AD 2017 nr 39

Förbundet

Tvisten

M.T. hade två olycksfallsförsäkringar i ett och samma försäkringsbolag. De försäkringsersättningar som skulle ha betalats, men som försäkringsbolaget inte betalade med hänvisning till försäkringsvillkoren är följande. Han hade dels rätt till ersättning för invaliditet med två gånger 511 750 kr, dvs. 1 023 500 kr, dels ersättning för vanprydande ärr med två gånger 44 500 kr, dvs. 89 000 kr, sammantaget 1 112 500 kr.

2 § i kollektivavtalet innebär att M.T. har rätt till full kompensation för försäkringsbortfallet, utan avräkning eller samordning med de ersättningar han fått från riskgarantin och PSA. Då han fått ersättning enligt 2 § i kollektivavtalet med 525 830 kr återstår 586 670 kr för att han ska få full kompensation för sitt försäkringsbortfall.

Kollektivavtalets bakgrund och tillkomst

I början av 2000-talet deltog Försvarsmakten i allt högre grad i internationella militära insatser. Frågan om ersättning, vid bl.a. olycksfall, till anställda som tjänstgör i högriskområden var därför en prioriterad fråga för förbundet.

Det föreligger ett ”försäkringsförbud” inom staten, se förordning (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering. För att en statlig myndighet ska kunna betala ersättning krävs stöd i författning eller kollektivavtal. Villkorsfrågan var uppe till diskussion vid flera avtalsrörelser i syfte att lösas genom en kollektivavtalsreglering, utan framgång.

Under avtalsrörelsen som föregick avtalet ”Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare hos staten (RALS 2002–2004) mellan Arbetsgivarverket och OFR /S, P och O” diskuterades bl.a. villkoren vid tjänstgöring utomlands vid internationella militära insatser. Diskussionerna ledde till en skrivning i ramavtalet om att de centrala parterna förutsatte att lokala förhandlingar om ett kollektivavtal för anställningsvillkor för tjänstgöring utomlands skulle slutföras under år 2002. De lokala parterna genomförde inom ramen för en partssammansatt grupp ett förberedande arbete som skulle ligga till grund för kommande lokala förhandlingar. Det blev dock inget egentligt förhandlingsarbete. Försvarsmakten lade ett förslag som förbundet sade nej till. De lokala parterna lyckades alltså inte träffa ett lokalt kollektivavtal om anställningsvillkoren vid utlandstjänstgöring.

Frågan kom därefter upp i samband med förhandlingarna inför ramavtalet RALS 2004–2007. De centrala parterna kom då överens om en stupstock för de fortsatta lokala förhandlingarna. Det angavs i avtalet att om inte ett utlandsavtal var träffat senast den 30 september 2005 skulle förhandlingarna fortsättningsvis ledas av en opartisk ordförande. De lokala parterna kunde inte enas och förhandlingarna leddes därefter av en opartisk ordförande. De lokala parterna lyckades så småningom träffa ett lokalt avtal, dock utan att frågan om försäkringslösning hade reglerats. I protokoll, daterat den 13 december 2005, angavs i § 8 att lokala parter förutsatte att 17 § förordningen (1999:569) om utlandsstyrkan från och med den 1 januari 2006 skulle ersättas med ett kollektivavtal mellan de centrala parterna. Avtalsregleringen skulle innebära att beloppet i den statliga riskgarantin vid dödsfall och olycksfall m.m. om 22 prisbasbelopp skulle ersättas med en regel om rätt till 60 prisbasbelopp. Förbundet och Försvarsmakten var alltså överens om att det behövdes en ordentlig höjning av försäkringsskyddet.

De lokala parterna lämnade därefter en förhandlingsframställan till de centrala parterna och frågan kom på detta sätt tillbaka till den centrala nivån. Arbetsgivarverket ville dock inte gå med på den av de lokala parterna föreslagna beloppshöjningen. Diskussionen fortsatte i stället mellan de centrala parterna.

Arbetsgivarverket kom så småningom med det förslag som blev avtalstext i det nu omtvistade kollektivavtalet. Avtalet förhandlades fram på kort tid, ungefär sex månader.

Kollektivavtalets syfte samt partsavsikten och ordalydelsen

Rätt till ersättning

Syftet med kollektivavtalet är att möjliggöra ett ”försäkringsskydd” när en privat försäkring inte gäller på grund av den höga risknivån i utlandstjänstgöringen.

