: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1999 nr 114

| |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord :  ]

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1999 nr 114

Sammanfattning:

I mål om avskedande uppkommer fråga om skyldigheten för förlorande part att ersätta motpartens rättegångskostnader. Domstolen har inte funnit skäl att med stöd av 5 kap. 2 § arbetstvistlagen låta vardera parten bära sina kostnader i målet.

Dom meddelad : Onsdagen den 13 oktober 1999

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) :  [] &

Överklagat mål [ mål nr B 1/99 ]

Underinstans : Hemsida Tisdagen den 1 december 1998

Dom meddelad :
[10 månader 12 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 3 st. ♀ 0 ♂ 3 [ Enkönad manlig sammansättning ] ):

Ordförande :

 [] #

Arbetsgivarledamot :

 [] #

SAF

Arbetstagarledamot :

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot** Tillfällig ersättare

[ 1 av 3 ]
Andel tillfälliga ersättare : 33,3% ( 1 / 3 st. )
[ 2 av 3 ]
Andel ordinarie ledamöter : 66,7% ( 2 / 3 st. )
[ 0 av 3 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 0% ( 0 / 3 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 5 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1981 nr 46 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Anförda förarbeten : Prop. 1974:77 med förslag till lag om rättegången i arbetstvister, m.m. [ pdf || ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1999 nr 114 ( 1 st. ): AD 2008 nr 31

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1999 nr 114 ) :

Domskäl

Avskedandefrågan

Rättegångskostnaderna vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

YRKANDEN M M

DOMSKÄL

DOMSLUT

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut vad gäller punkt 1 och 3.

2. Med ändring av tingsrättens domslut under punkt 2 förpliktar Arbetsdomstolen N.B.L. att utge ersättning för Ekerö Konfektyr Aktiebolags rättegångskostnader vid tingsrätten med trettiotusentvåhundrasjuttiotvå (30 272) kr, varav 30 000 kr avser arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 1 december 1998 till dess full betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar N.B.L. att utge ersättning för Ekerö Konfektyr Aktiebolags rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med femtontusenetthundratrettiosju (15 137) kr, varav 15 000 kr avser arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från denna dag till dess full betalning sker.

4. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till Nils Högström med sjuttontusensjuhundranittioåtta (17 798) kr, varav 16 848 kr avser arbete och 950 kr tidsspillan.

Referat ( AD 1999 nr 114 ) :

Parter:

N.B.L. i Ekerö

mot

Aktiebolaget Ekerö Konfektyr i Ekerö

Överklagad dom : Solna tingsrätts dom 1998‑12‑01 i mål T 1137/98

[ Ledamot : J. Boström ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

N.B.L. har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bifalla hennes vid tingsrätten förda talan.

Ekerö Konfektyr Aktiebolag har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall förplikta N.B.L. att till bolaget utge ersättning för bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten. Vidare har bolaget yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta N.B.L. att utge ersättning för bolagets rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Part har bestritt motparts ändringsyrkanden.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har N.B.L., R.L.B. och J.G. hörts på nytt under sanningsförsäkran. Vittnesförhören vid tingsrätten med S.K., J.E. och J.B. har förebringats genom banduppspelning. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak det som finns antecknat i tingsrättens dom. N.B.L. har förtydligat sina grunder på så sätt att hon i första hand gör gällande att ett avskedande ägde rum den 12 november och bekräftades den 14 november 1997. I andra hand skall händelserna den 12 respektive 14 november 1997 sammantagna bedömas som ett avskedande. I vart fall menar hon att ett avskedande har ägt rum genom händelsen den 14 november 1997 ensam. Bolaget har bestritt att händelserna, var för sig eller sammantagna, skall bedömas som ett avskedande.

Domskäl

Avskedandefrågan

Frågan i målet gäller om N.B.L. den 12 eller den 14 november 1997 blivit avskedad från sin anställning. N.B.L. har hävdat att hon blev avskedad den 12 november och att avskedandet bekräftades den 14 november, alternativt att händelserna den 12 och 14 november sammantagna var ett avskedande eller att hon i vart fall den 14 november 1997 blev avskedad från sin anställning. Bolaget har bestritt att hon blivit avskedad och att hon haft befogad anledning anse sig vara avskedad.

