: : : :

Arbetsrättsligt förarbete:

En ny kamerabevakningslag
SOU 2017:55

fredagen den 16 juni 2017 Utredningsförslag – SOU ]

» Länk till SOU 2017:55

» Sök remissvar på webben

Utredning: Utredningen om kameraövervakning - brottsbekämpning och integritetsskydd

Ordförande / Utredare: Susanne Kaevergaard

Departement: Justitiedepartementet

Relaterat :
Dela :

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

I fråga om kamerabevakning på arbetsplatser som omfattas av kravet på tillstånd till kamerabevakning ska ett yttrande från ett skyddsombud, en skyddskommitté eller en organisation som företräder arbetstagarna på arbetsplatsen lämnas in tillsammans med en ansökan om tillstånd. Detsamma ska gälla i fråga om en ansökan om undantag från kravet på upplysning om kamerabevakning vid bevakning på arbetsplatser.

I fråga om kamerabevakning på arbetsplatser som inte omfattas av tillståndskravet ska det införas en skyldighet för arbetsgivare att först förhandla om bevakningen med berörd arbetstagarorganisation på det sätt som anges i 11–14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Från förhandlingsskyldigheten ska avvikelse få göras genom kollektivavtal.

En organisation som företräder arbetstagarna på arbetsplatsen ska ha rätt att överklaga beslut om tillstånd eller om undantag från upplysningskravet.

Utrymmet att förstärka integritetsskyddet vid kamerabevakning på arbetsplatser och vissa andra platser

Vid kamerabevakning av platser dit allmänheten har tillträde kommer det, som föreslagits i avsnitt 11, i vissa fall att gälla ett krav på tillstånd för att kamerabevakning ska få ske. Kravet innebär en garanti för ett starkt skydd av enskildas integritet. Tillsynsmyndigheten ska som oberoende organ väga intresset av kamerabevakning mot intresset hos de enskilda som berörs av bevakningen att inte bli föremål för denna. När det gäller övrig kamerabevakning, såväl på platser dit allmänheten har tillträde men där tillståndskravet inte ska gälla som på platser dit allmänheten saknar tillträde, kommer det inte att finnas någon generell skyldighet att involvera tillsynsmyndigheten i bevakningen genom att anmäla den till myndigheten eller samråda med myndigheten om den. Som framgått tidigare kan en allmän skyldighet av det slaget inte införas, eftersom en sådan skulle vara oförenlig med den nya EU-regleringen. Därmed kan det bli svårt för tillsynsmyndigheten att få kännedom om vilken sådan bevakning som bedrivs och att vid behov tillsyna denna.

När det gäller viss kamerabevakning, nämligen sådan bevakning som sker i anställningsförhållanden, finns det dock en möjlighet att i kamerabevakningslagen ta in bestämmelser som ger ett förstärkt integritetsskydd jämfört med vad som annars gäller enligt dataskyddsförordningen eller följer av dataskyddsdirektivet.

Som framgått av avsnitt 7.1.12 får enligt en särskild bestämmelse i förordningen i nationell rätt eller i kollektivavtal fastställas mer specifika regler för att säkerställa skyddet av rättigheter och friheter vid behandling av personuppgifter i anställningsförhållanden. Det gäller särskilt t.ex. ledning, planering och organisering av arbetet, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och skydd av arbetsgivarens eller kundens egendom. Sådana nationella regler ska innehålla lämpliga och specifika åtgärder för att skydda den registrerades mänskliga värdighet, berättigade intressen och grundläggande rättigheter. Hänsyn ska särskilt tas till insyn i behandlingen, överföring av personuppgifter inom en koncern eller en grupp av företag som deltar i gemensam ekonomisk verksamhet samt övervakningssystem på arbetsplatsen. Eventuella sådana nationella bestämmelser ska anmälas till kommissionen. Bestämmelsen i förordningen ger alltså ett visst utrymme för att i kamerabevakningslagen särskilt reglera kamerabevakning i anställningsförhållanden.