Kollektivavtalet innebär att arbetsgivaren åtar sig att ge full kompensation för bortfallet av försäkringsskydd. Någon avräkning eller samordning med den ersättning som utgår enligt 1 § ska inte ske. Avtalet innebär således en rätt för arbetstagaren eller arbetstagarens anhöriga att få ersättningen i fråga och någon skälighetsbedömning såvitt avser beloppet ska inte ske. Den gemensamma partsavsikten var att kollektivavtalet skulle ha denna innebörd och innebörden framgår av avtalets ordalydelse.

Det är riktigt att det i 2 § i kollektivavtalet står att arbetsgivaren ”får” medge högre ersättning och att bestämmelsen är utformad som en arbetsgivarventil. Detta har sin förklaring i det försäkringsförbud som finns på statens område. Den gemensamma partsavsikten var dock att arbetsgivaren skulle vara skyldig att betala ersättningen. Parterna var alltså överens om att ordet ”får” i kollektivavtalet rätteligen ska förstås som ”ska”.

Det är inte riktigt, såsom staten påstår, att kollektivavtalet innebär en generell rätt för Arbetsgivarverket att göra en skälighetsbedömning avseende själva ersättningsnivån.

Enligt förbundets mening innehåller kollektivavtalet endast två moment med skälighetsbedömningar, nämligen en skälighetsbedömning avseende avtalets tillämpning som sådant, dvs. om det föreligger särskilda skäl, och en skälighetsbedömning avseende ersättningsnivån vid en situation då arbetstagaren inte har en försäkring eller inte har kunnat teckna en försäkring och ersättningsnivån i stället ska bedömas utifrån en skälig potentiell eller hypotetisk försäkring.

I övrigt gäller att en beräkning av bortfallet av försäkringsskydd ska ske utifrån en matematisk beräkning av det bortfall av ersättning från privata olycksfallsförsäkringar som är aktuell i varje enskilt ärende. En matematisk beräkning var också det som arbetsgivaren gjorde i M.T:s fall.

Ersättningen för försäkringsbortfallet blir därmed beroende av den enskildes aktivitet på försäkringsmarknaden, vilka försäkringar den enskilde har. Detta är också i linje med den information som Försvarsmakten lämnade till de anställda vid utbildningen inför den aktuella Afghanistaninsatsen. Försvarsmakten uppmanade de anställda att se över sitt privata försäkrings

skydd. Försvarsmakten framförde, med hänvisning till kollektivavtalet, att den anställde skulle vara fullt kompenserad för den högre risknivå som gör att den privata försäkringen inte faller ut eller inte går att teckna.

Det framgår inte av ordalydelsen i kollektivavtalet att ersättningsbeloppet ska motsvara utfallet av en skälighetsbedömning. Bestämmelsen i 2 § anger i stället tydligt att, för det fall arbetsgivaren betalar ett belopp – vare sig detta följer av en skyldighet eller av fakultativ bedömning – så ska beloppet, tillsammans med ersättningarna enligt 1 §, ge kompensation för ”bortfallet av försäkringsskydd”. Det anges inte någon begränsning av kompensationen.

Ingen avräkning eller samordning

Ordalydelsen i 2 § i kollektivavtalet ger inte heller något stöd för att avräkning eller samordning ska ske med de i 1 § angivna ersättningarna. Statens påstående om samordning eller avräkning är även i övrigt oförenligt med kollektivavtalets kontext.

Staten har i olika förarbeten som berör den internationella tjänstgöringen tydligt uttryckt att försäkringsfrågan är av utomordentlig vikt. I förarbetena till lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella insatser (prop. 2009/10:160 [ pdf ||  ] s. 173 [  ] f.) redovisas försäkringsproblematiken. Där anges bl.a. följande. ”Försäkringsbolagen friskriver sig från olyckshändelser i krigsliknande situationer. Följden kan bli att försäkringsbolaget inte betalar ut någon ersättning till försäkringstagaren. Detta innebär istället att skyddet för den enskilde måste ordnas på annat sätt”. Regeringen uttalar bl.a. följande (a. prop. s. 179). ”De män och kvinnor som under årens lopp tjänst

gjort i internationella krishanteringsinsatser har gjort betydelsefulla insatser för människor i utsatta områden och för freden och de förtjänar stor erkänsla för sin insats. Några av dessa har fått betala ett högt pris med livslånga skador. Regeringen anser därför att det finns skäl för att till del koppla försäkrings- och ersättningssystemen till den risk staten låter den enskilde utsätta sig för.”

