AD 2014 nr 76

Tvisten och tillämplig reglering

Frågan är om Arbetsdomstolen är behörig domstol att pröva målet.

Den 30 oktober 2007 ingick bland annat EU och Norge konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ]). Konventionen har ersatt 1988 års Luganokonvention och är till alla delar bindande och direkt tillämplig i Sverige (se artikel 216.2 fördraget om Europiska unionens funktionssätt och prop. 2008/09:205 [ pdf ||  ] s. 31 [  ] f.). Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] är i huvudsak likalydande med den s.k. Bryssel I-förordningen, rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. EU-domstolens avgöranden avseende förordningen, liksom den tidigare gällande Brysselkonventionen, ska beaktas vid tolkningen av Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] (se NJA 2009 s. 519 [  ]).

NPU har uppgett att organisationen har säte i Norge. NAN har inte invänt mot detta. Arbetsdomstolen utgår därför från att NPU enligt artikel 60 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] har hemvist i Norge. Att NPU har hemvist i Norge innebär att Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] är tillämplig i målet.

Enligt artikel 2.1 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] ska, som huvudregel, talan mot den som har hemvist i någon av konventionsstaterna väckas vid domstol i den staten. Såväl Sverige som Norge är konventionsstater (se artikel 1.3).

Eftersom NPU har hemvist i Norge får talan väckas vid domstol i Sverige bara med stöd av någon av bestämmelserna i artikel 5–24, se artikel 3.1. Om svensk domstol inte är behörig att pröva tvisten enligt någon av dessa bestämmelser ska talan avvisas.

NAN har för det första gjort gällande att mellan parterna föreligger avtal om svensk domsrätt och att Arbetsdomstolen därför är behörig att pröva tvisten enligt artikel 23. NAN har för det andra gjort gällande att uppfyllelseorten för avtalet är Sverige och att Arbetsdomstolen därför är behörig att pröva tvisten enligt artikel 5.1. NAN har slutligen gjort gällande att NPU är etablerad i Sverige och att Arbetsdomstolen därför är behörig att pröva tvisten enligt artikel 5.5.

NPU har bestritt att Arbetsdomstolen är behörig att pröva tvisten enligt någon av de av NAN åberopade bestämmelserna.

Är Arbetsdomstolen behörig domstol enligt artikel 23?

Av artikel 23 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] framgår att parterna kan träffa avtal om domsrätt, ett s.k. prorogationsavtal. Båda parterna har gjort gällande att de träffat avtal om domsrätt, men har olika ståndpunkter i frågan om de avtalat om svensk eller norsk domsrätt.

NAN har hävdat att parterna avtalat om svensk domsrätt och anfört att parternas avsikt varit att svensk domsrätt ska gälla för det svenska kollektivavtalet. Enligt NAN har detta kommit till uttryck i novemberöverenskommelsen och följer av det svenska kollektivavtalets territoriella begränsning.

Enligt NPU diskuterade parterna inte frågan om domsrätt vid medlingsförfarandet inför att novemberöverenskommelsen träffades. Det innebär enligt NPU att ingen ändring är åsyftad mellan parterna jämfört med det pilotavtal som gällde till hösten 2013, enligt vilket norsk domsrätt var avtalad, och att norsk domsrätt därmed är avtalad även fortsättningsvis, också för det svenska kollektivavtalet. NPU har anfört att skriftlighetskravet är uppfyllt genom att parterna enades om formuleringen att ”avtalen tilsvarer kollektivavtalen for Norge”, enligt vilket avtal det är ostridigt att norsk domsrätt ska gälla.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Ett av fastställelseyrkandena avser att Arbetsdomstolen ska fastställa att parterna avtalat att svensk domstol ska vara exklusivt behörig att avgöra tvister i anledning av det svenska kollektivavtalet. NPU har bestritt yrkandet och anfört att parterna avtalat om norsk domsrätt. Parterna har framfört olika argument för sin respektive ståndpunkt om vad som avtalats eller får anses avtalat dem emellan i domsrättsfrågan.

Enligt artikel 23.1.a) i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] ska ett avtal om domsrätt vara antingen skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat.

EU-domstolen har angett att med tanke på de konsekvenser som ett avtal om behörig domstol kan få för parternas ställning i en rättegång, så ska domstolen där talan väckts i första hand pröva om den klausul som grundar dess behörighet har varit föremål för parternas samstämmiga vilja, vilken ska ha kommit till uttryck klart och tydligt (se dom Estasis Salotti, mål 24/76 [  ], EU:C:1976:177 [  ] och t.ex. dom Coreck, C-387/98 [  ], EU:C:2000:606 [  ]).

Oavsett vad en avtalstolkning av det svenska kollektivavtalet skulle ge för resultat i domsrättsfrågan är det enligt Arbetsdomstolens mening inte visat att det mellan parterna finns något sådant skriftligt avtal om domsrätt på sätt som avses i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ]. Parterna är nämligen överens om att det inte finns någon uttrycklig skriftlig bestämmelse vari anges att svensk domstol är behörig domstol, dvs. vare sig i novemberöverenskommelsen, i protokollet över oenigheten eller i det ofullständiga svenska kollektivavtalet.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan inte formuleringen i novemberöverenskommelsen om att det svenska kollektivavtalet ”tilsvarer kollektivavtalen for Norge och produksjonsbilaget for Sverige med endringer etter gjeldende svensk rett” anses medföra att parterna har träffat ett skriftligt avtal om vare sig svensk domsrätt eller norsk domsrätt på sätt som krävs enligt Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ].

Arbetsdomstolen finner alltså att Luganokonventionens [ 2007 års Luganokonvention ] krav på skriftligt avtal om domsrätt inte är uppfyllt.

Enligt artikel 23.1.b) kan ett prorogationsavtal också vara i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig. NPU har anfört att den praxis som finns mellan NPU och arbetsgivarsidan är en tillämpning av norsk domsrätt.

Enligt Arbetsdomstolens mening framgår det inte av materialet i målet att det finns någon praxis mellan NAN och NPU om svensk domsrätt.

NAN har anfört att formkravet i artikel 23.1.c) är uppfyllt eftersom domsrättsfrågan, enligt NAN, i enlighet med handelsbruk och sedvänja är reglerad just genom avsaknaden av uttrycklig reglering eller genom det svenska kollektivavtalets territoriella begränsning genom överenskommelsen om att ingå ett separat avtal för piloter med bas i Sverige.

Arbetsdomstolen gör bedömningen att artikel 23.1.c) inte är tillämplig redan av det skälet att kollektivavtalet inte kan anses gälla internationell handel i den mening som avses i bestämmelsen. Typiskt sett rör det sig om avtal mellan företag med hemvist i olika länder och/eller som avser gränsöverskridande varuleveranser eller tjänsteprestationer (se Lennart Pålsson Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna s. 223).

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning är alltså att Luganokonventionens [ 2007 års Luganokonvention ] krav på avtal om domsrätt inte är uppfyllt.

Är Arbetsdomstolen behörig domstol enligt artikel 5.1?

I artikel 5.1 anges att om talan avser avtal kan talan väckas vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

Begreppet avtal ska enligt EU-domstolen tolkas autonomt utifrån konventionens syfte och system, och oberoende av hur uttrycket tolkas i nationell rätt, se t.ex. dom Peters, mål 34/82 [  ], EU:C:1983:87 [  ]. Bestämmelsen omfattar rättsliga förpliktelser som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och förutsätter att kärandens talan grundas på denna förpliktelse, se t.ex. dom Engler, C-27/02 [  ], EU:C:2005:33 [  ]. Se även NJA 1997 s. 415 [  ] och NJA 2009 s. 519 [  ].

Parterna i målet är överens om att de är parter i det svenska kollektivavtalet och bundna av avtalet. Talan i målet avser i första hand tolkning av det avtalet och vad parterna avtalat i frågorna om domsrätt, lagval och det norska huvudavtalet. Enligt Arbetsdomstolens mening avser talan därmed ett avtal på sätt som avses i artikel 5 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ]. Ett kollektivavtal som ingåtts mellan en arbetsgivarorganisation eller en arbetsgivare och en arbetstagarorganisation är ett avtal på privaträttens område.