I direktivet finns inte någon likalydande bestämmelse, eftersom motsvarande situation hos de myndigheter och andra som i och för sig avses i direktivet omfattas av förordningen. Detsamma gäller myndigheter och andra aktörer som annars inte faller in under förordningens och direktivets tillämpningsområden. I direktivet finns för övrigt en bestämmelse om att det är tillåtet att i nationell rätt föreskriva starkare skyddsåtgärder än de som följer av direktivet och vad gäller kamerabevakning i sådan verksamhet som faller utanför EU-regleringen kan den annars regleras utan beaktande av denna reglering.

Frågan är då om det ska införas specifika bestämmelser i kamerabevakningslagen som ger ett särskilt starkt integritetsskydd vid kamerabevakning i anställningsförhållanden och, i så fall, vilken typ av bestämmelser som kan införas och hur långtgående dessa kan vara utan att de kommer i konflikt med den särskilda bestämmelsen i förordningen och förordningen i sin helhet. Som slagits fast i avsnitt 9.2.1 bör lagen endast innehålla de bestämmelser som särskilt behövs för kamerabevakning till skillnad mot annan personuppgiftsbehandling; bestämmelserna måste kunna motiveras av principiella skäl och av ett påtagligt praktiskt behov. Samtidigt har i avsnitt 9.2.2 som utgångspunkt lagts fast att integritetsskyddet vid kamerabevakning på arbetsplatser bör förstärkas. Eventuella bestämmelser bör vidare vara desamma för all kamerabevakning när en sådan utformning är ändamålsenlig och inte hindras av EU-regleringen. I den utsträckning det är lämpligt bör bestämmelserna dessutom utformas med förebild i kameraövervakningslagens regler. Nedan diskuteras dessa frågor först i ett avsnitt som gäller kamerabevakning på arbetsplatser dit allmänheten har tillträde och där kravet på tillstånd ska gälla och därefter i ett eget avsnitt vad gäller kamerabevakning på övriga arbetsplatser. I det första avsnittet diskuteras även vad som bör gälla i ärenden om undantag från det i avsnitt 12 föreslagna kravet på upplysning om kamerabevakning, oavsett om bevakningen avser en arbetsplats till vilken allmänheten har tillträde eller en annan arbetsplats. Att en sådan undantagsmöjlighet ska finnas i enskilda fall har föreslagits där.

Avslutningsvis förtjänar påpekas att bestämmelserna i EU-regleringen utgör en ”miniminivå”. Någon möjlighet att generellt göra bestämmelserna dispositiva och ge arbetsmarknadens parter utrymme att själva reglera olika frågor om personuppgiftsbehandling och kamerabevakning finns inte.

Ett extra integritetsskydd vid kamerabevakning på arbetsplatser där tillstånd till kamerabevakning krävs, m.m.

Vad först gäller kamerabevakning på arbetsplatser dit allmänheten har tillträde och där det ska krävas tillstånd för att sådan bevakning ska få ske innebär tillståndsförfarandet, som framgått ovan, i sig en garanti för ett starkt integritetsskydd. Vid tillståndsprövningen, som görs av en oberoende tillsynsmyndighet, ska intresset av kamerabevakning vägas mot intresset hos enskilda av att inte bli bevakade. Vid kamerabevakning på arbetsplatser innebär det att prövningen kommer att innefatta en bedömning av arbetsgivarens intresse i förhållande till arbetstagarnas intresse. Som underlag för den bedömningen har alltsedan den första svenska lagstiftningen på området 1977 arbetstagare genom sina fackliga organisationer haft en rätt att yttra sig i ärenden om tillståndspliktig kameraanvändning på arbetsplatser. Enligt kameraövervakningslagen ska ett sådant yttrande lämnas av ett skyddsombud, en skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda på arbetsplatsen. Ett motsvarande yttrande ska lämnas även i ett ärende om undantag från upplysningsplikten. I kameraövervakningslagen är det något oklart om detta gäller endast arbetsplatser dit allmänheten har tillträde. I föregångare till den lagen synes frågan ha reglerats på olika sätt utan att skillnaden närmare har diskuterats i förarbetena. Som framgått ska ett upplysningskrav gälla också enligt den nya kamerabevakningslagen. Vidare har sådana organisationer i dag en rätt att överklaga beslut om tillstånd och beslut om undantag från upplysningsskyldigheten såvitt gäller arbetsplatser.

