AD 2018 nr 69

Tvisten

Tvisten gäller om P.S:s arbetstid mellan kl. 22.17 och kl. 22.43 ska räknas upp med 1,17 enligt regeln om uppräkning av tid i § 5 mom. 6 i bussbranschavtalet (uppräkningsregeln).

Nettbuss har räknat tiden fram till kl. 22.43 som arbetstid, men bara räknat upp arbetstiden med 1,17 fram till kl. 22.17. Enligt arbetsgivarparterna ska någon uppräkning av tiden inte ske för tiden därefter, eftersom P.S. då varit arbetsbefriad och det därför inte varit frågan om någon ”arbetad timme som utförts”.

Kommunal menar att all arbetstid mellan kl. 22.00 och 06.00 ska räknas upp enligt bestämmelsen, oavsett om faktiskt arbete utförs eller inte och att P.S:s arbetstid alltså ska räknas upp med 1,17 även för tiden efter kl. 22.17.

Allmänt om bussbranschavtalet

Av utredningen framgår följande.

Uppräkningsregeln infördes i samband med bussbranschavtalets tillkomst 2003.

Före 2003 träffades kollektivavtal för bussbranschen mellan olika arbetsgivarorganisationer och fackförbund. En stor del av branschen omfattades av ett avtal som träffades mellan Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Kommunal. Det fanns även ett antal andra kollektivavtal, som slöts av delvis andra organisationer. Avtalen i branschen skiljde sig åt bl.a. beträffande pensionsvillkoren och reglering av arbetstiden.

När trafikhuvudmännen under 1990-talet i större utsträckning än tidigare började upphandla busstjänster uppfattade parterna skillnaderna mellan de olika kollektivavtalen som problematiska. Ett problem var att de olika avtalen påverkade konkurrensen mellan bussföretagen vid upphandling. Andra problem var att entreprenörsbyten i samband med upphandling kunde leda till förändrade villkor för förarna och att de olika pensionsvillkoren i avtalen skapade problem när bussförare bytte anställning mellan företag som omfattades av olika avtal. Av bland annat av dessa skäl träffade Arbetsgivareförbundet Bussarbetsgivarna (numera Sveriges Bussarbetsgivare) och Kommunal den 8 januari 2003 ett gemensamt kollektivavtal för hela bussbranschen, bussbranschavtalet.

I bussbranschavtalet fanns ett flertal bestämmelser om att en arbetstagare ska tillgodoräknas arbetstid utan att han eller hon arbetar. Bland annat anges att tid under vilken förare står till arbetsgivarens förfogande, dock minst tre timmar per dygn, ska räknas som arbetstid (§ 5 mom. 2 punkten 1 A). Tidigare fanns i bussbranschavtalet en regel om att anställda som kallas in för tjänstgöring på tid som inte ansluter till ordinarie arbetstid enligt schemat skulle få ersättning för minst fyra timmar (§ 5 mom. 5 sista stycket). Bestämmelserna innebär att en förare som tas i anspråk för arbete för kortare tid än de som anges ändå ska tillgodoräknas tre respektive fyra timmars arbete. Det är upplyst att dessa regler om s.k. minsta passlängd hämtades till bussbranschavtalet från tidigare gällande avtal, men att minimitiden höjdes i samband med införandet i bussbranschavtalet.

I avtalet föreskrivs också att 75 procent av s.k. uppehållstid på bortaort som huvudregel ska räknas som arbetstid (§ 5 mom. 2 punkt 1 B). Vid delad tjänst/delade pass på hemmaort ska 17 procent av uppehållstiden räknas som arbetstid (§ 5 mom. 6). Uppehållstid syftar på ledig tid mellan tjänstgöringspass samma dag som överstiger 90 minuter (jfr § 5 mom. 12 som anger att rast inte får överstiga 90 minuter per tjänstgöringsdag).

I avtalet finns även den rastregel vilken redan berörts och som anger att rast inte får utläggas tidigare än två timmar bl.a. från arbetstidens slut. Om en rast läggs ut senare än två timmar innan arbetspasset slutar medför regeln att två timmar efter rasten ändå ska räknas som arbetstid. Detta gäller ostridigt även om arbetstagaren inte behöver utföra arbete under hela denna tid. En rastregel med denna innebörd fanns redan före 2003 i flera av kollektivavtalen inom bussbranschen.

Bussbranschavtalets regler om övertids- och ob-ersättning gör skillnad mellan sådan arbetstid som ska räknas som arbetstid trots att arbete inte utförts och arbetstid då arbete faktiskt utförs. Av §§ 9 och 10 framgår nämligen att övertids- och ob-ersättning endast ska betalas för ”faktiskt arbetad tid”. Parterna är ense om att bestämmelserna innebär att arbetstagare endast har rätt till övertids- och ob-ersättning för tid då de utför arbete och alltså inte för sådan tid som ska räknas som arbetstid trots att inget arbete utförts. Som Arbetsdomstolen förstått saken fanns sådana regler redan i tidigare gällande avtal.

De regler om minsta passtid, uppehållstid och rast som här redovisats innebär att förarna kompenseras för en för dem ogynnsam utläggning av arbetspass, raster och uppehåll genom att de tillgodoräknas arbetstid utan att de arbetar. Sådan tid – som arbetsgivarna kallar garantitid – berättigar inte till övertids- eller ob-ersättning. I vart fall flertalet av dessa regler härrör från tiden före bussbranschavtalet.

Avtalsförhandlingarna

Av utredningen framgår följande.

Bussbranschavtalet förhandlades fram i en arbetsgrupp. Syftet med förhandlingarna var att med utgångspunkt i de då gällande avtalen skapa ett gemensamt avtal för hela branschen. Parterna var överens om att det nya avtalet skulle förbättra bussförarnas arbetstidsvillkor bl.a. i syfte att höja statusen på yrket och underlätta rekrytering.

Vid förhandlingarna om bussbranschavtalet var parterna överens om att införa en regel om arbetstidsförkortning vid nattarbete, eftersom nattarbete i flera avseenden är särskilt betungande. I det avtal som tidigare gällde för de kommunala bolagen fanns en regel som innebar att arbetstiden förkortades stegvis om arbetstagaren arbetade nattetid och på helger i sådan omfattning att denne nådde upp till vissa i kollektivavtalet fastställda nivåer. Arbetsgivarsidan ansåg att den regeln inte var lämplig eftersom den inte tog hänsyn till exakt hur mycket varje arbetstagare arbetade nattetid, vilket man menade skulle innebära svårigheter för framförallt de mindre bolagen i branschen. Parterna enades därför om en regel som angav att varje arbetad timme som utförs mellan kl. 22.00–06.00 ska räknas upp med 1,17. Uppräkningsregeln medför en arbetstidsförkortning med ungefär 10 minuter per arbetad timme. Bestämmelsen hade inte någon direkt motsvarighet i de tidigare kollektivavtalen i branschen.

I målet har förhör hållits med R.W. och J.P. som företrädde Kommunal samt A.E. och B.H. som företrädde Bussarbetsgivarna i den arbetsgrupp som förhandlade fram bussbranschavtalet. Dessa har alla berättat att avtalet har den innebörd som respektive part hävdar i målet. B.H. har vidare berättat att det var Bussarbetsgivarna som föreslog formuleringen ”varje arbetad timme som utförs” och att Bussarbetsgivarnas avsikt med uttryckssättet var att det skulle bli tydligt att endast arbetstid då arbete utfördes skulle räknas upp enligt bestämmelsen. Hon har dock inte sagt något om att parterna skulle ha berört innebörden av den valda formuleringen under förhandlingarna. Inte heller övriga förhörspersoner har lämnat några uppgifter om när eller på vilket sätt den av respektive part påstådda innebörden av bestämmelsen skulle ha behandlats under avtalsförhandlingarna.

Kommunal har åberopat ett brev med information om bussbranschavtalet som R.W. skickade till bl.a. förbundets avdelningar några veckor efter att avtalet träffats. Kommunal har anfört att informationen visar att kommunals företrädare uppfattade att partsavsikten vid avtalsslutet var den som förbundet gjort gällande. Enligt Arbetsdomstolens mening framgår inte klart av informationen att tid, som räknas som arbetstid men där arbetstagaren inte utför arbete, ska uppräknas enligt § 5 mom. 6.

Sammantaget ger utredningen inte stöd för annat än att parterna när bussbranschavtalet infördes tolkade den aktuella bestämmelsen olika.

Uppräkningsregelns lydelse m.m.

I § 5 mom. 6 punkt 1 anges att varje arbetad timme som utförs mellan kl. 22.00–06.00 ska räknas upp med 1,17 vid fastställande av den ordinarie arbetstiden.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger ordalydelsen och då särskilt formuleringen ”arbetad timme som utförs” ett starkt stöd för arbetsgivarparternas uppfattning att P.S:s arbetstid efter 22.17 inte ska uppräknas med 1,17. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning stöds denna tolkning även av att det i bussbranschavtalet görs en sådan skillnad mellan arbetstid som ska räknas som arbetstid trots att arbete inte utförs och arbetstid då arbete utförs, även när det gäller rätten till ob- och övertidsersättning.

Kommunal har pekat på att det i reglerna om ob- och övertidsersättning talas om ”faktiskt arbetad tid” och inte ”arbetad timme som utförs” som i uppräkningsregeln. Enligt Kommunal skulle parterna, om de avsett att det skulle krävas ”faktiskt arbetad tid” för uppräkning enligt § 5 mom. 6, ha skrivit detta på samma sätt i reglerna om ob- och övertidsersättning. Enligt Arbetsdomstolens mening är den omständigheten att olika uttryckssätt används i bestämmelserna ägnade att väcka visst tvivel om parterna avsett något annat vad gäller bestämmelsen i § 5 mom. 6 än det krav på ”faktiskt utfört arbete” som finns i §§ 9 och 10. Å andra sidan framstår det märkligt att i bestämmelsen ange att uppräkning ska ske för ”varje arbetad timme som utförs” om avsikten var att uppräkning skulle göras beträffande all tid som enligt avtalet räknas som arbetstid, även sådan där något arbete inte utförs. Om detta hade varit avsikten hade det legat närmare till hands att t.ex. skriva att arbetstid mellan kl. 22.00 och 06.00 ska räknas upp.

Sammantaget ger avtalets ordalydelse ett klart försteg för arbetsgivarparternas uppfattning att uppräkning inte ska ske i sådana situationer som tvisten avser.

Av utredningen framgår att uppräkningsregeln har sin bakgrund i att nattarbete är särskilt betungande och att regeln syftar till att åstadkomma en arbetstidsförkortning för förare som arbetar natt. Enligt Arbetsdomstolens mening är det fullt förenligt med detta syfte att tolka uppräkningsbestämmelsen så att den inte är tillämplig på en arbetstagare som i enlighet med sin körspecifikation får sluta sin tjänstgöringsdag vid ett visst klockslag, men därefter ändå ska få tillgodoräkna sig arbetstid under en viss tid enligt t.ex. rastregeln. Att arbetstagaren får tillgodoräkna sig tid efter att han eller hon slutat sin arbetsdag som arbetstid, är inte på något vis betungande på ett sätt som förknippas med nattarbete. Arbetstagaren har ju varit ledigt från den tidigare tidpunkten.

Kommunal har anfört att det är tillräckligt att bussföraren stått till förfogande för arbete för att tiden ska räknas upp enligt § 5 mom. 6. Kommunal menar, som Arbetsdomstolen förstår det, att arbetstagarna enligt bussbranschavtalet per definition ska anses stå till förfogande för arbete under hela sin arbetstid. Förbundet har dock inte närmare specificerat på vilket sätt detta kommer till uttryck i avtalet.

Enligt bussbranschavtalet ska den ordinarie arbetstiden förläggas enligt ett på förhand upprättat arbetstidsschema (§ 5 mom. 3). Det är enligt Arbetsdomstolens mening rimligt att utgå från att avtalet innebär att arbetstagare som utgångspunkt har rätt till lön enligt avtalet om de är tillgängliga för arbetet på det sätt som framgår av arbetstidsschemat. Det är även ostridigt att arbetstagare också har rätt till lön enligt kollektivavtalet för sådan tid som ska räknas som arbetstid även om arbete inte utförs. Enligt Arbetsdomstolens mening går det dock inte av dessa förhållanden att dra slutsatsen att arbetstagare i avtalets mening per definition ska anses stå till förfogande för arbete under tid som räknas som arbetstid även om arbete inte utförs.

Det kan tilläggas att det av körspecifikationen framgår att P.S:s arbetspass slutade kl. 22.17. Han har inte efter kl. 22.17 varit skyldig att hålla sig tillgänglig för att kunna åta sig ytterliga arbetsuppgifter. Parterna är ense om att han då varit fri att lämna arbetsplatsen och göra vad han ville. Enligt Arbetsdomstolens mening är det främmande att säga att P.S. stått till förfogande för arbete efter kl. 22.17.

Sammantaget ger avtalets lydelse, systematik och uppräkningsregelns syfte klart försteg för arbetsgivarparternas uppfattning. Arbetsdomstolen finner alltså att uppräkning inte ska ske för tid som arbetstagaren, efter att han eller hon slutat sitt arbete för dagen, får tillgodoräkna sig som arbetstid till följd av t.ex. rastregeln. Med denna bedömning behöver Arbetsdomstolen inte ta ställning till om även avtalets tillämpning – som arbetsgivarparterna har gjort gällande – talar för en sådan tolkning.

Det ska understrykas att Arbetsdomstolen i det föregående enbart tagit ställning till hur avtalet ska tillämpas i en situation som den aktuella, dvs. när en förare slutar sin arbetsdag vid ett visst klockslag och efter det klockslaget får tillgodoräkna sig viss tid som arbetstid, t.ex. med tillämpning av rastregeln. Kommunal har i målet argumenterat kring att ett krav på faktiskt utfört arbete skulle medföra orimliga konsekvenser i andra situationer, t.ex. om arbetstagaren blir ”ledig” under en kortare eller längre tid under ett tjänstgöringspass till följd av att en busstur ställs in. Arbetsdomstolen har i detta mål inte anledning att pröva hur avtalet ska tillämpas i en sådan situation, men vill ändå peka på att uppehållstid enligt avtalet inte får läggas ut mellan kl. 22.00 och 06.00. Inte heller behöver Arbetsdomstolen ta ställning till om uppräkning ska ske om arbetsgivaren kräver att arbetstagaren ska vara tillgänglig för att med kort varsel utföra arbete.

Sammanfattande bedömning och rättegångskostnader

Den tolkning som Arbetsdomstolen gjort av § 5 mom. 6 punkt 1 innebär att Nettbuss inte har brutit mot kollektivavtalet genom att inte räkna upp P.S:s arbetstid mellan kl. 22.17 och 22.43 med 1,17. Kommunals talan ska därför avslås.

Vid denna utgång ska Kommunal ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Den ersättning som arbetsgivarparterna begärt är skälig.