AD 2011 nr 25 – Prejudikat med Sören Öman

DO

Bakgrund

Efter avslutade gymnasiestudier år 2008 anmälde sig A.B. som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen. I april 2009 blev han anvisad det arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammet jobbgarantin. En av aktiviteterna som kan och bör ingå i programmet är arbetspraktik. A.B. som funderade på att utbilda sig inom socialpsykiatri uppmanades därför av sin arbetsförmedlare T.E. att inom ramen för programmet söka praktik inom det området. A.B. beslutade sig för att kontakta bolaget, som bedriver vårdverksamhet för personer med psykiska sjukdomar och missbruksproblem, för att höra om bolaget kunde ta emot honom som praktikant. Att valet föll på bolaget berodde på att A.B:s svägerska S.B. då vikarierade som undersköterska hos bolaget. S.B. hade dessutom för A.B:s räkning hört sig för om bolaget kunde ta emot honom som praktikant. Bolagets föreståndare N-E.O. hade då låtit hälsa att A.B. var välkommen att kontakta honom.

A.B. ringde N-E.O. Under samtalet redogjorde A.B. för varför han var intresserad av en praktikplats hos bolaget och syftet med den tänkta praktiken. Han upplyste N-E.O. även om att han var synskadad. N-E.O. kommenterade detta med att säga ”det löser vi”. Samtalet avslutades med att N-E.O., som ställde sig positiv till den tänkta praktiken, bjöd in A.B. till en intervju en vecka senare.

A.B. inställde sig till intervjun på avtalad tid. Någon intervju kom dock inte till stånd. A.B. hade med sig sin vita käpp. N-E.O. inledde mötet med att säga ”här kommer du och överraskar mig med att vara så pass synskadad”. Därefter gjorde N-E.O. omedelbart klart för A.B. att någon praktik inte kunde komma i fråga på grund av A.B:s synskada. Han ställde inga frågor om A.B:s bakgrund, funktionshinder eller om hans person och den tänkta praktiken i övrigt. I stället rekommenderade han A.B. att söka praktik hos avdelning 32 vid Lunds lasarett, där deprimerade kvinnor behandlas, och där man enligt N-E.O. arbetar mer med att lyssna än med händerna. N-E.O. avslutade sedan mötet, som hade pågått mellan fem och tio minuter, och visade ut A.B. A.B. kände sig både ledsen och kränkt av N-E.O:s bemötande.

Efter att han blivit nekad praktik hos bolaget genomförde A.B., inom ramen för jobbgarantin, praktik vid Eslövs psykiatriska rehabiliteringsavdelning. Under praktiken gick han bredvid en handledare men utförde även arbetsuppgifter på egen hand. Några anpassningsåtgärder behövde inte vidtas för att han skulle kunna genomföra den praktiken.

Sedan den 1 september 2010 studerar A.B. socialpsykiatri vid Yrkeshögskolan i Eslöv. Han har som en del av utbildningen genomfört en fyra veckors lång praktik hos Dunkers kulturhus i Helsingborg.

A.B:s funktionshinder

A.B. har en medfödd synskada som innebär att han är helt blind på ett öga och har en synförmåga om sex procent på det andra, s.k. ledsyn. För att kompensera sitt funktionshinder använder han sig av ett förstoringsprogram och en datoriserad talsyntes. Utöver dessa verktyg är han inte i behov av ytterligare hjälpmedel för att klara vardagen. När han vistas i offentliga miljöer använder han sig dock av en vit käpp för att signalera till andra att han har nedsatt synförmåga.

Jobbgarantin

Syftet med jobbgarantin är att genom särskilda insatser få ungdomar i sysselsättning på ett tidigt stadium. Som förutsättning för att få delta i åtgärdsprogrammet krävs att man är under 25 år och har varit anmäld hos Arbetsförmedlingen som arbetslös under en sammanhängande tid om minst tre månader. Den som anvisas programmet har rätt till s.k. aktivitetsstöd motsvarande vad som annars skulle ha betalats i form av arbetslöshetsersättning.

En av de aktiviteter som bör ingå i jobbgarantin är arbetspraktik. Praktiken får anordnas av den som Arbetsförmedlingen ingår överenskommelse om arbetspraktik med. Praktiken får vara i längst tre månader och ska genomföras tillsammans med hos arbetsgivaren utsedd handledare. Aktivitetsstöd utgår till praktikanten även under en sådan praktikperiod.

