: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1998 nr 61

| | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : |  ]

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1998 nr 61

Sammanfattning:

Sedan en arbetstagare sagts upp uppkommer tvist om hans skyldighet att utföra visst arbete under uppsägningstiden. Arbetstagarens fackliga organisation uttalar med hänvisning till 34 § medbestämmandelagen att arbetstagaren enligt organisationens mening inte är skyldig att utföra arbetet. Samtidigt förklarar organisationen att den inte har för avsikt att företräda sin medlem i ärendet vid förhandlingar med arbetsgivaren. Skall i denna situation organisationens mening i tvistefrågan gälla?

Dom meddelad : Onsdagen den 20 maj 1998

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) : &  []

Överklagat mål [ mål nr B 103/97 ]

Underinstans : Hemsida Tisdagen den 13 maj 1997

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 1 ♂ 2 ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[1 år 7 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] **

 

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

[ 1 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 / 7 st. )
[ 2 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 2 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 34 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Anförda förarbeten : Prop. 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m.m. [ pdf || ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer punkten 1 i tingsrättens domslut.

Med upphävande av punkten 2 i tingsrättens domslut förordnar arbetsdomstolen att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader vid tingsrätten.

R.M. förpliktas att ersätta Sveriges Fastighetsägare Umeå Service Aktiebolags rättegångskostnader i arbetsdomstolen med etthundratretusentvåhundra (103 200) kr, varav 100 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1998 nr 61 ) :

Parter:

R.M. i Umeå

mot

Sveriges Fastighetsägare Umeå Service Aktiebolag i Umeå

Överklagad dom : Umeå tingsrätts dom den 13 maj 1997 i målen T 763/96 och T 1758/96

[ Ledamöter : Thomas Södermark, Lars Wictorson, Kristina Jonsson ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

R.M. har yrkat att arbetsdomstolen bifaller hans talan i huvudsaken, befriar honom från skyldighet att ersätta bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten samt förpliktar bolaget att ersätta hans rättegångskostnader där.

Bolaget har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Därvid har på R.M:s begäran ägt rum nytt förhör med honom själv under sanningsförsäkran, nytt vittnesförhör med J.T. samt banduppspelningar av förhören vid tingsrätten med C.F. och B.A. Vidare har på bolagets begäran ägt rum nytt förhör under sanningsförsäkran med T.B. samt banduppspelningar av förhören vid tingsrätten med Å.L. och B.S.

Domskäl

Tvisten i målet gäller i huvudsak frågorna om bolaget har haft saklig grund för uppsägning och om R.M. är berättigad till lön under uppsägningstiden. Mellan parterna är också tvistigt om bolaget i samband med att R.M. skildes från anställningen åsidosatte olika formföreskrifter i anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen skall i det följande behandla dessa frågor i skilda avsnitt.

Yrkandena om allmänt skadestånd för åsidosättande av formföreskrifterna i 8 och 30 §§ anställningsskyddslagen

I målet är ostridigt att bolaget i början av juni 1996 vidtog en uppsägning av R.M. vilken delgavs honom den 3 juni 1996. R.M. har emellertid gjort gällande att bolaget redan den 22 mars 1996 sade upp honom från anställningen utan att bolaget därvid enligt 8 § anställningsskyddslagen skriftligen angav vad han skulle iaktta för det fall han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig eller yrka skadestånd med anledning av uppsägningen och utan att bolaget dessförinnan enligt 30 § anställningsskyddslagen hade underrättat honom i förväg om uppsägningen.

Bolaget har bestritt att R.M. sades upp den 22 mars 1996. För den händelse att uppsägning skulle anses ha skett vid denna tidpunkt, har bolaget vitsordat att de av R.M. angivna bestämmelserna har åsidosatts.

I målet är utrett att R.M. den 22 mars 1996 fick del av justerade protokoll från de styrelsesammanträden som hade hållits samma dag dels i servicebolaget och dels i fastighetsägareföreningen. Den paragraf i protokollet från sammanträdet med bolagsstyrelsen som gällde R.M. har rubriken ”Uppsägning av VD” och innehåller tre beslut, nämligen dels ett beslut om att entlediga R.M. från befattningen som verkställande direktör och därmed hans uppgift att företräda föreningen och att leda dess verksamhet, dels ett beslut om att uppdra åt styrelseordföranden i bolaget T.B. att överlägga med R.M. om tidpunkt och villkor för anställningsavtalets upphörande, dels ett beslut om att under en övergångstid utse T.B. till verkställande direktör på deltid. Protokollet från föreningsstyrelsens sammanträde samma dag har rubriken ”Entledigande av VD” och innehåller uttalandet att styrelsen inte hade någon erinran mot att R.M. entledigats som VD i bolaget och att föreningsstyrelsen samtyckte till att R.M:s uppgift att företräda föreningen upphörde.

Genom utredningen i målet är klarlagt att bolaget för sin del skilde mellan frågorna om å ena sidan entledigande av R.M. från befattningen som verkställande direktör och å andra sidan uppsägning av honom från anställningen hos bolaget. Det står enligt arbetsdomstolens mening klart att man på bolagets sida hade för avsikt att entlediga R.M. som verkställande direktör i bolaget, men inte att säga upp honom från anställningen.

Frågan är emellertid hur R.M. hade anledning att uppfatta saken. I den delen kan först konstateras att rubriken i bolagsstyrelsens protokoll var utformad så att den var ägnad att missleda R.M. Visserligen var innehållet i protokollet i övrigt väl förenligt med den avsikt som bolagets företrädare hade. Formuleringarna om uppdraget till bolagets styrelseordförande att förhandla med R.M. kan nämligen mycket väl uppfattas som ett uppdrag att söka avveckla anställningsförhållandet utan att en uppsägning skulle behöva äga rum. Men formuleringen utesluter inte heller att det var fråga om ett uppdrag att avveckla anställningen i ett läge där uppsägning redan ägt rum och där frågan gällde att fastställa eller omförhandla de närmare villkoren för detta. I sammanhanget måste beaktas att det för R.M. inte kan ha varit lätt att uppfatta någon skillnad mellan begreppen entledigande och uppsägning. Detta gäller särskilt som det i protokollen inte klart uttrycktes att hans anställning hos bolaget alltjämt bestod och att någon uppsägning inte hade ägt rum.

Till det anförda kommer att det av utredningen framgår dels att det rådde en upprörd stämning i samband med att R.M. mottog de båda protokollen, dels att ingen av de närvarande personerna från bolagets sida gjorde klart för honom vad beslutet innebar. R.M. har berättat att han blev chockad över innehållet och för egen del genast uppfattade saken så att han var uppsagd. Det finns enligt domstolens mening ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter om detta.

Mot bakgrund av protokollens utformning och omständigheterna i övrigt anser arbetsdomstolen inte att R.M. kan anses ha saknat fog för sin uppfattning om innebörden av de beslut som delgavs honom. Det uppkom alltså en situation där bolaget utan avsikt att säga upp R.M. ändå framkallade ett läge där han hade anledning att uppfatta sig som uppsagd. Det inträffade ledde till att R.M. samma dag lämnade arbetsplatsen och därefter uteblev från denna på grund av sjukskrivning.

Det nu anförda innebär att det hade uppkommit en situation där det var oklart vad som gällde i fråga om anställningens bestånd. När man tar ställning till frågan om bolaget genom det angivna händelseförloppet skall anses ha sagt upp R.M. är det emellertid också av betydelse vad som inträffade efter det att han hade lämnat arbetsplatsen. Av R.M:s egna uppgifter inför arbetsdomstolen framgår att han vid samtal i april 1996 med T.B. hade fått beskedet att han var entledigad som verkställande direktör men inte var uppsagd och att man på bolagets sida önskade att han själv skulle säga upp sig. Det är mot denna bakgrund utrett i målet att bolaget under tiden efter händelsen den 22 mars 1996 klargjorde att någon uppsägning av själva anställningsavtalet inte hade ägt rum.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att någon uppsägning från bolagets sida av R.M. inte kan anses ha ägt rum den 22 mars 1996. Detta ställningstagande innebär att bolaget inte har åsidosatt de av R.M. angivna bestämmelserna i anställningsskyddslagen.

Förelåg saklig grund för uppsägning av R.M.?

I frågan om bolagets uppsägning i juni 1996 av R.M. var sakligt grundad har i arbetsdomstolen skett utförliga förhör med såväl R.M. själv som med T.B.

Vad som i denna del av målet har förekommit i arbetsdomstolen föranleder inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Bolaget får alltså anses ha haft saklig grund för att genom uppsägning skilja R.M. från hans anställning hos bolaget.

Åsidosatte bolaget sin skyldighet att uppge grunderna för uppsägningen?