Mot bakgrund av det synsätt som redovisats i nämnda förarbetsuttalanden skulle de fackliga organisationerna inte ha träffat ett kollektivavtal med innebörden att det inte skulle finnas en rätt till full ersättning för bortfallet av försäkringsskydd.

Även följande omständigheterna talar emot att samordning eller avräkning ska ske enligt kollektivavtalet.

Enligt PSA, som är ett centralt tecknat avtal mellan samma parter som det nu omtvistade kollektivavtalet, ska det enligt 18 och 19 §§ inte ske någon avräkning eller samordning med vad som erhållits från privat tecknade försäkringar. Hade olyckan ägt rum i en region med försäkringsteckning, exempelvis Sverige, hade därmed inte ersättning från privata försäkringar avräknats från ersättningen enligt PSA.

Ersättningar från statens riskgaranti påverkar inte heller ersättningen enligt PSA. Det sker alltså inte någon samordning mellan dessa ersättningar, utan ersättning enligt PSA och statens riskgaranti betalas ut parallellt.

De fackliga organisationerna skulle aldrig ha träffat ett avtal med innebörden att arbetstagarna skulle vara sämre försäkrade vid en olycka utomlands i ett högriskområde jämfört med en lägre riskabel verksamhet hemma i Sverige.

Av det anförda följer att arbetstagaren, genom utbetalningen av beloppet och med hänsyn till bl.a. vad som utfaller från den statliga riskgarantin och PSA, ska försättas i samma ekonomiska situation som om bortfallet av försäkringsskydd inte hade ägt rum.

Privata försäkringar samordnas inte heller med andra ersättningar.

Frågan om preskription

Händelseförloppet

Enligt kollektivavtalet ska kommunikationen ske mellan Arbetsgivarverket, såsom arbetsgivare i avtalets mening, och anställningsmyndigheten, i detta fall Försvarsmakten. Kommunikation sker alltså inte direkt med arbetstagaren eller med hans eller hennes fackliga organisation.

Enligt överenskommelse mellan Försvarsmakten och förbundet gäller att försäkringsärenden av nu aktuellt slag handläggs av Försvarsmakten i dialog med den berörde arbetstagaren.

Efter att M.T. fått besked från försäkringsbolaget att han inte skulle få någon försäkringsersättning vände han sig till Allmänna reklamationsnämnden (ARN) och yrkade ersättning ur försäkringarna hos försäkringsbolaget. ARN avslog hans begäran genom beslut den 12 april 2013.

Försvarsmakten begärde därefter, i en hemställan den 10 januari 2014, att Arbetsgivarverket skulle fatta beslut om ersättning till M.T. i enlighet med 2 § i kollektivavtalet. Försvarsmakten menade att M.T. gått miste om försäkringsersättningar om 1 068 000 kr och att utbetalning skulle ske med 525 830 kr. Arbetsgivarverkets beslut om ersättning, med 525 830 kr, fattades därefter den 30 maj 2014.

Inom Försvarsmakten finns ett avtalsråd där arbetsgivaren och de fackliga organisationerna kan väcka olika typer av avtalstolkningsfrågor. De lokala arbetstagarorganisationerna får information om hur de aktuella försäkringsärendena fortskrider bl.a. genom avtalsrådet. Förbundet fick del av Arbetsgivarverkets beslut om ersättning av den 30 maj 2014 vid avtalsrådet i juni samma år.

M.T. vände sig därefter i augusti 2014 till Arbetsgivarverket och ”klagade” på nämnda beslut. Han anförde dels att han ville ha full ersättning för sitt försäkringsbortfall, dels att hänsyn inte hade tagits till det faktum att han hade två försäkringar som omfattade ersättning för kvarvarande ärr och att försäkringsbortfallet avseende ärren därför var större än vad Försvarsmakten angett i sin hemställan den 10 januari 2014.

Enligt staten skickade Arbetsgivarverket ett brev till M.T. den 2 september 2014, vari verket meddelade att det inte hade för avsikt att fatta beslut om någon ytterligare ersättning. M.T. har inte mottagit detta brev.

Förbundsombudsmannen M.K. kontaktade M.N.A. på Arbetsgivarverket i februari 2015 och frågade vad som hade hänt i ärendet. Med anledning av detta skickade M.N.A. ett mejl till M.K. den 9 februari 2015, i vilket hon bifogade det brevsvar som enligt staten hade skickats till M.T. i september 2014.

Förbundet fick alltså del av Arbetsgivarverkets beslut att avslå begäran om ytterligare ersättning först genom mejlet från M.N.A. den 9 februari 2015.