Praktiken ska ske i vägledande och studieförberedande syfte. Det innebär att praktikanten ska gå bredvid någon anställd, i A.B:s fall under en tid om fyra veckor, för att få inblick i dagliga rutiner och sysslor vid arbetsplatsen och på så sätt kunna bilda sig en uppfattning om han eller hon skulle kunna tänka sig en dylik yrkesbana i framtiden. Praktikanten ska alltså inte utföra samtliga vid arbetsplatsen förekommande arbetsuppgifter, än mindre ersätta befintlig arbetskraft.

Det finns inga särskilda regler för vem som ska ta första kontakten med en möjlig praktikgivare. Det är dock vanligt förekommande att praktikanten själv kontaktar en arbetsplats för att få till stånd en praktik.

A.B. och en praktiksökande utan synnedsättning har varit i en jämförbar situation

Bolaget har hävdat att A.B. på grund av sitt funktionshinder inte hade kunnat utföra de arbetsuppgifter som skulle åvila en praktikant. Vidare har bolaget anfört att han haft svårare att försvara sig i händelse av en nödsituation. Bolaget har mot bakgrund av detta hävdat att A.B. och en praktikant utan en synskada likt A.B:s inte har varit i en jämförbar situation.

Som exempel på förekommande arbetsuppgifter på arbetsplatsen har bolaget nämnt bädda sängar, laga mat och städa. Detta är uppgifter som A.B. hade kunnat utföra utan problem. Vidare har bolaget anfört att det ingår i arbetsuppgifterna att hantera tvätt samt mata, klä på, duscha och raka vårdtagarna. Med undantag för rakning hade det inte heller varit något problem för A.B. att utföra dessa uppgifter efter sedvanliga anvisningar. Laga kläder, som enligt bolaget också är en arbetsuppgift, hade A.B. kunnat utföra med stöd av en särskild lampa och förstoringsglas. Dessa hjälpmedel hade Arbetsförmedlingen kunnat bistå med. Det ska i sammanhanget beaktas att vårdtagarnas vårdbehov varierar. På vissa avdelningar kräver vårdtagarna hjälp med i princip alla vardagsbehov medan på en annan avdelning majoriteten av vårdtagarna klarar att till exempel äta och sköta sin hygien på egen hand. Även vårdtagarnas sinnelag skiljer sig åt; medan vissa är lugna är andra mer utåtagerande.

Slutligen har bolaget pekat på situationen att en anställd aktiverar sitt överfallslarm. Då är all personal skyldig att skynda till undsättning, vilket bolaget hävdat inte varit möjligt för A.B. I denna del kan för det första framhållas att överfallslarmen sällan utlöses. Under det halvår S.B. arbetade hos bolaget behövde hon till exempel aldrig använda larmet. Vid den dagverksamhet som bedrivs vid bolaget är stämningen dessutom i princip alltid lugn. För det andra bör påpekas att då praktiken var tänkt att ske i vägledande syfte är det inte heller i övrigt en förutsättning för att beviljas praktikplats att praktikanten kan utföra samtliga vid arbetsplatsen förekommande arbetsmoment.

Vad gäller fysiska angrepp från vårdtagare finns det inget som tyder på att A.B. skulle ha haft svårare att värja sig än någon anställd utan funktionshinder. Det åvilar dessutom arbetsgivaren att säkerställa en god arbetsmiljö.

Bolaget har under processen gjort gällande att endast personer som utbildar sig inom ett vårdyrke skulle kunna komma i fråga för praktik hos bolaget. Detta utgör en efterhandskonstruktion då bolaget varken vid samtalet med S.B. eller med A.B. förhört sig om A.B:s utbildning.

A.B. har, med beaktande av dels vilka uppgifter han skulle kunna ha utfört, dels att det inte är rimligt att kräva att en praktikant ska kunna utföra samtliga vid praktikplatsen förekommande uppgifter, varit i en jämförbar situation med den för en praktiksökande utan synnedsättning.

Skäliga stöd- och anpassningsåtgärder

För det fall A.B. inte skulle anses ha befunnit sig i en jämförbar situation med den för praktiksökande utan funktionshinder har det legat på bolaget att vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder för att se till att han kom i en sådan situation. En stödåtgärd som hade kunnat vidtas är, som nämnts ovan, införskaffande av förstoringsglas med lampa. Det hade vidare varit skäligt att placera A.B. vid en avdelning med relativt självgående vårdtagare som inte är fysiskt aggressiva.

