: : : :

Utrednings­betänkande med Sören Öman :

Yttrandefrihet för privatanställda (Ds 2001:9)

 

Arbetsrätt | Yttrandefrihet ]

ISBN: 91-38-21419-9

Antal sidor: 182 sid.

Departement: Justitiedepartementet

Utredning: Yttrande- och meddelarfrihet för anställda i verksamheter med anknytning till det allmänna

Ordförande / Utredare: Sören Öman

Sören Ömans roll i utredningen: Utredare

Dela :

Kommande publika föredrag av Sören Öman :

Privatanställda får säkrad yttrandefrihet

Privatanställda skall utan risk för ingripanden från arbetsgivaren få tala med journalister och publicera åsikter och upplysningar om verksamheter inom eller med anknytning till det allmänna. Det är den huvudsakliga innebörden av ett förslag till en ny lag om skydd för privatanställdas yttrandefrihet som chefsjuristen Sören Öman i dag överlämnat till demokratiminister Britta Lejon. (Ds 2001:9)

Enligt förslaget förbjuds privata arbetsgivare att ingripa mot arbetstagare för att de utnyttjat tryck- och yttrandefriheten enligt grundlagarna i fråga om åsikter och upplysningar om verksamheter inom eller med anknytning till det allmänna. Det gäller bl.a. information om verksamhet som bedrivs av myndigheter och kommunala företag eller som utgör offentligt upphandlade driftentreprenader eller offentligt finansierad skolverksamhet och hälso- och sjukvård. Privata arbetsgivare förbjuds också att efterforska vem som har lämnat information i dessa hänseenden. Om arbetsgivaren enligt andra regler har rätt att ingripa, får han eller hon dock göra det om den avslöjade informationen avser t.ex. företagshemligheter, hemlig information om ekonomiska förhållanden hos kunder eller sådant som kan äventyra säkerheten. I dessa fall får arbetsgivaren också efterforska källan. Arbetsgivaren föreslås vidare bli skyldig att utreda och ingripa vid arbetskamraters trakasserier av den som utnyttjat tryck- och yttrandefriheten, t.ex. genom att lämna uppgifter till en journalist.

Uppsägningar och avskedanden i strid med lagen skall enligt förslaget kunna ogiltigförklaras av Arbetsdomstolen, och den arbetsgivare som bryter mot lagen får betala skadestånd till arbetstagaren. För olaglig efterforskning av källor kan det enligt förslaget bli böter eller fängelse i högst ett år.

Sammanfattning

Det är som huvudregel otillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att på grund av ett utnyttjande av yttrande- och meddelarfriheten vidta någon åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentliganställd, t.ex. uppsägning. Myndigheter och andra allmänna organ får inte heller efterforska meddelare och författare som utnyttjat yttrande- och meddelarfriheten. Myndigheter och andra allmänna organ får inte träffa avtal om tystnadsplikt med sina anställda. För offentliganställda gäller tystnadsplikt enligt sekretesslagen som föreskriver att vissa tystnadsplikter är så kvalificerade att de tar över meddelarfriheten.

För privatanställda finns det inte någon motsvarighet till sekretesslagen. I stället gäller som regel för dem en avtalsbaserad tystnadsplikt inom ramen för anställningsförhållandet som innebär att de inte får avslöja något som är ägnat att skada arbetsgivaren, utom när det är fråga om uppgifter om brott och allvarliga missförhållanden. I vissa fall kan privatanställda dock omfattas av författningsreglerad tystnadsplikt. En privat arbetsgivare får alltså avtala med sina arbetstagare om tystnadsplikt. Privata arbetsgivare får också efterforska författare och meddelare och kan vidta ingripanden, t.ex. uppsägning, för att anställda i strid med den avtalsbaserade tystnadsplikten har utnyttjat yttrande- och meddelarfriheten.

