AD 2009 nr 51

Tvisten

Bolaget bedriver städverksamhet och har driftställen i Gävle och Tierp. Förbundet har gjort gällande att bolaget gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning i två fall.

Den ena delen av tvisten avser tre arbetstagare som arbetade vid bolagets driftsenhet i Tierp. Tvist uppstod i frågan om vilka lönevillkor som skulle gälla om arbetstagarna skulle arbeta enligt ett högre arbetstidsmått än tidigare. Förhandlingarna slutade i oenighet, varefter arbetstagarna sades upp på grund av arbetsbrist. Den nu aktuella tvisten avser om bolaget har gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning då bolaget nekade de tre arbetstagarna den av dem begärda lönekompensationen. Förbundet har gjort gällande att skälet till att arbetstagarna nekades kompensation var att de vänt sig till förbundet som därefter förhandlat för dem i frågan. Arbetsgivarparterna har bl.a. invänt att det i vart fall inte förelegat något föreningskränkande syfte.

Den andra delen av tvisten avser det beslut som bolaget meddelade den 6 februari 2008 om att, från och med den 1 mars 2008, förlänga lunchrasterna på fredagarna från en halvtimme till en timme. Tvisten avser om åtgärden inneburit skada för 13 av arbetstagarna i Gävle, om alla 13 arbetstagare berörts av åtgärden och om bolaget har vidtagit åtgärden i föreningsrättskränkande syfte.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med Y.G., S.M., A-S.W. och C.N. samt vittnesförhör med det regionala skyddsombudet K-G.M. och ombudsmannen Y.N. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med bolagets verkställande direktör C.WN. samt vittnesförhör med V.K. från bolaget och A.H., Almega Tjänsteförbunden. Förbundet har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Några rättsliga utgångspunkter

I 7 § medbestämmandelagen definieras föreningsrätten som en rätt för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, att utnyttja medlemskapet och att verka för organisationen eller för att sådan bildas. Enligt 8 § samma lag föreligger en föreningsrättskränkning om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtar en åtgärd till skada för någon på den andra sidan för att denne har utnyttjat sin föreningsrätt eller i syfte att få någon på den andra sidan att inte utnyttja sin föreningsrätt. Enligt andra stycket samma paragraf är en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation inte skyldig att tåla en sådan kränkning av föreningsrätten som innebär ett intrång i dess verksamhet.

För att en föreningsrättskränkning ska anses föreligga krävs först och främst att det ifrågasatta handlandet kan beskrivas som en form av åtgärd. Det ska således vara fråga om en konkret och avgränsad aktivitet. Dessutom måste åtgärden syfta till att förmå någon att inte utnyttja sin föreningsrätt eller att ingripa mot någon för att denne har utnyttjat denna rätt. Företas en åtgärd med anledning av att någon redan har utnyttjat sin föreningsrätt krävs även att åtgärden har varit till skada för den person mot vilken den har vidtagits.

I mål om kränkning av arbetstagarpartens föreningsrätt innebär den praxis som har utvecklats att det inledningsvis kommer an på arbetstagarparten att visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten förekommit. Om arbetstagarparten lyckas med detta är det därefter arbetsgivarens sak att styrka att denne haft skälig anledning till sin åtgärd oberoende av föreningsrättsfrågan (se bl.a. AD 1996 nr 67 och AD 2009 nr 3).

1. Frågan om lönekompensation

Följande är ostridigt. Y.G., S.M. och S.J. arbetade deltid efter ett arbetstidsmått för heltid om 36 timmar per vecka enligt det SEKO-avtal som tidigare var tillämpligt för dem. I och med att Serviceentreprenadavtalet med ett heltidsarbetstidsmått om 40 timmar per vecka i stället skulle tillämpas på den verksamhet de var sysselsatta i uppkom tvist om arbetstagarna skulle få lönekompensation för den höjning av veckoarbetstiden som en tillämpning av Serviceentreprenadsavtalet innebar. Bolagets ståndpunkt var att någon lönekompensation inte skulle utgå. Förhandlingar fördes under hösten 2007 och våren 2008 och slutade i oenighet. Arbetstagarna tackade nej till olika förslag till lösning och till omplaceringserbjudanden om anställning med villkor enligt Serviceentreprenadavtalet. Bolaget sade därefter, den 29 februari 2008, upp arbetstagarna på grund av arbetsbrist. Uppsägningarna i sig är inte tvistiga.

Förbundet har sammanfattningsvis gjort gällande följande. Bolaget förvägrade de tre arbetstagarna en lönekompensation vilket orsakat dem ekonomisk skada. Skälet till att arbetstagarna nekades kompensation var att de hade vänt sig till förbundet som förhandlade för dem i frågan. Åtgärden vidtogs alltså i ett föreningsrättskränkande syfte. Detta framgår av de uttalanden som bolagets verkställande direktör C.WN. fällde vid ett möte den 29 februari 2008. Hon sa då att det hade varit möjligt att ge kompensation ”men nu efter allt det här” var det uteslutet. Hon sa också att de skulle ha fått kompensation om de ”gått med på allt och jobbat på utan förhandlingar”. Hon uttalade därutöver att hon upplevde det som att hon fick kniven i ryggen på varje förhandling och att medlemmarna tagit så mycket tid och resurser i anspråk att hon inte längre var villig att kompromissa.