Utveckling av de rättsliga grunderna och sammanfattning av talan

A.B. sökte inom ramen för det arbetsmarknadspolitiska programmet jobbgarantin yrkespraktik hos bolaget och blev kallad till intervju. I stället för att förhöra sig om A.B:s bakgrund och syftet med den önskade praktikplatsen avbröt dock bolaget intervjuförfarandet med hänvisning till att A.B. på grund av sitt funktionshinder inte skulle kunna komma i fråga för praktik hos bolaget. Bolaget behandlade därmed A.B. sämre än det skulle ha behandlat en praktiksökande utan dylikt funktionshinder. Genom bolagets agerande nekades A.B. såväl intervju som praktik. Situationen omfattas av diskrimineringslagens förbud mot diskriminering av den som söker praktik och bolaget har genom sitt agerande gjort sig skyldigt till direkt diskriminering av A.B. Diskrimineringen har bestått dels i att han inte fick den intervju och det bemötande som andra praktiksökande utan motsvarande funktionshinder skulle ha fått, dels i att bolaget förvägrat honom en praktikplats vilket andra skulle ha fått.

Bolaget har genom sitt handlande mot A.B. brutit i första hand mot förbudet att diskriminera den som söker praktik och i andra hand mot förbudet att diskriminera arbetssökande i fråga om arbetsmarknadspolitisk verksamhet. Det saknar betydelse för bedömningen vem som har varit att betrakta som avtalspart i en eventuell överenskommelse om praktik.

I första hand görs gällande att en praktikplats hade kunnat ordnas utan särskilda stöd- och anpassningsåtgärder och att A.B. därför varit i en jämförbar situation med den för en annan praktiksökande utan funktionshinder. Då bolaget emellertid nekade A.B. intervju och praktik utan att först inhämta ett bedömningsunderlag för att ta reda på vilka uppgifter han hade kunnat utföra saknar det rättslig relevans att i efterhand undersöka vilka uppgifter han hade kunnat utföra. Redan genom att utgå från att A.B. p.g.a. sin synnedsättning inte var i en jämförbar situation har alltså bolaget gjort sig skyldigt till diskriminering. Om Arbetsdomstolen skulle finna att frågan ändå har betydelse, och att A.B. inte hade kunnat utföra samtliga arbetsuppgifter, har A.B. likväl befunnit sig i en jämförbar situation då det inte är rimligt att kräva att en praktikant självständigt ska utföra samtliga sysslor som förekommer vid praktikplatsen. Att han inte studerat vid en vårdutbildning vid tillfället spelar ingen roll för bedömningen då ett sådant krav utgör en efterhandskonstruktion från arbetsgivarparternas sida.

I andra hand görs gällande att bolaget genom att vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder hade kunnat se till att A.B. hamnat i en jämförbar situation med personer utan synnedsättning. Det skulle inte ha varit nämnvärt betungande för bolaget att uppfylla sina förpliktelser i sådant hänseende. Att det funnits en skyldighet för bolaget att vidta sådana åtgärder följer av att den arbetspraktik A.B. sökt utgör s.k. yrkespraktik. Det har därför åvilat bolaget såväl att utreda vilka behov som funnits hos A.B. som att ta ställning till vad som skäligen hade kunnat göras för att anpassa praktiken till honom. Någon sådan utredning gjordes aldrig från bolagets sida.

Då bolaget brutit mot förbudet mot diskriminering i diskrimineringslagen ska bolaget förpliktas att betala diskrimineringsersättning till A.B.

Arbetsgivarparterna

Om bolaget

Bolaget bedriver ett vårdhem i Höör för personer med allvarliga psykiska sjukdomar. Vårdtagarna kommer främst från Skåne och vården bekostas av respektive vårdtagares hemkommun. Att en kommun väljer att bekosta en vårdplats hos bolaget beror oftast på att den saknar möjlighet att på egen hand sörja för så pass vårdkrävande personer. Vårdhemmet har cirka 60 vårdplatser fördelade på sex avdelningar. Verksamheten är inrymd i tre byggnader med en gemensam gårdsplan. Bolaget har motsvarande 44 heltidsarbeten som bemannas av cirka 70 anställda. Personalen består huvudsakligen av mentalvårdare, sjuksköterskor och undersköterskor.

