AD 2014 nr 90

Tvisten

F.D. avskedades från sin anställning hos bolaget den 2 augusti 2013. Tvisten gäller om bolaget har haft laga grund för avskedandet eller om det i vart fall har förelegat saklig grund för uppsägning av personliga skäl. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att F.D. trakasserat en arbetskamrat vilket har bestritts av förbundet.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med F.D. samt vittnesförhör med hans hustru V.Y. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med M.W. och hennes vän M.B., med M.W:s kolleger sjukvårdsbiträdet S.Å. och undersköterskan U.N. samt med hennes dåvarande verksamhetschef B-L.K. Förbundet har åberopat viss skriftlig bevisning.

Några utgångspunkter för prövningen

F.D. och M.W. har båda arbetat vid Åleryds vårdboende. Han hade en tillsvidareanställning som undersköterska medan hon hade visstidsanställningar, s.k. timanställningar, som vårdbiträde.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att F.D., vid främst ett tillfälle den 14 juni 2013 men också vid andra tillfällen före och efter detta datum, har agerat på ett sådant sätt mot M.W. som har inneburit att han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren och att det därför har förelegat grund för avskedande. Förbundet har bestritt att F.D. har agerat på det sätt som arbetsgivarparterna har påstått.

Det omtvistade agerandet har enligt arbetsgivarparterna bestått i olika former av oönskade närmanden, fysiska och verbala, från F.D:s sida gentemot M.W. I samtliga fall har det varit fråga om situationer där ingen annan än F.D. och M.W. har varit närvarande. Händelserna har alltså inte direkt iakttagits av någon annan. F.D:s och M.W:s berättelser står i allt väsentligt i berörda delar emot varandra. Det är arbetsgivarparterna som har bevisbördan för att de händelser som åberopas som grund för avskedandet har ägt rum. De händelser som har åberopats som grund för avskedandet kan i vissa delar sägas inrymma påståenden om brottsligt beteende. Enligt Arbetsdomstolens praxis gäller då att beviskravet inte kan sättas lägre än i ett motsvarande brottmål (se t.ex. AD 2003 nr 93 och där anmärkta rättsfall). Det ska alltså bli ställt utom rimligt tvivel att arbetstagaren har gjort det som har lagts honom eller henne till last. Det är i situationer med enbart två inblandade parter inte tillräckligt att den enes berättelse är mer trovärdig än den andres, dvs. att den enas berättelse bedöms väga tyngre. Högsta domstolen har emellertid i en dom om sexualbrott konstaterat att det förhållandet att det vid påstådd brottslighet av det slaget ofta saknas direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning inte hindrar att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för en fällande dom (se NJA 2009 s. 447 [  ] I). Domstolen anför vidare att en huvuduppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. Enligt domstolen kan en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet – t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom.

Arbetsdomstolen övergår nu till att redovisa vad M.W. och F.D. har berättat om de händelser som har åberopats som grund för avskedandet.

M.W:s och F.D:s berättelser

M.W. har berättat i huvudsak följande.

Anställningen som vårdbiträde hos bolaget var hennes första ”riktiga” jobb efter att hon hade slutat gymnasiet. Hon arbetade på olika tider, både dag och natt. Hon arbetade på samma avdelning som F.D. ungefär en gång i veckan och hade arbetat kanske fem pass samtidigt som han arbetade. Mest gick de om varandra. Hon arbetade däremot mycket tillsammans med S.Å. och hon hade även träffat U.N. och verksamhetschefen B-L.K.

M.W. och F.D. kom väl överens som kolleger. Vid några tillfällen frågade han om hon ville åka tillsammans med honom till jobbet eller få skjuts hem av honom. Hon svarade nej eftersom hon cyklade. Han föreslog att hon skulle lämna cykeln hemma och åka med honom men det ville hon inte. Han sade flera gånger till henne att hon var söt och vid två tillfällen sade han till henne att han hade bytt pass för att kunna arbeta med henne. Hon kommenterade inte hans uttalanden. Vid något tillfälle, troligen i början av hennes anställning, tog han på hennes ansikte när de befann sig i köket och sade att hon hade fina äppelkinder. Han ville också röra vid hennes hår men hon minns inte om han också faktiskt gjorde detta. Det hände att han satte sig nära henne i soffan och flyttade efter när hon makade sig undan. En gång lade han handen på hennes rygg och lät handen glida ner till stjärten. Hon blev arg, slog bort hans hand och sade åt honom att lägga av. Han fnissade och hånlog men var sedan lugn ett tag. Det hände att han kramade henne, men inte oftare än han kramade S.Å., och fram till händelsen den 14 juni 2013 uppfattade hon kramarna som vänskapliga. Det är riktigt att hon har stött ihop med F.D. och hans hustru vid ICA-butiken. De sade bara hej till varandra och det förekom ingen kram.