Efter uppsägningen i början av juni 1996 tillställde bolaget R.M. en handling som är daterad den 10 juni 1996 och som innehåller olika omständigheter som bolaget åberopat som grund för uppsägningen. R.M. ståndpunkt i målet är att denna handling är ofullständig och därför inte uppfyller syftet med bestämmelsen i 9 § anställningsskyddslagen. Bolaget har gjort gällande att handlingen på ett tillräckligt utförligt sätt anger de omständigheter vilka åberopas som grund för uppsägningen.

I bolagets brev till R.M. utvecklas relativt utförligt att skälet till uppsägningen är identiskt med skälet till entledigandet av R.M. från befattningen som verkställande direktör, dvs. att bolaget inte längre hade förtroende för honom. I brevet anges vidare ett antal konkreta omständigheter som enligt bolaget hade lett till att bolaget hade tappat förtroende för R.M. De angivna omständigheterna motsvarar i huvudsak vad bolaget i målet har anfört till grund för att uppsägningen var sakligt grundad.

Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte råda någon tvekan om att bolaget genom sitt brev den 10 juni 1996 fullgjorde sin skyldighet att ange de omständigheter som åberopas som grund för uppsägningen. R.M:s talan i denna del kan alltså inte bifallas.

Är R.M. berättigad till lön under uppsägningstiden?

Tvisten i denna del skall ses mot bakgrund av att bolaget efter den 10 september 1996 inte har betalat ut lön till R.M., som efter den dagen varken har varit sjukskriven eller har utfört något arbete åt bolaget. Som parterna har bestämt sin talan gäller tvisten i denna del frågan om R.M:s skyldighet att utföra arbete under uppsägningstiden.

R.M. har i första hand gjort gällande att han under den aktuella tiden inte var arbetsskyldig eftersom HTF för hans räkning hade utövat tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen. För den händelse HTF inte skulle anses ha utövat sådant tolkningsföreträde, gör R.M. gällande att bolaget har hävdat sin uppfattning om arbetsskyldigheten mot bättre vetande. Han hade som verkställande direktör inte någon skyldighet att syssla med sådant som kan anses ligga utanför detta uppdrag. Han var exempelvis inte skyldig att utföra renodlade utredningsuppdrag eller syssla med hyresförhandlingar.

Enligt bolagets uppfattning har HTF inte med för bolaget bindande verkan utövat tolkningsföreträde i tvisten rörande arbetsskyldighet. Det avgörande för R.M:s arbetsskyldighet har därmed varit bolagets uppfattning om anställningsavtalets innebörd, dvs. bolaget har som arbetsgivare haft tolkningsföreträde i frågan. Bolaget har inte framfört sin mening om avtalets innebörd mot bättre vetande. R.M. var enligt sitt anställningsavtal skyldig att utföra och har tidigare också faktiskt utfört sådana arbetsuppgifter som inte direkt hängde samman med hans befattning som verkställande direktör, exempelvis arbete med hyresförhandlingar, allmän medlemsservice och konsultationsverksamhet.

Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om medlems arbetsskyldighet enligt avtal, gäller enligt 34 § medbestämmandelagen organisationens mening till dess tvisten har slutligt prövats. I målet är ostridigt att bolaget och HTF är bundna av samma kollektivavtal och att organisationen också till bolaget har framfört sin uppfattning att R.M., som var medlem i HTF, inte enligt sitt anställningsavtal var skyldig att utföra de av bolaget angivna arbetsuppgifterna.

Beträffande de närmare omständigheterna framgår följande av utredningen i målet. Redan den 17 juni 1996 hade HTF i brev till bolaget klargjort sin uppfattning att det inte längre förelåg någon arbetsskyldighet för R.M. Frågan om hans arbetsskyldighet saknade emellertid under denna tid praktisk betydelse eftersom R.M. var sjukskriven under sommaren fram till början av september 1996. T.B. sände den 6 september ett telefax till R.M. med anledning av att sjukskrivningen upphört och uppmanade honom att infinna sig på arbetsplatsen för en genomgång av de arbetsuppgifter som kunde vara lämpliga under den återstående anställningstiden. Flera meddelanden utväxlades därefter mellan parterna och deras ombud. Den 12 september sände ombudsmannen U.W. på HTF:s Västerbottensavdelning följande meddelande per telefax till bolagets ombud A.W.

Härmed får jag jml MBL 34 § meddela att HTF är av den uppfattningen att medlemmen R.M., med tanke på bakomliggande omständigheter i pågående domstolstvist, inte har arbetsskyldighet. Vi är därigenom oeniga med arbetsgivaren därom. Vår avsikt är ej att företräda M. i detta ärende eftersom tvisten ursprungligen uppkommit vid ett tillfälle då M. ej var vår medlem.

A.W. besvarade samma dag meddelandet genom ett brev till HTF, där han på bolagets vägnar bl.a. begärde förhandling i frågan om R.M:s arbetsskyldighet. Denna begäran resulterade i sin tur i ett svarsmeddelande den 16 september, i vilket U.W. för HTF:s räkning helt kortfattat upprepade att HTF inte hade för avsikt att företräda R.M. i ärendet.

Det står alltså klart att HTF för bolaget klargjorde sin uppfattning att R.M. inte var skyldig att utföra arbete under uppsägningstiden. Mot bakgrund av formuleringen av HTF:s besked kan det enligt arbetsdomstolens mening knappast betvivlas att HTF i och för sig hade avsikten att dess förklaring skulle erhålla en sådan rättsverkan som anges i 34 § medbestämmandelagen. Frågan är emellertid vilken betydelse som i detta sammanhang skall tillmätas den omständigheten att HTF samtidigt klargjorde att organisationen inte avsåg att företräda R.M. i tvisten.

Som framgår av 34 § medbestämmandelagen är det en förutsättning för arbetstagarorganisationens tolkningsföreträde att det föreligger en tvist mellan arbetsgivaren och organisationen om medlemmens arbetsskyldighet. Det betyder att bestämmelsen inte tar sikte på fall där det föreligger tvist mellan en arbetsgivare och en enskild medlem i arbetstagarorganisationen. Först om arbetstagarorganisationen träder in och stödjer medlemmen kan en tillämpning av bestämmelsen bli aktuell (se Bergqvist m.fl., Medbestämmandelagen, 1997, s. 369 f.). Om det uppkommer en sådan tvist, gäller enligt bestämmelsen arbetstagarorganisationens mening till dess tvisten har slutligt prövats. Med det sistnämnda uttrycket avses enligt ett uttalande i lagens förarbeten fall där tvisten slutligt prövats på rättslig väg eller uppgörelse nåtts mellan de tvistande parterna (se prop. 1975/76:105 [ pdf || ] Bilaga 1 s. 390 [  ]).

Enligt arbetsdomstolens mening ligger det närmast till hands att uppfatta bestämmelsens ordalydelse så att det med tvist mellan arbetsgivaren och organisationen avses endast sådana situationer där organisationen företräder eller är beredd att företräda medlemmen vid förhandlingar i tvistefrågan. Med ett sådant synsätt föreligger det alltså inte en tvist redan av den anledningen att organisationen har uttryckt en annan uppfattning än den som arbetsgivaren gör gällande. Om organisationen efter att ha förklarat sin ståndpunkt i frågan om arbetsskyldigheten klargör att den inte avser att företräda medlemmen, föreligger det inte längre någon sådan tvist mellan arbetsgivaren och organisationen som avses i bestämmelsen.

Arbetsdomstolen vill tillägga att rättssystematiska och sakliga skäl talar för att 34 § medbestämmandelagen har den innebörd som enligt det anförda närmast följer av lagtexten. Den i bestämmelsen angivna ordningen med arbetstagarorganisationens tolkningsföreträde bygger nämligen på att frågan om arbetsskyldighet skall kunna bli föremål för tvisteförhandlingar och i sista hand rättsligt avgörande mellan de tvistande parterna. En arbetsgivare som vill undanröja verkningarna av organisationens tolkningsföreträde är ju hänvisad till att stämma in såväl den enskilde arbetstagaren som arbetstagarorganisationen till domstol. Detta förutsätter åtminstone i princip att de tvistande parterna först har förhandlat i tvistefrågan (se 4 kap. 7 § arbetstvistlagen). Några förhandlingar blir det emellertid inte fråga om i fall där organisationen förklarar att den inte vill företräda sin medlem.

På grund av det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att de rättsverkningar som följer av ett tolkningsföreträde förfaller om arbetstagarorganisationen förklarar att den inte längre företräder sin medlem i tvisten om arbetsskyldighet.

Tillämpat på den nu föreliggande tvisten innebär det anförda att HTF:s förklaring till bolaget den 12 september 1996 fick till följd att det inte gällde något tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen. Detta innebar i princip att det var bolagets uppfattning i frågan som tills vidare var avgörande för R.M:s arbetsskyldighet.