Åldern på de boende varierar för närvarande mellan 28 och 87 år och vårdtiden mellan ett halvår och 20 år. Det är ytterst ovanligt att de som lämnar vårdhemmet kan flytta till ett vanligt boende då de flesta lider av kroniska sjukdomar. Vanliga diagnoser bland de boende är schizofreni samt olika demenssjukdomar. Ett flertal har även missbruksproblem vilket ofta gör sjukdomsbilden komplex. Även om det råder nolltolerans mot att nyttja alkohol och droger förekommer det dock allt som oftast att såväl alkohol som droger används av de boende. Det händer att personalen påträffar kanyler på de boendes rum. En stor andel av de boende, omkring 95 procent, röker.

De boende har alla eget rum och tillgång till gemensamt pentry som finns i anslutning till varje avdelning. Hälften av de boende är rullstolsburna vilket innebär att det ofta finns rullstolar placerade i korridorerna.

Arbetsuppgifter och risker med arbetet

Dagen inleds med att de boende väcks och får hjälp med sina morgonbestyr så som toalettbesök, blöjbyte och duschning. De anställda dukar därefter fram frukost och matar dem som inte kan äta själva. Därefter städas rummen och de allmänna utrymmena och smutstvätt sorteras ut och tvättas. När tvätten är färdig hängs den på tork. Tvätten ska därefter tas omhand och delas ut till ”rätt” boende. I samband med tvätthanteringen kontrolleras om kläderna behöver lagas. Lunch och middag tillagas av de anställda tillsammans med vissa av vårdtagarna. På kvällen hjälper de anställda de boende med klädombyte, tandborstning och toalettbesök. De hänger också fram kläder till nästföljande dag. De flesta boende behöver hjälp med hygienen och en tredjedel bär blöja. De anställda bistår även de boende dagligen med att uträtta bankärenden m.m. i centrum samt följa dem till den dagverksamhet en psykolog bedriver hos bolaget.

De beskrivna arbetsuppgifterna kräver som sådana inga komplicerade handgrepp. Uppgifterna försvåras dock av de boendes oberäkneliga beteende. Exempelvis kan de kränga med kroppen vid matning eller toalettbesök. De spiller därför ofta vid måltiderna och det händer att de besudlar badrummet med avföring. Vid besök i centrum har vårdaren att särskilt se till att den boende inte utsätts för trafikfara.

Det förekommer att de boende är aggressiva såväl fysiskt som verbalt och det är relativt vanligt att anställda utsätts för hot och våld samt kränkande tillmälen. Som exempel på sådana situationer kan nämnas att en boende vid ett tillfälle har tagit strypgrepp på en anställd under en hissfärd och att en boende knuffat en annan boende utför en trappa. Ett annat exempel på en våldsam situation är då en vårdtagare med hjälp av ett armstöd slog sönder ett brandskåp som sattes ur funktion. Han slog vid samma tillfälle sönder en glasflaska med vilken han hotade att skära halsen av en anställd. En annan anställd lyckades dock avväpna mannen innan hotet hann verkställas. Tillhyggen som knivar, hammare och skruvmejslar har vid ett flertal tillfällen påträffats hos de boende. I genomsnitt skrivs två s.k. tillbudsrapporter i veckan.

Arbetet kräver alltså, som framgår av det ovan anförda, att personalen är observant och kan läsa av de boendes kroppsspråk. På så sätt kan också begynnande utbrott kvävas i dess linda.

I det gemensamma pentryt hålls knivarna inlåsta. De tas dock fram vid matlagning. Eftersom de boende då deltar är det nödvändigt att personalen har kontroll över köksredskap och varma spisplattor för att undvika att riskfyllda situationer uppstår.

Även om det är korrekt som förbundet angivit att praktikanterna inte bär överfallslarm är alla skyldiga att ta sig till den plats där ett larm har utlösts. Det gäller att snabbt och obehindrat kunna förflytta sig mellan de olika avdelningarna och byggnaderna. Därtill kommer att den stora andelen rökare bland de boende gör att det inte sällan uppstår brandtillbud.

Praktik vid bolaget

Det förekommer att bolaget tar emot praktikanter. För att komma i fråga för en praktikplats krävs dock att den praktiksökande är under utbildning för ett vårdyrke och att praktiken ingår som ett moment i den utbildningen.