Frågan om M.T:s ersättning kom upp igen i avtalsrådet den 30 mars 2015. Det framgick då att Arbetsgivarverket hade begärt kompletterande underlag från Försvarsmakten avseende ersättningen till M.T. Försvarsmakten lämnade mot den bakgrunden in en kompletterande hemställan till Arbetsgivarverket den 21 april 2015. Ärendet var alltså pågående hos Arbetsgivarverket.

Eftersom M.T:s hela ärende inte var slutligt handlagt hos Arbetsgivarverket, avvaktade förbundet med att påkalla tvisteförhandling.

Förbundet gjorde den 18 juni 2015 en framställan om tvisteförhandling. Vid tvisteförhandlingarna efterfrågade förbundet när Arbetsgivarverket avsåg att svara slutligt i ersättningsfrågan. Arbetsgivarverket uppgav därvid att handläggning pågick, men kunde inte närmare besvara frågan.

Den 17 februari 2016 lämnade Arbetsgivarverket slutligt besked i ersättningsfrågan till Försvarsmakten.

Talan är inte preskriberad

Arbetsgivarverket lämnade alltså slutligt beslut i ersättningsfrågan först den 17 februari 2016. Det var först då som fristen för att påkalla tvisteförhandling började löpa.

Mot bakgrund av det anförda har tvisteförhandling påkallats i rätt tid avseende hela fullgörelsetalan. I vart fall har tvisteförhandling påkallats i rätt tid såvitt avser 44 500 kr i ersättning för kvarvarande ärr, dvs. den del som hänför sig till uppgifterna i Försvarsmaktens kompletterande hemställan till Arbetsgivarverket.

Fastställelsetalan

Det finns ett tydligt fastställelseintresse.

Det är av avsevärd betydelse för förbundet att fastställelsetalan prövas. Ett bifall till fastställelseyrkandet kommer att direkt påverka Arbetsgivarverket i det rättsliga handlandet i förhållande till förbundet och kommer att bli direkt avgörande vid en senare talan som innefattar att staten ska förpliktas att fullgöra viss betalning.

Tvisten avseende M.T. är den första där avtalets innebörd prövas. Det finns dock ytterligare ett ärende beträffande en annan anställd, som också är medlem i förbundet, som är under handläggning. Förbundet har, via Försvarsmakten, fått del av Arbetsgivarverkets beslut i ärendet. I det ärendet har Arbetsgivarverket beslutat att inte betala någon ersättning enligt kollektivavtalet. I anledning av beslutet påkallades tvisteförhandling den 7 april 2016. Den tvisteförhandlingen har förklarats vilande av parterna i avvaktan på prövningen av den nu föreliggande tvisten.

Sammanfattning av grunderna för talan

Enligt kollektivavtalet har M.T. rätt till full ersättning för det bortfall av privat försäkringsersättning som han drabbats av med anledning av de skador han åsamkats vid utlandstjänstgöring år 2008. Då han inte fått full ersättning för bortfallet av staten är staten skyldig att betala honom resterande ersättning.

Genom att inte betala full ersättning till M.T., i enlighet med kollektivavtalet, har staten brutit mot kollektivavtalet och är därmed skyldig att betala allmänt skadestånd till såväl M.T. som till förbundet. Förbundet har inte, såsom staten har gjort gällande, varit medvållande till skadan och någon jämkning av skadeståndsbeloppen ska därför inte ske.

Förbundet har inte förlorat rätten att väcka fullgörelsetalan. Frågan om ersättningens storlek var inte slutligt avgjord när förbundet påkallade tvisteförhandling, den 18 juni 2015. Någon frist för att påkalla tvisteförhandling hade då över huvud taget inte börjat löpa.

Att kollektivavtalet har innebörden att den drabbade arbetstagaren, utöver de ersättningar som anges i 1 § i avtalet, ska ges full kompensation för bortfall av ersättning från privata försäkringar, framgår av såväl partsavsikten som ordalydelsen, varvid även ska beaktas de bakomliggande omständigheterna i form av den politiska inriktningen av försvars- och säkerhetspolitiken och Försvarsmaktens uppgifter.

Fastställelsetalan utgör en tillåten fastställelsetalan, då det finns ett tydligt fastställelseintresse.

Staten

Kollektivavtalets bakgrund och tillkomst

I samband med att kollektivavtalet ingicks pågick en omfattande diskussion om villkoren för statligt anställda som tjänstgör utomlands. Avtalet reglerar en del av de frågor som de centrala parterna hade att hantera. Avtalet avser fler avtalsområden än det med OFR.