I fråga vad som yttrades och i övrigt inträffade den 12 respektive 14 november 1997 skiljer sig inte N.B.L:s och R.L.B:s versioner nämnvärt åt. N.B.L. har även i Arbetsdomstolen berättat att hon efter uppträdet i butiken den 12 november 1997 av R.L.B. uppmanades att gå hem, att R.L.B. uppgett att hon skulle få betalt för resten av dagen och att R.L.B. skulle höra av sig. N.B.L. har i Arbetsdomstolen tillagt att det var genom att R.L.B. föste ut henne ur butiken som hon uppfattade att hon blev avskedad.

Enligt domstolens uppfattning har det inte framkommit annat än att R.L.B. på ett rimligt sätt hanterade den konfliktfyllda situation som hade uppstått mellan N.B.L. och S.K. den 12 november 1997 när hon uppmanade N.B.L. att gå hem och uppgav att hon skulle få betalt för resten av dagen och att hon skulle kontaktas senare. I likhet med tingsrätten anser Arbetsdomstolen inte att R.L.B:s handlande innefattade något avskedande av N.B.L.

När det gäller händelserna den 14 november 1997 är det ostridigt mellan parterna att R.L.B. sökte upp N.B.L. i hemmet och under två timmar försökte tala med henne. Det är likaså ostridigt att R.L.B. uttalat att N.B.L. var välkommen tillbaka till butiken så snart hon sökt vård alternativt hjälp. N.B.L. har uppgett att hon upplevde att det var hennes sambo och R.L.B. som samtalade och att samtalet mest handlade om att hon var sjuk och behövde söka vård. När det gäller återkravet av nycklarna till butiken har R.L.B. uppgett att hon var rädd för att få butiken förstörd och krävde därför tillbaka nycklarna.

Mot den nu angivna bakgrunden kan enligt Arbetsdomstolens uppfattning R.L.B:s uttalanden inte uppfattas så att N.B.L. skildes från sin anställning. Att R.L.B. bad om att få tillbaka nycklarna till butiken kan under rådande omständigheter inte föranleda någon annan bedömning av händelsen.

Arbetsdomstolens slutsats blir att N.B.L. inte avskedades genom vad som förekom vid händelserna den 12 och 14 november 1997. Tingsrättens domslut i denna del skall alltså fastställas.

Rättegångskostnaderna vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen

Enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen kan rättegångskostnaderna i en arbetstvist kvittas mellan parterna, dvs. vardera parten får bära sin kostnad, om den part som har förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Denna bestämmelse utgör ett undantag från huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken om att den förlorande parten skall ersätta motparten hans kostnad.

Bakgrunden till den särskilda kvittningsbestämmelsen i arbetstvistlagen är att huvudregeln om kostnadsansvaret enligt rättegångsbalken ansågs för arbetstvisternas del kunna alltför starkt påverka enskilda parter att inte inlåta sig på rättegång. Den kunde nämligen ibland leda till ett resultat som framstod som alltför hårt mot den förlorande parten. Omständigheterna kunde ha varit sådana att hans talan ingalunda hade tett sig obefogad. Utgången kunde ha berott på omständigheter som från början hade varit okända för honom. Rättsläget kunde också ha varit mycket svårbedömt (prop. 1974:77 [ pdf || ] s. 124 [  ] f.). Avsikten med kvittningsbestämmelsen är att den skall kunna tillämpas både när rättsfrågorna och när bevisfrågorna har varit osäkra (se beslutet 1981 nr 46 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

N.B.L. har vid tingsrätten väckt talan mot bolaget och yrkat skadestånd under påstående att hon muntligen och utan föregående varsel den 12 november 1997 blivit avskedad från sin anställning, att hon i vart fall haft befogad anledning att uppfatta vad som då förekom som ett avskedande och att bolaget insett det samt att bolaget inte undanröjt missförståndet utan bekräftat avskedet den 14 november 1997. Att N.B.L. har haft bevisbördan för detta påstående är en rättsfråga som det inte råder någon tveksamhet om. Det finns inte heller något som tyder på att det genom den bevisning som åberopats i målet har framkommit omständigheter som från början varit okända för N.B.L. På grund härav kan N.B.L. inte anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad. Hon är därför i enlighet med huvudregeln skyldig att ersätta bolaget dess rättegångskostnader vid tingsrätten. Motsvarande gäller för de rättegångskostnader som bolaget har haft i Arbetsdomstolen.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut vad gäller punkt 1 och 3.