Bolagets praktikanter introduceras i arbetet genom att följa en anställd under ett förmiddags-, ett eftermiddags- och ett nattpass. Under introduktionen genomför praktikanten under tillsyn av den ordinarie personalen olika arbetsmoment. Därefter förväntas praktikanten på egen hand kunna utföra arbetsuppgifterna. Syftet med en praktik som utgör en del av en utbildning är ju, liksom för övrig praktik, att praktikanten genom aktivt handlande ska lära sig något om det arbete som utförs på arbetsplatsen. Bolaget har inte heller resurser att låta en anställd gå bredvid en praktikant under längre tid än den sedvanliga introduktionstiden, än mindre under så lång tid som fyra veckor. Att låta någon på detta sätt praktisera endast i vägledande syfte under så pass lång tid skulle dessutom upplevas som kränkande för de boende. De anställda skulle nämligen fortlöpande behöva beskriva vad de gör och därmed ”tala över huvudet” på de boende.

A.B:s kontakter med bolaget

Det stämmer att det var S.B. som introducerade A.B. för N-E.O. Det är också riktigt att N-E.O. sade till S.B. att hon kunde meddela A.B. att han var välkommen att kontakta honom samt att A.B. därefter ringde till N-E.O. A.B. förklarade vid telefonsamtalet att han var inskriven vid Arbetsförmedlingen och att han var intresserad av att göra praktik hos bolaget. Såvitt N-E.O. minns nämnde A.B. inget om sitt funktionshinder under samtalet som avslutades med att de bestämde möte hos bolaget. Till mötet hade A.B. med sig sin vita käpp. N-E.O. minns inte att han skulle ha uttalat något i stil med att ”här kommer du och överraskar mig med att vara så pass synskadad”. På grund av den vita käppen kunde N-E.O. emellertid sluta sig till att A.B. led av en synskada av sådan art att den skulle omöjliggöra en praktik hos bolaget. N-E.O., som hade arbetat i verksamheter liknande bolagets sedan år 1966, gjorde sin bedömning utifrån de säkerhetsrisker som finns i arbetet. Han redogjorde också för dessa risker för A.B. Av omtanke om honom föreslog N-E.O. att han i stället skulle kontakta avdelning 32 vid Lunds lasarett. N-E.O. bedömde nämligen att det skulle vara lämpligare för A.B. att praktisera där med hänsyn till att arbetet där i huvudsak består av att samtala med patienterna och alltså inte av att utföra praktiska göromål.

Jobbgarantin

Det är korrekt att A.B. när han frågade om praktik var inskriven vid Arbetsförmedlingen och omfattades av jobbgarantin i vilken arbetspraktik kan ingå som ett moment. För att en praktik inom ramen för åtgärdsprogrammet ska komma till stånd krävs dock att Arbetsförmedlingen godkänner den tilltänkte praktikanordnaren. Avtal om praktik sluts sedan mellan Arbetsförmedlingen och praktikgivaren. Praktikanten är således inte själv avtalskontrahent i förhållande till den som anordnar praktiken och därmed inte heller praktiksökande i diskrimineringslagens mening. I förevarande fall skulle Arbetsförmedlingen dessutom ha avstyrkt en praktik hos bolaget om det hade stått klart att bolaget inte skulle kunna tillhandahålla någon som på heltid hade kunnat handleda A.B.

A.B. och en praktiksökande utan synnedsättning har inte varit i en jämförbar situation

A.B. är gravt synskadad. Han hade således inte kunnat tvätta eller sortera tvätt då uppgifterna fordrar att man kan läsa tvättlappar och identifiera vem plaggen tillhör genom dess märkning. Det hade inte heller varit möjligt för honom att sortera ut trasiga kläder. Likaså hade han inte kunnat städa då han inte skulle kunna avgöra om det blev ordentligt rengjort och inte heller upptäcka eventuella föremål som kan stå i vägen. Han hade vidare inte kunnat delta i matlagningen med de särskilda krav på bevakning av de boende som användandet av knivar och kokplattor ställer. Även att följa med de boende till centrum kräver god övervakningsförmåga för att undvika att de boende utsätts för trafikfara.

Vad gäller uppgifter som matning, tandborstning, rakning, duschning samt av- och påklädning av de boende kräver även dessa god syn då man snabbt måste kunna ”läsa av” de boende som sällan är samarbetsvilliga utan tvärtom ofta oberäkneliga i sitt agerande. Duschning samt hjälp vid toalettbesök och blöjbyten är moment som dessutom hade krävt att A.B. känt sig fram på de boendes kroppar. Detta skulle av de boende upplevas som kränkande. Felaktig beröring kan också utlösa aggressivitet hos vissa av de boende.