Utredningsuppdraget går ut på att finna vägar att uppnå ett skydd för privatanställdas yttrande- och meddelarfrihet beträffande verksamheter med anknytning till det allmänna. Det som krävs för att privatanställda skall få ett motsvarande skydd för yttrande- och meddelarfriheten som offentliganställda är en ordning som hindrar privata arbetsgivare från att a) efterforska om anställda är författare och meddelare och b) vidta ingripanden för att anställda utnyttjat yttrande- och meddelarfriheten. En sådan ordning kan i princip åstadkommas på tre olika sätt:

1. Avtal mellan privata rättssubjekt

2. Lagstiftning som riktar sig till det allmänna

3. Lagstiftning som riktar sig till enskilda

Det finns inga garantier för att ett avtalsbaserat skydd gäller alltid och för alla berörda. Det är bland annat därför inte tillräckligt att bara lämna frågan om skydd för privatanställdas yttrande- och meddelarfrihet till avtalsreglering. Kollektivavtal skulle dock kunna vara värdefullt på den privata arbetsmarknaden som komplement till och förstärkning av ett grundläggande författningsreglerat skydd.

Lagstiftning som riktar sig till det allmänna innebär att enskilda arbetstagare inte kan grunda några rättigheter direkt på lagstiftningen. Därför och på grund av regleringstekniska problem bör man i första hand se om det i stället är möjligt att använda lagstiftning som riktar sig direkt till enskilda.

En lagstiftning som riktar sig till alla privata arbetsgivare och privatanställda och som garanterar privatanställda yttrande- och meddelarfrihet i fråga om åsikter och upplysningar om verksamhet inom eller med anknytning till det allmänna förordas.

Det finns i nuläget inte tillräckliga skäl för att grundlagsreglera skyddet för privatanställdas yttrande- och meddelarfrihet i förhållande till arbetsgivaren. Man bör pröva en reglering i vanlig lag innan en grundlagsreglering övervägs.

Förslag till en ny lag om skydd för privatanställdas yttrandefrihet

Den föreslagna lagen bygger på den avtalsbaserade tystnadsplikt som normalt ingår i ett anställningsförhållande och föreskriver inskränkningar i denna tystnadsplikt. Den föreslagna lagen innehåller således inga bestämmelser om att arbetstagare skall ha tystnadsplikt.

Den föreslagna lagen byggs upp efter mönster av modern antidiskrimineringslagstiftning på arbetsmarknadens område när det gäller sanktioner, preskriptions- och rättegångsbestämmelser samt skyldighet för arbetsgivaren att utreda och vidta åtgärder mot arbetskamraters trakasserier. Lagförslaget bygger i princip också på begrepp som redan finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Den föreslagna lagen tillämpas inte på arbetstagare

1. hos myndigheter och andra allmänna organ,

2. som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

3. som tillhör arbetsgivarens familj, eller

4. som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll.

Den föreslagna lagen omfattar privatanställdas utnyttjande av tryck- och yttrandefriheten i fråga om åsikter och upplysningar om sådan verksamhet

1. som bedrivs av myndigheter och andra allmänna organ,

2. som anges i bilagan till sekretesslagen (privata företag med verksamheter som har allmänna handlingar, t.ex. därför att de sysslar med myndighetsutövning),

3. som bedrivs av organ som avses i 1 kap. 9 § sekretesslagen (kommunala företag som har allmänna handlingar),

4. avseende driftentreprenad som har upphandlats av myndigheter och andra allmänna organ, och

5. avseende förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och utbildning för barn och ungdom som avses i skollagen, hälso- och sjukvård och tandvård som bedrivs av privata rättssubjekt som för detta tar emot bidrag eller annan ersättning från det allmänna.

Den föreslagna lagen skyddar dock inte avslöjanden av information som avser

1. företagshemlighet som skyddas av lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter,

2. uppgift om enskilds personliga förhållanden eller fysisk persons privata ekonomiska förhållanden när det kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider skada eller men om uppgiften avslöjas,

3. uppgift, som arbetsgivaren håller hemlig, om ekonomiska förhållanden och affärs- och driftförhållanden i övrigt hos privata rättssubjekt som avser att träda i eller har trätt i affärsförbindelse eller annan liknande förbindelse med arbetsgivaren,

4. uppgift som arbetsgivaren håller hemlig och som tillkommit eller inhämtats med anledning av facklig förhandling, facklig stridsåtgärd eller arbetsgivarens rättstvist,

5. uppgift som det kan medföra fara för någons personliga säkerhet att avslöja,

6. uppgift om åtgärd för att skydda mot brott när ett avslöjande skulle kunna motverka syftet med åtgärden,

7. kod, chiffer och andra metoder för att skydda information, och

8. meddelande under befordran.

Sådant utnyttjande av tryck- och yttrandefriheten som en myndighet skulle få ingripa mot är heller inte skyddat av den föreslagna lagen.

En arbetsgivare får inte ingripa mot en arbetstagare för att han eller hon har utnyttjat tryck- och yttrandefriheten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen i fråga om sådan information som omfattas av den föreslagna lagen. En arbetsgivare som bryter mot förbudet att ingripa skall betala skade­stånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som åtgärden innebär. Om det är skäligt, kan skade­ståndet sättas ned eller helt falla bort. En rättshandling, t.ex. en uppsägning eller ett avskedande, som sker i strid med förbudet för arbetsgivaren att ingripa skall vidare på begäran av arbetstagaren förklaras ogiltig.

En arbetsgivare får inte efterforska vem som har utnyttjat tryck- och yttrandefriheten i fråga om sådan information som omfattas av den föreslagna lagen. Den som bryter mot förbudet mot efterforskning döms, om efterforskningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år.

En arbetsgivare som får kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för trakasserier på grund av ett enligt den föreslagna lagen skyddat utnyttjande av tryck- och yttrandefriheten av en annan anställd skall utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier. Med trakasserier på grund av ett utnyttjande av tryck- och yttrandefriheten avses sådant uppträdande i arbetslivet som kränker en arbetstagares integritet och som har samband med arbetstagarens utnyttjande av tryck- och yttrandefriheten enligt den föreslagna lagen. En arbetsgivare som inte utreder och vidtar åtgärder vid arbetskamraters trakasserier skall betala skade­stånd till arbetstagaren för den kränkning som underlåtenheten innebär.

Det allmänna får inte ingripa mot någon för att en arbetstagare har utnyttjat yttrande- och meddelarfriheten enligt den föreslagna lagen. Det innebär bl.a. att det allmänna inte får säga upp ett entreprenadavtal för att entreprenörens anställda har uttalat sig i medier om verksamheten.

Vid talan med anledning av uppsägning eller avskedande skall tillämpliga preskriptionsbestämmelser i anställningsskyddslagen gälla. Vid annan civilrättslig talan skall tillämpliga preskriptionsbestämmelser i lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) i princip gälla.

Mål om tillämpning av den föreslagna lagen skall, utom när det gäller brottmål, handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Det innebär bl.a. att organisation kan föra tala för medlem och att Arbetsdomstolen är slutinstans. Skiljeavtal som har träffats på förhand skall inte få göras gällande i tvister enligt den föreslagna lagen.

Några särskilda bestämmelser om tillsyn föreslås inte. Det får anses ankomma på de fackliga organisationerna att bevaka att lagen följs och se till att arbetstagare kommer till sin rätt.

Det behövs inte några övergångsbestämmelser till lagen. Lagen bör kunna träda i kraft under 2002.

Tillämpningen bör utvärderas sedan den nya lagen varit i kraft 3–5 år.

» Se alla betänkanden med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter

Sören Öman har synner­ligen om­fattande och bred erfaren­het av offent­liga utred­ningar. Sedan början av 1990-talet har han i princip kontinuer­ligt an­litats för sådana utred­ningar av regeringar och ministrar med varierande politisk färg. Han har med­verkat i flera parla­men­tariska kommittéer, där politiker är leda­möter, och dess­utom många gånger själv utsetts till sär­skild utredare. Sören Öman har hittills gjort eller med­verkat i 24 offent­liga utred­ningar som av­givit 29 betänkanden om totalt 10 050 sidor och därvid sam­arbetat med 324 andra med­verkande.

Sören Öman är ord­förande i Arbets­domstolen. Han är också skilje­man, före­läsare och för­fattare. Han har lång er­faren­het från ar­bete i Regerings­kansliet och om­fattande erfaren­het av ut­red­ningar inom olika juridiska om­råden, såsom arbets­rätt och data­skydd.