Arbetsgivarparterna har vitsordat att en utebliven lönekompensation i och för sig kan vara en sådan åtgärd som avses i 8 § medbestämmandelagen. De har vidare anfört följande. Bolaget förde förhandlingar med förbundet i syfte att hitta en lösning i den uppkomna tvisten och intog då ståndpunkten att någon lönekompensation inte skulle utgå och vidhöll den. Arbetstagarna skulle alltså inte ha fått den begärda kompensationen oavsett om de vänt sig till förbundet eller inte. Bolaget har således inte haft ett föreningsrättskränkande syfte, och det oavsett vad som uttalades vid mötet den 29 februari 2008. Det är riktigt att C.WN. uttalade att hon kände det som att hon fick knivar i ryggen vid förhandlingarna. Det uttalandet ska ses mot bakgrund av vad som dessförinnan utspelat sig angående påtalade arbetsmiljöproblem och rasternas längd.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Bolaget ville höja arbetstidsmåttet för arbetstagarna i Tierp i enlighet med vad som anges i Serviceentreprenadavtalet, med oförändrad lön. Den åtgärd tvisten i denna del handlar om är att bolaget inte tillmötesgick kravet om lönekompensation för de tre arbetstagarna om de skulle öka sin arbetstid från att motsvara heltidsmåttet 36 timmar per vecka till att motsvara 40 timmar per vecka. Förbundet har inte gjort gällande att vad som uttalades vid mötet den 29 februari 2008 skulle vara den föreningsrättskränkande åtgärden utan anfört att vad som då uttalades visar att skälet till att medlemmarna nekades lönekompensation var att de hade vänt sig till förbundet som förhandlat för dem i frågan.

Utan att ta ställning till vad som uttalades på mötet den 29 februari 2008 skulle sådana uttalanden kunna anses tala för att skälet till att medlemmarna inte fick någon lönekompensation var just att förbundet förhandlat för dem i frågan. Arbetsdomstolen anser dock att det inte är nödvändigt att ta ställning i den frågan. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inget i utredningen i övrigt som talar för att bolaget haft ett föreningsrättskänkande syfte bakom beslutet att neka arbetstagarna lönekompensation när de skulle inrangeras i Serviceentreprenadavtalet med det högre arbetstidsmått som gäller enligt det avtalet. Bolaget har varit förhandlingsskyldigt i frågan. Att bolaget inte velat ge de anställda någon lönekompensation framstår snarare som ett naturligt inslag i själva förhandlingsfrågan, dvs. i intressekonflikten mellan bolaget och förbundet beträffande villkoren för arbetstagarna. Enligt Arbetsdomstolens mening kan bolaget därmed inte anses ha haft ett föreningsrättskränkande syfte när bolaget intagit och vidhållit sin ståndpunkt i frågan. Förbundets talan om föreningsrättskränkning i denna del ska alltså avslås.

2. Beslutet om en timmes fredagslunch

Följande är ostridigt. År 2003 infördes en möjlighet för i vart fall vissa av arbetstagarna i Gävle att på fredagarna få en halvtimmes i stället för en timmes lunchrast, vilket innebar att arbetstagarna kunde sluta en halvtimme tidigare på fredagar. I tiden kring årsskiftet 2007/2008 fördes, efter en anmälan från förbundet, samtal med Arbetsmiljöverket om arbetsmiljöfrågor i bolagets verksamhet och då bl.a. om arbetstagarnas möjligheter att fullt ut nyttja sina raster. Den 6 februari 2008 meddelade bolaget på ett personalmöte att halvtimmeslunchrasten på fredagarna skulle dras in från och med den 1 mars 2008.

Förbundet har gjort gällande följande. Bolagets beslut att dra in möjligheten till en halvtimmes lunchrast har inneburit skada för 13 av förbundets medlemmar eftersom beslutet innebar att de inte längre fick möjlighet att välja mellan en halvtimmes och en timmes lunchrast. Arbetstagarna uppfattade beslutet som att en förmån drogs in. Åtgärden vidtogs i syfte att straffa arbetstagarna för att de vänt sig till förbundet och påtalat vissa arbetsmiljöproblem varefter förbundet i sin tur vänt sig till Arbetsmiljöverket. Det har därmed förelegat ett föreningsrättskränkande syfte.

