagt att ett frivilligt samtycke är möjligt inom denna verksamhet. Utredningen anser därför att man i fråga om NADO:ns verksamhet av försiktighetsskäl tills vidare bör utgå från att samtycke inte kan användas som rättslig grund för behandlingen av personuppgifter. Dessutom är enskildas behandling av personuppgifter om lagöverträdelser inte tillåten ens med stöd av ett giltigt samtycke.

Så lite lagstiftning som möjligt

Som nämnts finns det vissa oklarheter om det internationella regelverket som för närvarande är föremål för en internationell diskussion. Dessa oklarheter kan av naturliga skäl inte klaras av på nationell nivå utan en lösning förutsätter internationellt samarbete. Med hänsyn till den stora betydelse ett internationellt dopningsfritt idrottstävlande har får det förutsättas att även de kvarstående oklarheterna reds ut inom kort. I det läget anser utredningen att det är bäst att nu inte införa mer lagstiftning i Sverige om behandlingen av personuppgifter för antidopningsverksamhet inom idrottsrörelsen än vad som är absolut nödvändigt. Om det föranleds av den internationella diskussionen eller ändringar i det internationella regelverket, får den svenska författningsregleringen justeras.

Sanktionsförfarandet klarar sig utan ny lagstiftning

Som nämnts är avsikten att idrottsrörelsen ska som hittills själv sköta sanktionsförfarandet. Det är utredningens bedömning att denna ärendehandläggning kan ske på ett sådant sätt att undantaget för behandling av personuppgifter i ostrukturerat material (5 a § personuppgiftslagen) är tillämpligt och behandlingen inte innebär en kränkning av den registrerades personliga integritet. Därmed omfattas inte behandlingen av restriktionerna i personuppgiftslagen i fråga om känsliga personuppgifter, personuppgifter om lagöverträdelser, personnummer eller överföring av personuppgifter till tredje land.

Publiceringen på Internet av de straffade kan ske med grundlagsskydd, vilket medför att personuppgiftslagen inte hindrar publiceringen (jämför 7 § första stycket personuppgiftslagen). Om inte annat kan sådant grundlagsskydd fås genom att skaffa ett sådant utgivningsbevis som avses i 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

10.6.2 Behövs författningsreglering?

Bedömning: Det är nödvändigt eller i vart fall lämpligt att genom förordning göra undantag från förbuden i personuppgiftslagen (1998:204) mot behandling av känsliga personuppgifter och uppgifter om lagöverträdelser samt mot överföring av personuppgifter till tredje land.

Förslag: Trots dessa förbud får personuppgifter behandlas när det är nödvändigt för att den som enligt avtal med Sveriges Riksidrottsförbund ska enligt avtalet kunna utföra sina arbetsuppgifter enligt Idrottens antidopingreglemente med tillhörande föreskrifter.

Behandlingen får dock bara avse uppgifter om den som genom medlemskap i idrottsförening eller avtal med sådan förening eller idrottsförbund åtagit sig att följa Idrottens antidopingreglemente.

Viktigt allmänt intresse

I enlighet med vad som sagts inledningsvis får behandlingen av personuppgifter för antidopningsverksamheten inom idrottsrörelsen enligt det internationellt grundade regelverket anses ske för ett viktigt allmänt intresse. Skälen till att bekämpa användandet av förbjudna substanser och metoder anges i Världsantidopningsprogrammet vara att skydda idrottsutövarens grundläggande rätt att delta i en dopningsfri idrott och på så sätt främja en god hälsa, rättvisa och jämlikhet. Samma motiv finns för RF:s antidopningsverksamhet. Målet med idrottsrörelsens antidopningsarbete är att tillförsäkra alla idrottsutövare deras självklara rätt att delta och tävla i en idrott fri från dopning. Det finns också ett intresse av att idrotten är fri från dopning, eftersom idrottsutövare, främst elitidrottsutövare, tjänar som förebilder för unga.

