EU-domstolens avgörande :
Dom av den 12 oktober 2010, Rosenbladt, C‑45/09, EU:C:2010:601

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 12 oktober 2010 (*)

I mål C‑45/09,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Arbeitsgericht Hamburg (Tyskland) genom beslut av den 20 januari 2009, som inkom till domstolen den 2 februari 2009, i målet

Gisela Rosenbladt

mot

Oellerking Gebäudereinigungsges. mbH,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena A. Tizzano, J.N. Cunha Rodrigues, K. Lenaerts, J.-C. Bonichot och A. Arabadjiev, samt domarna G. Arestis, A. Borg Barthet, M. Ilešič, J. Malenovský, L. Bay Larsen, P. Lindh (referent) och T. von Danwitz,

generaladvokat: V. Trstenjak,

justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 februari 2010,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–Gisela Rosenbladt, genom K. Bertelsmann, Rechtsanwalt,

–Oellerking Gebäudereinigungsges. mbH, genom P. Sonne, Rechtsanwalt,

–Tysklands regering, genom M. Lumma och J. Möller, båda i egenskap av ombud,

–Danmarks regering, genom B. Weis Fogh, i egenskap av ombud,

–Irland, genom D. O’Hagan, i egenskap av ombud,

–Italiens regering, genom I. Bruni, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

–Förenade kungarikets regering, genom V. Jackson, i egenskap av ombud, biträdd av T. Ward, barrister,

–Europeiska kommissionen, genom J. Enegren och V. Kreuschitz, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 28 april 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

2Begäran har framställts i ett mål mellan Gisela Rosenbladt och Oellerking Gebäudereinigungsges. mbH (nedan kallat Oellerking) angående villkoren för hennes anställningsavtals upphörande.

Tillämpliga bestämmelser

Unionslagstiftningen

3I tjugofemte skälet i direktiv 2000/78 föreskrivs följande:

4I artikel 1 i direktiv 2000/78 stadgas att ”syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna”.

5Artikel 2 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Begreppet diskriminering” och innehåller följande bestämmelser:

6Enligt artikel 6 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Befogad särbehandling på grund av ålder”, gäller följande:

7Artikel 16 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Efterlevnad” och innehåller följande bestämmelser:

Den nationella lagstiftningen

Den allmänna lagen om likabehandling

8Direktiv 2000/78 införlivades med den tyska rättsordningen genom den allmänna lagen om likabehandling (Allgemeines Gleichbehandlungsgesetz) av den 14 augusti 2006 (BGBl. 2006 I, s. 1897) (nedan kallad AGG). 1 § i denna lag har rubriken ”Lagens syfte”. I nämnda lagrum stadgas följande:

92 § AGG, med rubriken ”Tillämpningsområde”, innehåller följande bestämmelser:

10Enligt 7 § AGG, med rubriken ”Förbud mot missgynnande”, gäller följande:

11Enligt 10 § AGG, med rubriken ”Tillåten särbehandling på grund av ålder”, gäller följande:

12Under perioden mellan den 18 augusti 2006 och den 11 december samma år, angavs i 10 § AGG som tillåten särbehandling på grund av ålder bland annat den i följande punkt beskrivna:

Lagen om socialförsäkring

13I den version som gällde mellan den 1 januari 1992 och den 31 juli 1994 hade 41 § fjärde stycket i sociallagen, band VI (Sozialgesetzbuch sechstes Buch) (nedan kallad SGB VI), som rör lagstadgad socialförsäkring, följande lydelse:

14Sistnämnda bestämmelse har i nationell rättspraxis tillämpats för att ogiltigförklara kollektivavtalsklausuler enligt vilka anställningsavtal automatiskt ska upphöra att gälla när arbetstagaren har fyllt 65 år (Bundesarbeitsgerichts dom av den 1 december 1993 – (7 AZR 428/93 – BAGE 75, 166)).

15Lagstiftaren har till följd av denna rättspraxis ingripit för att undvika att de åldersgränser som föreskrivs i kollektivavtalen anses ogiltiga. Under perioden mellan den 1 augusti 1994 och den 31 juli 2007 hade artikel 41 fjärde stycket tredje meningen SGB VI således följande lydelse:

16Sedan den 1 januari 2008 har 41 § SGB VI följande lydelse:

Lagen om kollektivavtal

17Under perioden mellan den 28 november 2003 och den 7 november 2006 hade 5 § i lagen om kollektivavtal (Tarifvertragsgesetz, BGBl. 1969 I, s. 1323), med rubriken ”Allmän giltighet”, följande lydelse:

Kollektivavtalet med allmän giltighet för arbetstagare inom lokalvårdssektorn

18Sedan år 1987 föreskrivs i 19 § punkt 8 i det kollektivavtal som äger allmän giltighet för arbetstagare inom lokalvårdssektorn (Allgemeingültiger Rahmentarifvertrag für die gewerblichen Beschäftigten in der Gebäudereinigung) (nedan kallat RTV) följande:

19I meddelande av den 3 april 2004 förklarade ministern för ekonomi- och arbetsfrågor att detta avtal ägde allmän giltighet med verkan från den 1 januari 2004.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

20Gisela Rosenbladt arbetade under 39 år som lokalvårdare i en kasern i Hamburg-Blankenese (Tyskland).

21Från den första november 1994 var Gisela Rosenbladt anställd av lokalvårdsföretaget Oellerking enligt ett avtal om deltidsarbete (två timmar per dag, tio timmar i veckan) med en månadslön brutto på 307,48 euro.

22I detta avtal föreskrivs, i enlighet med 19 § punkt 8 RTV, att det löper ut vid utgången av den månad då arbetstagaren kan ansöka om pensionering, alltså senast vid utgången av den månad då vederbörande fyller 65 år.

23Den 14 maj 2008 meddelade Oellerking Gisela Rosenbladt att hennes anställningsavtal enligt nämnda bestämmelse skulle upphöra att gälla den 31 maj samma år på grund av att hon hade uppnått pensionsåldern.

24Gisela Rosenbladt meddelade i skrivelse av den 18 maj 2008 till arbetsgivaren att hon avsåg att fortsätta arbeta. Trots denna invändning upphörde hennes anställningsavtal att gälla den 31 maj 2008. Oellerking erbjöd dock Gisela Rosenbladt ett nytt anställningsavtal från och med den 1 juni 2008 för den tid som förfarandet i den nationella domstolen skulle pågå.

25Den 28 maj 2008 väckte Gisela Rosenbladt talan mot sin arbetsgivare vid Arbeitsgericht Hamburg. Hon har gjort gällande att anställningsavtalets upphörande är olagligt, eftersom det innebär en diskriminering på grund av ålder. Hon har anfört att den åldersgräns som föreskrivs i 19 § punkt 8 RTV inte kan motiveras vare sig enligt artikel 4 eller artikel 6 i direktiv 2000/78.

26Gisela Rosenbladt uppbär sedan den 1 juni 2008 pension enligt den i lag stadgade ålderspensionsförsäkringen med 253,19 euro per månad, eller 228,26 euro netto.

27Enligt Arbeitsgericht Hamburg är det oklart huruvida den klausul i 19 § punkt 8 RTV som avser anställningsavtals automatiska upphörande är förenlig med principen om likabehandling i arbetslivet som stadgas i unionens primärrätt och i direktiv 2000/78.

28Arbeitsgericht Hamburg beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

Prövning av tolkningsfrågorna

Upptagande till sakprövning

29Irland har gjort gällande att de frågor som ställts i materiellt hänseende är identiska med dem som domstolen besvarade i dom av den 5 mars 2009 i mål C‑388/07, Age Concern England (REG 2009, s. I‑1569). Enligt Irland rör dessutom andra–fjärde frågan inte så mycket tolkningen av unionsrätten som dess tillämpning. Domstolen borde därför fastställa att den inte är behörig i förevarande mål.

30Såväl parterna i målet vid den nationella domstolen som den tyska regeringen har bestritt att den första frågan kan tas upp till sakprövning. De har i huvudsak hävdat att Arbeitsgericht Hamburg har hänvisat till en bestämmelse i AGG som inte är tillämplig i målet, varför nämnda fråga är irrelevant.