Den 14 juni 2013, som var en fredag, skulle M.W. börja kl. 14.00, men hon kom något tidigare och anslöt till F.D. och S.Å. som satt i soffan och tog rapport. När de var klara frågade F.D. henne om hon ville följa med honom ut och röka. Innan de gick ut gick F.D. in i en boendes rum och började vika ett lakan. Hon stod kvar i dörröppningen, men när han ropade på henne gick hon in i rummet, eftersom hon trodde att han behövde hjälp. När hon kom in i hallen gav han henne en sådan kamratlig kram som han hade gett henne vid andra tillfällen tidigare. Sedan grep han tag i hennes överarmar. Det gjorde inte ont men det kändes obehagligt. Han frågade om han fick kyssa henne. Hon sade nej och hänvisade till hans hustru som hon har arbetat tillsammans med. Då tog han tag runt hennes ansikte och kysste henne, först på munnen och sedan litet snett ner mot kinden. Hon upplevde inte att han tryckte henne mot väggen. Hon blev paff och stel och tänkte: ”Vad gör jag nu?”. F.D. viskade att han skulle sakna henne hela sommaren och att det skulle vara jobbigt att vara utan henne. Därefter ropade S.Å. på henne. F.D. släppte då henne och hon gick ut och efter S.Å. som var på väg mot personalrummet. Då kom F.D. efter M.W., tog tag i hennes överarm – hårdare än förut, det gjorde ont och var riktigt obehagligt – och sade, hotfullt och med låg röst så att S.Å. inte skulle höra, att ”detta ska stanna mellan oss”. Sedan släppte han henne. M.W. blev mycket rädd och hennes första tanke var, ”han vet ju var jag bor”. Han hade nämligen sagt att han visste det och att hans syster bodde bredvid. Han kunde alltså komma hem till henne. Hon kände att han ville ha något mer än vad han fick och hon vet inte vad som hade hänt om inte S.Å. hade varit närvarande på avdelningen.

M.W. ringde till M.B., som är hennes bästa vän sedan de gick på dagis, och berättade kortfattat för henne vad som hade hänt. M.B. sade att hon måste berätta för någon i personalen. Det ville inte M.W. eftersom det skulle kännas pinsamt och jobbigt och påverka inte bara henne och F.D. utan även övriga arbetskamrater, bland dem F.D:s hustru. M.B. övertygade henne dock om att hon måste berätta. Under arbetsdagens gång berättade hon därför vad som hade hänt även för sina kolleger U.N. och S.Å. som båda sade att hon skulle berätta för chefen B-L.K. På måndagen eller tisdagen följande vecka gick M.W. och U.N. tillsammans till B-L.K. U.N. berättade litet först och därefter berättade M.W. B-L.K. sade inte så mycket men hon uttalade redan från början att hon tyckte att M.W. skulle göra polisanmälan. M.W. tyckte först att det skulle bli ännu jobbigare för henne då men hon gjorde en sådan anmälan senare under sommaren.

Någon gång under september eller oktober fick hon ett mms av F.D. Meddelandet innehöll en bild på ett brev med information om varför F.D. hade blivit avskedad. Längst ner hade han skrivit till orden ”du vet väl att detta inte är sant”. Hon uppfattade det som ett hot och blev rädd. Hon ringde och informerade polisen och B-L.K. Under hösten ringde hennes far till henne och var mycket arg eftersom F.D. hade försökt få kontakt med hennes mor. M.W. blev både arg och ledsen. Efter händelserna den 14 juni 2013 har hon sett F.D. utanför sin bostad oftare än förut och ett par gånger när hon varit på sin balkong på tredje våningen har han gått sakta förbi nedanför och tittat upp mot henne. Hennes föräldrar har sett honom stå utanför hennes port. Innan hon visste att F.D:s syster bodde i porten bredvid kändes det läskigt.

Hon arbetar inte kvar vid vårdboendet. Det blev för mycket rykten som gick och folk slutade prata med henne.