R.M. har ytterligare gjort gällande att bolaget var i ond tro och att han därför inte var skyldig att underkasta sig dess anvisningar. Vad som har framkommit i målet rörande R.M:s anställningsförhållanden och parternas ståndpunkter rörande hans arbetsskyldighet har emellertid inte gett något belägg för att bolaget har gett uttryck för sin uppfattning mot bättre vetande. Arbetsdomstolen kan alltså inte godta vad R.M. har anfört i denna del.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att R.M. har varit skyldig att utföra arbete för bolagets räkning under uppsägningstiden. Med detta ställningstagande är det ostridigt att han inte är berättigad till den av honom yrkade uppsägningslönen.

Rättegångskostnader

R.M. är som tappande part i princip skyldig att ersätta bolagets rättegångskostnader i målet. Han får emellertid anses ha haft skälig anledning att få saken prövad vid tingsrätten. Skäl föreligger alltså för att förordna att var och en av parterna får stå för sina kostnader vid tingsrätten. Däremot har R.M. inte haft skälig anledning att få saken prövad i ytterligare en instans. Han skall därför förpliktas ersätta bolagets rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Bolaget har i arbetsdomstolen yrkat ersättning med 155 300 kr, varav 152 100 kr avser ombudsarvode. Bolaget har upplyst att ombudsarvodet avser arbete under 117 timmar. R.M. har som skäligt belopp i denna del vitsordat ett ombudsarvode motsvarande 60 timmars arbete. Enligt arbetsdomstolens mening har det med hänsyn till målets omfattning och beskaffenhet inte varit motiverat att lägga ned ett så omfattande arbete som bolaget angett för utförande av dess talan i andra instans. Arbetsdomstolen anser att ersättningen för ombudsarvode bör bestämmas till 100 000 kr.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer punkten 1 i tingsrättens domslut.

Med upphävande av punkten 2 i tingsrättens domslut förordnar arbetsdomstolen att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader vid tingsrätten.

R.M. förpliktas att ersätta Sveriges Fastighetsägare Umeå Service Aktiebolags rättegångskostnader i arbetsdomstolen med etthundratretusentvåhundra (103 200) kr, varav 100 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1998‑05‑20, målnummer B‑103‑1997

Ledamöter: Michaël Koch, Carina Gunnarsson, Margit Strandberg, Olof Nordenfelt, Lennart Grudevall (förre direktören i Svenska Kommunförbundet; tillfällig ersättare), Jörgen Andersson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Gudrun Persson Härneskog

BILAGA

Tingsrättens dom tisdagen den 13 maj 1997

[ Ledamöter : Thomas Södermark, Lars Wictorson, Kristina Jonsson ]

BAKGRUND

Enligt kontrakt den 6 oktober 1988 anställdes R.M. som verkställande direktör (VD) för Södra Västerbottens Fastighetsägareförenings Service AB, numera Sveriges Fastighetsägare Umeå Service AB, tills vidare med tillträdesdag den 1 februari 1989. Genom beslut av bolagets styrelse den 22 mars 1996 entledigades R.M. från sin befattning som VD. R.M. delgavs den 3 juni 1996 en skriftlig uppsägning från sin anställning i bolaget. Enligt anställningsavtalet har R.M. 24 månaders uppsägningstid. R.M. har under uppsägningstiden varit sjukskriven till någon dag i början av september 1996. R.M. har efter den 10 september 1996 inte varit sjukskriven och inte heller utfört arbete i bolaget. Bolaget har efter samma dag inte betalat ut lön till R.M. R.M. är medlem av Handelstjänstemannaförbundet (HTF). Bolaget och HTF är bundna av samma kollektivavtal. HTF har den 17 juni 1996 till bolaget framfört att R.M. enligt HTF:s mening ej har arbetsskyldighet under uppsägningstiden. HTF har den 12 september 1996 lämnat bolaget besked att HTF ej företrädde R.M. i tvisten med bolaget. Sedan bolaget påkallat förhandling med HTF har HTF den 16 september 1996 avböjt att ingå i förhandling med bolaget under anförande på nytt att HTF inte företrädde R.M. i tvisten.

YRKANDEN M.M.

R.M. har efter stämning å bolaget yrkat förpliktande för bolaget att till honom betala skadestånd med 75 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 70 000 kr från den 19 juni 1996 och på 5 000 kr från den 6 december 1996, allt till dess betalning sker. I andra hand har R.M. yrkat förpliktande för bolaget att utge skadestånd med 65 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 60 000 kr från den 19 juni 1996 och på 5 000 kr från den 6 december 1996, allt till dess betalning sker.

R.M. har vidare yrkat att han förbehålls rätt att framdeles föra talan om ekonomiskt skadestånd för tid efter huvudförhandling i målet, eller efter den 22 april 1997.

R.M. har slutligen yrkat förpliktande för bolaget att till honom betala lön med 226 356 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 22 356 kr från den 30 september 1996, på 34 000 kr från den 31 oktober 1996, på 34 000 kr från den 30 november 1996, på 34 000 kr från den 31 december 1996, på 34 000 kr från den 31 januari 1997, på 34 000 kr från den 28 februari 1997 och på 34 000 kr från den 31 mars 1997, allt tills betalning sker.

Bolaget har bestritt käromålen. Bolaget har beträffande skadeståndsanspråket vitsordat yrkad ränta såsom skälig i och för sig, och beträffande löneanspråket vitsordat kapitalbelopp jämte ränta såsom skäligt i och för sig. För det fall tingsrätten skulle finna att HTF utövat tolkningsföreträde enligt 34 § 1 st lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) men att dess rättsverkan upphört när HTF avböjt att ingå i förhandling med bolaget, har bolaget medgivit att utge lön för tiden från den 10 september till den 18 september 1996 med 7 622 kr.

Parterna har yrkat ersättning av varandra för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

Frågan om skadestånd

R.M. har som grund för sin talan anfört: Hans anställning omfattas av lagen om anställningsskydd (LAS). Han har blivit uppsagd från sin anställning den 22 mars 1996 på grund av personliga skäl. Uppsägningen har inte varit sakligt grundad. För uppsägningen som sådan bör därför utgå allmänt skadestånd med 60 000 kr. Uppsägningen har ej skett i den form som LAS föreskriver. Därför bör utgå skadestånd med ytterligare 10 000 kr, varav 5 000 kr för brott mot 8 § LAS och 5 000 kr för brott mot 30 § LAS. Vidare har han inte i rätt tid fått besked om de omständigheter som bolaget åberopar som grund för uppsägningen, vilket utgör brott mot 9 § LAS som bör föranleda skadestånd med 5 000 kr. För det fall det skulle anses att han ej blivit uppsagd den 22 mars 1996 vitsordar han att uppsägningen skett i föreskriven form den 3 juni 1996. I andra hand yrkas därför skadestånd med 60 000 kr för att uppsägningen skett utan saklig grund och skadestånd med 5 000 kr för brott mot 9 § LAS.

Bolaget har vitsordat att 7 § LAS är tillämplig på R.M:s anställning och som grund för sitt bestridande anfört: Bolaget har inte sagt upp R.M. den 22 mars 1996 utan den 3 juni 1996. Uppsägningen har varit sakligt grundad och formföreskrifterna enligt LAS uppfyllda. Bolaget har på begäran skriftligen angivit de omständigheter som åberopas som grund för uppsägningen. För det fall uppsägning skulle anses ha skett den 22 mars 1996 vitsordas att bolaget brustit beträffande formkraven för uppsägningen enligt 8 § LAS och underlåtit att lämna underrättelse enligt 30 § LAS. Som allmänt skadestånd för dessa formaliafel vitsordas såsom skäligt i och för sig 2 000 kr. I övrigt kan inte något belopp vitsordas som skäligt i och för sig.