2. Med ändring av tingsrättens domslut under punkt 2 förpliktar Arbetsdomstolen N.B.L. att utge ersättning för Ekerö Konfektyr Aktiebolags rättegångskostnader vid tingsrätten med trettiotusentvåhundrasjuttiotvå (30 272) kr, varav 30 000 kr avser arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 1 december 1998 till dess full betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar N.B.L. att utge ersättning för Ekerö Konfektyr Aktiebolags rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med femtontusenetthundratrettiosju (15 137) kr, varav 15 000 kr avser arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från denna dag till dess full betalning sker.

4. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till Nils Högström med sjuttontusensjuhundranittioåtta (17 798) kr, varav 16 848 kr avser arbete och 950 kr tidsspillan.

Dom 1999‑10‑13, målnummer B‑1‑1999

Ledamöter: Michaël Koch, Peter Ander och Gunnar A. Karlsson (f.d. förbundsordföranden i Svenska Träindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Cecilia Klerbro

BILAGA

Tingsrättens dom tisdagen den 1 december 1998

[ Ledamot : J. Boström ]

YRKANDEN M M

Ekerö Konfektyr AB (bolaget i det följande) bedriver verksamhet som innefattar bl.a. försäljning av leksaker och konfektyr i en mindre butik, Smultronet, i Ekerö centrum. Bolagets styrelse utgörs av J.G. För verksamheten i butiken svarar J.G:s sambo R.L.B., suppleant i styrelsen. Verksamheten i butiken påbörjades sommaren 1996. Bolaget hade vid sidan av R.L.B. en heltidsanställd, S.K. Ytterligare ett antal personer arbetade på timbasis. Butiksytan är något mer än 70 kvadratmeter inklusive toalett, pentry och lager. I december 1996 fick N.B.L. prova på att arbeta i butiken. I januari 1997 fick hon en anställning. N.B.L. har i målet gjort gällande att hon fick en tillsvidareanställning medan bolaget har redovisat en annan uppfattning.

N.B.L. har väckt talan mot bolaget och – påstående att hon muntligen och utan föregående varsel den 12 november 1997 blivit avskedad från sin anställning under omständigheter som ej räckts ens för uppsägning – yrkat skadestånd med 100 000 kr, varav 80 000 kr avser ersättning kränkning och 20 000 kr ersättning på grund av brott mot 19 och 30 §§ lagen om anställningsskydd (LAS), jämte ränta från den 18 januari 1998 enligt 4 och 6 §§ räntelagen.

Bolaget har bestritt käromålet och förklarat att inte något belopp kan vitsordas, inte heller den tidpunkt varifrån ränta fordrats. Bolaget har därvid invänt att N.B.L. inte haft annat än tidsbegränsad anställning i bolagen men att hon hur som helst inte avskedats eller uppsagts från sin anställning den 12 november 1997 utan ombetts att lämna butiken för dagen.

Till utvecklande av talan har N.B.L. anfört: Hon anställdes tills vidare den 1 januari 1997 enligt ett muntligt avtal. Hon skulle vara butiksförsäljare och tjänstgöra deltid. Enligt den ursprungliga överenskommelsen skulle hon arbeta cirka 15 timmar i veckan. I verkligheten blev det emellertid omkring 30 timmar i veckan under månaderna januari – augusti 1997. För tiden därefter bestämde bolaget att hennes arbetstid skulle vara 12–18 timmar i veckan. I samband med det upprättades ett arbetsgivarintyg, som N.B.L. skulle ge in till A-kassan för att få KAS. Av den handlingen som till stora delar fyllts i av J.G. och R.L.B. framgår att hon hade en tillsvidareanställning hos bolaget. Beslutet om hennes arbetstid ledde inte till något skriftligt anställningsavtal. Ett sådant hade hon redan i början av sin anställning begärt av bolaget. I februari–mars 1997 presenterade bolaget ett anställningsintyg för henne. Det var emellertid inte till sitt innehåll förenligt med det muntliga avtal som parterna träffat. Hon rev därför sönder det med R.L.B:s samtycke. Därefter fick hon inte något nytt. I butiken arbetade hon tillsammans med R.L.B. och S.K. Det förekom konflikter mellan henne och S.K. De kunde inte dra jämt men det var inte hennes fel. Den 12 november 1997 uppstod ett bråk mellan henne och S.K. i butiken. R.L.B. grep in och tog S.K:s parti. R.L.B. anklagade henne för att vara sjuk, psykopat, m.m. och beordrade henne att avlägsna sig från arbetsplatsen. Hon gjorde det och gick hem. Några dagar senare kom R.L.B. hem till henne och bad då om ursäkt för de tillmälen hon använt. Hon förklarade också att som läget nu var så kunde N.B.L. inte komma tillbaka till arbetsplatsen. Hon fick lämna tillbaka sina nycklar till R.L.B. och utlovades lön för november månad. – Beskedet hon fick den 12 november 1997 innebar ett avsked. I vart fall hade hon anledning att uppfatta det så. Bolaget borde ha insett detta. Det ålåg då bolaget att undanröja eventuella missförstånd. Det gjorde inte bolaget. Tvärtom innebar vad som förekom den 14 november 1997 en bekräftelse på att det var fråga om ett avsked. – Ränta på det yrkade beloppet skall utgå från den 18 januari 1998, eftersom N.B.L. den 18 december 1997 i skrift till bolaget framförde sitt krav på 100 000 kr under påstående om att bolaget gjort sig skyldig till brott mot LAS. Hon åberopar därvid 4 § andra stycket och 6 § räntelagen.