Personuppgifter i allmänhet

När NADO:n på grund av avtal med Riksidrottsförbundet utför antidopningsverksamheten enligt Idrottens antidopingreglemente med tillhörande föreskrifter får den alltså anses utföra en arbetsuppgift som är av allmänt intresse. Behandlingen av personuppgifter är nödvändig för att arbetsuppgiften ska kunna fullgöras. NADO:ns behandling av personuppgifter kan därmed stödjas på 10 § d personuppgiftslagen. Även en idrottsförenings utlämnande till NADO:n av en uppgift om att någon är medlem i föreningen kan stödjas på den bestämmelsen, eftersom utlämnandet är nödvändigt för att NADO:n ska kunna fullgöra en arbetsuppgift av allmänt intresse. Utlämnandet för det ändamålet kan inte anses oförenligt med det ändamål för vilket föreningen för sitt medlemsregister (jämför 9 § första stycket d personuppgiftslagen).

Känsliga personuppgifter

För NADO:ns behandling av känsliga personuppgifter finns det – bortsett från ett frivilligt samtycke om ett sådant kan lämnas – inte någon särskild rättslig grund enligt 15–19 §§ personuppgiftslagen, eller enligt annan lagstiftning, som kan användas. En uppgift om att någon är en tävlande medlem i en handikappidrottsförening, där en förutsättning för tävlandet är att man har en funktionsnedsättning, torde utgöra en känslig personuppgift som rör hälsa. För handikappidrottsföreningens utlämnande till NADO:n för dopningskontrolländamål av en uppgift om att någon är medlem finns det – bortsett från ett frivilligt samtycke om ett sådant kan lämnas – inte någon särskild rättslig grund enligt 15–19 §§ personuppgiftslagen som kan användas generellt. För dessa fall bör det införas ett undantag från förbudet i 13 § personuppgiftslagen att behandla känsliga personuppgifter. Regeringen har genom 20 § personuppgiftslagen bemyndigats att meddela föreskrifter om sådana undantag, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse. Som redan konstaterats behövs undantaget för ett sådant intresse. Enligt dataskyddsdirektivet krävs det för ett undantag ”lämpliga skyddsåtgärder” (artikel 8.4). De detaljerade bestämmelser som finns om antidopningsverksamheten och behandlingen av personuppgifter i Idrottens antidopingreglemente med tillhörande föreskrifter får anses utgöra sådana åtgärder. Undantaget bör därför begränsas till den situationen att behandlingen är nödvändig för att kunna utföra arbetsuppgifter enligt reglementet med tillhörande föreskrifter. Behandlingen behöver vidare bara omfatta uppgifter om personer som genom medlemskap i idrottsförening eller avtal med sådan förening eller idrottsförbund åtagit sig att följa Idrottens antidopingreglemente.

Personuppgifter om lagöverträdelser

NADO:n kommer inte att vara någon myndighet och omfattas därmed av förbudet i 21 § personuppgiftslagen mot att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott. De undantag från förbudet som redan har beslutats kan inte användas för NADO:ns behandling av personuppgifter. Det bör alltså införas ett nytt undantag. Regeringen har genom 21 § tredje stycket personuppgiftslagen bemyndigats att meddela föreskrifter om sådana undantag. Enligt dataskyddsdirektivet krävs det för ett undantag ”lämpliga och specifika skyddsåtgärder”. På motsvarande sätt som i fråga om känsliga personuppgifter bör undantaget därför begränsas till den situationen att behandlingen är nödvändig för att kunna utföra arbetsuppgifter enligt Idrottens antidopingreglemente med tillhörande föreskrifter och till uppgifter om personer som genom medlemskap i idrottsförening eller avtal med sådan förening eller idrottsförbund åtagit sig att följa reglementet.

Personnummer

Med hänsyn till vikten av en säker identifiering när det handlar om dopningskontroller får det anses klart motiverat att NADO:n behandlar personnummer och samordningsnummer. Behandlingen av sådana nummer är därmed tillåten enligt 22 § personuppgiftslagen.

