AD 2011 nr 93

Målet gäller krav bl.a. på lön inklusive ob-ersättning till förbundets medlemmar M.K., S.H., J.N., A.K. och A.N. Arbetsdomstolen har i denna mellandom att ta ställning till frågor om preskription, om vad som har avtalats rörande månadslön och ob-ersättning samt, beroende på utfallet av denna prövning, om dessa överenskommelser har varit förenliga med mellan parterna gällande kollektivavtal. Dessutom behandlas en fråga om raster.

Utredningen

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i mellandomsdelen. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med M.K., S.H., A.K. och J.N. samt vittnesförhör med ombudsmännen H.H., M.A., L.F., F.E. och T.T. Vidare har ombudsmannen H.K. hörts upplysningsvis. På begäran av bolaget har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören S.I. samt vittnesförhör med chefsjuristen J.R., f.d. produktionscheferna M.K. och L.B., ekonomiansvariga H.B. och produktteknikern A.L. Vidare har f.d. ombudsmannen och förhandlingschefen H.S. hörts upplysningsvis. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Är de krav som framställs av förbundet till någon del preskriberade?

Bolagets preskriptionsinvändning grundas på § 23 industriavtalet, i vilken hänvisas till kap. II i huvudavtalet mellan SAF och LO. Regleringen innebär såvitt nu är av intresse att en part som i anledning av visst förhållande vill kräva lön, skadestånd eller annan prestation ska begära förhandling härom inom fyra månader från det att förhållandet blev känt och, oberoende av sådan kännedom, i vart fall senast inom två år från den tidpunkt då förhållandet förelåg.

Förbundet har påkallat förhandling först i augusti 2009. Vid en tillämpning av preskriptionsreglerna skulle därför förbundets krav ostridigt vara preskriberade såvitt avser lönekrav för tiden före juli 2007.

Förbundet har emellertid anfört att bolaget inte har framställt någon preskriptionsinvändning vid vare sig de lokala förhandlingarna under perioden augusti–oktober 2009, eller den centrala förhandlingen i juni 2010. Enligt förbundets uppfattning är preskriptionsinvändningen såvitt avser lönekrav för tiden före juli månad 2007 därmed framställd för sent, varför den ska lämnas utan avseende.

Arbetsdomstolen har i åtskilliga avgöranden slagit fast att en part får anses ha avstått från och därmed gått miste om rätten att göra preskriptionsinvändning, om parten efter preskriptionsfristens utgång går in i sakliga överläggningar med motparten utan förbehåll för preskription. Frågan är alltså när bolaget första gången efter det att tvisten uppkommit gjorde gällande att preskription inträtt.

Bolaget har gjort gällande att en preskriptionsinvändning klart och tydligt framställdes av S.I. vid den lokala tvisteförhandlingen den 28 oktober 2009 och att detta framgår av det upprättade förhandlingsprotokollet. Förbundet har på sin sida anfört att redogörelsen i protokollet från förhandlingen hänvisar till en helt annan tvist. I protokollet anges bl.a. följande.

Företaget har tidigare alltid haft en mycket god relation med facket. När bolaget för några år sedan uppmärksammades om ett lönefel hos en medarbetare, diskuterades detta med IF-Metalls representant från Växjö. Felet rättades till i två steg varpå IF-Metall och företaget var överens om att alla löner är rätt och att alla eventuellt gamla krav därmed är utagerade.

S.I. har inför domstolen uppgett bl.a. följande. Han tog vid två tillfällen upp preskriptionsfrågan med ombudsmannen F.E. Den första gången var i samband med uppgörelsen rörande A.K., som innefattade att alla eventuella krav på samtliga medarbetare därmed var utagerade. S.I. sade till F.E. att det fanns en överenskommelse även om det inte fanns något protokoll och att så gamla saker måste vara preskriberade. S.I. hade ingen kännedom om preskriptionsregeln, utan det var mer en allmän reflektion. Han nämnde ytterligare en gång, vid ett telefonsamtal med F.E. mellan förhandlingstillfällena, att kravet var orimligt och måste vara preskriberat.