Behovet av sådant inflytande för arbetstagare har knappast minskat utan snarare ökat med hänsyn till de tekniska möjligheter till kamerabevakning som finns i dag. Det finns därför inte anledning att nu se annorlunda på betydelsen av arbetstagares uppfattning i tillståndsärenden eller att göra någon ändring när det gäller möjligheten att överklaga beslut om tillstånd. Samma bedömning görs vad gäller yttranden i ärenden om undantag från upplysningskravet. Det gäller oavsett om allmänheten har tillträde till arbetsplatsen eller inte, även om yttranden i tillståndsärenden av naturliga skäl måste knytas till platser av det förra slaget. Vidare görs samma bedömning vad avser möjligheten att överklaga beslut i ärenden om undantag från upplysningskravet. Sådana svenska bestämmelser om yttrande och överklagandemöjlighet är också förenliga med EU-regleringen.

Det föreslås därför följande. I fråga om kamerabevakning på arbetsplatser som omfattas av kravet på tillstånd till kamerabevakning ska ett yttrande från ett skyddsombud, en skyddskommitté eller en organisation som företräder arbetstagarna på arbetsplatsen lämnas in tillsammans med en ansökan om tillstånd. Detsamma ska gälla i fråga om en ansökan om undantag från kravet på upplysning om kamerabevakning vid bevakning på arbetsplatser. Dessutom ska en sådan organisation ha rätt att överklaga beslut om tillstånd eller om undantag från lagens upplysningskrav.

Behovet av ett förstärkt integritetsskydd på övriga arbetsplatser

Kravet på tillstånd till kamerabevakning ska inte gälla arbetsplatser dit allmänheten helt saknar tillträde. Det ska inte heller gälla på alla utan endast vissa arbetsplatser dit allmänheten har tillträde. På sådana arbetsplatser som i och för sig omfattas av tillståndskravet kan det vidare finnas utrymmen dit allmänheten saknar tillträde och kamerabevakning av sådana utrymmen träffas inte av kravet. Som framgått tidigare finns det flera skäl som talar för att det behövs ett särskilt integritetsskydd på dessa arbetsplatser.

Arbetsplatserna är platser där människor vistas regelbundet och under längre stunder. Kamerabevakning kan därför, beroende på hur den anordnas, vara särskilt integritetskänslig. Samtidigt är det arbetsgivaren själv som bedömer behovet av sådan bevakning och väger detta mot det motstående integritetsintresset. Någon överblick över på vilka arbetsplatser som det förekommer kamerabevakning och hur denna utförs finns inte. Därmed är det svårt för tillsynsmyndigheten att ingripa mot kamerabevakning som kan befaras vara helt otillåten eller alltför omfattande. Endast stickprovskontroller är möjliga. Den tillsyn som gjorts visar på allvarliga brister i tillämpningen av kameraövervakningslagens integritetsskyddande regler.