Arbetsgivarparterna har bestritt att bolaget gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning och invänt följande. De anställda har inte kunnat välja mellan en halvtimmes och en timmes fredagslunchrast utan vissa av arbetstagarna har haft en halvtimmes lunchrast schemalagd. Åtta av de 13 arbetstagarna har över huvud taget inte berörts av åtgärden. Beslutet att alla fortsättningsvis skulle ha en timmes lunchrast även på fredagarna kan inte generellt ses som att en förmån drogs in. Vissa kan ha uppfattat beslutet som positivt medan andra uppfattat det negativt. Åtgärden kan därmed inte ses som en åtgärd till skada för de arbetstagare som berördes av den. I vart fall fanns inget föreningsrättskränkande syfte då bolagets beslut hade sin grund i de synpunkter Arbetsmiljöverket lämnat angående lunchrasternas längd och alltså vidtogs för att komma till rätta med arbetsmiljöproblem som påtalats av de anställda.

Drogs en förmån in?

Arbetsdomstolen behandlar först frågan om bolagets beslut kan ses som att en förmån drogs in för de arbetstagare som ostridigt berördes av beslutet. Klubbordföranden C.N. har i förhör uppgett att beslutet att införa ”halv lunch” sågs av personalen som en ”morot” eftersom de anställda fick möjlighet att sluta en halvtimme tidigare. Den totala arbetstiden har inte påverkats av beslutet men Arbetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta uppgiften att arbetstagarna uppfattade det som en förmån att arbetsdagen på fredagar slutade en halvtimme tidigare än annars. Bolagets beslut att införa en timmes lunchrast för alla får därmed anses utgöra en sådan åtgärd som kan innefatta en föreningsrättskränkande åtgärd (jfr AD 1957 nr 11).

Nästa fråga är då om alla nu aktuella 13 arbetstagare berördes av åtgärden. Arbetsgivarparten har, som redovisats, hävdat att åtta av de aktuella arbetstagarna inte omfattats av möjligheten att ta en halvtimmes lunch på fredagarna. Arbetsdomstolen väljer dock att först behandla frågan om det förelåg ett föreningsrättskränkande syfte.

Föreningsrättskränkande syfte?

Av protokollet från personalmötet den 6 februari 2008 framgår bl.a. att bolagets VD C.WN. då informerade om att bolaget haft ett möte med Arbetsmiljöverket och förbundet angående rasterna. Av protokollet framgår även följande: ”Fr o m 1/3 2008 kommer halv lunch på fredagar att tas bort. Detta som en följd av Fastighetsanställdas anmälan till Arbetsmiljöverket.” Enligt Arbetsdomstolens mening kan texten med fog uppfattas som att bolagets beslut att förlänga lunchrasten på fredagarna skedde som en följd av att medlemmar vänt sig till förbundet som i sin tur kontaktade Arbetsmiljöverket. Arbetsdomstolen finner med hänsyn härtill att förbundet visat sannolika skäl för att bolaget har vidtagit åtgärden för att vissa arbetstagare utnyttjat sin föreningsrätt. Det ankommer därmed på arbetsgivarparterna att visa att bolaget inte haft något föreningsrättskränkande syfte med åtgärden.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av utredningen framgår att arbetstagare och förbundet har framfört klagomål till bolaget angående bl.a. schemaläggning och raster och därefter framfört dessa klagomål till Arbetsmiljöverket. C.WN. har uppgett att texten i protokollet blev olyckligt formulerad och invänt att hon tog klagomålen på allvar. Hon har vidare berättat att hon vid ett av mötena med Arbetsmiljöverket i januari och februari 2008 förklarade att hon med varje arbetstagare skulle gå igenom schemat för att reda ut hur rasterna kunde förläggas. Denna uppgift har bekräftats av A.H. Både C.WN. och A.H. har därutöver berättat att Arbetsmiljöverkets representant S.R. vid mötet gav uttryck för att man från Arbetsmiljöverkets sida gärna ser att personal med fysiskt tunga arbeten har en timmes lunchrast. Enligt V.K. fick hon samma information av S.R. på Arbetsmiljöverket vid ett annat tillfälle. Förbundets vittnen har uppgett att frågan om just lunchrasternas längd inte togs upp eller att de inte har något minne av att frågan behandlades. Arbetsdomstolen finner sammantaget inte anledning att ifrågasätta uppgifterna från arbetsgivarparternas förhörspersoner. Enligt Arbetsdomstolens mening får det därmed anses visat att bolagets beslut hade sin grund i Arbetsmiljöverkets rekommendation om lunchrasters längd och att beslutet inte fattades i syfte att straffa arbetstagarna för att de vänt sig till förbundet. Vid denna bedömning finns inte anledning att närmare utreda vilka arbetstagare som berördes av beslutet.

Förbundets talan om föreningsrättskränkning ska alltså även i denna del avslås.

Talan i den återkallade delen

Förbundet har återkallat talan om föreningsrättskränkning avseende N.G. Förbundets talan i den delen bör därmed skrivas av från vidare handläggning, vilket arbetsgivarparterna inte har haft någon erinran mot.

Rättegångskostnader

Förbundets talan ska avslås och såvitt avser en medlem skrivas av på grund av återkallelse. Vid denna utgång ska förbundet som förlorande och återkallande part förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.