Det fåtal uppgifter A.B. hade kunnat utföra oberoende av sitt funktionshinder är att bädda, duka och hänga tvätt.

Det är korrekt som DO anfört att praktikanter inte bär överfallslarm. I händelse av en nödsituation måste dock den anställde snabbt kunna sätta sig själv i säkerhet samt bistå en kollega som hamnat i en farlig situation. Detta hade varit svårt för A.B. En anställd ska också, som en säkerhetsåtgärd, se till att alltid befinna sig själv närmast dörren när han eller hon är inne i en boendes rum. Inte heller detta torde vara möjligt för A.B. med hänsyn till hans synnedsättning.

Som framgår av det anförda medför A.B:s synskada att han varit förhindrad att utföra praktiskt taget alla förekommande arbetsuppgifter hos bolaget och särskilt att vårda de boende vilket utgör bolagets kärnverksamhet. Därtill kommer att han är mer sårbar än andra då han inte kan värja sig mot fysiska angrepp på samma sätt som en person utan motsvarande funktionshinder. Sammanfattningsvis har A.B. och någon utan hans funktionshinder alltså inte befunnit sig i en jämförbar situation. Han har inte heller varit i en jämförbar situation med den för en sådan praktiksökande som bolaget skulle ha berett en praktikplats eftersom han inte genomgick utbildning till ett vårdyrke.

Skäliga stöd- och anpassningsåtgärder

A.B. önskade genomföra en vägledande praktik hos bolaget inom ramen för jobbgarantin. Sådan praktik utgör inte yrkespraktik i lagens mening. Det har därmed inte ålegat bolaget att vidta eventuella anpassningsåtgärder för att försätta A.B. i en jämförbar situation med någon utan hans funktionshinder. De anpassningsåtgärder bolaget hade kunnat vidta har bestått i att införskaffa en läslampa och ett förstoringsglas. Dessa hjälpmedel hade dock endast medfört att A.B. – utöver att bädda, duka och hänga tvätt – hade kunnat laga kläder. Det hade inte varit möjligt att placera A.B. på en ”lugn avdelning”, som DO gjort gällande, eftersom det inte finns någon sådan. Det går inte att garantera att boende som vanligtvis är stillsamma alltid behåller lugnet. Det har inte heller varit möjligt att avsätta en handledare på heltid åt A.B. då bolaget saknat resurser för det.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att de stöd- och anpassningsåtgärder som varit skäliga att vidta endast marginellt kunnat påverka A.B:s förmåga att utföra hos bolaget vanligt förekommande arbetsuppgifter.

Sammanfattning av arbetsgivarparternas bestridandegrunder

DO:s talan ska ogillas i första hand på den grunden att det över huvud taget inte föreligger någon sådan situation som diskrimineringslagen är tillämplig på dels eftersom A.B. inte varit behörig att ingå avtal om praktik inom ramen för jobbgarantin, dels då A.B. inte sökt en ledig praktikplats utan endast gjort en förfrågan om praktik.

I andra hand och för det fall att diskrimineringslagen skulle anses tillämplig görs gällande att bolaget inte gjort sig skyldigt till brott mot nämnda lag enligt följande. A.B. har inte varit i en jämförbar situation med någon utan motsvarande synnedsättning då hans funktionshinder hindrat honom från att klara av de huvudsakliga arbetsuppgifterna hos bolaget. Han har emellertid redan på grund av att han inte hade rätt utbildningsbakgrund inte befunnit sig i en jämförbar situation. En arbetsgivares underlåtenhet att ställa frågor om den praktiksökande och dennes funktionshinder kan inte heller i sig bedömas som diskriminering om det, som i förekommande fall, i efterhand visar sig att arbetsgivarens bedömning att den praktiksökande på grund av sitt funktionshinder inte varit kapabel att praktisera hos bolaget varit korrekt.

Eftersom det inte varit fråga om någon yrkespraktik har det inte ålegat bolaget att vidta några stöd- eller anpassningsåtgärder. Sådana åtgärder, som varit skäliga att vidta, hade i vart fall endast marginellt förändrat A.B:s förmåga att utföra arbetsuppgifterna.

Slutligen kan en underlåtenhet att göra en grundlig utredning av den praktiksökandes förmåga till praktik efter eventuella skäliga stöd- och anpassningsåtgärder inte i sig utgöra diskriminering när det som i förevarande fall i efterhand visar sig att arbetsgivarens bedömning varit korrekt.