EU-domstolens avgörande :
Dom av den 7 juli 1981, Rewe-Handelsgesellschaft Nord och Rewe-Markt Steffen, 158/80, EU:C:1981:163

Domskäl

1Genom beslut av den 5 juni 1980, som inkom till domstolen den 9 juli 1980, har Finanzgericht i Hamburg i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt en rad frågor om tolkningen av rådets förordning nr 1544/69 av den 23 juli 1969 om behandling i tullhänseende av varor i resandes personliga bagage (EGT 1969, nr L 191, s. 1, fransk version), rådets direktiv 69/169 av den 28 maj 1969 om harmonisering av lagstiftningen om befrielse från omsättningsskatter och punktskatter på varor som införs av resande (EGT 1969, nr L 133, s. 6, fransk version), samt giltigheten av rådets förordning nr 3023/77 av den 20 december 1977 om åtgärder för att få slut på missbruk vid försäljning av jordbruksprodukter ombord på fartyg (EGT nr L 358, s. 2, fransk version).

2Dessa frågor har uppkommit inom ramen för en tvist mellan å ena sidan en grossist och en detaljhandlare, som båda är etablerade i Förbundsrepubliken Tyskland, och, å andra sidan, Hauptzollamt Kiel, där frågan uppstått om de ”smörkryssningar” som olika rederier anordnar från hamnar på Östersjökusten strider mot gemenskapsrätten.

3”Smörkryssningarna” går ut förbi sjötullgränsen ut till territorialvattnen eller ut till det öppna havet utanför tyskt territorium. Under kryssningen kan passagerarna köpa sådana varor som alkoholdrycker, smör, kött, tobaksvaror, parfymartiklar och andra varor. Upp till en viss gräns utkrävs ingen skatt vid införsel av varorna vid den tyska gränsen. ”Smörkryssningarna” har stor ekonomisk betydelse för de företag som organiserar dem.

4Den första sökanden i målet vid den nationella domstolen är en grossist med huvudkontor i närheten av Kiel i Förbundsrepubliken Tyskland. Grossisten handlar bl.a. med samma varor som dem som säljs under kryssningarna. Grossistens kunder, till vilka den andra sökanden i målet vid den nationella domstolen hör, utgörs av detaljhandlare som är etablerade i Östersjökustregionen.

5Av beslutet om hänskjutande framgår att sökandena vid Finanzgericht gjorde gällande att dessa kryssningar medför att en stor del av köpkraften hos invånarna på Östersjökusten går förlorad för de lokala detaljhandlarna och grossisterna och omdirigeras till de rederier som organiserar sådana kryssningar. Den omständigheten att rederierna kan sälja varor skattefritt eller subventionerat ger dem en väsentlig konkurrensfördel, till nackdel för grossisterna och detaljhandlarna, vilken medför en snedvridning av konkurrensen.

6Sökandena yrkade ursprungligen att Finanzgericht skulle fastställa att motparten var tvungen att avstå från den skattefria tullbehandlingen. De yrkade senare att motparten skulle förpliktas att avstå från att medge resande, när de passerade tullgränsen, befrielse för varor som de förvärvat skattefritt eller subventionerat på ”smörkryssningarna”.

7Finanzgericht, vid vilken tvisten har anhängiggjorts, har ställt följande frågor till domstolen:

24Förordningen bemyndigar följaktligen medlemsstaterna att, på de villkor som anges i ingressen, medge befrielse från importtullar för vissa mängder av de varor som anges i artikel 1.2 i förordningen.

25I artikel 190 i fördraget föreskrivs att ”rådets och kommissionens förordningar, direktiv och beslut skall vara motiverade och hänvisa till de förslag eller yttranden som skall inhämtas enligt detta fördrag”. Denna artikel kräver att sådana rättsakter anger de grunder som har föranlett institutionen att anta dem, för att göra det möjligt för domstolen att utöva sin kontroll och för att såväl medlemsstaterna som de berörda medborgarna skall få kännedom om enligt vilka förutsättningar gemenskapsinstitutionerna har tillämpat fördraget.

26Motiveringen till förordning nr 3023/77 uppfyller inte detta krav. Den ger nämligen inte någon som helst förklaring till varför rådet, sedan det konstaterat att förordning nr 1544/77 – i strid med en redan fastslagen praxis – inte kunde tillämpas under ovannämnda omständigheter, fann det nödvändigt att skapa ett särskilt system för befrielse som gällde för detta slags situationer. En sådan motsägelse i motiveringen är så mycket mer allvarlig eftersom den rör en bestämmelse som bemyndigar medlemsstaterna att bevilja befrielse, även om endast i ganska liten utsträckning, från importavgifter, vilka utgör en väsentlig del av den gemensamma jordbrukspolitiken. Motiveringen utgör därför inte någon som helst rättslig grund för de ifrågasatta bestämmelserna i förordningen, och det är därför inte nödvändigt att undersöka om de är förenliga med reglerna för den gemensamma marknaden.

27Det räcker således att konstatera att förordning nr 3023/77 inte är motiverad i enlighet med kraven i artikel 190 i fördraget, och att den därför är ogiltig.