Bolaget har till utvecklande av talan anfört: Bolaget har inte avskedat N.B.L. vare sig den 12 eller 14 november 1997. Inte heller kan hon haft befogad anledning att uppfatta vad som hände då som ett avskedande. Vad som förekommit är snarare att N.B.L. sagt upp sig den 12 december 1997. Skulle tingsrätten göra den bedömningen att hon avskedats skall skadeståndet jämkas till noll med hänsyn till N.B.L:s förfarande. Uppgiften om tillsvidareanställning i det arbetsgivarintyg som N.B.L. nämnt svarar inte bolaget för. För hennes del var det fråga om en tidsbegränsad anställning i överensstämmelse med 5 a § LAS. Sedan den 1 januari 1997 hade N.B.L. en extra anställning utan garanterad sysselsättningsgrad och utan arbetsplikt. Först gällde avtalet en tid av sex månader. Avtalet förlängdes i en första omgång till den 31 augusti 1997. Fram till den dagen hade N.B.L. faktiskt arbetat i snitt 30 timmar i veckan. Avtalet förlängdes att gälla till och med december 1997. I samband med det klargjordes för henne att hon inte kunde påräkna lika mycket arbetstid under de kommande månaderna. Det är riktigt att något skriftligt avtal inte upprättades då N.B.L. började sin anställning. Den 20 maj 1997 upprättade J.G. på N.B.L:s begäran ett anställningsbevis, varav framgick att hon hade en tillfällig tidkortsanställning som gällde till och med augusti 1997. Beviset överlämnades till henne. Hon var inte nöjd med det och rev sönder det. Under sommaren 1997 arbetade N.B.L. inte så mycket som varit möjligt. Hon hade då också en anställning på golfklubben. På senvåren 1997 hade förhållandet mellan N.B.L. och övriga anställda – särskilt S.K. – övergått till frostighet. Butikens rusningstid infaller normalt mellan kl. 11 och kl. 12.30, då högstadieeleverna från den närbelägna skolan kommer. Då är det full fart. I övrigt är det inte så mycket att göra och bolaget kan inte ha alltför många fast anställda. Den 12 november 1997 öppnade butiken kl. 10.00. Då befann sig R.L.B. och N.B.L. i butiken. Strax före kl. 11 kom S.K. R.L.B. och S.K. märkte att N.B.L. uppförde sig kallt och ointresserat. R.L.B. tog henne åt sidan i lagerutrymmet och förklarade att det inte kunde gå till så där. N.B.L. gick tillbaka in i själva butikslokalen och fram till S.K. och skrek till henne ”Det här skall Du få sota för”. R.L.B. försökte att dämpa uppståndelsen i butiken och tog N.B.L. åt sidan igen. Hon förklarade för henne att det inte fungerade med ett sådant uppträdande och att hon kunde gå för dagen. Hon lade till att hon skulle kontakta henne sedan och föste därpå ut henne bakvägen. Två dagar senare lyckades R.L.B. få kontakt med N.B.L. i hennes bostad. Hon sökte upp henne och talade med henne i närvaro av hennes dåvarande sambo J.E. R.L.B. förklarade att N.B.L. var sjuk och behövde ta itu med sina problem. Hon uppmanade henne att söka vård och förklarade vidare att hon var välkommen tillbaka till arbetsplatsen så snart det rett ut sig. Hon lade också till att N.B.L. var välkommen att ringa till henne när hon ville det och att hon skulle få lön i vart fall för en månad till. Under den tid som därefter följde var N.B.L. inte intresserad av att kommunicera med R.L.B. Hon försökte nå N.B.L. per telefon men möttes hela tiden av telefonsvarare. I början av december 1997 tog J.E. en kontakt med R.L.B. Frågan gällde då N.B.L:s lön. Det föranledde J.G. att ringa upp N.B.L. och fråga hur hon ville ha sin lön utbetald. Han fick svaret att den kunde sättas in på hennes personkonto i Nordbanken. Han bad henne att komma ned till butiken för att prata ut men hon förklarade att hon inte ville ha någon som helst kontakt med bolaget och lade på luren. Därefter har det inte heller förekommit någon kontakt mellan N.B.L. och bolaget. – Det är riktigt att bolaget i brev den 18 december 1997 fått ett krav på 100 000 kr. Brevet var emellertid inte utformat så att det uppfyller kraven enligt 4 § räntelagen. Det förekom inte någon utredning rörande beloppet. Det sades täcka dels inkomstförlust, dels kränkning och hur beloppet skulle fördelas på olika poster framgick inte.