R.M. har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak: Innan han tillträdde befattningen som VD i bolaget var han chef för Umeå kommuns värmeverk. Han var vidare vice ordförande i styrelsen för Södra Västerbottens Fastighetsägareförening. Han arbetade i bolaget fram till våren 1996. Under den tid han arbetat i bolaget hade han inte fått någon nämnvärd kritik. Han hade tvärtom rönt uppskattning. Han hade fått bonus beräknad på bolagets resultat. Han hade varit en dynamisk chef och uppfyllt de intentioner som bolaget haft. Han hade haft företagsledande sysslor och företrätt bolaget vid kontakter med myndigheter och allmänhet. Han hade deltagit i arbetet i styrelsen för bolaget och i styrelsen för föreningen. Den 18 mars 1996 hade han kontaktats av representanter för bolagsstyrelsens arbetsutskott som givit honom valet att säga upp sig frivilligt eller att bli uppsagd. Han fick ingen motivering varför hans anställning skulle upphöra. Han fick betänketid till den 22 mars 1996. Troligen den 20 mars 1996 fick han vid telefonsamtal med K.G.J, VD för Norrbygdens fastighetsägareförening i Skellefteå, höra att det var känt att han varslats om uppsägning. Uppsägningen skedde den 22 mars 1996 på bolagets kansli då han fick del av protokoll fört vid styrelsesammanträde i bolaget samma dag. Enligt styrelsens beslut och protokoll fört vid styrelsesammanträde i föreningen samma dag, varvid föreningens styrelse godkände bolagets styrelses beslut, blev han uppsagd och entledigades han från sin befattning som VD. I samband med att han fick protokollen överlämnade till sig berörde bolagsstyrelsens ordförande T.B. frågan om när anställningsavtalet skulle upphöra att gälla. T.B. önskade träffa en överenskommelse som skulle innebära att R.M. gjorde avkall på den avtalade uppsägningstiden om 24 månader. R.M. kunde inte tolka bolagets agerande på annat sätt än att han sagts upp. Han fick dock inte någon uppsägningshandling som uppfyllde föreskrifterna i 8 § LAS om besvärshänvisningar, dvs som angav vad han hade att iakttaga för det fall han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig eller yrka skadestånd med anledning av uppsägningen. Han har inte heller i rätt tid fått någon precisering enligt 9 § LAS av de omständigheter som bolaget åberopar till grund för uppsägningen. Skriftligt besked skall lämnas inom en vecka efter det att begäran om sådant besked framställts. Sådan begäran framställdes första gången den 23 mars 1996. Skriftliga besked har lämnats med början den 10 juni 1996, men inte förrän genom en skrift i målet den 20 december 1996 har bolaget lämnat uttömmande besked om de omständigheter som bolaget åberopar till grund för uppsägningen. Storleken på det yrkade skadeståndet för uppsägning utan saklig grund motiveras av att R.M. skadats i sin karriär genom det sätt på vilket uppsägningen skett. Fastighetsbranschen i Umeå är begränsad till sin omfattning. Uppsägningen från bolaget länder honom till förfång i framtiden. Han har vidare förlorat den sociala ställning som följt med anställningen. Det är troligen mycket svårt för honom att i en mindre stad som Umeå få en acceptabel anställning, varför risken för att han kommer att lida ekonomisk skada inte kan bedömas som liten.

Bolaget har till utveckling av sin inställning anfört i huvudsak: Beslutet den 22 mars 1996 att entlediga R.M. som VD för bolaget föregicks av ej protokollförda överläggningar inom styrelsen. Styrelsen, som består av sju personer, var helt enig i sin vilja att entlediga R.M. Enligt styrelsens mening fanns ej någon förutsättning för att R.M. skulle kunna kvarstå som VD eftersom förtroendebandet mellan styrelse och VD hade brustit. R.M. fråntogs inga arbetsuppgifter utöver att han entledigades från befattningen som VD. I samband med entledigandet uppdrogs åt styrelsens ordförande att gemensamt med VD komma fram till en lösning som innebar att R.M:s anställning utan att han sades upp skulle kunna upphöra utan uppsägningstid och utan att R.M. skulle förlora ekonomiskt. R.M. var emellertid inte intresserad av att lyssna på detta. Alternativt tänkte sig styrelsen att R.M. skulle utföra vissa uppgifter under den 24 månader långa uppsägningstiden då det vore oskäligt med en så lång avlönad uppsägningstid utan motprestation. R.M. ville emellertid inte heller lyssna på sådana förslag. Någon omplacering var inte möjlig. Styrelsen var därför tvungen att gå till uppsägning, vilken inleddes med att HTF varslades och R.M. personligen underrättades enligt 30 § LAS. Under den 14-dagars period som följde togs ingen kontakt från R.M:s sida. Bolaget utfärdade den 28 maj 1996 en skriftlig uppsägning som R.M. fick del av den 3 juni 1996. Vid detta tillfälle angavs ej grunden för uppsägningen. R.M. begärde senare att få skriftligt besked härom och sådant lämnades genom skrift den 10 juni 1996. Bolagets inställning var att det ej var nödvändigt att ange skäl för uppsägningen eftersom det gällde en verkställande direktör och sådana föll utanför tillämpningen av LAS. Emellertid fanns i anställningsavtalet en mening om att LAS skulle tillämpas. Bolaget var därför angeläget att följa formaliaföreskrifterna i LAS. Däremot ansåg bolaget då att R.M. inte omfattades av kravet på saklig grund för uppsägning enligt 7 § LAS. Bolaget godtar dock numera detta i målet. De uppgifter som lämnats i § 9-handlingen är fullständiga eftersom grunden för uppsägningen är att man saknade förtroende för R.M. som ledare av verksamheten. Bolaget har gått längre när det gäller § 9-uppgiften än man ansett sig behöva. I skriften den 10 juni 1996 uppehöll sig bolaget vid förtroendet, men angav ändå exempel på olika misstroendeskapande omständigheter. Det finns olika omständigheter som påverkat olika styrelseledamöter olika. Därför kan man inte lämna en uttömmande redogörelse för dessa omständigheter. Omständigheterna är inte några självständiga ”byggstenar” i en saklig grund. Den sakliga grunden är det bristande förtroendet. Omständigheterna som ligger till grund för detta behöver anges bara för att visa att uppsägningen inte skett godtyckligt. Bolagsstyrelsens protokoll den 22 mars 1996 fick rubriken ”Uppsägning av VD” därför att sekreteraren tog fasta på att ordföranden fick i uppdrag att överlägga med R.M. för att få till stånd ett upphörande av anställningen. Rubriksättningen uppmärksammades ej av justeringsmännen i den brådska som rådde. R.M. var angelägen om att få protokollet så snart som möjligt och väntade på att det skulle färdigställas. Bolagsstyrelsens beslut om entledigande av R.M. förutsatte godkännande av föreningens styrelse för att bli gällande. Det protokoll som upprättades vid föreningens styrelses sammanträde samma dag rubricerades ”Entledigande av VD”. R.M. kan inte ha tvekat om att det var frågan om ett entledigande. Det är riktigt att styrelsen haft kontakt med R.M. den 18 mars 1996. Avsikten med denna var att komma till en överenskommelse som innebar att R.M. skulle sluta som VD. Det är även riktigt att det av R.M. angivna telefonsamtalet mellan honom och K.G.J ägt rum. Det saknar dock betydelse för frågan huruvida R.M. sagts upp eller ej att K.G.J fått för sig att uppsägning skett. – Det måste finnas ett förtroendeförhållande mellan styrelse och VD. Om detta brister måste det leda till entledigande. Skälet för uppsägningen har varit detsamma som för entledigandet. Därtill kommer att en omplacering inte var möjlig. Anledningen till att styrelsens förtroende för R.M. upphört kan sammanfattningsvis beskrivas som tilltagande bristande samstämmighet i synen på målen för bolagets och fastighetsägareföreningens verksamhet, allt sämre samarbetsförmåga med styrelsen, tilltagande omdömesbrister och svårigheten för R.M. att hålla isär bolagets och hans egna intressen, inte minst hans egna fastighetsbolag. Bolaget är att servicebolag till fastighetsägareföreningen som är en intresseorganisation, en näringslivsorganisation. Bolaget är egentligen ett bolagiserat kansli för föreningen. Bolaget bildades 1969/70 av skattemässiga skäl. Bolaget har till uppgift att tjäna medlemsföretagen och tar betalt av medlemmarna för olika tjänster. R.M. har varit angelägen om att det skulle etableras en särskild rörelsegren inom bolaget, dvs att man skulle bilda ett särskilt fastighetsbolag för att äga och förvalta fastigheter. Detta framfördes av R.M. flera gånger. R.M. ville ej erkänna bolagets karaktär av servicebolag för medlemmarna. Bolaget skall ej ha egna vinstintressen. R.M:s allt sämre förmåga att samarbeta med styrelsen fick bl.a. till följd att någon verksamhetsplan inte kunnat antas efter 1993. De olika förslag som R.M. lade fram kunde styrelsen inte godtaga utan förslagen återremitterades till R.M. Ordentliga budgetar för åren 1994–96 kunde därför inte fastställas. Styrelsemötena upptogs alltmer av frågor om VD:s förmåner och handlade allt mindre om vad bolaget skulle syssla med. Sålunda fördes diskussioner om bonus till VD, inköp till bolaget av VD:s egna möbler, inköp av bil till VD samt lön och övertidsersättning till VD. Detta ledde till slut till att det ej fanns något förtroende för R.M. längre. – Som ytterligare omständigheter som frestade på förtroendet kan anföras följande. – I mars 1996 anmälde bolagets revisor att personalens semestersaldo var anmärkningsvärt stort. Det visade sig att R.M. hade 60 sparade semesterdagar, eller 47 dagar mer än semesterlagen tillät. Detta frestade på förtroendet för honom eftersom han som VD skulle vara ett föredöme för personalen i övrigt. Av dessa semesterdagar härrörde 20 eller 21 dagar från tiden mellan det att anställningsavtalet med R.M. träffades och hans tillträde den 1 februari 1989. Det kom fram uppgifter om att det träffats överenskommelse om att R.M. skulle utföra arbete åt bolaget medan han fortfarande var anställd som chef för värmeverket och innan han tillträdde tjänsten. Som kompensation skulle han få ta ut den arbetade tiden som ledighet i form av semester. R.M. hade vidare nästan alltid efter en till kansliet som semester anmäld ledighet, låtit anteckna tiden som föräldraledighet, sjukledighet eller arbetstid. Detta inträffade även på tid då kansliet höll stängt för semester. R.M. informerade inte heller styrelsen i förväg om sina semesterplaner. R.M. och T.B. deltog båda i ett sammanträde den 15 maj 1995. R.M. underrättade inte T.B. om att han snart avsåg att resa på semester. Av en tillfällighet fick T.B. två dagar senare veta att R.M. rest på fjorton dagars semester till Turkiet. Efteråt blev en del av den tiden antecknad som föräldraledighet eller sjukledighet. – Redan i februari 1995 hade styrelsen beslutat att anställa en jurist. Vid styrelsesammanträdet den 20 juni 1995 rapporterade VD att det fanns 46 stycken sökande. Han uttalade att 41 var ”väldigt kvalificerade”. Styrelsen ställde som krav att han skulle presentera tre till fem sökande för styrelsens arbetsutskott. I november 1995 fanns bara en sökande kvar. VD fick återigen ett krav att i vart fall presentera tre sökande. Handläggningen av rekryteringsfrågan vållade irritation mellan VD och styrelse. – Bolaget hade bestämt sig för att köpa en fastighet där bolaget skulle ha sitt kontor. Beslutet tillkom på R.M:s initiativ. Han hade tidigare arbetat i lokalerna. R.M. åtog sig att besiktiga fastigheten före köpet. Han åtföljdes av dåvarande styrelseordföranden Sven Rönnmark. Enligt R.M. fanns det inte något behov att renovera fastigheten. Det visade sig efter köpet att det fanns behov av reparationer och R.M. tog upp frågan om att använda 50 000 kr för sådana reparationer. Till detta lämnade styrelsens ordförande medgivande under hand. I februari 1996 uppdagades att fastigheten var i mycket dåligt skick. Vid genomgång av bokslutet i mars 1996 konstaterades att de av R.M. beställda reparationsarbetena dittills hade kostat bolaget 239 000 kr. Efter en ny besiktning har det vidare visat sig att fastigheten är i behov av ytterligare omfattande reparationer. Styrelsen kände sig lurad av R.M. framför allt därför att han presenterat en så positiv kalkyl för styrelsen. – Under i stort sett R.M:s hela tid som VD drev han en eller två egna rörelser. I en av dessa rörelser hade han låtit bygga en stor fastighet med behov av att hyra ut stora lokaler. Ungefär samtidigt började han driva frågan om att bolaget skulle betjäna medlemmarna i frågan om uthyrning av lokaler. Medlemmarna i föreningen klagade på och var irriterade över att bolagets VD tog hyresgäster ifrån dem. Styrelsen hade svårt att angripa problemet och ta upp det med R.M. eftersom det bara rörde sig om misstankar, men det skapade olust inom styrelsen. Styrelsen har inte heller kunnat frigöra sig från misstanken att R.M. ägnat arbetstid åt sina egna fastighetsbolag. I ett av bolagen hade han inte någon anställd, ändå har konsultarvode redovisats som intäkt. Det har alltså förelegat misstankar om ett konkurrensförhållande mellan bolaget och R.M:s egna bolag såväl rörelsemässigt som i arbetstidshänseende. – R.M. hade efter en tjänsteresa i vilken T.B. deltagit yrkat full traktametsersättning trots att de blivit bjudna på måltider. Efter påpekande från T.B. hade R.M. rättat sin räkning. Emellertid hade detta gjort T.B. misstänksam, varför han granskade även andra reseräkningar från R.M. I en reseräkning från lördagen den 10 februari 1996 hade R.M. tagit upp kostnader för resa med egen bil 30 km avseende en rundtur i Kristineberg. Räkningen upptog inte någon resa till och från Kristineberg och det var inte förenat med något uppdrag att göra denna resa. – Styrelsen hade tidigare haft anledning att begränsa R.M:s opinionsbildande verksamhet. Fastighetsägareföreningen hade engagerat sig i motståndet mot det s.k. Entré Norr-projektet i Umeå. Sedan syftet med aktionen uppnåtts och kommunen beslutat skrinlägga projektet lät R.M. våren 1996 utan styrelsens vetskap trycka upp och sprida en affisch med föreningens firma och texten ”Entré Norr är död – Leve Centrum!”. Denna åtgärd har i hög grad försämrat samarbetsklimatet mellan å ena sidan bolaget/fastighetsägareföreningen och å andra sidan kommunledningen. En styrelseledamot, S.N., hade visserligen sett affischen, men hade varken behörighet eller befogenhet att godkänna denna. – Som ledamot av Stadshypoteksföreningens i Umeå valberedning föreslog R.M. sig själv som suppleant i Stadshypoteksföreningens styrelse vid föreningsstämman då han var den ende representanten för valberedningen som var närvarande. R.M. hade dessförinnan ej samrått med bolagets styrelse. Han lät sig något år senare, även denna gång utan sanktion av sin styrelse, väljas till ordinarie styrelseledamot i Stadshypoteksföreningen. Något stadgemässigt fel begicks inte ur Stadshypoteksföreningens synpunkt men genom förfarandet förhindrade R.M. att någon föreningsmedlem invaldes. Detta väckte stark kritik i bolagets styrelse och dess arbetsutskott, en kritik som R.M. var helt oförstående inför. – I mars 1996 presenterades i ortspressen en kritisk artikel mot taxor för vatten och sophämtning i ett antal kommuner i Västerbotten. Sakuppgifterna som visade sig vara helt felaktiga hade tillhandahållits av R.M. Hans försvar för den för bolaget och Fastighetsägareföreningen synnerligen pinsamma incidenten, var att uppgifterna ifråga tagits fram för internt bruk.