Vidare kan enligt förordningen kamerabevakning av arbetsplatser ske exempelvis med samtycke från den som ska bevakas. Det gäller såväl hos myndigheter som hos privaträttsliga arbetsgivare. Ett samtycke enligt förordningen måste inhämtas från var och en av de anställda som kan bli föremål för kamerabevakning och ska bl.a. vara frivilligt och informerat samt utgöra en otvetydig viljeyttring. Även om det av ett skäl i ingressen till förordningen följer att samtycke inte bör utgöra en grund för personuppgiftsbehandling när det råder betydande ojämlikhet mellan den registrerade och den personuppgiftsansvarige, särskilt om den personuppgiftsansvarige är en offentlig myndighet, utesluter förordningen alltså inte samtycke som grund för kamerabevakning på arbetsplatser. Ofta befinner sig emellertid arbetstagare i ett beroendeförhållande till arbetsgivaren. Det kan därför ifrågasättas om inhämtade samtycken alltid verkligen är frivilliga.

Som framgått av avsnitt 7.1.7 är det inte möjligt att i kamerabevakningslagen föreskriva att samtycke inte ska få användas som grund för att bedriva kamerabevakning på arbetsplatser. Vidare är det inte möjligt att ställa ytterligare krav på hur ett samtycke ska lämnas utöver de som gäller enligt förordningen.

Samtidigt ger förordningen ett starkt skydd för integriteten på arbetsplatser. Enligt förordningen ska en bedömning av en planerad kamerabevaknings konsekvenser för skyddet av personuppgifter göras när typen av kamerabevakning – särskilt med användning av ny teknik och med hänsyn till bevakningens art, omfattning, sammanhang och ändamål – sannolikt leder till en hög risk för fysiska personers rättigheter och friheter. En konsekvensbedömning ska särskilt göras när det gäller systematisk övervakning av en allmän plats i stor omfattning. Att övervakning på allmän plats pekas ut innebär inte att liknande övervakning som i stället sker på andra platser inte ska konsekvensbedömas. Utpekandet är ett exempel på ett fall där det är angeläget att en sådan bedömning kommer till stånd. Eftersom kamerabevakning på arbetsplatser många gånger kan sägas vara av systematisk natur och av stor omfattning och därmed liknar den utpekade situationen, innebär det att kamerabevakning på arbetsplatser normalt ska föregås av en konsekvensbedömning. Ibland kan också kamerabevakningen avse arbetsplatser dit allmänheten har tillträde och där tillståndskravet inte gäller. Tillsynsmyndigheten ska enligt förordningen upprätta och offentliggöra en förteckning över vad som omfattas av kravet på konsekvensbedömning och möjligen kan myndigheten komma att ange arbetsplatser, antingen generellt eller ett urval baserat på kriterier som myndigheten bedömer som lämpliga för att avgränsa detta.

När en konsekvensbedömning visar att kamerabevakningen skulle leda till en hög risk för fysiska personers rättigheter och friheter, om inte åtgärder vidtas för att minska risken, ska den som vill bedriva bevakningen samråda med tillsynsmyndigheten. Om tillsynsmyndigheten anser att kamerabevakningen skulle strida mot förordningen, ska myndigheten komma med skriftliga råd. Myndigheten kan också t.ex. utfärda varning eller tillfälligt eller definitivt förbjuda bevakningen. Det kan antas att samråd avseende arbetsplatser ofta kommer att behöva ske. Tillsynsmyndigheten kommer då att få kännedom om den planerade kamerabevakningen på arbetsplatsen och kan ingripa mot den om det behövs eller senare utöva tillsyn över denna.

Vidare förutsätter förordningen att det inom olika branscher utarbetas och används uppförandekoder. Utarbetandet av sådana ska uppmuntras av bl.a. tillsynsmyndigheten. Utkast till en sådan kod ska ges in till tillsynsmyndigheten, som ska yttra sig över om koden överensstämmer med förordningen. Myndigheten ska också godkänna koden, om förutsättningar för det finns, och i så fall offentliggöra denna. Myndigheten kan också ackreditera ett särskilt organ som ska övervaka efterlevnaden av en sådan uppförandekod. En ackreditering förutsätter bl.a. att organet har strukturer för att hantera klagomål om överträdelser av förordningen. Om koden överträds, ska organet vidta lämpliga åtgärder och informera tillsynsmyndigheten.