F.E., som enligt de berörda protokollen var närvarande vid samtliga förhandlingar i den aktuella tvisten och som företrädde förbundet även vid den lokala förhandlingen den 28 oktober 2009, har uppgett i huvudsak följande. Bolaget gjorde inte i något sammanhang en preskriptionsinvändning i detta ärende. Preskription innebär att en tidsgräns har passerats och någon invändning av den innebörden gjordes alltså inte. Vad som sades var att bolaget tidigare hade uppmärksammats på ett fel i fråga om en anställd och att den saken var reglerad.

Arbetsdomstolen kan inte finna att ordalagen i protokollet från den lokala förhandlingen den 28 oktober 2009 ger stöd för att bolaget framställde en preskriptionsinvändning. Såvitt avser den övriga utredningen om vad som förekom vid detta tillfälle står S.I:s och F.E:s uppgifter mot varandra. Det har enligt domstolens mening inte framkommit något skäl att tillmäta S.I:s uppgifter större tyngd än de uppgifter som lämnats av F.E. Det är därför inte visat att bolaget framställde någon preskriptionsinvändning under tvisteförhandlingarna. Bolagets rätt att göra invändning om preskription i denna del har därmed gått förlorad.

Bolaget har emellertid vidare framfört en särskild preskriptionsinvändning mot förbundets talan avseende M.K:s anspråk. Beloppet avseende M.K:s lönefordran har höjts under målets handläggning, och enligt bolagets uppfattning är kravet under alla förhållanden preskriberat såvitt avser höjningen. Förbundet har på sin sida anfört att det förhållandet att beloppet har justerats uppåt under processens gång saknar betydelse för preskriptionsfrågan.

I målet är ostridigt att M.K:s anspråk enligt stämningsansökan uppgick till 76 109 kr 17 öre och att lönefordran i en senare skrift till Arbetsdomstolen justerades så att det i första hand yrkas ett belopp om 191 166 kr 52 öre. Enligt vad som kan utläsas av handlingarna grundas ändringen inte på att några för saken främmande omständigheter har förts in i målet, utan på nya beräkningar av den lön och ob-ersättning som förbundet gör gällande att M.K. gått miste om. Det är ostridigt att förhandling har ägt rum beträffande M.K:s krav på lön och ob-ersättning. Enbart det förhållandet att det yrkade beloppet har justerats uppåt innebär enligt Arbetsdomstolens mening inte att preskription har inträtt i den delen.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att de krav som framställs av förbundet inte till någon del är preskriberade på sätt som invänts av bolaget.

Har de anställningsavtal som ingåtts mellan bolaget och de berörda arbetstagarna inneburit att ob-ersättning innefattats i den avtalade månadslönen?

Förbundet har i denna del anfört sammanfattningsvis följande. Ob-ersättning utgör ett rörligt tillägg till månadslönen, och det är brukligt att ett sådant tillägg redovisas separat. Alldeles frånsett den omständigheten att en sådan överenskommelse som enligt bolaget har ingåtts skulle vara stridande mot industriavtalet gör förbundet gällande att sådana överenskommelser inte har ingåtts beträffande de berörda arbetstagarna. Det är bolaget som har bevisbördan för sitt påstående att ob-ersättning har ingått i månadslönen.

Bolaget har gjort gällande följande. Lönerna till de anställda har alltsedan verksamheten inleddes inkluderat ob-ersättning. Det har inneburit en administrativ förenkling att räkna fram ett schablonmässigt månadslönebelopp så att den utgående lönen har blivit lika stor varje månad. Denna ordning har tillämpats enligt önskemål även från arbetstagarna, och har varit känd även av förbundet. I synnerhet gäller detta efter sommaren 2007, då bolaget började särredovisa månadslönen och ob-ersättningen på lönespecifikationerna.