R.M. har genmält i huvudsak: Hans anställningsavtal upprättades efter en förlaga som inhämtats från Civilingenjörsförbundet. Den i förlagan intagna hänvisningen till LAS överfördes även till hans avtal. Härigenom har även 7 § LAS gjorts tillämplig på anställningsavtalet, något som numera är otvistligt. Det förhållandet att bolagets styrelse uttalat sin brist på förtroende för R.M. räcker inte i sig som saklig grund för uppsägning. Det måste redovisas omständigheter som motiverar det bristande förtroendet. De omständigheter som bolaget redovisat är inte tillräckliga som saklig grund för uppsägning. – Någon bristande samstämmighet i synen på målen för bolagets och fastighetsägareföreningens verksamhet har inte förelegat mellan honom och bolagets styrelse. När bolagets förre chefstjänsteman B.B. slutat sin anställning i augusti eller september 1988 och ny chef för bolaget skulle tillsättas annonserade föreningen efter en verkställande direktör för bolaget. Föreningens dåvarande styrelseordförande C.F. och R.M. utformade tillsammans annonsen. De hade samma syn på hur föreningen skulle utvecklas. Han har vidare tillsammans med bolagets styrelse antagit ett handlingsprogram från vilket han inte avvikit. – Under den tid som gick från det att B.B. slutade tills dess R.M. tillträdde tjänsten som VD var chefsposten på bolaget vakant. R.M. hade tre månaders uppsägningstid i sin anställning på värmeverket. Under den tiden tog R.M. ut semester för att under 21 eller 26 dagar arbeta för fastighetsföreningens räkning. Det träffades då överenskommelse om att han kunde flytta över semesterdagar från den tidigare till den nya anställningen. R.M. tog ut ledighet under lugnare perioder. Han gjorde inte någon skillnad mellan semester och föräldraledighet. Resan till Turkiet hade han planerat under ett halvår och det är förvånade att T.B. inte kände till den resan. Det kan vara riktigt att en del av tiden för denna resa varit föräldraledighet. Under semesterperioden på sommaren fanns han alltid tillgänglig på mobiltelefon. – R.M. hade under fyra – fem år påtalat behovet av att anställa en jurist. Han fick styrelsens uppdrag att presentera tre kandidater. Han har inte påstått att det fanns 41 stycken ”väldigt kvalificerade” sökande. Däremot fanns det 46 sökande, varav han valde ut tre. Anställningsförfarandet drog dock ut på tiden på grund av att T.B. hade svårt att få tid för anställningsintervjuer, varför två av sökandena fick andra anställningar innan och endast en sökande kvarstod vid arbetsutskottets sammanträde i november 1995. Efter att ha träffat arbetsutskottet återkallade även denna sökande sin ansökan, varför en ny rekryteringsrunda fick inledas. – R.M. hade i 10 år haft sitt kontor som värmeverkschef i den fastighet som fastighetsägareföreningen inköpte. Han upplevde att föreningens dåvarande ordförande S.R. drev frågan om fastighetsköpet. Tillsammans träffade de fastighetsägaren. R.M. såg många fel på fastigheten och förhandlade ner priset från 7,5 miljoner kronor till 6,7 miljoner kronor. Han gjorde en ekonomisk kalkyl, men hade inte i uppdrag att göra en teknisk besiktning. Han har inte blivit varse att fastigheten skulle behöva större reparationer. – Han har aldrig fått kritik för sitt eget fastighetsinnehav. Han kan inte förstå misstanken att han skulle konkurrera med fastighetsägareföreningens medlemmar. Han har aldrig uppvaktat någon hyresgäst för att få denna att hyra av honom. Konsultarvoden har inte tillkommit hans egna fastighetsbolag utan det har skett ekonomiska överföringar mellan bolagen. – Rundturen i Kristineberg gjorde han som en avstickare under en semesterresa med familjen. Anledningen till besöket i Kristineberg, där han tidigare inte varit, var den att en av fastighetsföreningens medlemmar, Ö.B., som hade ett stort fastighetsbestånd på orten, hade hotat med att riva sina fastigheter på grund av bristande lönsamhet. Detta var någonting som väckt stor uppmärksamhet i massmedia. R.M. ansåg att han borde skaffa sig en egen uppfattning om förhållandena på platsen och att denna del av resan var ett tjänsteärende. – Den påtalade annonseringen efter det att Entré Norr-projektet lagts ner avsåg att väcka uppmärksamhet på en parkering som Norrmejerier hade i centrum av Umeå och som fastighetsägareföreningen skulle hjälpa Norrmejerier att hyra ut. R.M. hade visat annonsen för styrelseledamoten S.N. innan den publicerades. S.N. godkände annonsen. Någon reaktion från styrelsen kom inte förrän en månad senare då T.B. ifrågasatte annonsen på ett styrelsemöte. – Det är inte riktigt att han skulle ha föreslagit sig själv som suppleant i Stadshypoteksföreningens styrelse. Förslaget kom från valberedningens ordförande B-O.S. Det är möjligt, såsom det gjorts gällande från bolagets sida, att det inte framgår av protokollet från ifrågavarande årsmöte att B-O.S. varit närvarande vid årsmötet, men enligt R.M:s minnesbild var han det. Senare blev han tillfrågad av B.A., som var ledamot av Stadshypoteksföreningens valberedning, om han var villig att åtaga sig uppdrag som ordinarie styrelseledamot i Stadshypoteksföreningen. Han tog uppdraget som en självklarhet. – Uppgifterna om kommunens avgifter för vatten och sophämtning hade inhämtats för att man ville ha en överblick över hur taxorna varierade. Ö.B. föredrog detta material för en journalist i Lycksele. Ingen hade tidigare sagt att sakinnehållet var felaktigt.

R.M. har såsom skriftlig bevisning åberopat annons avseende tjänsten som verkställande direktör, p 13 i kommentar till av Civilingenjörsförbundet och Civilekonomernas Riksförbund utarbetat förslag till kontrakt för företagsledare, protokoll fört vid styrelsesammanträde i bolaget den 22 mars 1996, protokoll fört vid styrelsesammanträde i fastighetsägareföreningen den 22 mars 1996, tidningsartikel införd i Västerbottens Kuriren den 27 april 1996, handlingsprogram för fastighetsägareföreningen, protokoll fört vid styrelsesammanträde i föreningen den 12 september 1995, protokoll fört vid sammanträde med bolagsstyrelsens arbetsutskott den 29 november 1995, § 6 i protokoll fört vid styrelsesammanträde i bolaget den 7 februari 1995, § 30 i protokoll fört vid styrelsesammanträde i bolaget den 21 februari 1995, § 53 i protokoll fört vid styrelsesammanträde i bolaget den 5 april 1995, köpekontrakt avseende Styrmannen 3 i Umeå kommun samt protokoll fört vid sammanträden med bolagsstyrelsens arbetsutskott den 24 mars och den 3 april 1995.

R.M. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med förhandlingschefen J.T., Civilingenjörsförbundet och Civilekonomerna, jur kand C.F. och B.A.

Bolaget har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med T.B. och ledamoten av styrelsen för bolaget och styrelsen för fastighetsägareföreningen Å.L.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Vad först gäller frågan om när uppsägning skett anför tingsrätten följande. Det är utrett i målet att R.M. den 22 mars 1996 fått del av justerade protokoll från de styrelsesammanträden som hållits samma dag dels i servicebolaget och dels i fastighetsägareföreningen. Den paragraf i det protokoll som fördes vid bolagsstyrelsens sammanträde som behandlade R.M. har rubriken ”Uppsägning av VD”. Paragrafen innehåller tre beslut, dels ett beslut att entlediga R.M. från befattningen som VD i bolaget och därmed – under förutsättning att föreningens styrelse inte beslutade annat – hans uppgift att företräda föreningen och att leda dess verksamhet, dels ett beslut att uppdra åt ordföranden i bolagets styrelse, T.B., att överlägga med R.M. om tidpunkt och villkor för anställningsavtalets upphörande och dels ett beslut att under en övergångstid utse T.B. till VD på deltid. Protokollet från föreningsstyrelsens sammanträde innehåller under rubriken ”Entledigande av VD” det uttalandet av styrelsen att den ej hade någon erinran mot att R.M. entledigats som VD i bolaget och att den samtyckte till att R.M:s uppgift att företräda bolaget sålunda upphörde.

De båda protokollen måste ses i ett sammanhang eftersom bolagsstyrelsens beslut att entlediga R.M. som VD, såvitt beslutet innebar att han inte längre företrädde föreningen, var villkorat av föreningsstyrelsens godkännande. Rubriksättningen i bolagsstyrelsens sammanträdesprotokoll har visserligen varit ägnat att missleda den läsande, men innehållet i protokollet, särskilt sammanställt med föreningsstyrelsens protokoll, visar entydigt att något beslut om uppsägning av R.M. inte fattats. Tvärtom måste uppdraget till T.B. att förhandla med R.M. tolkas så att bolagsstyrelsens vilja varit att anställningsförhållandet skulle kunna bringas till ett upphörande utan att uppsägning skulle behöva ske. Av T.B:s och R.M:s uppgifter har även kommit fram att sådana samtal redan förekommit dagarna innan den 22 mars, även om de haft olika uppfattningar om innehållet i dessa samtal. Det har visserligen av förhören med T.B., R.M. och B.S. framgått att det – oavsett vems fel det kan sägas ha varit – rått en något upphetsad stämning när protokollen överlämnades till R.M., vilket kan ha försvårat för honom att på ett korrekt sätt uppfatta budskapet, men någon svårighet att göra detta kan inte ha förelegat vid en genomläsning i lugn och ro. På grund av det anförda anser tingsrätten att R.M. inte haft fog för sin uppfattning att innehållet i protokollen skall tolkas som en uppsägning av hans anställningsavtal. Inte heller har R.M. visat annat förhållande föreligga som motiverar att överlämnandet av protokollen skall anses som en uppsägning. Vid denna bedömning är ostridigt att uppsägning skett först den 3 juni 1996. Något skadestånd för brott mot 8 § och 30 § LAS skall följaktligen inte utgå.

Enligt 1 § 2 st LAS undantas från lagens tillämpning bl.a. arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Med den ställning som R.M. intar i servicebolaget skulle han alltså enligt denna bestämmelse inte omfattas av LAS. Det avtal som reglerar villkoren för R.M:s anställning innehåller dock en bestämmelse att LAS skall tillämpas och det är mellan parterna ostridigt i målet att bestämmelsen i 7 § LAS att uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad, skall äga tillämpning på R.M:s anställning.