31Dessa argument är ogrundade. Oberoende av att de frågor som domstolen besvarade i domen i det ovannämnda målet Age Concern England inte är identiska med dem som ställts i förevarande mål, erinrar domstolen om att artikel 267 FEUF alltid tillåter en nationell domstol – om denna anser det lämpligt – att på nytt hänskjuta tolkningsfrågor till EU-domstolen (dom av den 27 mars 1963 i de förenade målen 28/62–30/62, Da Costa m.fl., REG 1963, s. 59, 76; svensk specialutgåva, volym 1, s. 171). Av begäran om förhandsavgörande framgår dessutom klart att den hänskjutande domstolen önskar få en tolkning av unionsrätten och, i synnerhet, av direktiv 2000/78, för att den ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.

32Domstolen erinrar för övrigt om att det i det förfarande som har införts enligt artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av unionsrätten (se, bland annat, dom av den 18 juli 2007 i mål C‑119/05, Lucchini, REG 2007, s. I‑6199, punkt 43, och av den 22 december 2008 i mål C‑414/07, Magoora, REG 2008, s. I‑10921, punkt 22).

33Enligt fast rättspraxis ska de frågor om tolkningen av unionsrätten som den nationella domstolen har ställt, mot bakgrund av de rättsliga och faktiska omständigheter som den angett under sitt ansvar och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva, presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen, eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2007 i de förenade målen C‑222/05–C‑225/05, van der Weerd m.fl., REG 2007, s. I‑4233, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

34I förevarande fall avser tvisten i det nationella målet huruvida den i 19 § punkt 8 RTV föreskrivna klausulen om att arbetstagares anställningsavtal automatiskt ska upphöra när de uppnår pensionsåldern 65 år kan vara diskriminerande. Den hänskjutande domstolen är bland annat osäker på huruvida en sådan bestämmelse är förenlig med direktiv 2000/78. De frågor som har ställts är tillräckligt precisa för att domstolen ska kunna besvara dem på ett användbart sätt.

35Begäran om förhandsavgörande ska därför prövas i sak.

Prövning i sak

Den andra frågan

36Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 10 § punkt 5 AGG, i den mån det i denna föreskrivs att klausulerna om att anställningsavtalet ska upphöra automatiskt när den anställde har uppnått pensionsåldern kan falla utanför förbudet mot diskriminering på grund av ålder.

37Domstolen konstaterar inledningsvis att 10 § punkt 5 AGG innebär en särbehandling direkt grundad på ålder i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2007 i mål C‑411/05, Palacios de la Villa, REG 2000, s. I‑8531, punkt 51).

38I artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78 föreskrivs att särbehandling på grund av ålder inte ska utgöra diskriminering, om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga. I andra stycket i samma punkt ges flera exempel på särbehandling som har sådana kännetecken som dem som anges i första stycket.

3910 § AGG innehåller i allt väsentligt dessa principer. I 10 § punkt 5 anges bland exemplen på befogad särbehandling på grund av ålder överenskommelser om att anställningsavtalet ska upphöra utan uppsägning vid den tidpunkt då arbetstagaren kan ansöka om ålderspension. Denna bestämmelse innebär alltså ingen skyldighet till obligatorisk pensionsavgång på grund av ålder, utan ger arbetsgivare och arbetstagare rätten att enskilt eller i kollektivavtal komma överens om hur anställningsförhållanden ska upphöra när pensionsåldern har uppnåtts, annat än i fall av uppsägning från arbetstagarens eller arbetsgivarens sida.

40Klausuler om automatiskt upphörande av anställningsavtal ingår inte bland dem som anges i förteckningen i artikel 6.1 a i direktiv 2000/78 över särbehandling på grund av ålder som är befogad och således inte är att anse som diskriminerande. Denna omständighet är dock inte i sig avgörande då förteckningen endast ska tjäna som vägledning. Medlemsstaterna är därmed inte skyldiga att vid införlivandet av detta direktiv införa en särskild förteckning över sådana former av särbehandling som kan motiveras av ett berättigat mål (domen i det ovannämnda målet Age Concern England, punkt 43). För det fall de inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning beslutar att införa en sådan förteckning, kan de i denna inkludera annan särbehandling och andra mål än dem som uttryckligen anges i nämnda direktiv, så länge dessa mål är berättigade i den mening som avses i artikel 6.1 i direktivet och förutsatt att de olika formerna av särbehandling är lämpliga och nödvändiga för att uppnå dessa mål.

41Domstolen erinrar i detta avseende om att såväl medlemsstaterna som, i förekommande fall, arbetsmarknadens parter på nationell nivå, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, inte bara vid valet av vilket konkret mål, bland flera social- och arbetsmarknadspolitiska mål, som ska eftersträvas, utan även vid fastställandet av vilka åtgärder som är lämpliga för att uppnå detta mål (se dom av den 22 november 2005 i mål C‑144/04, Mangold, REG 2005, s. I‑9981, punkt 63, och domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 68).

42Av den hänskjutande domstolens förklaringar framgår att lagstiftaren vid införandet av 10 § punkt 5 AGG inte avsåg att i kampen mot diskriminering på grund av ålder ifrågasätta den gällande situationen, vilken kännetecknades av en generaliserad användning av klausuler om automatiskt upphörande av anställningsavtal när arbetstagaren uppnått pensionsåldern. Den hänskjutande domstolen har således betonat att dessa klausuler tillämpas i stor utsträckning sedan årtionden, utan hänsyn till vare sig sociala eller demografiska förhållanden eller till situationen på arbetsmarknaden.

43Den tyska regeringen har inom ramen för förfarandet vid domstolen bland annat understrukit att klausuler om automatiskt upphörande av anställningsavtal för arbetstagare som har uppnått pensionsåldern, vilka också tillåts i flera av medlemsstaterna, återspeglar det politiska och sociala samförstånd som råder sedan många år i Tyskland. Detta samförstånd vilar framför allt på tanken om arbetsdelning mellan generationerna. När anställningsavtalen för dessa arbetstagare upphör gynnar detta direkt unga arbetstagare genom att deras annars svåra inträde i yrkeslivet till följd av den ihållande arbetslöshetssituationen underlättas. De äldre arbetstagarnas rättigheter ges för övrigt erforderligt skydd. Merparten av dessa önskar nämligen sluta att arbeta när de uppnår pensionsåldern då den pension som de uppbär ger dem ett substitut för den lön som de inte längre erhåller. En annan fördel med att anställningsavtalet upphör automatiskt är att arbetsgivarna inte tvingas säga upp arbetstagare på grund av att de inte längre är lämpliga för arbetet, vilket skulle kunna vara förödmjukande för dem som uppnått hög ålder.

44Det ska påpekas att anställningsavtalets automatiska upphörande för dem som uppfyller de villkor avseende ålder och premieinbetalningar som uppställs för deras rätt till pension sedan länge är ett inslag i arbetsrätten i ett flertal medlemsstater och är vanligt förekommande i anställningsförhållanden. Denna mekanism vilar på en avvägning mellan politiska, ekonomiska, sociala, demografiska och/eller budgetmässiga överväganden och är avhängig valet att förlänga arbetslivet för arbetstagarna eller tvärtom tidigarelägga pensionsåldern för dem (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Palacios de la Villa, punkt 69).

45Följaktligen ska mål av det slag som åberopats av den tyska regeringen i princip ”på ett objektivt och rimligt sätt” ”inom ramen för nationell rätt”, såsom anges i artikel 6.1 i direktiv 2000/78, anses motivera en sådan särbehandling på grund av ålder som den som föreskrivs i 10 § punkt 5 AGG.

46Det ska vidare prövas huruvida en sådan åtgärd är lämplig och nödvändig på sätt som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

47Att klausuler om att anställningsavtalet ska upphöra automatiskt på grund av att den anställde har uppnått pensionsåldern är tillåtna, kan i princip inte anses innebära att de berörda arbetstagarnas berättigade intressen skadas på ett orimligt sätt.

48En sådan lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen grundas inte enbart på en viss ålder, utan tar även i beaktande att de berörda personerna vid utgången av sin yrkeskarriär kommer i åtnjutande av en ekonomisk kompensation i form av en ålderspension (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 73).

49En mekanism genom vilken anställningsavtalen upphör automatiskt, som den som föreskrivs i 10 § punkt 5 AGG, innebär inte heller att arbetsgivarna ensidigt får avsluta anställningsförhållandet när arbetstagarna uppnår den ålder då de kan kräva att ålderspensionen ska börja betalas ut. Denna mekanism skiljer sig från uppsägning av anställningsförhållandet och vilar på avtalsrättslig grund. Detta möjliggör inte endast för arbetstagare och arbetsgivare, genom enskilda överenskommelser, utan även för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal − och således med en icke obetydlig flexibilitet − använda sig av denna mekanism, så att inte bara det övergripande läget på den berörda arbetsmarknaden kan beaktas, utan även de aktuella anställningarnas särskilda beskaffenhet (domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 74).

50Den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen innehåller dessutom en ytterligare begränsning för att säkerställa samtycke från arbetstagarna när klausulerna om automatiskt upphörande av anställningsavtal kan tillämpas före normal pensionsålder. Enligt 10 § punkt 5 AGG är det nämligen tillåtet med klausuler om automatiskt upphörande av anställningsavtal för arbetstagare som uppnått den ålder då de kan beviljas ålderspension, ”utan att tillämpningen av 41 § i sociallagen, band VI” påverkas. Enligt sistnämnda bestämmelse är arbetsgivarna dock i allt väsentligt skyldiga att inhämta eller försäkra sig om arbetstagarnas samtycke avseende alla klausuler som innebär att ett anställningsavtal ska upphöra automatiskt på grund av att arbetstagaren uppnår en ålder vid vilken denne kan ansöka om pension, när denna ålder inträder före normal pensionsålder.

51Mot bakgrund av dessa omständigheter framstår det inte som orimligt att myndigheterna i en medlemsstat anser att en sådan bestämmelse som den som föreskrivs i 10 § punkt 5 AGG, enligt vilken klausuler om att anställningsavtalet ska upphöra automatiskt på grund av att arbetstagaren uppnått den ålder då ålderspension kan tas ut är tillåtna, kan vara lämplig och nödvändig för att uppnå sådana berättigade mål rörande den nationella arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken som dem som åberopats av den tyska regeringen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 72).

52Denna slutsats innebär inte heller att sådana klausuler, när de ingår i kollektivavtal, helt undantas från effektiv domstolsprövning mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2000/78 och likabehandlingsprincipen. En sådan prövning ska göras med utgångspunkt i de särdrag som kännetecknar den aktuella klausulen. Det ska nämligen för varje avtal i vilket det föreskrivs en mekanism för automatiskt upphörande av anställningsförhållandet säkerställas att bland annat de villkor som uppställs i artikel 6.1 första stycket i detta direktiv iakttas. Vidare anges uttryckligen i artikel 16 b i direktivet att medlemsstaterna är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ”bestämmelser som strider mot principen om likabehandling som finns i individuella avtal eller kollektivavtal … förklaras eller kan förklaras ogiltiga eller ändras”.

53Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 10 § punkt 5 AGG, enligt vilken klausuler om automatiskt upphörande av anställningsavtal på grund av att löntagaren har uppnått pensionsåldern anses giltiga, i den mån denna bestämmelse på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga. Genomförandet av detta bemyndigande via ett kollektivavtal är inte i sig undantaget från domstolsprövning, utan måste också, i enlighet med kraven i artikel 6.1 i nämnda direktiv, vara ämnat att uppnå ett sådant berättigat mål på ett sätt som är lämpligt och nödvändigt.

Den första och den tredje frågan

54Den hänskjutande domstolen har ställt sin första och sin tredje fråga, som ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 2000/78 utgör hinder för den i 19 § punkt 8 RTV föreskrivna klausulen om automatiskt upphörande av anställningsavtal när arbetstagaren har uppnått pensionsåldern på 65 år.

55Svaret på denna fråga är avhängig huruvida denna bestämmelse tjänar ett berättigat mål och huruvida den är lämplig och nödvändig i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

56Den hänskjutande domstolen har påpekat att Bundesarbeitsgericht i dom av den 18 juni 2008 (7 AZR 116/07) fann att denna bestämmelse i RTV är förenlig med artikel 6.1 i direktiv 2000/78. Den hänskjutande domstolen är dock osäker på om denna lösning kan överföras på omständigheterna i det mål som den har att avgöra, eftersom detta avser tiden efter AGG:s ikraftträdande.

57Den hänskjutande domstolen har betonat att de eftersträvade målen inte anges i det kollektivavtal som är i fråga i det aktuella målet.

58Om det i den aktuella nationella lagstiftningen inte anges vilket mål som eftersträvas med den, är det viktigt att domstolarna har möjlighet att utifrån det sammanhang i vilket åtgärden har vidtagits ta hjälp av andra uppgifter för att fastställa målet för åtgärden, så att de kan pröva huruvida åtgärden är berättigad och huruvida de medel som används för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga (se domarna i de ovannämnda målen Palacios de la Villa, punkt 57, och Age Concern England, punkt 45).

59Den hänskjutande domstolen har i det hänseendet preciserat att, enligt det organ som företrädde arbetsgivarnas intressen vid förhandlingen om RTV, syftet med 19 § punkt 8 i detta kollektivavtal var att prioritera en ändamålsenlig och förutsebar personal- och rekryteringsplanering framför intresset av att upprätthålla arbetstagarnas ekonomiska ställning.

60Nämnda domstol har också hänvisat till den ovannämnda dom som Bundesarbeitsgericht meddelade den 18 juni 2008, i vilken den preciserade att målet med 19 § punkt 8 RTV är att främja anställning av yngre arbetstagare, att planera rekrytering och att möjliggöra en god personalförvaltning i företagen med en välavvägd åldersfördelning.

61Domstolen ska således pröva huruvida mål av detta slag kan anses berättigade i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

62Domstolen har redan slagit fast att klausuler om automatiskt upphörande av anställningsavtal för arbetstagare som har möjlighet att gå i pension kan vara befogade inom ramen för en nationell politik för att främja tillgången till sysselsättning genom att denna tillgång fördelas bättre mellan generationerna, varvid de sålunda eftersträvade målen i princip – på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt, såsom anges i artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78 – ska anses motivera en av medlemsstaterna föreskriven särbehandling på grund av ålder (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkterna 53, 65 och 66). Härav följer att sådana mål som dem som angetts av den hänskjutande domstolen är ”berättigade” i den mening som avses i denna bestämmelse.

63Domstolen ska därför pröva huruvida de medel som används för att uppnå dessa mål är ”lämpliga och nödvändiga”.

64Vad inledningsvis beträffar frågan huruvida den i RTV föreskrivna klausulen om automatiskt upphörande av anställningsavtal är lämplig, är det den hänskjutande domstolens uppfattning att de eftersträvade målen inte kan uppnås med klausuler av detta slag eftersom de är verkningslösa i detta avseende.

65Vad gäller målet att främja anställningar har den hänskjutande domstolen påpekat att klausulerna om automatiskt upphörande av anställningsavtalet för arbetstagare som fyllt 65 år sedan länge används flitigt, utan att detta haft någon som helst inverkan på anställningsnivån i Tyskland. Nämnda domstol har också uppmärksammat att 19 § punkt 8 RTV inte hindrar arbetsgivaren från att anställa personer som är äldre än 65 år, och den innehåller inte heller något krav på att arbetsgivaren ska ersätta en arbetstagare som fyllt 65 år med en yngre arbetstagare.

66Beträffande målet att säkerställa en harmonisk struktur på ålderspyramiden inom lokalvårdssektorn är det enligt den hänskjutande domstolen tveksamt om detta är relevant, eftersom det inte finns någon särskild risk för en åldrande arbetskraft inom denna sektor.

67Mot bakgrund av vad den hänskjutande domstolen redovisat finner domstolen att den klausul om automatiskt upphörande av anställningsavtal som är i fråga i det nationella målet är resultatet av ett avtal som förhandlats fram mellan företrädare för arbetstagare och arbetsgivare, vilka härigenom har utnyttjat sin rätt till kollektiva förhandlingar, vilken erkänns som en grundläggande rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2010 i mål C‑271/08, kommissionen mot Tyskland, REU 2010, s. I‑0000, punkt 37). Genom att arbetsmarknadens parter anförtros uppgiften att finna en jämvikt mellan sina respektive intressen uppnås en avsevärd flexibilitet, eftersom vardera parten i förekommande fall kan säga upp avtalet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 74).

68Genom att arbetstagarna ges en viss anställningstrygghet och på lång sikt ett löfte om en förutsebar pensionering, samtidigt som arbetsgivarna ges ett visst mått av flexibilitet i sin personalförvaltning, återspeglar således klausulen om automatiskt upphörande av anställningsavtal en avvägning mellan olika men berättigade intressen inom det komplexa sammanhang av anställningsförhållanden som är tätt knutet till de pensions- och sysselsättningspolitiska val som gjorts.

69Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som arbetsmarknadens parter tillerkänns på det nationella planet, inte bara vid valet av vilket konkret social- eller arbetsmarknadspolitiskt mål som ska eftersträvas, utan även vid fastställandet av vilka åtgärder som är lämpliga för att uppnå detta mål, framstår det inte som orimligt att arbetsmarknadens parter finner en sådan bestämmelse som den i 19 § punkt 8 RTV vara lämplig för att uppnå de ovan redovisade målen.

70Den hänskjutande domstolen är vidare osäker på huruvida en sådan klausul om automatiskt upphörande av anställningsavtal som den i 19 § punkt 8 RTV föreskrivna är nödvändig.

71För det första leder det automatiska upphörandet av anställningsavtal till betydande ekonomisk skada för arbetstagare inom lokalvårdssektorn i allmänhet och för Gisela Rosenbladt i synnerhet. Då denna sektor kännetecknas av lågavlönade deltidsarbeten räcker inte pensionen enligt den lagstadgade ålderspensionsförsäkringen för att arbetstagarna ska kunna tillgodose sina grundläggande behov.

72För det andra finns det mindre tvingande åtgärder än anställningsavtalens automatiska upphörande. När det således gäller arbetsgivarnas intresse av att planera sin personalpolitik, har den hänskjutande domstolen påpekat att det räcker att dessa frågar sina arbetstagare huruvida de avser att fortsätta arbeta efter det att de har uppnått pensionsåldern.

73Domstolen ska således pröva huruvida den åtgärd som är i fråga i målet vid den nationella domstolen går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas och på ett orimligt sätt skadar intressen hos arbetstagare som uppnår 65 års ålder och från denna tidpunkt kan ta ut sin ålderspension. Härvid ska åtgärden sättas in i sitt rättsliga sammanhang och hänsyn tas både till den skada som den kan innebära för de berörda personerna och till de fördelar som den medför för samhället i stort och dess medborgare.

74Av den hänskjutande domstolens förklaringar liksom av de yttranden som avgetts till domstolen framgår att en person som har uppnått en ålder vid vilken vederbörande kan ta ut sin pension inte på något sätt är förhindrad enligt den tyska arbetsrätten att likväl fortsätta sin yrkesverksamhet. Av nämnda förklaringar framgår även att en arbetstagare som befinner sig i en sådan situation inte förlorar sitt skydd mot diskriminering på grund av ålder enligt AGG. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende preciserat att AGG inte tillåter att personer som befinner sig i Gisela Rosenbladts situation, efter att deras anställningsavtal har upphört på grund av att de har uppnått pensionsåldern, nekas anställning med hänvisning till sin ålder, och detta gäller oavsett om den nya anställningen avser den tidigare arbetsgivaren eller någon annan arbetsgivare.

75Satt i det sammanhanget leder inte anställningsavtalets upphörande enligt lag till följd av en sådan bestämmelse som 19 § punkt 8 RTV automatiskt till att de personer som omfattas av bestämmelsen tvingas lämna arbetsmarknaden för gott. Genom bestämmelsen inrättas alltså inte något obligatoriskt system för automatisk pensionering (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Age Concern England, punkt 27). Bestämmelsen hindrar inte att en arbetstagare som så önskar, exempelvis av ekonomiska skäl, fortsätter att vara yrkesverksam efter att ha uppnått pensionsåldern. Bestämmelsen innebär inte att arbetstagare som uppnått nämnda ålder mister sitt skydd mot diskriminering på grund av ålder om de väljer att fortsätta sin yrkesverksamhet och söker en ny anställning.

76Mot bakgrund av dessa omständigheter gör domstolen följande bedömning. Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter förfogar över i fråga om socialpolitik och arbetsmarknadspolitik, går en sådan bestämmelse som den i 19 § punkt 8 RTV inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen.

77Den första och den tredje frågan ska därmed besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan åtgärd som den klausul om automatiskt upphörande av anställningsavtal för arbetstagare som har uppnått pensionsåldern på 65 år som finns intagen i 19 § punkt 8 RTV.

Den fjärde frågan

78Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i huruvida den i artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/78 stadgade principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder utgör hinder för att en medlemsstat allmängiltigförklarar ett kollektivavtal, som innehåller en sådan klausul om automatiskt upphörande av anställningsavtal som den i 19 § punkt 8 RTV, utan att ta hänsyn till den ekonomiska, den sociala och den demografiska situationen samt situationen på arbetsmarknaden.

79Villkoren för att medlemsstaterna ska kunna allmängiltigförklara ett kollektivavtal anges inte i direktiv 2000/78 som sådant. Medlemsstaterna är dock skyldiga att genom ändamålsenliga lagar och andra författningar se till att alla arbetstagare fullt ut omfattas av det skydd mot diskriminering på grund av ålder som de åtnjuter enligt direktiv 2000/78. Enligt artikel 16 b i detta direktiv är medlemsstaterna skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ”bestämmelser som strider mot principen om likabehandling som finns i individuella avtal eller kollektivavtal … förklaras eller kan förklaras ogiltiga eller ändras”. Det står medlemsstaterna fritt att låta ett kollektivavtal bli tillämpligt för personer som annars inte omfattas av det, i den mån det inte strider mot artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/78 (se, analogt, dom av den 21 september 1999 i mål C‑67/96, Albany, REG 1999, s. I‑5751, punkt 66).

80Mot bakgrund av dessa omständigheter ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en medlemsstat allmängiltigförklarar ett sådant kollektivavtal som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, såvida avtalet inte innebär att de arbetstagare som omfattas av avtalets tillämpningsområde mister det skydd som följer av dessa bestämmelser mot diskriminering på grund av ålder.

Rättegångskostnader

81Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1)Artikel 6.1 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 10 § punkt 5 i den allmänna lagen om likabehandling (Allgemeines Gleichbehandlungsgesetz), enligt vilken klausuler om automatiskt upphörande av anställningsavtal på grund av att löntagaren har uppnått pensionsålder anses giltiga, i den mån denna bestämmelse på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga. Genomförandet av detta bemyndigande via ett kollektivavtal är inte i sig undantaget från domstolsprövning, utan måste också, i enlighet med kraven i artikel 6.1 i nämnda direktiv, vara ämnat att uppnå ett sådant berättigat mål på ett sätt som är lämpligt och nödvändigt.

2)Artikel 6.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan åtgärd som den klausul om automatiskt upphörande av anställningsavtal för arbetstagare som har uppnått pensionsåldern på 65 år som finns intagen i 19 § punkt 8 i det allmängiltiga kollektivavtalet för arbetstagare inom lokalvårdssektorn (Allgemeingültiger Rahmentarifvertrag für die gewerblichen Beschäftigten in der Gebäudereinigung).

3)Artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en medlemsstat allmängiltigförklarar ett sådant kollektivavtal som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, såvida avtalet inte innebär att de arbetstagare som omfattas av avtalets tillämpningsområde mister det skydd som följer av dessa bestämmelser mot diskriminering på grund av ålder.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.

Källa : EUR-Lex © Europeiska unionen, https://eur-lex.europa.eu/, 1998–2024