Överföringen av personuppgifter till Kanada

I personuppgiftslagen har inte tagits med det undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land som finns i dataskyddsdirektivet för det fall att ”överföringen är nödvändig eller bindande enligt författning av skäl som rör viktiga allmänna intressen” (se SOU 1997:39 s. 415). Datalagskommittén ansåg att avsikten verkade vara att medlemsstaterna ska kunna i sin lagstiftning ta in ytterligare undantag när det är nödvändigt med hänsyn till viktiga allmänna intressen. Genom 35 § andra och tredje styckena personuppgiftslagen har regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigats att meddela föreskrifter och beslut i enskilda fall om undantag, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse. Regeringen har dock inte till Datainspektionen eller annan myndighet delegerat den möjligheten att medge undantag.

Artikel 29-gruppen har om användningen av det undantaget för överföringen till databasen i Kanada sagt följande (WP 162 s. 14 f.):

”Det vore mycket svårt att tillämpa undantaget i artikel 26.1 d för överföring av uppgifter av ”skäl som rör viktiga allmänna intressen”. Det skulle inte vara tillräckligt att bara hänvisa till allmänna intressen; det måste röra sig om viktiga allmänna intressen. Dessa viktiga allmänna intressen bör identifieras som sådana i den nationella lagstiftning som gäller registeransvariga som är etablerade i EU.”

Artikel 29-gruppen verkar alltså förorda särskild nationell lagstiftning om undantaget.

Avsikten från WADA:s sida är att samtliga uppgifter ska överföras till ADAMS på elektronisk väg för att behandlas där och för att bli tillgängliga för andra antidopningsorganisationer som har behov av personuppgifter för sin antidopningsverksamhet och som har rätt att få tillgång till sådana personuppgifter enligt Världsantidopningskoden. Överföring till ADAMS är ett krav enligt den reviderade Världsantidopningskoden.

I linje med vad som sagts tidigare får det anses att det är ett viktigt allmänt intresse för Sverige som nation att internationella regler mot dopning inom idrotten kan följas, att svenskar kan delta i internationella idrottstävlingar och att svenska idrottsutövare inte ska kunna undgå eller försvåra dopningskontroller genom att fly utomlands. För att uppnå detta är det nödvändigt att i enlighet med kraven i den reviderade Världsantidopningskoden föra över personuppgifterna till databasen i Kanada.

Det finns enligt utredningens bedömning möjlighet att genom förordning meddela ett undantag med hänvisning till viktiga allmänna intressen, och utredningen lämnar ett sådant författningsförslag.

Det är emellertid möjligt att det kan visa sig att behandlingen av personuppgifterna i databasen i Kanada redan omfattas av det undantag i fråga om Kanada som kommissionen har beslutat om och som genomförts i Sverige genom 13 § personuppgiftsförordningen och bilaga 1 till den förordningen. I sådant fall behövs inte den författningsreglering som utredningen föreslår.

Övriga bestämmelser i personuppgiftslagen

Det är utredningens uppfattning att övriga bestämmelser i personuppgiftslagen kan följas vid NADO:ns behandling av personuppgifter.

Slutsats

Det bör alltså införas en förordning med föreskrifter om undantag från förbuden i personuppgiftslagen mot behandling av känsliga personuppgifter (13 §) och uppgifter om lagöverträdelser (21 §) samt mot överföring av personuppgifter till tredje land (33 §). Förordningen kan lämpligen kallas för förordningen om behandling av personuppgifter enligt Idrottens antidopingreglemente och träda i kraft när NADO:n har bildats och träffat avtal med Riksidrottsförbundet.

Förordningen behöver innehålla en bestämmelse om att det trots förbuden i 13, 21 och 33 §§ personuppgiftslagen är tillåtet att behandla personuppgifter avseende den som genom medlemskap i idrottsförening eller avtal med sådan förening eller idrottsförbund åtagit sig att följa Idrottens antidopingreglemente när det är nödvändigt för att den som enligt avtal med Riksidrottsförbundet ska enligt avtalet kunna utföra sina arbetsuppgifter enligt reglementet med tillhörande föreskrifter. Reglementet och de tillhörande föreskrifterna behöver revideras när NADO:n tar över dopningskontrollerandet. Det får förutsättas att regeringen fortlöpande följer de ändringar som kan göras i dessa regler och bedömer om de även efter en ändring kan tillåtas utgöra grund för undantagen enligt förordningen.

Idrottsorganisationer utanför Riksidrottsförbundet

Även beträffande medlemmar i idrottsorganisationer som står utanför Riksidrottsförbundet men som har åtagit sig att följa Världsantidopningskoden torde det behövas motsvarande undantag från personuppgiftslagen för en effektiv behandling av personuppgifter i samband med dopningskontroller. Utredningens förslag till undantag beträffande uppgifter om den som åtagit sig att följa Idrottens antidopingreglemente grundar sig på en bedömning av just detta nationella regelverk med detaljerade föreskrifter. Idrottsorganisationer som står utanför Riksidrottsförbundet har, såvitt utredningen känner till, ännu inte antagit några motsvarande nationella regler som skulle kunna användas för en bedömning av om undantag från personuppgiftslagen bör medges. Därför har utredningen ansett att det inte i dagsläget är möjligt att göra ett vidare undantag än det som föreslagits. När det väl utarbetats nationella regler för de utanförstående idrottsorganisationerna som motsvarar Idrottens antidopingreglemente, bör det övervägas om den av utredningen föreslagna förordningen bör kompletteras.

En alternativ möjlighet som täcks redan av den av utredningen föreslagna förordningen är att en utanförstående idrottsorganisation – efter överenskommelse med Riksidrottsförbundet – ansluter sig till Idrottens antidopingreglemente och ser till att medlemmarna genom stadgar eller avtal åtar sig att följa reglementet.

10.7 NADO:ns behandling av personuppgifter om personer vid gym- och träningsanläggningar

Av avsnitt 9.8 redogörs för vilka avtalsföreskrifter som förutsätts finnas i fråga om NADO:ns kontroller av besökare vid gym- och träningsanläggningar. Föreskrifterna i avtalet mellan de som företräder gym- och träningsanläggningar (gymägarna) och de personer som gymägaren har ett avtal om tillträde till anläggningen med (besökare) innebär att varje besökare lämnar ett otvetydigt och uttryckligt samtycke till den behandling av personuppgifter som avses förekomma. I detta fall får samtycket anses frivilligt på det sätt som krävs enligt personuppgiftslagen. Det torde nämligen alltid finnas träningsmöjligheter utanför de anläggningar som kräver samtycke för tillträde. Den enskilde kan alltså fritt välja mellan att träna vid en anläggning som kräver samtycke för tillträde och att träna någon annanstans.

Enskilda får enligt personuppgiftslagen inte behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott enbart med stöd av ett samtycke. NADO:n behöver emellertid inte behandla några sådana personuppgifter, dvs. i praktiken själva resultatet av en dopningskontroll, på ett sätt som omfattas av personuppgiftslagen. Det räcker att NADO:n i en databas registrerar att någon inte på begäran av NADO:n har styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel. En sådan uppgift kan inte anses avse en lagöverträdelse som innefattar brott, eftersom uppgiften kan grunda sig på annat än en brottslig handling, t.ex. att personen vägrat en dopningskontroll.