I förordningen finns vidare bestämmelser om rättsmedel, ansvar och sanktioner. Dessa innebär bl.a. att en enskild som blir föremål för kamerabevakning ska ha rätt att framföra klagomål hos tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar ha rätt till ersättning av den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet när förordningen överträtts. Vidare ska överträdelser av förordningen kunna medföra att arbetsgivare åläggs administrativa sanktionsavgifter.

Förordningens bestämmelser ger alltså ett starkt skydd för arbetstagares integritet vad gäller kamerabevakning och ett starkare skydd än det som hittills gällt enligt kameraövervakningslagen. Vidare kommer en skyldighet att upplysa om kamerabevakning på arbetsplatser att gälla enligt kamerabevakningslagen. Trots detta måste kamerabevakning på arbetsplatser av de skäl som anförts inledningsvis anses vara så integritetskänslig att det är motiverat att stärka integritetsskyddet ytterligare genom någon form av särskild reglering i kamerabevakningslagen. Ett sådant förslag har ovan också lämnats såvitt gäller kamerabevakning på arbetsplatser som omfattas av tillståndskravet. Behovet av integritetsskydd kan sägas vara ännu påtagligare för de nu diskuterade fallen av kamerabevakning.

En förhandlingsskyldighet införs för kamerabevakning på övriga arbetsplatser

Frågan är då hur en bestämmelse i kamerabevakningslagen som stärker integritetsskyddet vid kamerabevakning på arbetsplatser som inte omfattas av tillståndskravet kan och bör utformas. Vad särskilt gäller undantag från kravet på upplysning om kamerabevakning har ovan lämnats vissa förslag som gäller alla arbetsplatser, dvs. även sådana som behandlas i detta avsnitt.

Ett alternativ kan vara att föreskriva en skyldighet för den som avser att bedriva kamerabevakning på en sådan arbetsplats att anmäla bevakningen till eller att registrera sig hos tillsynsmyndigheten. Ett sådant alternativ torde dock inte vara förenligt med förordningen. Skyldigheten skulle träffa kamerabevakning i en mängd olika verksamheter. Dessa verksamheter kan enligt förordningen annars inte regleras i nationell rätt på det sättet att det ställs upp ett krav på tillstånd eller anmälan för att kamerabevakning överhuvudtaget ska få ske, vilket utförligt har beskrivits i avsnitt 11. Ett krav av det slaget kan inte gälla för juridiska personer eller fysiska personer som bedriver kamerabevakning i verksamheter som inte kan betecknas vara av allmänt intresse. Det innebär att ett stort antal verksamheter som träffas av förordningens reglering inte kan omfattas av ett svenskt krav på tillstånd eller anmälan för att de ska få bedriva kamerabevakning. Många av dessa utgör samtidigt arbetsplatser. Om förordningens särskilda bestämmelse om utrymme för nationell reglering avseende anställningsförhållanden då skulle tolkas så att den ändå på dessa platser tillåter ett svenskt krav på anmälan eller registrering, skulle det i praktiken innebära att förordningens övriga reglering sätts ur spel i ett stort antal fall.

Vidare skulle det möjligen kunna uppstå svårigheter med att förena ett sådant krav med förordningens bestämmelser om skyldighet att göra en konsekvensbedömning och, beroende på hur denna utfaller, samråda med tillsynsmyndigheten. Under alla förhållanden innebär dessa bestämmelser i förordningen att tillsynsmyndigheten många gånger torde få kännedom om kamerabevakning på arbetsplatser. Det praktiska behovet av en nationellt föreskriven anmälnings- eller registreringsskyldighet är därför litet. Ur ett rent inhemskt perspektiv skulle dessutom ett sådant krav medföra att en ny administrativ börda läggs på ett stort antal arbetsgivare med ökade kostnader som följd.

Mot den bakgrunden kan eller bör det inte i kamerabevakningslagen ställas upp ett krav på anmälan eller registrering för att kamerabevakning på de nu diskuterade arbetsplatserna ska få ske, inte heller ett anmälningskrav som är begränsat till vissa av arbetsplatserna. Av samma skäl ska inte tillsynsmyndigheten ges en rätt att föreskriva en hel eller partiell anmälnings- eller registreringsskyldighet för arbetsplatser.

Ett annat alternativ är att införa ett krav på att det ska finnas en skriftlig överenskommelse med skyddsombudet, skyddskommittén eller den organisation som företräder arbetstagarna för att kamerabevakning ska få ske på arbetsplatsen. Ett sådant krav finns i dag för att kamerabevakning ska få ske i butiker efter enbart en anmälan, även om vissa ytterligare krav också gäller. Kravet tillkom då kamerabevakning i butiker gick från att vara tillståndspliktig till att kunna ske efter anmälan (prop. 1997/98:64). Tillståndsplikten hade inneburit att fackliga organisationer haft en rätt att yttra sig över kamerabevakningen i tillståndsärenden och en rätt att överklaga beslut om tillstånd till kamerabevakning.

Ett krav på en sådan överenskommelse för att kamerabevakning ska få ske kan säkerställa ett gott skydd för arbetstagarnas integritet. Om ett sådant krav utformas mer generellt, kan integritetsskyddet förbättras avsevärt jämfört med vad som gäller enligt dagens lagstiftning. Ett allmänt krav på överenskommelse skulle delvis korrespondera med det generella krav på yttrande från fackliga organisationer som ska utgöra underlag för tillsynsmyndighetens bedömning i tillståndsfallen.

Det är dock knappast möjligt att lagstifta om att en sådan överenskommelse ska finnas i samtliga fall av kamerabevakning på arbetsplatser som inte omfattas av tillståndskravet. Ett krav på att det ska finnas en överenskommelse innebär i praktiken ett förbud mot kamerabevakning, om en överenskommelse inte kan nås och detta även i situationer där kamerabevakning är laglig och annars förenlig med förordningen. Det är tveksamt om ett sådant allmänt krav går att förena med förordningen. Det utrymme som förordningen ger för nationella bestämmelser avser mer specifika regler än de som följer direkt av förordningen snarare än artskilda regler.

Vidare är det så att intresset av kamerabevakning väger olika tungt på olika arbetsplatser samtidigt som skilda arbetsplatser ser olika ut vad gäller vad som ska kamerabevakas, hur många personer som kan fångas av kamerabevakningen och under hur lång tid m.m. Det innebär att det på vissa arbetsplatser inte är motiverat att ställa upp ett sådant krav. Så har inte heller – med undantag för de nämnda fallen med butiker – skett i dagens kameraövervakningslag för andra platser som är tillståndsbefriade och som samtidigt kan utgöra arbetsplatser, t.ex. tunnelbanestationer och kasinon. Vad gäller tunnelbanestationer har lagstiftaren tidigare uttryckligen uttalat att med hänsyn till det starka intresset av kamerabevakning bör bevakningen inte vara beroende av att en överenskommelse träffats med de anställda (prop. 2012/13:115 s. 67). I sammanhanget ska också påpekas att när kravet på överenskommelse avseende butiker tillkom infördes det inte något motsvarande krav för kamerabevakning i banklokaler och kamerabevakning på postkontor som vid samma tillfälle blev anmälningspliktiga i stället för tillståndspliktiga. Ett krav på överenskommelse är alltså inte rimligt för alla arbetsplatser.

Av i huvudsak samma skäl går det inte att i kamerabevakningslagen peka ut särskilda arbetsplatser där ett krav på överenskommelse ska gälla. Att på förhand i lag ringa in de arbetsplatser där kamerabevakning kan behövas och där bevakningen är av det slaget att ett sådant tillkommande krav bör gälla, utöver de krav som följer av förordningen, är inte möjligt. Det framstår då också som olämpligt att behålla dagens reglering för just butiker. En föreskriftsrätt för tillsynsmyndigheten i frågan skulle vara lämpligare. Den myndigheten kommer att få en god bild av kamerabevakning på arbetsplatser genom de skyldigheter som följer av förordningen för den som vill bedriva kamerabevakning på en sådan plats. Som framgått ovan är det dock tveksamt om det är förenligt med förordningen att införa en svensk bestämmelse som i de enskilda fallen kan få som effekt att kamerabevakning helt förbjuds.

Ett ytterligare alternativ kan vara att i kamerabevakningslagen föreskriva en skyldighet för arbetsgivare att inför beslut om kamerabevakning förhandla med en organisation som företräder arbetstagarna.

I lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) finns i 10–14 §§ bestämmelser om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet. Vidare följer det av arbetsmiljölagen (1977:1160) att ett skyddsombud och en skyddskommitté ska informeras om viktigare förändringar av arbetsförhållandena på en arbetsplats.

Enligt 10 § MBL har en arbetstagarorganisation rätt till förhandling med en arbetsgivare i en fråga rörande förhållandet mellan arbetsgivaren och en sådan medlem i organisationen som är eller har varit arbetstagare hos arbetsgivaren. En arbetsgivare har motsvarande rätt att förhandla med en arbetstagarorganisation. Förhandlingsrätten tillkommer arbetstagarorganisationen även i förhållande till en organisation som arbetsgivaren tillhör och arbetsgivarens organisation i förhållande till arbetstagarorganisationen.

Vidare ska enligt 11 § en arbetsgivare innan denne beslutar om en viktigare förändring av sin verksamhet på eget initiativ förhandla med en arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Detsamma ska iakttas innan en arbetsgivare beslutar om en viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen. Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren dock fatta och verkställa beslut innan han eller hon har fullgjort denna förhandlingsskyldighet. Detta kallas primär förhandlingsrätt.

Även i annat fall ska enligt 12 § en arbetsgivare förhandla med kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisation innan han eller hon fattar eller verkställer beslut som rör en medlem i denna, om organisationen påkallar detta. Om särskilda skäl föranleder det, får arbetsgivaren dock fatta och verkställa beslutet innan han eller hon har fullgjort denna förhandlingsskyldighet. Om en fråga särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren inte är bunden av kollektivavtal, är arbetsgivaren skyldig att förhandla enligt 11 och 12 §§ med den organisationen. Det framgår av 13 §.

Av 14 § följer att förhandlingsskyldigheten enligt 11–13 §§ i första hand ska fullgöras genom förhandling med en lokal arbetstagarorganisation förutsatt att en sådan finns. Om enighet vid förhandlingen inte uppnås, ska arbetsgivaren på begäran förhandla även med en central arbetstagarorganisation.

Bestämmelserna i MBL har tidigare bedömts vara förenliga med unionsrätten och måste också anses förenliga med den nya dataskyddsregleringen. Bestämmelserna är generellt utformade. Det torde saknas exempel på att det i särskild lagstiftning har införts specifika bestämmelser om att förhandlingsskyldighet ska gälla i en viss utpekad fråga. Något hinder mot en sådan specialreglering kan dock inte anses finnas. Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet har i sitt betänkande med samma namn (SOU 2009:44) föreslagit en särskild lag om integritet i arbetslivet med bl.a. en bestämmelse om förhandlingsskyldighet. Enligt den bestämmelsen ska en arbetsgivare som avser att besluta om en övervaknings- eller kontrollåtgärd som är ägnad att på ett påtagligt sätt påverka en eller flera arbetstagares personliga integritet först förhandla med berörd arbetstagarorganisation på det sätt som anges i 11–14 §§ MBL. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

När en arbetsgivare överväger att besluta om kamerabevakning kan – beroende på syftet med bevakningen, hur denna ska utföras m.m. – förhandlingsskyldighet gälla enligt den bestämmelse i MBL som anger att en arbetsgivare ska förhandla innan han eller hon beslutar om en viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena. Det är dock osäkert i vilken utsträckning detta gäller inför en planerad kamerabevakning och därmed i vilken omfattning parterna faktiskt förhandlar om detta. För att stärka integritetsskyddet för arbetstagare bör det i kamerabevakningslagen införas en generell skyldighet för arbetsgivaren att på eget initiativ förhandla med berörd arbetstagarorganisation inför beslut om kamerabevakning. Det kan åstadkommas genom att bestämmelserna i 11–14 §§ MBL ska tillämpas i sådana fall.

Det bör dock vara tillåtet att genom kollektivavtal, ett centralt eller lokalt sådant, avvika från förhandlingsskyldigheten. Det är rimligt att berörda förhandlande parter på samma sätt som gäller för förhandlingsskyldigheten enligt MBL kan reglera denna efter vad de finner vara lämpligt. Ett sådant undantag föreslogs också av den nämnda utredningen.

Någon motsvarande reglering i arbetsmiljölagen om att ett skyddsombud och en skyddskommitté ska informeras om en planerad kamerabevakning föreslås däremot inte. En reglering behövs inte i de fall ombudet eller företrädare för de anställda i kommittén har utsetts av en arbetstagarorganisation. Om det inte finns någon sådan organisation, skulle en reglering visserligen kunna fylla ett praktiskt behov. För närvarande får dock den nya förhandlingsskyldigheten med berörd arbetstagarorganisation anses vara tillräcklig. Den ovan nämnda utredningen stannade också för ett sådant förslag och kombinerade inte detta med en skyldighet i förhållande till skyddsombud eller skyddskommitté.

En särskild fråga är om den myndighet som ska ansvara för tillsynen enligt kamerabevakningslagen bör ges rätt att föreskriva undantag från förhandlingsskyldigheten. Det kan finnas vissa typsituationer av kamerabevakning där arbetsgivarens beslut om sådan bevakning inte nödvändigtvis måste föregås av en förhandlingsskyldighet för honom eller henne. Å andra sidan kan en sådan föreskriftsrätt synas vara onödig med hänsyn till möjligheten för arbetsmarknadens parter att avtala bort förhandlingsskyldigheten. I vart fall kan en föreskriftsrätt riskera att medföra att tillsynsmyndigheten och parterna har olika syn på om förhandling bör ske vid en viss typ av kamerabevakning. Av sistnämnda skäl bör en sådan föreskriftsrätt inte införas.

Följaktligen föreslås att det i fråga om kamerabevakning på arbetsplatser som inte omfattas av tillståndskravet ska införas en skyldighet för arbetsgivare att först förhandla om bevakningen med berörd arbetstagarorganisation på det sätt som anges i 11–14 §§ MBL. Från förhandlingsskyldigheten ska avvikelse få göras genom kollektivavtal.

Dela :

» Se alla nyare förarbeten om arbetsrätt

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter

Sören Öman har samlat referenser till nyare för­ar­beten till lag­stift­ning (offent­ligt tryck) av mer central arbets­rättslig be­tydelse (149 st. hittills). Det gäller på­gående ut­red­ningar, ut­red­nings­för­slag, lag­råds­remisser och propo­si­tioner sedan 2010.

Sören Öman har synner­ligen om­fattande och bred erfaren­het av offent­liga ut­red­ningar och ut­arbetande av lag­förslag sedan början av 1990-talet. Han har också gett ut flera böcker om arbets­rätt, bl.a. en kommen­tar till an­ställ­nings­skydds­lagen som finns i bokform och upp­dateras löpande på inter­net och en om­fattande bok om rätts­praxis kring an­ställ­nings­skyddet som kommit ut i nio upp­lagor hittills.