Frågan är då om Sverige utgör uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

Av artikel 5.1.b) framgår att uppfyllelseorten vid försäljning av varor respektive vid utförande av tjänster bestäms av den för avtalstypen karaktäristiska förpliktelsen, dvs. orten där varan har eller skulle ha levererats respektive tjänsten har eller skulle ha utförts. Detta gäller oavsett om tvisten avser just denna förpliktelse eller någon annan förpliktelse enligt avtalet. För andra avtalstyper än köp av varor och avtal om utförande av tjänster, bestäms inte uppfyllelseorten av den karaktäriska förpliktelsen för den avtalstyp som är i fråga, utan av den avtalsenliga förpliktelse som ligger till grund för själva talan, se artikel 5.1.a) och 5.1.c) och t.ex. dom De Bloos, C-14/76 [  ], EU:C:1976:134 [  ].

Med uttrycket förpliktelse avses alltså den förpliktelse som ligger till grund för käromålet, dvs. den förpliktelse i vars uppfyllelse svaranden påstås ha brustit och därigenom gett upphov till kärandens anspråk (se NJA 1999 s. 673 [  ] och Pålsson, a.a. s. 114 f. med hänvisningar).

Arbetsdomstolen kan konstatera att det svenska kollektivavtalet varken avser försäljning av varor eller utförande av tjänster, varför bedömningen ska ske med tillämpning artikel 5.1.a).

NPU har i första hand invänt att NAN inte har påstått att NPU brustit i någon avtalad förpliktelse och att bestämmelsen redan med anledning härav inte är tillämplig.

Enligt Arbetsdomstolens mening står det klart att tillämpningen av artikel 5.1 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] inte förutsätter att svaranden redan brutit mot någon avtalsförpliktelse, utan att även en fastställelsetalan avseende en avtalsförpliktelse kan prövas med stöd av bestämmelsen (se t.ex. Magnus & Mankowski, Brussels I Regulation, 2. uppl. Sellier München, 2012, s. 197 f.).

NPU har vid denna bedömning gjort gällande att den relevanta förpliktelsen för NAN:s talan i målet är bundenheten i sig till det avtalsinnehåll som NAN gör gällande och att varken kollektivavtalets huvudförpliktelse eller de specifika förpliktelser som är föremål för NAN:s talan kan anses vara hänförliga till en bestämd ort. Enligt NAN är, på andra sidan, den relevanta förpliktelsen parternas ömsesidiga skyldighet att i händelse av tvist väcka talan vid svensk domstol samt att vid tolkning och tillämpning av avtalet tillämpa svensk rätt. NAN har också anfört att den plats där arbetet ska utföras, Arlanda, måste anses vara uppfyllelseorten för förpliktelsen. NAN har gjort gällande att uppfyllelseorten därmed är reglerad i kollektivavtalet.

Vid bedömning av vad som utgör uppfyllelseorten har i praxis beaktats att syftet med konventionen är dels att göra det möjligt för svaranden att förutse vid vilka domstolar – utöver domstolarna i hemviststaten – som talan kan väckas mot denne, dels att i möjligaste mån undvika att flera domstolar är behöriga att pröva tvister om samma avtal. EU-domstolen har i dom Besix, C-256/00 [  ], EU:C:2002:99 [  ] uttalat bland annat att regeln om uppfyllelseorten som forum inte kan tillämpas för det fall det inte går att bestämma uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser då den tvistiga avtalsförpliktelsen avser ett åtagande att avstå från visst handlande utan geografisk begränsning.

Enligt Arbetsdomstolens mening ligger det närmast till hands att anse att NAN:s talan, dvs. om parterna avtalat om svensk domsrätt, svenskt lagval och om det norska huvudavtalet är en del av det svenska kollektivavtalet, inte avser förpliktelser som ska fullgöras på någon särskild plats. Frågan om svensk rätt ska tillämpas på avtalet har betydelse för tolkning av avtalets olika förpliktelser, men är inte kopplat till någon fullgörelse. Förpliktelsen att avstå från att inte hävda eller tillämpa det norska huvudavtalet är en negativ förpliktelse som inte heller anses ha en geografisk begränsning. Även ett avtal om svensk domsrätt kan uppfattas som en negativ förpliktelse. Någon skyldighet att väcka talan i Sverige föreligger inte enligt ett sådant avtal. Däremot skulle avtalet innebära att parterna förbundit sig att inte väcka talan i något annat land än Sverige. Inte heller detta åtagande kan sägas ha någon uppfyllelseort. Bedömningen leder sammantaget till att artikel 5.1.a) alltså inte är tillämplig.

Även om Arbetsdomstolen skulle godta NAN:s ståndpunkt om att den relevanta förpliktelsen, i domsrättsfrågan, är parternas ömsesidiga skyldighet att i händelse av tvist väcka talan vid svensk domstol medför detta inte, enligt Arbetsdomstolens mening, att bestämmelsen i fråga är tillämplig.

EU-domstolen har i dom MSG, C-106/95 [  ], EU:C:1997:70 [  ] uttalat att Brysselkonventionen ska tolkas så, att ett muntligt avtal om uppfyllelseort som inte avser att bestämma den ort på vilken gäldenären faktiskt ska uppfylla sin del av avtalet, utan endast avser att fastställa en ort för behörigt forum, inte omfattas av konventionens bestämmelse om uppfyllelseort utan av konventionens bestämmelse om prorogationsavtal och att ett sådant avtal om uppfyllelseort därför är giltigt endast om det uppfyller formkraven för prorogationsavtal. Enligt Arbetsdomstolens mening bör motsvarande bedömning göras i aktuellt fall.

Arbetsdomstolen har gjort bedömningen att det inte är visat att parterna avtalat om svensk domsrätt på sätt som krävs enligt formkraven i artikel 23. Regleringen i artikel 5.1 kan, enligt Arbetsdomstolens mening, i det läget inte bli tillämplig, med hänvisning till just påståendet att parterna avtalat om viss domsrätt och att det är uppfyllelseorten. Det skulle innebära ett kringgående av de formkrav som ställs upp i artikel 23.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning är att svensk domsrätt inte följer av artikel 5.1 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ].

Är Arbetsdomstolen behörig domstol enligt artikel 5.5?

Enligt artikel 5.5 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ] kan talan i fråga om tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering väckas vid domstolen i den ort där etableringen är belägen.

EU-domstolen har i dom Somafer, mål 33/78 [  ], EU:C:1978:205 [  ], uttalat att med begreppet ”filial, agentur eller liknande” i Brysselkonventionen avses ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne – trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet – inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget.

NAN har gjort gällande att NPU är etablerat i Sverige, vilket NPU bestritt. Arbetsdomstolens bedömning är att det inte är visat att NPU har någon sådan etablering, på sätt som avses i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ], i Sverige.

Arbetsdomstolens slutsats är att svensk domsrätt inte heller följer av artikel 5.5 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ].

Sammanfattande slutsatser

Arbetsdomstolen har funnit att svensk domsrätt varken följer av artikel 23, 5.1 eller 5.5 i Luganokonventionen [ 2007 års Luganokonvention ]. Arbetsdomstolen gör bedömningen att svensk domsrätt inte heller följer av någon annan artikel i konventionen.

I artikel 2 anges att om inte annat föreskrivs i konventionen, ska talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han eller hon är medborgare. NPU har inte hemvist i Sverige utan i Norge. NAN:s talan mot NPU ska således avvisas av det skälet att svensk domstol saknar behörighet att pröva NAN:s yrkanden.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det inte för att avgöra tvisten nödvändigt att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen (jfr prop. 2008/09:205 [ pdf ||  ] s. 29 [  ] f.).

Rättegångskostnader

Av 18 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken framgår att om parts talan avvisas anses parten som tappande. NAN är alltså tappande part och ska därmed enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken ersätta NPU för dess rättegångskostnader. Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

NPU har yrkat ersättning med 586 078 kr inklusive mervärdesskatt, varav 577 500 kr avseende ombudsarvode och 8 578 kr avseende utlägg. NAN har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

Arbetsdomstolen finner att NPU, med hänsyn till omfattningen av den fråga som domstolen har haft pröva, får anses skäligen tillgodosedd med 375 000 kr inklusive mervärdesskatt avseende ombudsarvode. Yrkad ersättning för utlägg avseende resa får anses skälig.