F.D. har berättat i huvudsak följande.

Han började arbeta som undersköterska vid vårdboendet år 2002. De påstådda närmandena mot M.W. har aldrig ägt rum. Han har inte agerat på det sätt som sägs. En gång träffade han och hans hustru M.W. vid ICA-butiken. M.W. sade ”hej, Frasse” och hoppade på F.D. och kramade honom. När hans hustru frågade honom om det hela sade han att M.W. var en arbetskamrat som brukade krama honom när de träffades. Det kramades mycket på avdelningen och man skojade mycket med varandra. F.D. har inte varit attraherad av M.W. och har inte heller uppfattat att hon var attraherad av honom. Han hade en bra kontakt med henne. Det var inget fel på deras relation som arbetskamrater före den 14 juni 2013.

Den 14 juni 2013 hade varit en stressig dag. Fyra ur den ordinarie personalen var borta från arbetet. Vid kl. 13.30 förberedde han medicinerna till de boende och signerade listorna. M.W. kom något innan hennes pass skulle börja. Hon hälsade på F.D., nämnde att han skulle på semester och frågade om han inte ville krama henne. Han sade att han satt och signerade, att detta var viktigt och att hon fick krama honom senare. Han signerade färdigt och kramade henne sedan som man gör mellan kolleger. Han frågade henne om hon ville följa med och röka. Först skulle han dock hämta sina kläder som han höll på att tvätta hos en boende. Den boende var då inte på sitt rum utan satt i vardagsrummet. M.W. följde med F.D. in i den boendes rum. Han vet inte varför hon gjorde det. Hon sade att det var tråkigt att han skulle gå på semester och att det inte skulle vara roligt att jobba utan honom. Han gav henne en lugnande kram och sade att det skulle nog gå bra. Hon frågade honom: ”Vill du inte pussa mina äppelkinder?” Han tyckte att hon gick över gränsen när hon bad om en puss. Han påminde henne om att han var gift och hade tre barn för det fall hon hade några tankar om en relation dem emellan. Sedan sade han till henne att ”om du pussar mig så pussar jag dig också”. Hon pussade då hans högra kind och sedan pussade han hennes vänstra kind. Han pussade henne för att lugna henne om hon var ledsen för att han skulle ha semester. Det här var första gången som F.D. hade pussat M.W. och det skedde frivilligt och utan tvång. De gick sedan ut ur rummet. Direkt efteråt sade S.Å., som stod utanför ett annat rum några meter bort, att hon behövde hjälp. F.D. sade till M.W. att gå och hjälpa S. Han gick hem och åkte sedan på semester till USA.

Medan F.D. var i USA fick han ett meddelande om att B-L.K. hade sökt honom. Han ringde därför upp henne. Det var ett vanligt samtal fram till dess att B-L.K. berättade att M.W. hade sagt att F.D. hade tryckt henne mot väggen och kysst henne. Han blev arg och sade att detta inte var sant. Dagen efter att han hade kommit hem, den 15 juli 2013, var han kallad till ett möte med B-L.K. Förutom de två var en person till från bolaget närvarande. F.D. bedyrade att han inte hade gjort det som påstods men de trodde honom inte. De sade att det hade gjorts en polisanmälan och att han kanske skulle förlora arbetet och hamna i fängelse. Vid ett nytt möte, den 22 juli, fick han välja mellan att säga upp sig själv mot en månadslön eller att skriva på en underrättelse om avskedande. Han valde underrättelsen. Han var psykiskt pressad. När de frågade varför M.W. hade berättat som hon gjort lockades han att spekulera om anledningen och sade att hon kanske ville hämnas. De hade dock inte haft någon konflikt och han vet inte varför hon har berättat som hon gjort.

Efter avskedandet mådde F.D. mycket dåligt. Han kunde inte sova och fick tabletter mot sömnsvårigheter och depression. Han trodde att det var S.Å. som hade uppmanat M.W. att anmäla honom till chefen. Det var därför han skickade ett sms till S.Å. med texten: ”Hoppas att du är glad nu”. Anledningen till att han ringde och sökte M.W:s mor var att han bara ville förklara för henne att det som M.W. hade sagt inte var sant.

F.D. har en väldigt nära relation med sin syster som har sin bostad på samma gata som M.W. i en intilliggande trappuppgång. Han visste inte detta förrän han och systern vid något tillfälle träffade M.W. ute på gatan och M.W. pekade ut var hon bodde. Han har inte spionerat på M.W. Det kan hända att hon har sett honom när han har stått och väntat på att hans barn skulle komma ut från systerns lägenhet eller när han pratat med systern och hennes man när de har stått på sin balkong.

Har F.D. gjort sig skyldig till det som har lags honom till last?

M.W:s berättelse inför Arbetsdomstolen har varit både detaljrik och sammanhängande och den har lämnats på ett mycket återhållsamt sätt. Hon har inte gett intryck av att vilja svartmåla F.D. eller på något sätt överdriva händelserna till hans nackdel. Det har tvärtom framkommit att hon från början var ovillig att göra sak av det inträffade och att det endast var motvilligt och efter uppmaning från vänner och kolleger som hon förde saken vidare till arbetsledningen samt gjorde polisanmälan. Det har inte framkommit något skäl till varför hon skulle vilja rikta sanningslösa beskyllningar mot F.D. Hennes berättelse ger alltså redan sedd för sig ett trovärdigt och tillförlitligt intryck.

När det gäller händelserna den 14 juni 2013 vinner M.W:s berättelse även stöd av vad som har utretts om hennes agerande efteråt. Hon har redogjort för hur hon tämligen omgående efter händelserna ringde och berättade om det inträffade för sin bästa väninna M.B. Hon har också skildrat hur hon senare samma dag berättade om det för sina kolleger S.Å. och U.N. samt följande vecka för sin dåvarande chef B-L.K. Samtliga nu nämnda personer har bekräftat M.W:s uppgifter i detta avseende. Enligt vad som framkommit vid deras förhör har M.W. i dessa sammanhang skildrat huvuddragen av förloppet – nämligen hur hon hade blivit inkallad på boenderummet av F.D., hur han sedan gripit tag i henne och mot hennes uttalade vilja kysst henne samt hur han därefter tillhållit henne att hålla tyst om det hela – på samma sätt som inför Arbetsdomstolen. De har även skildrat hur upprörd och illa berörd M.W. var när hon berättade om vad som hade hänt. Detta talar för att hennes berättelse grundas på en verkligt upplevd, obehaglig händelse. En avvikande detalj är att S.Å., U.N. och B-L.K. har uppgett att M.W. under händelseförloppet skulle ha blivit upptryckt mot väggen av F.D. Detta stämmer inte överens med vad M.W:s säger sig ha upplevt. Det är dock inte fråga om en sådan avgörande avvikelse som är ägnad att förta tillförlitligheten av de berörda utsagorna.

F.D:s berättelse innehåller en del egendomligheter. Han har beträffande händelseförloppet den 14 juni 2013 berättat att det var M.W. som tog initiativ och ville kramas och kyssas, bl.a. med orden: ”Vill du inte pussa mina äppelkinder?” Han har uppgett att de kramade varandra två gånger och att de även utväxlade varsin kindpuss efter att han hade framhållit att han var gift och hade barn. Han har vidare anfört att det var vanligt förekommande att personalen kramade varandra på arbetsplatsen, att M.W. brukade krama honom när de träffades och att hon även gjort detta vid ett tillfälle när de möttes vid en ICA-butik. Den sistnämnda uppgiften har bekräftats vid förhöret med F.D:s hustru V.Y. som var närvarande vid ICA-butiken. Uppgiften har dock förnekats av M.W. som har uppgett att hon och F.D. endast hälsade på varandra vid detta tillfälle. Påståendet om att kramar skulle vara vanligt förekommande på arbetsplatsen på det sätt som F.D. har beskrivit det motsägs av vad S.Å. och U.N. har uppgett vid sina förhör. Även om påståendet skulle godtas kan den omständigheten att personalen brukar kramas knappast förklara eller bilda en antaglig bakgrund till att M.W. skulle ha velat bli kysst av F.D. Det av F.D. skildrade skeendet där M.W. skulle ha inlett med det ovan återgivna uttalandet om sina äppelkinder och han skulle ha svarat med att hänvisa till att han var gift och hade barn men därefter ändå valt att kyssa henne tillbaka, framstår som mindre sannolikt. Berättelsen ger snarare intryck av att F.D. har velat vända på vad M.W. har uppgett dels om att han i ett tidigare skede hade talat om att hon hade ”fina äppelkinder”, dels om att hon besvarade hans fråga om att få kyssa henne med att bl.a. hänvisa till hans hustru.