Avtalet träffades år 2006 av centrala parter på statens avtalsområde. Det är riktigt att lokala parter gjorde en förhandlingsframställan till central nivå. Det är också riktigt att de lokala parterna hade diskuterat en avtalsreglering som innebar en höjning av den statliga riskgarantin från 22 prisbasbelopp till 60 prisbasbelopp. När Arbetsgivarverket fick del av de lokala parternas förslag ansåg dock staten att förslaget var för dyrt. Staten var inte beredd att ingå det föreslagna garantiåtagandet.

När frågan kom upp på central nivå var de tidigare lokala diskussionerna och förhandlingarna mellan Försvarsmakten och de lokala motparterna avslutade. De lokala parternas ståndpunkter, inställningar och eventuella gemensamma ingångar i frågan saknar därför betydelse för bedömningen av innebörden av det kollektivavtal som slutligen slöts av de centrala parterna.

Det var C.H., biträdande förhandlingschef på Arbetsgivarverket, och en företrädare för OFR som genomförde förhandlingarna som ledde fram till kollektivavtalet, som på arbetstagarsidan har, förutom OFR/S/P/O, Saco-S och Seko som avtalsparter. Det var C.H. som formulerade avtalstexten.

Kollektivavtalets konstruktion och ordalydelse

Kollektivavtalet innehåller endast tre paragrafer. I 1 § redogör parterna för vilka regler om ersättningar som redan finns inom det statliga området och i 2 § har parterna möjliggjort för staten att betala ersättning utöver vad som följer av 1 §.

Avtalets ordalydelse ger tydligt besked i tolkningsfrågan. Det anges i 2 § första stycket första meningen att om det finns särskilda skäl får arbetsgivaren medge ersättning med ett högre belopp än vad som utfaller enligt de i 1 § angivna bestämmelserna. I samma stycke sista meningen anges vidare att arbetsgivaren får medge ett belopp som tillsammans med ersättningarna enligt 1 § ger kompensation för bortfallet av försäkringsskydd.

Avtalstexten utgör en arbetsgivarventil enligt vilken arbetsgivaren äger rätt att besluta om högre ersättning. Avtalet definierar Arbetsgivarverket som arbetsgivaren. Någon skyldighet att medge en högre ersättning än som följer av 1 § föreskrivs inte. Om det medges en högre ersättning, anges inte heller en viss nivå för en sådan högre ersättning.

Arbetsgivarventiler är vanliga som avtalsinstrument och en sådan var en förutsättning för det aktuella avtalets tillkomst.

Det framgår tydligt av ordalydelsen att om arbetsgivaren medger högre ersättning, ska denna tillsammans med ersättningar enligt 1 § kompensera för bortfallet av försäkringsskydd. Det ska alltså ske en avräkning eller snarare samordning med ersättningar som utfaller enligt 1 §. Det ska sammantaget bli fråga om en rimlig kompensation.

Med uttrycket ”bortfallet av försäkringsskydd” avses att arbetstagaren gått miste om försäkringsersättning, det generella bortfallet av försäkringsskydd, inte bortfallet av försäkringsskyddet i det enskilda fallet utifrån en matematiskt beräkning.

Partsavsikten och syfte

Kollektivavtalets ordalydelse återger parternas gemensamma avsikt. Hade parterna avsett att reglera en rätt till ersättning på en garanterad nivå hade detta medfört helt andra skrivningar. Avtalet förhandlades fram av rutinerade avtalsförhandlare.

Det var alltså inte parternas avsikt att alla olycksfallsförsäkringar som tecknats, men inte utfallit med ersättning, skulle täckas fullt ut av arbetsgivaren. Det har inte heller varit parternas avsikt att alla försäkringar som nekats en person inför utlandstjänstgöring ska ersättas. Att partsavsikten inte var att ge en generell rätt till vissa garanterade ersättningsnivåer stöds av det faktum att även den som är oförsäkrad kan medges ersättning enligt avtalet.

Förbundets tolkning av kollektivavtalet innebär att ersättningen skulle vara avhängig individens aktivitet på försäkringsmarknaden. Detta har inte varit parternas avsikt.

Det utbildningsmaterial som Försvarsmakten tillhandahöll inför den aktuella utlandstjänstgöringen är inte framtaget av någon av avtalsparterna och saknar betydelse för fastställande av partsavsikten.

Hur privata försäkringar, PSA eller den statliga riskgarantin reglerar frågan om avräkning eller samordning saknar också betydelse för tolkningen av kollektivavtalet, eftersom parterna avtalsreglerat på annat sätt. Dessutom var de centrala parterna fullt medvetna om hur PSA och riskgarantin var utformade.

Kollektivavtalet är således inte en försäkringslösning, utan ett kollektivavtal som syftar till en möjlig förstärkning av det redan existerande ekonomiska skyddet vid olycksfall under utlandstjänstgöring.

Parterna har inte avtalat om en sämre ersättning för arbetstagare som tjänstgör utomlands i högriskområden jämfört med vad som gäller vid tjänstgöring i Sverige. Detta är tydligt i och med att en enskild arbetstagare som helt saknar privat olycksfallsförsäkring kan få ersättning enligt avtalet.

Frågan om preskription

Enligt 4 kap. 12 § i huvudavtalet på statens område, ska en lokal förhandlingsframställan göras inom fyra månader från det att den omständighet som yrkandet hänför sig till varit känd för förhandlingspart. Om så inte har skett, har part förlorat rätten att väcka talan.

Frågan om ersättning till M.T. enligt kollektivavtalet var slutligt avgjord genom Arbetsgivarverkets beslut den 30 maj 2014. Beslutet kommunicerades med förbundet vid avtalsrådet i juni samma år. I första hand görs det gällande att fristen att begära förhandling började löpa i och med att förbundet då fick kännedom om beslutet.

Det är riktigt att M.T. ”klagade” på beslutet och framställde krav på ytterligare ersättning i augusti 2014. Av handlingen framgår att den sam

tidigt sändes till förbundet. Förbundet fick således, redan i augusti 2014, full kännedom om de aktuella omständigheterna.

Arbetsgivarverket meddelade den 2 september 2014, i skrift till M.T., att verket inte avsåg att fatta beslut om ytterligare ersättning. Det är dock oklart om M.T. då fick del av beskedet.

M.T:s ”klagan” föranledde ingen ny prövning av Arbetsgivarverkets beslut. För det fall ärendet om ersättning inte bedöms avslutat i och med beslutet den 30 maj 2014 ska det i vart fall anses avslutat genom beskedet den 2 september 2014, som förbundet fick del av senast den 9 februari 2015 genom mejlet från M.N.A.

Förbundet har således under alla förhållanden haft kännedom om den omständighet som hela yrkandet hänför sig till i mer än fyra månader när framställan om tvisteförhandling gjordes den 18 juni 2015.

Det faktum att Försvarsmakten den 21 april 2015 sänt en kompletterande hemställan till Arbetsgivarverket saknar betydelse för preskriptionsfrågan. Arbetsgivarverket har inte efterfrågat något kompletterande underlag från Försvarsmakten i ärendet. Att Försvarsmakten valt att rubricera det som en hemställan/komplettering saknar betydelse.

Sammanfattning av bestridandegrunderna

Fullgörelsetalan ska avslås i första hand då talan är preskriberad. Förbundet har inte påkallat tvisteförhandling inom fyra månader från det att förbundet fått kännedom om beslutet om ersättning. Förbundet har fått del av beslutet i juni 2014, samt den 9 februari 2015 fått besked om att verket inte avsåg att betala ytterligare ersättning.

Fullgörelsetalan ska i andra hand avslås eftersom M.T. inte har rätt till ytterligare ersättning enligt kollektivavtalet. Avtalet utgör en s.k. arbetsgivarventil, som möjliggör för arbetsgivaren att medge ersättning. Ersättningen bestäms utifrån en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Det ska därvid ske en avräkning eller samordning med ersättning enligt 1 § och eventuell ersättning enligt 2 §. Det finns alltså ingen skyldighet att betala full kompensation för bortfall av privat försäkringsersättning. Detta framgår av ordalydelsen, som återspeglar den gemensamma partsavsikten.

Staten har alltså inte brutit mot kollektivavtalet. Någon rätt till allmänt skadestånd föreligger därmed inte. Eventuella skadestånd ska jämkas, eftersom motparten varit medvållande till skadan genom att inte klargöra sin inställning till avtalets innebörd vid avtalsförhandlingarna.

Fastställelseyrkandet ska i första hand avvisas då det inte finns något fastställelseintresse, eftersom tolkningstvisten prövas inom ramen för fullgörelsetalan. Om fastställelsetalan tillåts, ska den i andra hand avslås då kollektivavtalet inte har den av förbundet påstådda innebörden.