N.B.L. har tillagt: Det är inte riktigt att R.L.B. försökt ta kontakt med henne efter den 14 november 1997. Däremot är det riktigt att hon den 12 december 1997 haft en telefonkontakt med J.G. Därvid förekom dock inte någon inbjudan till henne att besöka arbetsplatsen för att utreda någonting.

Bolaget har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

I målet har N.B.L., J.G. och R.L.B. hörts under sanningsförsäkran där de i allt väsentligt bekräftat vad respektive part anfört till utvecklande av talan. På N.B.L:s begäran har J.E. hörts som vittne och på bolagets begäran S.K. och J.B., den sistnämnde inneboende hos N.B.L. under hösten 1997. N.B.L. har som skriftlig bevisning åberopat det arbetsgivarintyg, som hon nämnt sakframställningsvis, i huvudskrift.

I målet har visst utrymme ägnats frågan om N.B.L. hade en tillsvidareanställning i bolaget. Hur än den frågan bedöms är det dock ostridigt i målet att hon den 12 november 1997 var anställd, enligt bolaget till och med årets utgång. N.B.L. har i målet påstått att hon den dagen blev avskedad från sin anställning, att hon i vart fall haft befogad anledning att uppfatta vad som då förekom som ett avsked och att bolaget insett det samt att bolaget inte undanröjt förekommande missförstånd den 14 november 1997 utan i stället bekräftat avskedet.

I händelserna i bolagets butik den 12 november 1997 var N.B.L., R.L.B. och S.K. inblandade och de har också lämnat uppgifter om dessa. Det framstår som uppenbart att det funnits fog för R.L.B. att som arbetsledare ingripa för att avstyra ytterligare uppståndelse i själva butikslokalen och säkerställa fortsatt drift under dagen. Inte ens N.B.L. har under sanningsförsäkran påstått att hon lämnat butikslokalen efter att ha fått ett direkt besked om att hon var avskedad. I nära överensstämmelse med vad R.L.B. berättat har hon i stället uppgivit att hon fått beskedet, att hon skulle gå hem och lugna ned sig, att hon skulle få betalt för dagens resterande timmar och att R.L.B. skulle kontakta henne senare. De ord som R.L.B. yttrat och den åtgärd hon vidtagit genom att fösa ut N.B.L. kan inte bedömas som ett avsked eller ens en uppsägning. Det är inte heller tingsrättens uppfattning att R.L.B., då hon bad N.B.L. att gå eller i anslutning därtill, haft anledning misstänka att N.B.L. uppfattat sig vara avskedad. Inte heller kan det som förekom under det mer än timslånga samtal som R.L.B. och N.B.L. hade den 14 november 1997 rörande händelserna den 12 november och den närmaste framtiden – varunder N.B.L. enligt egen utsago fått beskedet att hon skulle få betalt för den tid hon var borta – ses som en bekräftelse av avsked. Att R.L.B. därvid bett att återfå nycklarna till butiken föranleder inte annan bedömning.

På grund av det anförda lämnar tingsrätten käromålet utan bifall. Tingsrätten bedömer dock att N.B.L. haft skälig anledning att få tvisten prövad och förordnar därför att vardera parten skall stå sina rättegångskostnader.

DOMSLUT

1. Käromålet lämnas utan bifall

2. Vardera parten skall stå sina rättegångskostnader

3. Tingsrätten bestämmer Nils Högströms ersättning enligt rättshjälpslagen till tjugofemtusenniohundratrettiofyra (25 934) kr, varav 24 984 kr för arbete och 950 kr för tidsspillan

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter