AD 2009 nr 39

Bakgrund

Efter att blockadåtgärder vidtagits undertecknade Transport och bolaget den 29 oktober 2001 ett kollektivavtal, ITF:s Special Agreement, avseende fartyget M/V Sava Star. Avtalet upphörde att gälla den 27 december 2002. I februari 2003 låg fartyget i Köpings hamn för lossning av last. Efter att blockadåtgärder ånyo vidtagits undertecknade SEKO och bolaget den 19 februari 2003 ett kollektivavtal, ITF:s Special Agreement, med i huvudsak samma innehåll som det tidigare avtalet. I båda kollektivavtalen finns lagvalsklausuler intagna vilka anger att tvister avseende kollektivavtalen ska prövas enligt svensk rätt.

Sava Star ägs av bolaget, som har säte i Norge. Fartyget var vid den aktuella tidpunkten registrerat i Panamas skeppsregister och förde därför panamansk flagg. Besättningen bestod av fyra polska besättningsmän och två ryska befäl.

Tvisten

Mellan parterna är tvistigt om lagvalsklausulerna i de två kollektivavtalen är giltiga. Parterna är ense om att vid prövningen av klausulernas giltighet ska svensk rätt tillämpas, i enlighet med artikel 8.1 i Romkonventionen. Arbetsdomstolen har, i samråd med parterna, beslutat att genom mellandom avgöra frågan om lagvalsklausulernas giltighet enligt svensk rätt.

I första hand avser tvisten om lagvalsklausulerna är ogiltiga på grund av

– bristande behörighet,

– bristande samtycke och partsvilja,

– rättsstridigt tvång enligt 29 § avtalslagen,

– att det skulle, i enlighet med 33 § avtalslagen, strida mot tro och heder att tillämpa dem, eller

– att de är otillbörliga till sitt innehåll.

Om lagvalsklausulerna inte är ogiltiga på någon av de ovan angivna grunderna är det tvistigt om lagvalsklausulerna är ogiltiga på den grunden att stridsåtgärderna, som föregick tecknandet av kollektivavtalen med däri ingående lagvalsklausuler, var ogiltiga enligt medbestämmandelagen.

Utredningen i målet

Mellandomsfrågan har prövats efter huvudförhandling. Parterna har vid denna åberopat viss skriftlig bevisning.

Romkonventionen

Enligt lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser gäller Romkonventionen (artiklarna 1–16 och 18–21) och artiklarna 1–4 i det första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen som lag i Sverige. Lagen trädde, såvitt avser konventionen, i kraft den 1 juli 1998 och tillämpas på avtal som ingåtts i tiden därefter.

Romkonventionen har ett vidsträckt tillämpningsområde. Enligt artikel 1.1 ska bestämmelserna i konventionen tillämpas på avtalsförpliktelser i de fall då ett val ska göras mellan lagarna i olika länder. Vissa typer av avtal och avtalsrättsliga frågor är undantaga. Dessa undantag är dock inte aktuella i målen.

Konventionen anger i artikel 3 att på ett avtal ska tillämpas den lag som parterna har valt. Som huvudregel ska alltså parternas val av lag gälla, dvs. partsautonomi ska gälla. Av artikel 3.1 framgår vidare att lagvalet måste vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalsvillkoren och att parterna kan ange tillämplig lag för hela avtalet eller endast en del av det. Av artikel 3.4 framgår att frågor om förekomsten och giltigheten av parternas samtycke till att en viss lag ska vara tillämplig avgörs enligt artiklarna 8, 9 och 11.

För det fall parterna inte träffat något avtal om lagval anges i artikel 4 hur lagval i ett sådant fall ska bestämmas. I artiklarna 5 och 6 finns särskilda regler för konsumentavtal och individuella anställningsavtal.

Av artikel 8.1 framgår att förekomsten och giltigheten av ett avtal eller en bestämmelse i ett avtal ska avgöras enligt den lag som skulle tillämpas enligt konventionen om avtalet eller bestämmelsen var giltig.

Parterna är överens om att de omtvistade lagvalsklausulernas giltighet med en tillämpning av konventionens artikel 3.4 och 8.1 ska avgöras enligt svensk rätt.

Av artikel 8.2 framgår att en part kan åberopa lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort för att få fastställt att han inte har samtyckt till avtalet eller avtalsbestämmelsen, om det framgår av omständigheterna att det inte skulle vara rimligt att avgöra verkan av hans uppträdande enligt den lag som anges i artikel 8.1.

I sammanhanget kan nämnas att i juni 2008 antogs den s.k. Rom I-förordningen, förordning 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, EUT 2008 L 177, s. 6. Förordningen ska tillämpas från och med den 17 december 2009.

Tidigare avgöranden

Arbetsdomstolen har i två tidigare avgöranden, AD 1992 nr 10 [ NJ ] [ Karnov ] och AD 2007 nr 2, behandlat liknande frågeställningar som i förevarande mål. Målen avsåg tvister om kollektivavtal i form av Special Agreements avseende två fartyg – Phillips Arkansas respektive Rickmers Tianjin – som träffats efter vidtagna stridåtgärder i Sverige. Även i de avtalen fanns lagvalsklausuler som utpekade svensk rätt.

Phillips Arkansas ägdes av ett liberianskt bolag och befraktades av ett bolag – PPTM – med säte på Jersey. Fartyget hade 25 mans besättning, varav nio italienska officerare och 16 filippinska sjömän. Fartyget var registrerat i det liberianska fartygsregistret och förde Liberias flagga. Rickmers Tianjin ägdes av ett cypriotiskt bolag som upplåtit driften till ett grekiskt bolag. Det fartyget hade en besättning som bestod av sju polska officerare och 18 filippinska sjömän och var infört i det bahamanska fartygsregistret och seglade under Bahamas flagga.

I domen AD 1992 nr 10 [ NJ ] [ Karnov ] – Phillips Arkansas, uttalar Arbetsdomstolen bl.a. följande.

I domen AD 2007 nr 2 – Rickmers Tianjin, uttalar Arbetsdomstolen bl.a. följande.

Utgångspunkter för bedömningen

Som utgångspunkt för bedömningen gäller att avtalsparters överenskommelse om lagval som huvudregel gäller, dvs. parterna förfogar över frågan om vilket lands lag eller rättsordning som ska tillämpas vid tvist om ett avtal.

De aktuella lagvalsklausulerna utpekar svensk rätt och om domstolen inte finner att klausulerna på någon grund är ogiltiga ska alltså frågan om giltigheten av kollektivavtalen i övrigt också bedöms enligt svensk rätt, dvs. enligt den av parterna utpekade rättsordningen. Frågan om lagvalsklausulernas giltighet ska i första hand prövas enligt svensk rätt. Det är denna prövning enligt svensk rätt som omfattas av denna mellandom.

Arbetsdomstolen prövar först bolagets påståenden om att lagvalsklausulerna är ogiltiga på avtalsrättsliga grunder, dvs. på grund av bristande behörighet eller bristande samtycke eller på grund av åberopade ogiltighetsgrunder enligt avtalslagen.

Bristande behörighet?

Bolaget har i frågan om bristande behörighet anfört följande. Stridsåtgärderna och kollektivavtalen syftade till att omreglera den ombordvarande besättningens anställningsförhållanden. Respektive lagvalsklausul är en integrerad del av respektive kollektivavtal och ”träffar” därmed även besättningen. Förbunden hade inte någon fullmakt från besättningsmedlemmarna och dessa hade inte någon önskan om att företrädas av förbunden. Förbunden hade inte heller någon medlem ombord. Förbunden var därför inte behöriga att ingå avtalen i fråga.

Förbunden har häremot anfört följande. Det är bolaget och respektive förbund som är parter i respektive avtal. Samtliga förpliktelser enligt avtalen gäller mellan dessa parter. Besättningsmännen är inte parter i kollektivavtalen och avtalen i sig ger inte besättningsmännen någon rätt och reglerar därför inte deras anställningsvillkor. Förbunden var således behöriga att ingå kollektivavtalen, inklusive lagvalsklausulerna.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Parter i de tecknade kollektivavtalen är bolaget på ena sidan och respektive förbund på andra sidan.

De inledande villkoren i avtalstexten avser arbetsvillkoren för besättningen. Enligt avtalen åtar sig bolaget bl.a. att tillämpa de anställningsvillkor som framgår av ITF Standard Agreement på fartygets besättning och att införliva de villkoren i besättningsmännens enskilda anställningsavtal. Som förbunden hävdat innebär detta dock inte att besättningsmännen, som ostridigt inte var medlemmar i förbunden, ges någon rätt till dessa avtalsvillkor direkt med stöd av kollektivavtalen. Åtagandet att tillämpa ITF:s avtalsvillkor på besättningen är således gällande i relation till respektive förbund. Ett brott mot kollektivavtalen i dessa delar kan således, enligt svensk rätt, enbart leda till rätt till skadestånd till förbunden. Till skillnad mot Phillips Arkansas-målet föreligger i nu aktuella mål inte något avtal med åtagande för bolaget om att utge retroaktiv lön, s.k. pay-back eller åtagande om att registrera vissa enskilda anställningsavtal på visst sätt med därtill utfäst garanti. Något behov av uttryckligt uppdrag eller fullmakt för förbunden från besättningsmedlemmarna för att ingå sådana överenskommelser har alltså inte funnits.

Vissa av villkoren i avtalen avser därutöver enbart relationen mellan bolaget och den fackliga organisationen. I mål A 39/02 för Transport t.ex. talan om kollektivavtalsbrott och gör gällande att bolaget brutit mot villkoren d, f och g i Special Agremeent om bl.a. rätt för ITF att få tillgång till vissa angivna dokument och rätt för ITF-inspektörer att komma ombord på fartyget och tala med besättningen ombord.

De förpliktelser som följer av avtalstexten i respektive avtal gäller således enbart avtalsparterna – bolaget och respektive förbund – emellan. Något behov av uppdrag eller fullmakt för förbunden från besättningsmedlemmarna för att ingå lagvalsklausulerna har därmed inte funnits. Någon invändning om att de företrädare för förbunden som undertecknat avtalen inte skulle ha haft behörighet att för förbundens räkning ingå avtalen har inte framförts. Arbetsdomstolens slutsats är därmed att lagvalsklausulerna inte kan anses ogiltiga på grund av bristande behörighet.

Ogiltighet på grund av bristande samtycke eller rättsstridigt tvång?

Romkonventionen, liksom svensk rätt i övrigt, utgår bl.a. från förutsättningen att det ska föreligga ett samtycke mellan parterna i ett avtal för att ett giltigt avtal ska ha träffats.

I 29 § avtalslagen anges följande om ogiltighet på grund av rättsstridigt tvång. ”Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.”

Bolaget har sammanfattningsvis gjort gällande följande. Bolaget utsattes för ett ekonomiskt tvång av förbunden genom de stridsåtgärder som vidtogs och bolaget kan därmed inte anses ha samtyckt till att ingå avtal om lagval. Det ekonomiska tvång som stridsåtgärderna utgjorde är dessutom att bedöma som ett sådant rättsstridigt tvång som avses i 29 § avtalslagen. Lagvalsklausulerna är därför ogiltiga.

Förbunden har invänt i huvudsak följande. Det är mycket vanligt i internationella relationer, särskilt såvitt avser internationell sjöfart, att parter träffar avtal om lagval. I aktuellt fall kunde flera rättsordningar bli aktuella med tanke på bolagets säte, besättningens nationalitet och fartygets registreringsort. Det har förelegat ett fackligt intresse för de svenska förbunden att träffa avtal om lagval som utpekar svensk rätt. De åtgärder som vidtogs var sådana fackliga stridsåtgärder som omfattas av grundlagsskyddet i 2 kap. 17 § regeringsformen. Det var fråga om sedvanliga åtgärder i form av bl.a. blockad mot att lasta och lossa fartygets last. Att ett kollektivavtal är ingånget efter att stridsåtgärder vidtagits innebär inte att det kan anses ha saknats samtycke att ingå avtalet. Bolaget har inte heller genom de vidtagna stridsåtgärderna utsatts för något sådant tvång som avses i 29 § avtalslagen.

Bolaget har såvitt avser regeringsformens tillämplighet och betydelse anfört att ogiltighetsfrågan ska bedömas enligt vanliga civilrättsliga avtalsregler och att regeringsformen inte skyddar stridsåtgärder som vidtas i syfte att ingå lagvalsklausuler under sådana omständigheter som är aktuella i målen och särskilt inte när lagvalsklausulerna är otillbörliga. Bolaget har därutöver anfört följande. Det bestrids att det är vanligt med lagvalsklausuler i kollektivavtal på sjöfartens område. Det fanns inte heller något behov av lagvalsklausuler för att klargöra vilket lands lag som skulle gälla för de aktuella kollektivavtalen eftersom det i och med Högsta domstolens avgörande i det s.k. Nervionmålet (NJA 1987 s. 885 [  ]) är klarlagt att det är flaggans lag som är tillämplig lag, för det fall att ingen lagvalsklausul finns.