Vid prövningen av de enskilda anställningsavtalens innehåll måste i detta fall beaktas att arbetstagarna enligt det för dem och bolaget gällande kollektivavtalet var berättigade inte bara till grundlön utan också till eventuell ob-ersättning. En förutsättning för att de enskilda anställningsavtalen ska anses innebära att den avtalade månadslönen inkluderar ob-ersättning måste mot den bakgrunden vara att arbetstagarna har blivit upplysta om att detta skulle gälla för dem. Det kan då till en början konstateras att de skriftliga anställningsavtalen avseende S.H., A.K., och J.N. inte innehåller något som klargör att ob-tillägg skulle ingå i den avtalade månadslönen. M.K:s anställningsavtal skiljer sig från de övriga på det sättet att avtalet på raden ”Övrigt” innehåller texten ”Ink OB tillägg”. Den formuleringen är emellertid inte på något sätt klargörande och kan, såvida saken inte blivit muntligen klargjord, inte tillmätas någon betydelse i sammanhanget.

Förutom M.K., som har uppgett att han inte minns vad som sades, har S.H., A.K. och J.N. lämnat samstämmiga och mycket bestämda uppgifter om att det vid anställningstillfällena inte sades något om att ob-ersättning ingick i den avtalade lönen. Mot detta står de uppgifter som lämnats av M.K. och L.B., vilka var för sig vid skilda tidpunkter företrädde bolaget vid ingåendet av de aktuella anställningsavtalen. M.K. har inför domstolen uppgett att han och M.K. säkert talade om arbetstider och lön, men att han inte minns hur hans och S.H:s diskussion gick. L.B. har uppgett att han informerade J.N. om att både grundlön och ob-ersättning ingick i lönen. M.K. har tillagt att det visserligen inte alltid skrevs in i anställningsavtalen att ob-ersättning ingick, men att de anställda har förstått detta ändå. L.B. har anfört att han inte kan svära på att samtliga anställda kände till systemet med grundlön och ob-ersättning.

Enligt Arbetsdomstolens mening har det genom förhören med bolagets företrädare och de berörda arbetstagarna inte visats att det från bolagets sida muntligen klargjordes att månadslönen skulle inkludera den ob-ersättning som arbetstagarna var berättigade till. Det kan mot bakgrund av arbetstagarnas bristande kännedom om saken inte heller anses att dessa genom den avtalstillämpning som förekommit har godtagit att anställningsavtalen hade en sådan innebörd.

Frågan blir då vilken betydelse som ska tillmätas det förhållandet att bolaget under sommaren 2007 övergick till att i lönebeskeden specificera vad som var grundlön respektive ob-ersättning. M.K. och A.K. har uppgett att de inte tänkte så mycket på detta utan bara tittade på det nettobelopp som de fick ut. S.H. och J.N. har berättat att det var först då som de fick klart för sig att ob-ersättning skulle ingå i lönen och att båda upplevde detta som negativt, eftersom det innebar att de hade väldigt låg grundlön. Enligt Arbetsdomstolens mening kan den ensidiga åtgärden från bolagets sida att i lönebeskeden specificera grundlönen och ob-ersättningen inte anses innebära att de enskilda anställningsavtalen fick ett annat innehåll än det som gällt under åren fram till sommaren 2007.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att de anställningsavtal som ingåtts mellan bolaget och arbetstagarna inte har haft innebörden att ob-ersättning har innefattats i den avtalade månadslönen.

Arbetsdomstolens ställningstagande innebär att domstolen inte har anledning att behandla frågan om sådana överenskommelser som bolaget har gjort gällande skulle ha varit förenliga med industriavtalet. Inte heller har domstolen anledning att gå in på frågan om följden i lönehänseende av att överenskommelser av sådant slag skulle anses vara ogiltiga.

Har det vid helg-, tvåskifts- och nattarbete förekommit raster för vilka ob-ersättning inte ska utgå?