II – Omsättningsskatter och punktskatter

Den sjätte och den sjunde frågan (tolkning av direktiv 69/169 – befrielse från moms och punktskatter)

28I direktiv 69/169, kompletterat genom rådets andra direktiv av den 12 juni 1972 (EGT nr L 139, s. 28, fransk version; svensk specialutgåva, del 09, volym 01), och genom rådets tredje direktiv av den 19 december 1978 (EGT nr L 366, s. 28, fransk version; svensk specialutgåva, del 09, volym 01) om harmonisering av lagstiftningen om befrielse från omsättningsskatter och punktskatter på varor som införs av resande, föreskrivs att vid resor mellan tredje land och gemenskapen skall befrielse från dessa skatter som tas ut på införsel gälla för varor i de resandes personliga bagage vars värde inte överstiger vissa gränser.

29I samma direktiv föreskrivs även att vid resor mellan medlemsstaterna skall befrielse från dessa skatter som tas ut på införsel även, inom vissa värdegränser, gälla för de varor i de resandes personliga bagage som uppfyller de villkor som fastställs i artiklarna 9 och 10 i fördraget och som har förvärvats i enlighet med de allmänna villkor som reglerar beskattningen på den inhemska marknaden i en av medlemsstaterna.

30I artikel 4 i samma direktiv föreskrivs att, utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser som gäller för resande bosatta utanför Europa, varje medlemsstat skall uppställa de i direktivet nämnda kvantitativa begränsningarna för befrielse från omsättningsskatt och punktskatt (tobaksvaror, alkoholdrycker, parfym, luktvatten, kaffe och te). De gränser som gäller för resor mellan tredje land och gemenskapen är lägre än dem som gäller för resor mellan medlemsstaterna.

31I direktivet föreskrivs även att medlemsstaterna får fastställa lägre gränser beträffande värde och kvantitet för skattebefrielse av varor som införs av gränsarbetare och vissa andra personer.

32Direktivet innehåller dessutom bestämmelser som reglerar den skattelättnad som medlemsstaterna skall bevilja för varor som resande, som lämnar en medlemsstat, medför i sitt personliga bagage.

33Av övervägandena i ingresserna till de två direktiv som kompletterar direktiv 69/169 framgår att rådet har antagit dem för att genomföra rådets och företrädarnas för medlemsstaternas regeringar resolution av den 22 mars 1971 avseende en successiv utvidgning av den skattebefrielse som beviljas enskilda personer vid gränspassage inom gemenskapen. Rådet ansåg det önskvärt att som ett första steg fastställa vissa gemensamma regler, tilllämpliga på personer bosatta inom gemenskapen, med hänsyn till standardfallen av skattelättnad i detaljhandelsledet.

34Vid resor mellan tredje land och gemenskapen framgår det av själva ordalydelsen i direktiven att skattebefrielse endast får medges resande som anländer till gemenskapens tullområde från ett tredje land, och att de omständigheter under vilka varorna har förvärvats i detta fall saknar betydelse för beviljandet av befrielse.

35Vid resor inom gemenskapen ändrar artikel 2.4 i det tredje direktivet direktiv 69/169 genom att tillfoga en bestämmelse som föreskriver att när resan från en medlemsstat innefattar transit genom ett tredje lands territorium eller påbörjas i en del av en annan medlemsstats territorium där de skatter som avses i direktivet inte utgår på varor som förbrukas där, måste den resande kunna styrka att de varor som transporteras i hans bagage har förvärvats i enlighet med de allmänna villkor som reglerar beskattningen på den inhemska marknaden i en medlemsstat och inte föranleder återbetalning av omsättningsskatt eller punktskatt. Om den resande inte kan lägga fram ovannämnda bevis kan han endast komma i åtnjutande av den mer begränsade befrielse som föreskrivs för resor mellan tredje land och gemenskapen.

36Av såväl övervägandena i ingressen som bestämmelserna i de ifrågavarande direktiven framgår att rådet successivt har haft för avsikt att införa ett fullständigt regelverk för befrielse från omsättningsskatt och punktskatt för varor i resandes personliga bagage, och att medlemsstaterna till följd av detta inom detta område endast behåller den begränsade behörighet som tillkommer dem genom direktiven att medge annan befrielse än den som anges i direktiven.

37Svaret på den sjätte frågan blir alltså följande:

a) Vid resor mellan tredje land och gemenskapen kan den befrielse som föreskrivs i rådets direktiv 69/169 endast medges resande som anländer till gemenskapens tullområde från ett tredje land. De omständigheter under vilka varorna har förvärvats saknar i detta fall betydelse för beviljandet av befrielse.

b) Vid resor inom gemenskapen måste den resande, om resan från en medlemsstat till en annan innefattar transit genom ett tredje lands territorium eller utgår från en del av den andra medlemsstatens territorium där de skatter som avses i ovannämnda direktiv inte utgår på varor som förbrukas där, kunna styrka att de varor som transporteras i hans bagage har förvärvats i enlighet med de allmänna villkor som reglerar beskattningen på den inhemska marknaden i en medlemsstat och inte ger rätt till återbetalning av omsättningsskatt eller punktskatt. Om den resande inte kan lägga fram ovannämnda bevis kan han endast komma i åtnjutande av den mer begränsade befrielse som föreskrivs för resor mellan tredje land och gemenskapen.

38Svaret på den sjunde frågan blir alltså följande. Genom att anta direktiven har rådet haft för avsikt att gradvis införa ett fullständigt regelverk för befrielse från omsättningsskatter och punktskatter för varor i resandes personliga bagage. Medlemsstaterna behåller följaktligen inom detta område endast den begränsade behörighet som tillkommer dem enligt direktiven att medge annan befrielse än den som anges i direktiven.

Den tredje, den femte och den åttonde frågan (enskildas rätt att väcka talan enligt de ifrågavarande förordningarna och direktiven)

39Dessa tre frågor går ut på om en enskild, vars intressen påverkas antingen genom nationella lagbestämmelser som är oförenliga med gemenskapsrätten eller genom tillämpning av en rättsstridig gemenskapsrättsakt, kan väcka talan vid de nationella domstolarna för att få fastställt ett förbud mot åtgärder som strider mot gemenskapsrätten.

40I sitt beslut om hänskjutande har Finanzgericht anfört att enligt Bundesverfassungsgerichts och Bundesverwaltungsgerichts rättspraxis strider handelsreglerande lagar, som utfärdas i vissa enskilda gruppers intresse och som ändrar den ekonomiska situationen, mot jämlikhetsprincipen om de inte är nödvändiga med hänsyn till allmänintresset och om de godtyckligt missgynnar andra gruppers skyddsvärda intressen. Det är riktigt att den berörda personen i ett sådant fall enligt tysk lag har rätt att väcka talan. Med hänsyn till detta sammanhang går den nationella domstolens frågor i huvudsak ut på om denna rätt att väcka talan kan göras gällande på liknande villkor inom ramen för gemenskapens rättsordning, särskilt i den mening att en enskild, som omfattas av gemenskapsrätten, och som missgynnas ekonomiskt av att en medlemsstat eller gemenskapens myndigheter inte tillämpar en gemenskapsrättslig reglering på tredje man, kan väcka talan vid en medlemsstats domstolar för att tvinga de nationella myndigheterna att tillämpa den ifrågavarande regleringen eller att upphöra med att åsidosätta den.

41Det skall först anmärkas att med stöd av artikel 189 i fördraget skall en förordning ”till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat”. Ett direktiv skall, ”med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat”, men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Enligt domstolens rättspraxis innebär direktivets bindande verkan att en nationell myndighet gentemot en enskild inte kan göra gällande en nationell lag eller författning som inte är förenlig med en bestämmelse i direktivet som uppvisar alla de kännetecken som är nödvändiga för att kunna tillämpas av domstolen.

42Av dessa överväganden följer att en enskild kan åberopa sina rättigheter enligt förordningen vid en nationell domstol.

43På samma sätt kan en nationell myndighet gentemot en enskild inte göra gällande nationella lagar eller författningar som inte är förenliga med en ovillkorlig och tillräckligt tydlig förpliktelse i ett direktiv.

44Vad gäller en näringsidkares rätt att på rättslig väg kräva att en medlemsstats myndigheter förpliktar en tredje part att iaktta de gemenskapsrättsliga skyldigheter som följer av en viss rättslig situation, fastän denna näringsidkare inte är inblandad i denna situation men ekonomiskt missgynnas av detta åsidosättande av gemenskapsrätten, måste det först och främst anmärkas att fördraget visserligen har gjort det möjligt för privatpersoner att i flera fall, där så är lämpligt, väcka talan direkt vid EG-domstolen, men det var inte meningen att vid de nationella domstolarna, i syfte att upprätthålla gemenskapsrätten, skapa andra former för talan än dem som redan föreskrivs i den nationella rätten. Det rättsskyddssystem som fastställs i fördraget, särskilt det i artikel 177, förutsätter däremot att varje slag av talan som föreskrivs i den nationella rätten skall kunna utnyttjas för att säkerställa iakttagandet av de gemenskapsregler som har direkt effekt, på samma villkor vad gäller upptagande till sakprövning och enligt samma regler vad gäller förfarandet, som när det är fråga om att säkerställa iakttagandet av den nationella rätten.

45Särskilt vad angår förordning nr 3023/77 skall det anmärkas att förordningen i sig själv inte medgav någon befrielse. Den bemyndigade endast de nationella myndigheterna att medge en begränsad befrielse. Eftersom förordningen är ogiltig är följaktligen de nationella åtgärder som vidtagits på grundval av den inte förenliga med gemenskapsrätten.

46Svaret på den tredje, den femte och den åttonde frågan blir alltså följande:

Det rättsskyddssystem som fastställs i fördraget, särskilt det i artikel 177, förutsätter att varje slag av talan som föreskrivs i den nationella rätten skall kunna utnyttjas för att säkerställa iakttagandet av de gemenskapsregler som har direkt effekt, på samma villkor vad gäller upptagande till sakprövning och enligt samma regler vad gäller förfarandet, som när det är fråga om att säkerställa iakttagandet av den nationella rätten.