Ett sätt att ordna hanteringen av analysresultaten så att personuppgiftslagen inte är tillämplig och så att syftet med hanteringen – att av folkhälsoskäl från gym- och träningsanläggningar utestänga besökare som inte på begäran av NADO:n har styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel – kan uppnås som kan vara enligt följande. NADO:n utför en kontroll vid en gym- och träningsanläggning och antecknar identiteten och adressen för den besökare som lämnat ett prov jämte ett unikt löpnummer för provet. Enbart provet märkt med löpnumret sänds sedan till ett laboratorium för analys. NADO:n behåller alltså uppgifter om namn och adress på den som provet tagits från jämte provets löpnummer. Efter analys lämnar laboratoriet till NADO:n analysresultatet märkt med provets löpnummer i ett förseglat kuvert som också märks på utsidan med provets löpnummer. Med hjälp av löpnumret postar NADO:n det förseglade kuvertet till den som provet togs från, jämte anvisningar om vad den enskilde enligt sitt avtal med gymägaren har att göra om han eller hon vill få fortsatt tillträde till gym- och träningsanläggningar. Den enskilde postar analysresultatet till NADO:n jämte eventuell medicinsk utredning som styrker behovet av att använda sådana substanser som analysresultatet utvisar. I avtalet mellan varje besökare och gymägaren regleras inom vilken tid från provtagningstillfället besökaren ska styrka frihet från olagligt bruk av dopningsmedel. NADO:n bedömer om frihet från olagligt bruk av dopningsmedel har styrkts genom inkomna handlingar. NADO:n registrerar inte på dator analysresultatet eller den medicinska utredningen. Om friheten från olagligt bruk av dopningsmedel har styrkts, raderar NADO:n genast uppgifterna om identiteten på den kontrollerade. Har friheten från olagligt bruk av dopningsmedel inte styrkts genom inkomna handlingar eller kommer det inte in några handlingar inom avtalad tid, antecknar NADO:n att besökaren inte på begäran av NADO:n har styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel och underrättar ägaren av den anläggning där provet togs.

Man kan också tänka sig andra sätt att ordna hanteringen på så att någon av personuppgiftslagen omfattad behandling av personuppgifter om lagöverträdelser inte sker, men där laboratoriet redovisar analysresultaten öppet för NADO:n. Vilken hantering som slutligen väljs bör vara upp till NADO:n att avgöra. För utredningens del är det tillräckligt att kunna konstatera att det finns möjligheter att ordna hanteringen så att förbudet mot att behandla personuppgifter om lagöverträdelser i personuppgiftslagen inte innebär något hinder.

Avsikten är att gymägare som NADO:n har avtal med ska kunna lämna NADO:n uppgift om personnummer på personer som gymägaren har eller avser att träffa avtal om tillträde till anläggningen med och få besked om det beträffande någon sådan person finns hos NADO:n en anteckning om att personen inte på begäran av NADO:n har styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel. Det förutsätts därvid att gymägaren inhämtar samtycke till detta även från den som ännu inte träffat avtal med gymägaren.

Den behandling av personuppgifter som behöver ske hos NADO:n i fråga om besökare på gym- och träningsanläggningar kan alltså ske med stöd av samtycke. I de fall då behandling av personuppgifter bara är tillåten när den registrerade har lämnat sitt samtycke har den registrerade rätt att när som helst återkalla ett lämnat samtycke (12 § personuppgiftslagen). Ytterligare personuppgifter om den registrerade får därefter inte behandlas. Behandlingen av redan insamlade uppgifter får dock trots återkallelsen fortsätta i enlighet med det ursprungligen lämnade samtycket (prop. 1997/98:44 s. 123). En anteckning om att personen inte på begäran av NADO:n har styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel kan alltså stå kvar trots att samtycket återkallas.

Utredningen har utgått från att det är respektive gymägare som inhämtar samtycke från besökarna och är personuppgiftsansvarig även för den behandling av personuppgifter som NADO:n utför avseende besökarna på gymägarens anläggningar. NADO:n behandlar därmed personuppgifter för gymägarnas räkning såsom ett personuppgiftsbiträde till dessa. I de skriftliga avtalen mellan NADO:n och gymägarna får det tas in det som krävs enligt 30 § andra stycket personuppgiftslagen och övriga anvisningar från gymägaren om ändamålen med och medlen för behandlingen.