Förbundet har i denna del anfört i huvudsak följande. Av ingivna protokoll avseende inrangeringsförhandling den 18 augusti 1999 samt lönerevisioner för åren 2003–2005 har den gällande ordningen varit att måltidsraster – dvs. tid varunder arbetstagarna inte behöver stå till arbetsgivarens förfogande, utan kan lämna arbetsplatsen – har förekommit endast under dagtid. Vid skiftarbete, dvs. vid natt-, tvåskift- eller helgarbete, har det i stället förekommit måltidsuppehåll, vilka har kunnat förläggas vid lämpliga tidpunkter under arbetet men varvid arbetstagarna hela tiden har varit skyldiga att stå till arbetsgivarens förfogande. I protokollet från förhandlingen den 6 april 2004 avseende arbetstids- och anställningsfrågor anges uttryckligen att måltidsuppehåll ingår i arbetstiden. I och med att arbetstagaren hela tiden har stått till arbetsgivarens förfogande, kan det inte bli fråga om löneavdrag för sådana måltidsuppehåll. Med den reglering som gällt för bolagets verksamhet har bolaget inte kunnat ensidigt besluta om att införa raster i stället för måltidsuppehåll.

Bolagets inställning kan sammanfattas enligt följande. Raster i den mening som här avses – perioder då den anställde inte behöver stå till arbetsgivarens förfogande – har förekommit även under kvälls-, natt- och helgskift. Det är en självklarhet att ob-ersättning inte ska utges för tid då arbetstagaren haft rast. Att det inte nämns något om raster vid skiftarbete i de olika förhandlingsprotokollen beror på att det bara var under dagtid som raster skulle tas på bestämda tider. I övrigt har arbetstagarna haft rätt att ta sina raster när de ville. Den av förbundet angivna förhandlingen den 6 april 2004 om arbetstids- och anställningsfrågor, där det i protokollet antecknats att måltidsuppehåll ingår i arbetstiden, avsåg ett speciellt och udda skift. Det innebar inte att parterna slog fast att raster skulle förekomma endast under dagtid.

Arbetsdomstolen bedömer det anförda på följande sätt. Parterna är ense om innebörden i detta sammanhang av begreppen rast respektive måltidsuppehåll. I de av förbundet åberopade protokollen avseende inrangeringsförhandling och lönerevisioner i bolaget anges att raster förekommer under dagtid. Såvitt avser övriga arbetstider anges ingenting om vare sig raster eller måltidsuppehåll. I protokollet från förhandlingen den 6 april 2004 avseende arbetstids- och anställningsfrågor anges uttryckligen att måltidsuppehåll ingår i arbetstiden, men det anges inget om raster. T.T., som på förbundets vägnar har undertecknat samtliga nu berörda protokoll, har i sitt vittnesmål bekräftat att protokollen – och därmed den avtalade och gällande ordningen vid bolaget – har haft den innebörd som förbundet har gjort gällande. S.I. och M.K. – vilka var de som företrädde bolaget vid de ovannämnda förhandlingarna – har inför domstolen gett uttryck för en annan uppfattning. Genom T.T:s uppgifter och den skriftliga bevisningen får det dock enligt domstolens mening anses vara visat att de överenskomna arbetstiderna i bolagets verksamhet var sådana att det vid helg-, tvåskifts- och nattarbete inte skulle förekomma raster. Uppgifter av S.I., M.K. och A.L. tyder visserligen på att de anställda i viss utsträckning lämnade arbetsplatsen även vid de måltidsuppehåll som förekom under skiftarbete samt att bolagets företrädare var medvetna om detta. Detta innebär dock inte att bolaget har haft rätt göra löneavdrag med hänvisning till att arbetstagarna enligt gällande arbetstidsordning har haft rast.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att det vid helg-, tvåskifts- och nattarbete inte har förekommit raster för vilka ob-ersättning inte ska utgå.