F.D:s berättelse stöds inte av någon annan utredning än förhöret med hans hustru. Bevisvärdet av hennes utsaga måste dock, med hänsyn till deras närstående relation, bedömas med försiktighet.

Förbundet har framhållit att den förundersökning som föranleddes av M.W:s polisanmälan lades ned med motiveringen att det på det föreliggande utredningsmaterialet inte gick att styrka brott och att ytterligare utredning inte kunde antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt. Denna omständighet kan enligt Arbetsdomstolens uppfattning inte ges någon särskild bevisverkan.

Sammantaget finner Arbetsdomstolen att M.W:s berättelse är så mycket mera trovärdig än F.D:s utsaga, och vinner sådant stöd av övrig utredning, att hennes uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Arbetsdomstolen anser det därmed vara utrett att F.D. den 14 juni 2013 i ett avskilt utrymme gripit tag i M.W:s överarmar och sedan tagit ett grepp om hennes kinder och kysst henne mot hennes vilja. Det är vidare utrett att han strax efteråt tagit ett hårt och smärtsamt grepp om hennes arm och på ett sätt som hon uppfattade som hotfullt sagt till henne att det som hänt skulle stanna mellan dem.

Arbetsdomstolen sätter även tilltro till M.W:s uppgifter om hur F.D. agerat i tiden före den 14 juni 2013. Det är därmed också utrett att F.D. vid flera tillfällen i tiden dessförinnan i ord och handling, bl.a. genom olika former av fysisk beröring, har uttryckt ett intresse för M.W. som gått bortom det rent kollegiala. Han har vid åtminstone ett tillfälle, genom att låta sin hand glida ner mot hennes stjärt, berört henne på ett sätt som haft tydliga sexuella undertoner. Det är också utrett att M.W. inte har besvarat detta intresse från F.D:s sida utan tvärtom, genom ord och handling, har gjort klart för honom att hans närmanden inte var uppskattade. Vidare är ostridigt att F.D. i tiden efter den 14 juni 2013 tagit kontakt med M.W. genom att skicka ett mms.

Har avskedandet varit lagligen grundat?

Enligt 18 § första stycket anställningsskyddslagen får avskedande ske om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Av förarbeten och praxis framgår att ett avskedande kan tillgripas när arbetstagaren gjort sig skyldig till sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som rimligen inte ska behöva tålas i något rättsförhållande.

Enligt Arbetsdomstolens mening har F.D. genom sitt agerande den 14 juni 2013 gjort sig skyldig till allvarliga övergrepp mot M.W. Hans handlande har innefattat att han med visst inslag av våld och mot M.W:s klart uttryckta vilja, tvingat henne att tåla att han kysste henne. Han har alltså medvetet och påtagligt kränkt M.W:s värdighet och kroppsliga integritet. Handlandet har ägt rum på arbetsplatsen och varit riktat mot en arbetskamrat. Det måste också ses som försvårande att F.D. direkt efteråt, på ett sätt som får antas ha varit avsett som hotfullt och av M.W. uppenbarligen även uppfattades som hotfullt, velat förmå henne att hålla tyst om det inträffade. Vidare måste beaktas att F.D. även tidigare utsatt M.W. för olika slag av närmanden av liknande natur och att hon då på skilda sätt gjort klart för honom att närmandena var oönskade. Vid bedömningen av F.D:s handlande måste även beaktas att han är påfallande mycket äldre än M.W. och att han haft ett överläge gentemot henne genom att vara tillsvidareanställd medan hon endast hade s.k. timanställning.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det skäl att se strängt på det agerande som F.D. har gjort sig skyldig till gentemot M.W. (jfr AD 2006 nr 54 och AD 2012 nr 49). F.D. har enligt Arbetsdomstolens bedömning genom sitt handlande grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Bolaget har därför haft rätt att genom avskedande skilja honom från hans anställning.

Med anledning av att Arbetsdomstolen har funnit att F.D:s agerande den 14 juni 2013 och vad som förekommit dessförinnan utgjort tillräcklig grund för avskedandet saknar domstolen anledning att göra en bedömning av vad som har framkommit om hans agerande i tiden efter den 14 juni 2013.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har kommit fram till att bolaget haft rätt att avskeda F.D. Förbundets talan ska därför avslås. Med den utgången har förbundet förlorat och ska förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för deras kostnader. Yrkad ersättning är skälig.