När det gäller frågan om saklig grund för uppsägning förelegat anför tingsrätten följande. Generella regler för vad som skall anses utgöra saklig grund för uppsägning finns inte. I stället får denna bedömning göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. I förevarande fall får R.M:s ställning som VD anses vara av väsentlig betydelse för bedömningen. Under arbetet med LAS uppmärksammades de praktiskt orimliga konsekvenser som skulle uppkomma för det fall det uppstod motsättningar mellan styrelsen i ett bolag och bolagets verkställande direktör, om inte arbetstagare i företagsledande ställning undantogs från lagens tillämpning. De skäl som ligger till grund för den aktuella undantagsbestämmelsen i 1 § 2 st LAS påverkar även bedömningen av vad som utgör saklig grund för uppsägning för det fall den företagsledande arbetstagaren på grund av avtal omfattas av LAS. Tingsrätten anser alltså att om det förtroende som måste finnas mellan styrelse och VD för att verksamheten skall fungera, brister, så utgör detta saklig grund för uppsägning. Å andra sidan kan det i ett fall som det förevarande inte räcka att styrelsen uttalar att förtroendet brustit, eftersom i så fall den avtalsbestämmelse enligt vilken 7 § LAS gjorts tillämplig på avtalsförhållandet skulle sakna sakligt innehåll. Bolaget måste i allt fall redovisa sådana skäl för styrelsens uppfattning att uppsägningen inte framstår som sprungen ur en ren nyck eller som uttryck för rent godtycke. Av förhören med T.B. och Å.L. har framgått att bolagsstyrelsen förlorat förtroendet för R.M. på grund av de omständigheter som bolaget anfört. När det gäller de faktiska omständigheterna har R.M. redovisat annan uppfattning beträffande vissa detaljer, men i stort sett bekräftar hans uppgifter att förhållandena har varit som bolaget gjort gällande. Tingsrätten finner alltså utrett att bolagsstyrelsen varit missnöjd med R.M:s sätt att redovisa sin egen semester och annan ledighet och hans underlåtenhet att underrätta styrelsen eller dess ordförande i förväg när han avsåg att ta semester eller annan ledighet. Styrelsen har vidare varit missnöjd med R.M:s sätt att sköta rekryteringen till den beslutade juristtjänsten. Styrelsen har ansett sig vilseförd av R.M:s redovisning inför bolagets eget fastighetsinköp. Styrelsen har fått ta emot erinringar från föreningsmedlemmar som ifrågasatt om R.M. som verkställande direktör gynnade sina egna rörelser på föreningsmedlemmarnas bekostnad. Styrelsen har ansett R.M:s annonsering efter nedläggandet av Entré Norr-projektet som omdömeslös. Styrelsen har varit missnöjd med att R.M. inte samrått med den innan han lät sig inväljas i styrelsen för Stadshypoteksföreningen. Styrelsen har ansett R.M. ansvarig för att fastighetsägareföreningen kommit i ogynnsam dager på grund av att en av styrelseledamöterna haft missvisande uppgifter om kommunernas taxor beträffande vatten och sophämtning att lämna till pressen.

Då det alltså blivit utrett att bolagsstyrelsens bristande förtroende för R.M. inte utgör ett uttryck för rent godtycke, och då R.M. – av uppenbara skäl – inte kunnat omplaceras, har saklig grund för uppsägning förelegat. Något skadestånd för brott mot 7 § LAS skall alltså inte utgå. Inte heller bör R.M. förbehållas rätt att framdeles föra talan om ekonomiskt skadestånd.

Enligt 9 § LAS är arbetsgivaren skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständigheter som åberopas som grund för uppsägningen. Uppgiften skall vara skriftlig, om arbetstagaren begär det. Bolaget har på begäran av R.M. i skrift den 10 juni 1996 lämnat uppgift enligt 9 § LAS. Av denna framgår att grunden för uppsägningen är det förhållandet att bolagsstyrelsens förtroende för R.M. upphört. Bolaget har vidare i huvudsak angivit de omständigheter som föranlett det bristande förtroendet med exemplifieringar som ytterligare konkretiserat påståendena. Skriften måste enligt tingsrättens mening anses uppfylla syftet med föreskriften i 9 § LAS. Något skadestånd för brott mot 9 § LAS skall följaktligen inte utgå.

Frågan om lön under uppsägningstiden

R.M. har som grund för sin talan anfört: Det mellan bolaget och R.M. träffade anställningsavtalet gäller alltjämt. R.M. har under uppsägningstiden stått och står till bolagets förfogande inom ramen för sin arbetsskyldighet enligt anställningsavtalet. Bolaget erbjuder honom ej arbete annat än utanför hans arbetsskyldighet. Lönen har förfallit till betalning varje månad. – HTF har den 17 juni 1996 förklarat att R.M. inte är arbetsskyldig under pågående tvist. R.M. har rätt att förlita sig på detta besked, vilket följer av 34 § MBL.

Bolaget har som grund för sin inställning anfört: R.M. har ej uppfyllt sin arbetsskyldighet under arbetstid. Uppsägningstid är arbetstid. Det gäller inte något undantag för företagssledande personer. R.M. har skyldighet att arbeta hela uppsägningstiden om inte annat överenskommits. R.M. skall inte uppbära lön under den tid då han inte iakttagit sin arbetsskyldighet. Arbetsgivaren har tolkningsföreträde när det gäller frågan om arbetsskyldigheten. Påståendet att bolagets tolkningsföreträde blivit upphävt genom att HTF inträtt i tvisten och gjort uttalanden om arbetsskyldigheten bestrids. För det fall HTF skall anses ha inträtt i tvisten och ha tolkningsföreträde görs i andra hand gällande att R.M. från och med den 18 september 1996 brutit mot sin arbetsskyldighet eftersom HTF dessförinnan frånfallit sitt tolkningsföreträde och han trots uppmaning från bolaget inte inställt sig på arbetsplatsen.

R.M. har till utveckling av sin talan anfört bl.a.: Han är VD i bolaget inte bara till titeln utan även till funktionen. Verksamheten är utåtriktad. Han anställdes för att arbeta med bolagets expansion. Han har till 90–95 procent sysslat med kontaktskapande verksamhet, verkat i kommittéer och utskott, uttalat sig i massmedia och haft personalansvar. Anställningsavtalet har ett begränsat innehåll beträffande arbetsuppgifter. Han har inte skyldighet att utföra renodlade utredningsuppdrag eller syssla med lokaluthyrning.

Bolaget har till utveckling av sin talan anfört bl.a.: Bolaget är ett litet servicebolag åt fastighetsägareföreningen och fungerar framför allt som föreningens kansli. Bolaget har, inklusive VD, sex anställda tjänstemän, handläggare och kontorister. R.M. har under hela sin tid som VD utöver vad som ankommit på honom enligt aktiebolagslagen även fungerat som handläggare av serviceuppgifter. Bolaget har ägnat sig åt medlemsservice som gäller hyresförhandlingar, juridisk konsultationsverksamhet, förvaltningstekniska tjänster, teknisk fastighetsskötsel. Åtskilligt av R.M:s arbetstid har tagits upp av dessa tjänster. Allt har avsett sådant som varit debiteringsbart på medlemsföretagen. Detta har inte stått i strid mot anställningsavtalet. R.M:s arbetsuppgifter har alltså varit blandade. Efter det att R.M. blivit entledigad från befattningen som VD kallades han till samtal för att diskutera de arbetsuppgifter som han skulle utföra under uppsägningstiden. Bolaget ville diskutera med R.M. om att han skulle utföra vissa debiteringsbara tjänster under uppsägningstiden. R.M. kom ej till det sammanträde som han kallades till. R.M. meddelade bolaget genom S.F. den 15 april 1996 att han ej ansåg sig ha någon arbetsskyldighet. R.M. var sjukskriven till någon dag i början av september 1996. Sedan sjukskrivningstiden gått ut kallade bolaget på nytt R.M. till sammanträde för att med honom diskutera hans arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Inte heller då hörsammade R.M. kallelsen. Någon tid efter den 18 september 1996 åkte han på semester till Amazonas och var borta en längre tid. De arbetsuppgifter som bolaget ville tala med R.M. om var sådant som han redan utförde i sin anställning. Ytterligare en tänkbar arbetsuppgift var utarbetandet av ett poängsättningssystem som skulle användas vid hyressättning och som utgjorde en utveckling av bruksvärdesystemet. Detta låg dock något vid sidan om vad R.M. tidigare sysslat med. – HTF meddelade den 17 juni 1996 att arbetsskyldighet ej längre förelåg för R.M. A.W. fick i uppdrag av bolaget att kontakta HTF för att få en förklaring eller få till stånd en förhandling. Den som för HTF:s räkning lämnat meddelandet, L. H., svarade att han ej vågade yttra sig utan måste vänta på att HTF:s ombudsman U.W. återkom i tjänst. A.W. tog kontakt med U.W. den 9 september 1996. U.W. meddelade att HTF ej företrädde R.M. Bolaget upprepade sin kallelse på R.M. när sjukskrivningstiden hade utgått. Ny kontakt togs mellan bolaget genom A.W. och HTF, varvid A.W. för bolagets räkning påkallade förhandling med HTF. Som svar på framställningen om förhandling meddelade HTF genom U.W. per fax den 16 september 1996 att HTF ej företrädde R.M. i tvisten. A.W. svarade på detta meddelande att tvist i ärendet mellan bolaget och HTF ej förelåg och att bolagets mening i fråga om R.M:s arbetsskyldighet sålunda skulle gälla. Eftersom HTF inte inträtt i tvisten har något tolkningsföreträde i lagens mening inte utövats. Om HTF:s uttalande skulle anses som ett utövande av tolkningsföreträde har detta i vart fall frånfallits när HTF ej ville förhandla. Då har arbetsgivarens tolkningsföreträde återupplivats. R.M. har ej låtit sig avhöra till bolaget och till och med varit utomlands. Arbetsgivarens tolkningsföreträde gäller dock ej undantagslöst. Det får ej framställas i ond tro. Bolaget hävdar fortfarande i god tro att de arbetsuppgifter som man ville tala med R.M. om låg inom hans arbetsuppgifter sedan flera år. Arbetsskyldigheten gäller tills saken avgörs genom dom eller efter förhandlingar mellan parterna. Detta gäller även om huvudfrågan skulle gå bolaget emot och även om arbetsgivaren ej hade rätt om arbetsskyldigheten. Under tid då arbetsskyldighet ej iakttagits utgår ingen lön. I allt fall gäller beträffande en arbetstagare som blivit uppsagd att arbetsgivaren får avräkna vad arbetstagaren uppburit eller kunde ha uppburit hos annan. En uppsagd arbetstagare måste medverka till att minska skadan. Det vore oskäligt att ett bolag skulle betala lön om arbetstagaren ej utförde arbete.

R.M. har genmält: Vid ett möte mellan partsombuden den 12 april 1996 redogjorde A.W. för att R.M. skulle sysselsättas med utredningsarbete. S.F. svarade den 15 april att M. ansåg sig ej skyldig att arbeta med detta. Den 17 juni gav HTF sin syn på arbetsskyldigheten. Om det föreligger en tvist om arbetsskyldigheten gäller arbetstagarorganisationens tolkning tills tvisten är avgjord. Att tvisten ej blivit föremål för förhandlingar och att HTF ej företrätt R.M. saknar härvid betydelse. Det är riktigt att bolaget har kontaktat R.M. men R.M. har ej ansett sig skyldig att inställa sig. R.M. har ej erbjudits någonting annat än utredningsarbete och arbete med poängsättningssystemet. Resan till Amazonas företogs någon vecka efter den 18 september 1996.

R.M. har som skriftlig bevisning åberopat telefax den 17 juni 1996 från HTF till bolaget, annons avseende tjänsten som VD och anställningsavtalet.

Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat en uppställning avseende personalens arbetsfördelning avseende första kvartalet 1995 intagen som bilaga till bolagsstyrelseprotokoll den 20 juni 1995, en sammanställning över kanslipersonalens inklusive R.M. arbetsuppgifter intagen som bilaga till bolagsstyrelseprotokoll den 19 mars 1991, telefax den 17 juni 1996 från HTF till bolaget, telefax den 6 september 1996 från T.B. till R.M., telefax den 9 september 1996 från R.M. till T.B., telefax den 9 september 1996 från T.B. till R.M., telefax den 9 september 1996 från S.F. till A.W., telefax den 10 september 1996 från A.W. till S.F., telefax den 12 september 1996 från HTF till A.W., telefax den 12 september 1996 från S.F. till A.W., telefax den 12 september 1996 från HTF till S.F., telefax den 12 september 1996 från A.W. till HTF och telefax den 16 september 1996 från HTF till A.W. med svar tecknat på handlingen samma dag av A.W. till HTF och S.F.

Parterna har som muntlig bevisning åberopat, R.M. förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt bolaget förhör under sanningsförsäkran med T.B. och vittnesförhör med kontoristen B.S.

Tingsätten gör följande bedömning.

I målet är ostridigt att bolaget efter den 10 september 1996 inte utbetalat lön till R.M. som efter samma dag varken varit sjukskriven eller utfört arbete i bolaget. Frågan är om R.M. varit arbetsskyldig från den dagen eller ej.

Enligt det skriftliga anställningsavtalet skulle R.M. som VD leda bolagets verksamhet efter aktiebolagslagens regler och inom de riktlinjer som styrelsen fastställde. Vidare ingick enligt anställningsavtalet i R.M:s arbetsuppgifter även att förträda fastighetsägareföreningen inför medlemmar, myndigheter och andra samt att leda dess verksamhet enligt de riktlinjer som föreningsstyrelsen fastställde. Av utredningen i övrigt har dock framgått att R.M. anställdes för att efterträda den tidigare chefstjänstemannen och att utföra de arbetsuppgifter som ålegat denne. R.M. har alltså redan från början i väsentlig omfattning haft arbetsuppgifter som legat utanför vad som normalt ankommer på en verkställande direktör. Detta har även kommit till uttryck i de förteckningar över kanslipersonalens arbetsuppgifter som R.M. upprättat och redovisat för styrelsen den 19 mars 1991 och den 20 juni 1995. De arbetsuppgifter som legat utanför det som uteslutande kan anses ha tillhört VD-uppgifterna, vilka fråntagits R.M. vid entledigandet som VD, har han varit skyldig att på bolagets begäran därom utföra under uppsägningstiden. R.M. har alltså brutit mot sin arbetsskyldighet från den 10 september 1996 försåvitt inte HTF kan anses ha utnyttjat arbetstagarorganisations tolkningsföreträde enligt 34 § MBL.

Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om medlems arbetsskyldighet enligt avtal, gäller enligt 34 § 1 st MBL organisationens mening till dess tvisten har slutligt prövats. Lagbestämmelsen måste förstås så att tolkningsföreträde endast kan utövas av arbetstagarorganisation som är i tvist med arbetsgivaren, dvs arbetstagarorganisation som företräder den enskilde arbetstagaren i tvisten med arbetsgivaren. HTF:s besked den 17 juni 1996 enligt vilket HTF ”med stöd av 34 § MBL” hävdade att R.M. ej hade någon arbetsskyldighet enligt sitt anställningsavtal, kunde i och för sig uppfattas som att HTF inträdde i R.M:s tvist med bolaget och gjorde gällande tolkningsföreträde enligt 34 § MBL. Emellertid har HTF vid kontakter med bolaget eller dess ombud i början av september och slutligen den 16 september 1996 uttryckligen förklarat att förbundet inte företräder R.M. Det är utrett att R.M. blev medlem av HTF i mars 1996 efter det att tvisten med bolaget uppkommit. HTF har som skäl för sitt beslut att inte biträda R.M. anfört att tvisten uppkommit innan han blev medlem. Av R.M:s egna uppgifter har framgått att han fått enahanda besked från HTF i samband med att han inträdde som medlem i förbundet. På grund härav och då det inte kommit fram någon omständighet som talar däremot kan hållas för visst att HTF redan från det att R.M. blev medlem intagit den ståndpunkten att HTF inte skulle företräda honom i tvisten. HTF har alltså inte genom beskedet den 17 juni 1996 avsett att inträda i tvisten och uttalandet om arbetsskyldigheten kan därför inte uppfattas så att HTF velat göra gällande den rättsverkan som annars enligt 34 § MBL kunnat följa av uttalandet. HTF:s uttalande har alltså inte befriat R.M. från hans arbetsskyldighet. Eftersom han trots anmaning inte inställt sig på arbetsplatsen är han inte heller berättigad att uppbära lön under den tid tvisten i målet gäller. R.M:s talan härom skall alltså lämnas utan bifall.

Rättegångskostnader

Bolaget, som inledningsvis mot R.M:s yrkande om skadestånd för att han skulle ha sagts upp utan saklig grund bl.a. invänt att bestämmelsen i 7 § LAS inte var tillämplig, har i skrift som kommit in till tingsrätten den 11 mars 1997 frånträtt denna invändning. R.M. har yrkat, att bolaget, oavsett målets utgång, skall ersätta honom för den del av hans ombuds arbete som gäller den frågan, eller uppskattningsvis 50 timmars arbete.

Tingsrätten finner inte att omständigheterna är sådana att det kan anses att bolaget insett eller bort inse att invändningen skulle sakna fog. Skäl för tillämpning av bestämmelsen i 18 kap 6 § rättegångsbalken föreligger därför ej. Ej heller finner tingsrätten eljest skäl föreligga att fördela rättegångskostnaderna annat än efter huvudregeln om den förlorande partens kostnadsansvar. På grund av utgången i huvudsaken har R.M. alltså att själv stå sina rättegångskostnader och att utge full ersättning till bolaget för dess rättegångskostnader.

DOMSLUT

Käromålen ogillas.

R.M. – som själv ska stå sin rättegångskostnad – skall ersätta Sveriges Fastighetsägare Umeå Service Aktiebolag för rättegångskostnader med etthundrafyrtioentusentvåhundrafyrtioen (141 241) kr, varav 112 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 141 241 kr från dagen för tingsrättens dom tills betalning sker.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter