AD 2012 nr 11

Tvisten

BRF sade den 31 januari 2011 upp O.F. sedan hans arbetsuppgifter som central ombudsman dragits in. Tvisten i målet gäller om uppsägningen varit sakligt grundad alternativt om den har skett i strid mot turordningsbestämmelserna i anställningsskyddslagen.

Unionen har för sin del menat att det inte förelåg någon arbetsbrist och att uppsägningen av O.F. i själva verket varit grundad på skäl som är att hänföra till honom personligen. Enligt Unionen har det varit fråga om fingerad arbetsbrist.

BRF har bestritt att det varit fråga om fingerad arbetsbrist och gjort gällande att arbetsbrist har uppstått beträffande O.F:s anställning som central ombudsman till följd av att BRF omorganiserat och decentraliserat verksamheten.

Unionen har gjort gällande att BRF inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet och att det omplaceringserbjudande som lämnades till O.F. inte var skäligt, vilket BRF har bestritt.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det har förelegat arbetsbrist har Unionen gjort gällande att BRF gjort sig skyldigt till brott mot turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen. BRF har invänt att 22 § anställningsskyddslagen inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom O.F. fått ett skäligt omplaceringserbjudande som han tackat nej till.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har det hållits förhör under sanningsförsäkran med O.F. samt vittnesförhör med f.d. ledamoten i förbundsstyrelsen J.R., f.d. ledamoten i förbundsstyrelsen K.E. och f.d. kanslichefen U.H. På BRF:s begäran har det hållits vittnesförhör med f.d. förbundsordföranden A.C., f.d. förhandlingschefen och nuvarande förbundsordföranden P.B. och f.d. ledamoten i förbundsstyrelsen B.S. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Den rättsliga bakgrunden

Arbetsdomstolen har i flera tidigare avgöranden behandlat frågan om s.k. fingerad arbetsbrist. När det gäller den rättsliga bakgrunden i fall av detta slag har Arbetsdomstolen i avgörandet AD 2003 nr 29 uttalat följande.

Har uppsägningen av O.F. varit grundad på skäl hänförliga till honom personligen?

BRF har gjort gällande i huvudsak följande beträffande vad som låg till grund för uppsägningen av O.F. BRF beslutade vid 2007 års kongress att ändra inriktning på verksamheten för att nå en bättre förankring på det lokala planet. Detta ledde till en omorganisation som bl.a. innebar en decentralisering av verksamheten. Behovet av en central ombudsman och de arbetsuppgifter denne utför upphörde därmed. Indragningen av anställningen som central ombudsman finansierade omorganisationen. O.F:s anställning som central ombudsman drabbades därför av arbetsbrist. Till detta kommer att BRF förlorat förtroendet för O.F. i fråga om utåtriktade arbetsuppgifter.

Unionen har gjort gällande att BRF inte arbetat särskilt aktivt med att genomföra omorganisationen och att eventuella förändringar av verksamheten skett först sedan O.F. sagts upp. Enligt Unionen har uppsägningen i själva verket grundats på att det fanns ett missnöje inom förbundsstyrelsen med hur O.F. utförde vissa arbetsuppgifter.

När det gäller O.F:s anställning hos BRF och organisationen av BRF:s verksamhet har det framkommit i huvudsak följande.

O.F. arbetade som central ombudsman hos BRF. En stor del av hans arbetsuppgifter bestod av förhandlingsverksamhet. Han hade förhandlingsansvar för hela landet. O.F. har uppgett att hans arbetsuppgifter, såvitt avser ombudsmannarollen, till cirka 90 procent rörde medlemmar i landet, dvs. utanför Stockholmsregionen. Han har också uppgett att dessa arbetsuppgifter innebar cirka 20 resdagar per år och många telefonkontakter som sköttes antingen från kansliet eller från hemmet.

Vid BRF:s kongresser både år 2003 och 2007 fattades beslut med inriktningen att BRF skulle decentralisera verksamheten och bilda distrikt runtom i landet. En del av omorganisationen innebar att personer på lokal nivå skulle utföra förhandlingsuppdrag och få arvode för detta arbete. Det är först nyligen som lokala ombudsmän har införts. BRF har numera fem eller sex personer som utför förhandlingsuppdrag som lokala ombudsmän och får ersättning för detta. Omorganisationen har i övrigt inneburit bl.a. att kansliet i Stockholm har flyttat till mindre lokaler.

A.C., som var förbundsordförande vid aktuell tidpunkt, och P.B., som var förhandlingschef och satt i förbundsstyrelsen vid aktuell tidpunkt, har samstämmigt uppgett att finansiering av omorganisationen skedde genom att bl.a. erbjuda O.F. en halvtidsanställning i stället för den heltidsanställning han hade eftersom lokala ombudsmän prioriterades och behovet av en central ombudsman upphörde. K.E., som tidigare var ledamot av förbundsstyrelsen, har uppgett följande. Det är möjligt att tanken var att de lokala ombudsmännen skulle finansieras genom att O.F. fick gå ned i sysselsättningsgrad. Det var dock oklart i diskussionerna inom förbundsstyrelsen och han upplevde det inte som att skälet till att O.F. tvingades gå ned i sysselsättningsgrad var omorganisationen.

Det har framkommit av utredningen att omorganisationen drog ut på tiden och att ordningen med lokala ombudsmän kommit till stånd först någon gång under hösten 2011, dvs. efter det att O.F. sagts upp på grund av arbetsbrist. Att en omorganisation av det aktuella slaget tar tid att genomföra är dock enligt domstolens mening inte något anmärkningsvärt. Det får anses utrett att BRF bedrivit ett kontinuerligt förändringsarbete i linje med tidigare fattade beslut om omorganisation. En del i detta arbete har varit att dels lösa finansieringen för de nya lokala ombudsmännen, dels hantera O.F:s anställning mot bakgrund av att behovet av en central ombudsman skulle komma att upphöra. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte skäl att ifrågasätta att en stor del av de arbetsuppgifter, som O.F. tidigare utförde i förhandlingsverksamheten, numera utförs av de lokala ombudsmännen. Enligt BRF var det även detta som var syftet med omorganisationen.

De nu anförda omständigheterna får enligt Arbetsdomstolens mening anses visa, att omplaceringserbjudandet och den påföljande uppsägningen av O.F. har skett som ett led i en pågående omorganisation av BRF:s verksamhet av sådant slag, som ryms inom vad som benämns som arbetsbrist vid en tillämpning av anställningsskyddslagen.

Som har framgått i det föregående kan en arbetsgivare i en situation som den nu aktuella ha att visa att uppsägningen faktiskt skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl, även om det har funnits andra omständigheter med i bilden. En förutsättning för en sådan bevisbörda på BRF:s sida är dock att Unionen kan visa åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om en fingerad arbetsbrist.

Unionens påstående om att det varit personliga skäl som legat till grund för uppsägningen av O.F. grundas i huvudsak på att han efter ett styrelsemöte i september 2010 förbjöds att driva förhandlingsverksamhet där han kom i kontakt med arbetsgivare och att han över huvud taget inte fick ha några utåtriktade arbetsuppgifter. Enligt Unionen visar det att det har funnits ett missnöje hos BRF med hur O.F. utfört vissa arbetsuppgifter.

BRF har bestritt att skäl hänförliga till O.F. personligen legat till grund för uppsägningen. Enligt BRF har det varit företagsekonomiska skäl mot bakgrund av den omorganisation som BRF beslutat om som legat till grund för uppsägningen. BRF har vidare framhållit att om det skulle vara visat att arbetsbrist faktiskt föreligger, så framgår det av Arbetsdomstolens praxis att det saknar betydelse om arbetsgivaren även ansett att anställningen borde avslutas av skäl som är att hänföra till arbetstagaren personligen.

När det gäller styrelsemötet i september 2010 och efterföljande händelser har det framkommit i huvudsak följande.

O.F. har uppgett följande. Någon gång före styrelsemötet hade han ett möte med dåvarande förbundsordföranden A.C. Han fick då veta att det hade uppstått missnöje inom förbundsstyrelsen med hans sätt att hantera två förhandlingar som han hade hållit under sommaren 2010. Han blev uppmanad att ligga lågt till det hela hade lagt sig.

Av förhör med flera personer som närvarade vid styrelsemötet i september 2010 har det framkommit att O.F. och övrig kanslipersonal fick lämna lokalerna i slutet av mötet och att styrelsen då diskuterade O.F:s anställning hos BRF. J.R. och K.E., båda ledamöter i förbundsstyrelsen vid aktuell tidpunkt, har samstämmigt uppgett att diskussionen i slutet av mötet rörde missnöje mot O.F. och att det var främst en person i förbundsstyrelsen som uttryckte sitt missnöje mot honom och hans sätt att hantera en förhandling. K.E. har vidare uppgett att han hört en person i förbundsstyrelsen kräva att O.F. skulle avgå. A.C. och P.B. har samstämmigt uppgett att det inte var någon som under diskussionerna ställde krav på att O.F. skulle sägas upp. Av förhören med ledamöterna i förbundsstyrelsen har vidare framkommit att det vid mötet i september 2010 beslutades att O.F. inte skulle bedriva utåtriktat arbete eftersom förbundsstyrelsen saknade förtroende för honom i den delen. Kanslichefen U.H. har uppgett att han därefter fick i uppdrag att ta fram en lista med förslag på arbetsuppgifter som O.F. skulle kunna utföra men att han inte fick något besked om att O.F:s arbetstidsmått skulle ändras.

Av utredningen har det vidare framkommit att frågan om hur O.F:s anställning hos BRF skulle hanteras behandlades vid ett nytt styrelsemöte i oktober 2010. K.E. har uppgett att det vid detta möte beslutades att O.F. skulle erbjudas en kanslitjänst på halvtid. O.F. har uppgett att det var först under andra halvan av oktober 2010 som han av A.C. fick besked om att han skulle behöva gå ned i arbetstid. Som framgått tidigare har A.C. och P.B. uppgett att en anledning till att O.F. erbjöds en lägre sysselsättningsgrad var att finansiera omorganisationen med lokala ombudsmän. En majoritet av förbundsstyrelsen röstade för en sådan lösning vid styrelsemötet i oktober 2010.

Enligt Arbetsdomstolens mening får det anses oklart om omplaceringsförslaget i ursprungsskedet avsåg en heltidsanställning eller om avsikten var en lägre sysselsättningsgrad. Vid det senare styrelsemötet, i oktober 2010, fattade styrelsen emellertid ett beslut om att anställningen skulle vara en halvtidsanställning. Det huvudsakliga skälet till detta synes ha varit företagsekonomiskt, eftersom BRF ville finansiera omorganisationen. Av de personer från förbundsstyrelsen som har hörts i målet har det framkommit att ingen varit av uppfattningen att BRF velat göra sig av med O.F. Visserligen har det framkommit att någon annan person i förbundsstyrelsen möjligen varit av uppfattningen att O.F. borde få lämna sin anställning. Det har dock inte framkommit att detta varit den förhärskande uppfattningen inom förbundsstyrelsen.

När det gäller varslet om omplacering är det ostridigt att det av detta framgår att det funnits olika uppfattningar mellan O.F. och BRF om hur arbetet skulle utföras. Denna omständighet kan dock inte enligt Arbetsdomstolens uppfattning anses ge stöd för Unionens påstående om att personliga skäl legat till grund för uppsägningen av O.F.

Unionen har som ytterligare stöd för att personliga skäl legat till grund för uppsägningen åberopat viss mejlväxling avseende uppdragsredovisningar från vissa ledamöter i förbundsstyrelsen, däribland f.d. ledamoten B.S. Enligt Unionen visar mejlväxlingen att det hos personer i förbundsstyrelsen har funnits ett missnöje mot O.F. Arbetsdomstolen konstaterar att det av mejlväxlingen framgår att vissa ledamöter uttryckt missnöje med hur O.F. hanterat frågan om redovisning av arbetade timmar. B.S. har uppgett att han var missnöjd med att O.F. vände sig direkt till förbundsordföranden och inte direkt till de inblandade personerna. Han har vidare uppgett att det på ett styrelsemöte sedan diskuterades hur uppdragsredovisningar skulle ske framöver men han har aldrig diskuterat att O.F. borde sägas upp. Enligt Arbetsdomstolens mening kan vad Unionen gjort gällande i denna del inte anses ge uttryck för annat än att det vid just detta tillfälle funnits ett missnöje från någon eller några i förbundsstyrelsen med hur O.F. hanterade en enskild fråga. Omständigheten kan dock inte anses ge stöd för påståendet om att personliga skäl legat till grund för uppsägningen.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att Unionen inte har gjort sannolikt att det rör sig om fingerad arbetsbrist. Som Arbetsdomstolen tidigare har konstaterat har det förelegat arbetsbrist.

Har BRF uppfyllt sin omplaceringsskyldighet?

En uppsägning är enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Enligt fast praxis åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid ta till vara de möjligheter till omplacering som kan finnas. Underlåter arbetsgivaren att göra en omplaceringsutredning eller föreligger oklarhet om omplacering kunnat ske bör det normalt anses att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord (se t.ex. AD 2003 nr 14). Som Arbetsdomstolen framhåller i avgörandet AD 1994 nr 1 förutsätter omplaceringsskyldigheten i princip att det någonstans hos arbetsgivaren finns en ledig befattning eller annars lediga arbetsuppgifter till vilka arbetstagaren skäligen kan omplaceras. Omplaceringsskyldigheten omfattar således inte befattningar som redan är tillsatta. Har arbetstagaren utan godtagbar anledning avböjt ett erbjudet arbete torde arbetsgivaren i allmänhet inte vara skyldig att lämna några ytterligare erbjudanden (se prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 243 [  ]). Om en arbetsbristdrabbad arbetstagare avböjer ett skäligt omplaceringserbjudande får arbetsgivaren därför normalt anses ha uppfyllt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Det är ostridigt att BRF lämnat ett erbjudande om omplacering till O.F. avseende en halvtidsanställning som administrativ assistent på BRF:s kansli. Parterna har dock olika uppfattning om erbjudandets skälighet.

Enligt Unionens uppfattning innebar omplaceringserbjudandet att O.F. i princip skulle utföra samma arbetsuppgifter som tidigare men med halverad arbetstid och en väsentligt lägre lön. Unionen har även pekat på två arbetsuppgifter som enligt dess uppfattning skulle kunna ha erbjudits O.F., nämligen arbete som redaktör på BRF:s tidning och uppdraget som ekonomicontroller.

Enligt BRF:s uppfattning var omplaceringserbjudandet skäligt eftersom det var de enda arbetsuppgifterna som fanns att erbjuda O.F. mot bakgrund av att BRF inte hade förtroende för honom såvitt avsåg utåtriktade arbetsuppgifter och att det pågick en omorganisation där vissa av de arbetsuppgifter han tidigare haft skulle decentraliseras.

I fråga om arbetet som redaktör har O.F. själv berättat att det vid tidpunkten för varslet om omplacering var en annan person som innehade arbetet som redaktör. När det gäller uppdraget som ekonomicontroller har BRF gjort gällande att uppdraget delats upp på flera andra arbetstagare hos BRF sedan O.F. avsade sig uppdraget. Unionen har inte invänt mot detta.

Arbetsdomstolen konstaterar att såväl arbetet som redaktör som uppdraget som ekonomicontroller innehades av andra arbetstagare vid tidpunkten då O.F. erbjöds en omplacering. Som framgått ovan omfattar inte omplaceringsskyldigheten befattningar som redan är tillsatta varför det inte kan krävas att BRF skulle ha erbjudit O.F. de aktuella arbetsuppgifterna. Som Arbetsdomstolen har uppfattat Unionens talan har det inte i övrigt gjorts något påstående om vilka arbetsuppgifter O.F. borde ha erbjudits utöver de som faktiskt har erbjudits honom. Arbetsdomstolen kan inte finna annat än att de arbetsuppgifter som erbjudits honom utgjort de arbetsuppgifter som funnits att tillgå.

Att omplaceringserbjudandet avsåg en lägre sysselsättningsgrad än vad O.F. hade måste enligt Arbetsdomstolens mening ses mot bakgrund av att det pågick en omorganisation inom BRF. Det finns inte skäl att ifrågasätta att BRF från företagsekonomiskt perspektiv inte hade möjlighet att erbjuda en mer omfattande anställning än en halvtidsanställning. En arbetstagare kan vid omplacering enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen behöva acceptera en lägre sysselsättningsgrad och en lönesänkning (se t.ex. AD 2006 nr 11). Arbetsdomstolen finner att omständigheterna i det aktuella fallet är sådana att det omplaceringserbjudande som har lämnats till O.F. var skäligt.

Arbetsdomstolen kommer därför till slutsatsen att BRF får anses ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet genom att erbjuda O.F. omplacering till den aktuella halvtidsanställningen som administrativ assistent. Eftersom O.F. avböjt detta erbjudande har uppsägningen varit sakligt grundad.

Frågan om turordningsbrott

Vid denna utgång har Unionen, som deras talan får förstås, i andra hand yrkat ekonomiskt och allmänt skadestånd under påstående att BRF gjort sig skyldigt till brott mot turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen. Unionen har gjort gällande att O.F. sades upp trots att han hade längre anställningstid än andra arbetstagare som fick kvarstå i anställning och tillräckliga kvalifikationer för deras arbete. BRF har bestritt turordningsbrott.

Enligt 22 § anställningsskyddslagen ska en arbetsgivare vid uppsägning på grund av arbetsbrist iaktta vissa i bestämmelsen närmare angivna turordningsregler. Dessa regler är tillämpliga endast i det fall då det blir aktuellt att välja mellan olika arbetstagare, dvs. då flera arbetstagare vid en uppkommen arbetsbrist konkurrerar om de arbeten som kommer att finnas kvar hos arbetsgivaren. Som framgår av AD 1996 nr 144 är reglerna inte tillämpliga när en arbetstagare har avböjt ett omplaceringserbjudande som domstolen funnit att denne bort anta. Någon uppsägning hade ju över huvud taget inte behövt ske om ett sådant erbjudande godtagits av arbetstagaren. Den anställde kan således inte avböja ett i och för sig godtagbart erbjudande om omplacering för att i stället vänta på att sådana arbetsuppgifter som han eller hon hellre vill ha blir lediga eller att få ta någon annan arbetstagares arbetsuppgifter med stöd av sin plats i turordningen (se även AD 2005 nr 57).

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att O.F. avböjt ett skäligt omplaceringserbjudande. Turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen är därför inte tillämpliga. BRF kan således inte ha gjort sig skyldigt till turordningsbrott.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden innebär att Unionens talan ska avslås. Unionen ska såsom tappande part förpliktas att ersätta BRF för dess rättegångskostnader. BRF har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 387 250 kr, varav 297 000 kr för ombudsarvode, 12 800 kr för utlägg och 77 450 kr för mervärdesskatt. Unionen har vitsordat hälften av det yrkade beloppet för ombudsarvode. Arbetsdomstolen, som anser att det av BRF yrkade beloppet för ombudsarvode framstår som väl högt, finner att BRF får anses skäligen tillgodosett med ett ombudsarvode om 148 500 kr, (185 625 kr inkl. moms) dvs. med vitsordat belopp.