AD 2014 nr 2

De frågor som Arbetsdomstolen ska ta ställning till gäller dels om Crendo enligt kollektivavtalets förhandlingsordning varit skyldigt att förhandla innan det ansökte om betalningsföreläggande mot L-G.F., dels – för det fall frågan besvaras jakande – om L-G.F. med fog kan grunda en invändning om rättegångshinder på förhandlingsordningens regler. Det är alltså inte i första hand fråga om rättegångshinder föreligger enligt 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § arbetstvistlagen utan om förhandlingsordningen i kollektivavtalet har följts innan talan väcktes (se AD 1980 nr 159 [ NJ ] [ Karnov ]; jfr även AD 1980 nr 76 [ NJ ] [ Karnov ] och 2008 nr 101).

Följande är utrett. Tvisteförfarandet inleddes genom att Crendo ansökte om betalningsföreläggande mot L-G.F. Parterna är ense om att varken lokal eller central förhandling har hållits.

Crendo har gjort gällande att det inte har varit skyldigt att förhandla innan det ansökte om betalningsföreläggande, under påstående att arbetstvistlagen inte är tillämplig p.g.a. dels att tvisten inte är en arbetstvist, dels att L-G.F:s anställning hade avslutats när anspråket framställdes. L-G.F. har å sin sida gjort gällande att förhandlingsskyldighet har förelegat enligt förhandlingsordningen. L-G.F. har därutöver gjort gällande att tvisten är en arbetstvist och som sådan omfattas av arbetstvistlagen.

För att Arbetsdomstolen ska vara behörig att ta upp tvisten till prövning krävs att den är en arbetstvist. Den frågan har domstolen att pröva självmant. Arbetsdomstolen har gjort den prövningen i samband med att domstolen påbörjade handläggningen av målet och, liksom tingsrätten, då kommit fram till att tvisten är en arbetstvist. Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning. När det gäller arbetstvistlagens tillämplighet kan vidare konstateras att lagen omfattar såväl pågående som avslutade anställningar. Crendos invändningar i dessa delar kan alltså inte medföra att den av L-G.F. åberopade förhandlingsordningen inte skulle vara tillämplig.

Slutsatsen av det hittills anförda blir i stället att tvisten är en sådan rättstvist som avses i § 1 i kollektivavtalets förhandlingsordning och att förhandlingsordningen alltså är tillämplig. Av detta följer att Crendo, som är en förhandlingsberättigad part, har varit skyldigt att förhandla före tvistens inledande. En annan sak är att förhandlingsskyldigheten som sådan gäller gentemot förbundet och inte mot L-G.F. själv.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste bestämmelsen i § 1 Mom 5 i förhandlingsordningen förstås på det sättet att rättegångshinder föreligger om förhandlingsskyldigheten inte har fullgjorts. Av allmänna processrättsliga principer följer att hindret ska beaktas av domstol endast efter invändning. Frågan är därmed om L-G.F. själv, som inte är förhandlingsberättigad part men väl medlem i den förhandlingsberättigade arbetstagarorganisationen, har rätt att framställa en sådan invändning. Arbetsdomstolen har prövat den frågan i det tidigare nämnda avgörandet AD 1980 nr 159 [ NJ ] [ Karnov ] som rörde förhandlingsordningen i ett kollektivavtal på det kommunala området. Domstolen uttalade därvid följande.

Bestämmelserna i den nu aktuella förhandlingsordningen och den som förekom i det anförda avgörandet är i relevanta delar snarlika. När det gäller frågan om medlemmens rätt att framställa invändning om rättegångshinder grundad på förhandlingsordningen finner Arbetsdomstolen inte skäl att göra någon annan bedömning i detta fall. Sammanfattningsvis har Crendo alltså varit skyldigt att förhandla innan det ansökte om betalningsföreläggande, och när så inte har skett, har L-G.F. haft rätt att framställa en invändning om rättegångshinder.

Av det anförda följer att det har förelegat hinder för tingsrätten att ta upp Crendos talan till prövning. Talan ska därför avvisas.

Vid den utgången är Crendo att anse som tappande part. Crendo ska därför ersätta L-G.F. för hans rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen. Yrkade belopp framstår som skäliga.