Utredningens slutsats är att det inte krävs någon lagstiftning för den behandling av personuppgifter som behöver utföras hos NADO:n avseende besökare på gym- och idrottsanläggningar.

Om NADO:n skulle biträda med dopningskontroller på den som ansökt om anställning med placering på en gym- och träningsanläggning eller som redan arbetar där, kan den hantering av personuppgifter som kan krävas i dessa förmodligen ganska få fall ske manuellt på papper på ett sådant sätt att personuppgiftslagen inte blir tillämplig. Avsikten är att NADO:n inte ska anteckna något om styrkt frihet från olagligt bruk av dopningsmedel beträffande anställda och arbetssökande.

Sammanfattningsvis bedömer utredningen att det är nödvändigt eller i vart fall lämpligt att genom förordning göra undantag från förbuden i personuppgiftslagen (1998:204) mot behandling av känsliga personuppgifter och uppgifter om lagöverträdelser samt mot överföring av personuppgifter till tredje land.

Utredningen föreslår därför att trots dessa förbud får personuppgifter behandlas när det är nödvändigt för att den som enligt avtal med Sveriges Riksidrottsförbund ska enligt avtalet kunna utföra sina arbetsuppgifter enligt Idrottens antidopingreglemente med tillhörande föreskrifter. Behandlingen får dock bara avse uppgifter om den som genom medlemskap i idrottsförening eller avtal med sådan förening eller idrottsförbund åtagit sig att följa Idrottens antidopingreglemente.

Jurist | Domare | Skiljeman | Utredare | Föreläsare | Författare

Hem: Tema: Offentliga utredningar: Betänkanden Sören Öman medverkat till:
SOU 2011:10 Antidopning Sverige – En ny väg för arbetet mot dopning

9 Krävs lagstiftning för dopningskontrollerna och sanktionsförfarandena?

9.1 Inledning

9.2 Motiv för antidopningsarbete och dopningskontroller

9.3 Dopningskontroller inom RF-idrotten

9.4 Dopningskontroller inom idrott som står utanför RF

9.5 Dopningskontroller utanför idrotten

9.6 Genomförandet av Världsantidopningskoden

9.7 Vad ska analyseras och på vilket material?

9.8 Krävs lagstiftning för att dopningskontroller ska kunna genomföras inom idrotten och vid gym- och träningsanläggningar?

9.8.1 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

9.8.2 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

9.8.3 Regeringsformen

9.8.4 Kontroller avseende medel som omfattas av dopningslagen i lagstiftningen

9.8.5 Annan lagstiftning till skydd för den personliga integriteten

9.8.6 Integritetsskydd för arbetstagare gentemot sin arbetsgivare

9.8.7 Sammanfattning och slutsats

9.9 Betydelse av idrottens särart inom EU

9.10 Krävs lagstiftning för sanktionsförfarandena?

10 Behandling av personuppgifter

10.1 Inledning

10.2 Behov av behandling av personuppgifter enligt Riksidrottsförbundets regelverk

10.2.1 Regelverket inom RF-idrotten

10.2.2 Personuppgifter som behandlas

10.2.3 Principer för behandling av de inhämtade uppgifterna

10.3 Reglering inom Europa av skydd för behandling av personuppgifter

10.3.1 Europeiska konventioner

10.3.2 Direktivet 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter

10.4 EU-kommissionens syn på WADA:s standard

10.4.1 Behandlingen av WADA:s standard

10.4.2 De utestående frågorna

10.5 Personuppgiftslagen

10.6 Behandlingen av personuppgifter i antidopningsverksamheten inom idrotten

10.6.1 Utgångspunkter

10.6.2 Behövs författningsreglering?

10.7 NADO:ns behandling av personuppgifter om personer vid gym- och träningsanläggningar