Utgångspunkter för bedömningen

Undertecknandet av kollektivavtalen och de däri ingående lagvalsklausulerna har föregåtts av de vidtagna blockadåtgärderna. Tvisten i nu aktuell del avser om detta inneburit att det inte förelegat samtycke och därmed gemensam partsvilja att ingå avtalen om lagval eller om de vidtagna stridsåtgärderna inneburit att det förelegat ett rättsstridigt tvång enligt 29 § avtalslagen.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste utgångspunkten för bedömningen vara att ett kollektivavtal som ingås efter att lagliga eller tillåtna stridsåtgärder eller hot om sådana åtgärder vidtagits normalt är giltigt, dvs. kollektivavtalet är i ett sådant fall inte ogiltigt på grund av de påtryckningar som stridsåtgärderna inneburit. Lagstiftningen om kollektivavtal bygger också på tanken att avtal ska få framtvingas genom stridsåtgärder. Arbetsdomstolen har i avgörandet AD 1934 nr 142 bl.a. uttalat att ett hot om företagande av en ekonomisk stridsåtgärd, i fall där en sådan åtgärd inte är förbjuden i lag eller avtal, inte i sig kan medföra att kollektivavtal som tillkommit under trycket av sådant hot blir ogiltigt. Domstolen anförde i det avgörandet därutöver att avtalslagens bestämmelser dock i särskilda fall kan medföra ett dylikt resultat med hänsyn till det innehåll kollektivavtalet erhållit eller på grund av de särskilda omständigheter varunder hotet framställs.

En slutsats av de anförda blir enligt Arbetsdomstolens mening att om de av förbunden vidtagna blockadåtgärderna kan anses omfattas av grundlagsskyddet för fackliga stridsåtgärder i regeringsformen kan inte de påtryckningar som stridsåtgärderna inneburit leda till bedömningen att det med anledning därav saknats samtycke eller partsvilja eller att stridsåtgärderna inneburit ett rättsstridigt tvång. Detta innebär dock inte, motsatsvis, att om stridsåtgärderna inte skulle anses omfattas av grundlagsskyddet följden skulle bli att avtalen är ogiltiga.

Fackliga stridsåtgärder enligt regeringsformen

I 2 kap. 17 § regeringsformen anges att förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Rätten till fackliga stridsåtgärder är alltså grundlagsfäst och kan endast inskränkas genom lag eller avtal.

Vilka åtgärder som är att bedöma som fackliga stridsåtgärder framgår inte av stadgandet och inte heller av förarbetena (se SOU 1975:75 [ pdf | ] s. 151 f., prop. 1975/76:209 [ pdf ||  ] s. 123 [  ] och KU 1973:26 [ pdf|  ] s. 51 f.). De i målen vidtagna åtgärderna, dvs. åtgärderna att vägra att lasta och lossa fartyget och medverka vid trosshantering i syfte att förmå bolaget att teckna kollektivavtal om anställningsvillkor är enligt Arbetsdomstolens mening typiskt sett att bedöma som stridsåtgärder i regeringsformens mening, vilket också synes vara ostridigt mellan parterna. Det är också ostridigt att parterna sinsemellan inte var bundna av kollektivavtal, dvs. det rådde avtalslöst tillstånd dem emellan och därmed ingen fredsplikt på grund av sådan avtalsbundenhet. Den tvistiga frågan i denna del avser i stället frågan om grundlagsbestämmelsen omfattar och skyddar stridsåtgärder som vidtas i syfte att träffa lagvalsklausuler av sådant slag och under sådana omständigheter som här är aktuella.

Det har i den arbetsrättsliga litteraturen ifrågasatts vad som avses med ”fackliga stridsåtgärder” och om begreppet avser endast stridsåtgärder med syften av traditionellt facklig art. Fråga är därutöver om en stridsåtgärd under avtalslöst tillstånd kan vara otillåten på grund av att syftet är olagligt eller otillbörligt. I vad mån det finns begränsningar i rätten att utom eller inom kollektivavtalsförhållanden vidta fackliga stridsåtgärder såsom exempelvis till följd av avtalsrättsliga principer eller arbetsrättsliga grundsatser är en omdiskuterad och komplicerad fråga (se t.ex. SOU 1982:60 [ pdf | ] s. 181 och AD 2003 nr 46). Vad gäller olagliga eller otillbörliga syften kan nämnas att det saknas belägg för att det i svensk rätt skulle upprätthållas någon allmän inskränkning motsvarande den danska principen att en stridsåtgärd är lovlig endast om den fullföljer ett rimligt fackligt syfte (Schmidt, Facklig arbetsrätt, 1997, s. 233). Arbetsdomstolen har vid en rad tillfällen underkänt invändningar om att stridsåtgärder haft sådana syften att de måste anses strida mot allmänna rättsgrundsatser och därmed varit olovliga (se t.ex. AD 1986 nr 113 [ NJ ] [ Karnov ], AD 1993 nr 15 och AD 1998 nr 17).

Bolaget har hävdat att de vidtagna stridsåtgärderna inte varit fackliga stridsåtgärder i regeringsformens mening såvitt avser just syftet att ingå avtalen om lagval. Frågan om lagvalsklausulernas giltighet ska visserligen bedömas för sig men enligt Arbetsdomstolens mening är det inte meningsfullt att bedöma om de vidtagna blockaderna var stridsåtgärder i regeringsformens mening genom att begränsa frågeställningen till att avse just lagvalsklausulerna. Arbetsdomstolen har nämligen uttalat att om en stridsåtgärd är tillåten som facklig påtryckningsåtgärd bör den inte kunna betraktas som otillåten enbart för att den också har ett syfte som skulle göra den olovlig (AD 2006 nr 58 och AD 1986 nr 108 [ NJ ] [ Karnov ]; se även AD 2003 nr 25).

Det får anses utrett att det övergripande syftet med de blockader som vidtogs var att få till stånd ITF-avtal, med de förpliktelser om bl.a. lönevillkor som ett sådant avtal innebär. Enlig Arbetsdomstolens mening har blockaderna därmed haft ett sådant syfte att de varit sådana fackliga stridsåtgärder som omfattas av grundlagsskyddet. För att stridsåtgärderna då ska kunna bedömas som olovliga krävs att detta följer av lag eller avtal.

Arbetsdomstolen vill därutöver tillägga följande. Kollektivavtalsparter måste anses, med giltig verkan, kunna genom kollektivavtalsreglering träffa avtal om lagval. Att så är fallet synes i och för sig ostridigt mellan parterna. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det därmed inte föreligga några principiella hinder mot att stridsåtgärder vidtas i syfte att träffa just kollektivavtal om lagval.

Sammanfattande bedömning

Slutsatsen av det anförda är följande. Undertecknandet av kollektivavtalen har föregåtts av sådana fackliga stridsåtgärder som får anses omfattas av regeringsformens reglering. Att kollektivavtalen och lagvalsklausulerna har ingåtts efter att bolaget utsatts för påtryckningsåtgärder i form av sådana stridsåtgärder kan enligt Arbetsdomstolens mening inte innebära att det därmed förelegat bristande samtycke från bolagets sida att ingå avtalen i fråga och därmed bristande partsvilja i avtalsrättslig mening. Inte heller kan stridsåtgärderna anses ha inneburit ett sådant rättsstridigt tvång att 29 § avtalslagen skulle kunna anses tillämplig. Lagvalsklausulerna kan alltså inte anses ogiltiga eller vara utan verkan på dessa grunder.

Ogiltighet i enlighet med 33 § avtalslagen eller på grund av otillbörligt avtalsvillkor?

Bolaget har gjort gällande att i vart fall 33 § avtalslagen är tillämplig och att lagvalsklausulerna därmed inte kan göras gällande mot bolaget. Bolaget har anfört att det skulle strida mot tro och heder att tillämpa lagvalsklausulerna med beaktande av de omständigheter under vilka lagvalsklausulerna ingicks. De omständigheter bolaget åberopat är det ekonomiska tvång som bolaget utsattes för i och med de stridsåtgärder som vidtogs. Bolaget har därutöver gjort gällande att lagvalsklausulerna i sig är otillbörliga. Bolaget har anfört bl.a. följande. Lagvalsklausulerna är otillbörliga eftersom klausulerna är avsedda att skapa en frihet för förbunden att angripa andras kollektivavtal med stöd av lex Britannia-regleringen i medbestämmandelagen, som annars inte är direkt tillämplig. Därutöver är ett kollektivavtal med en lagvalsklausul som är gällande i ett år, oberoende av var fartyget befinner sig, otillbörligt. Det fanns inte heller något behov av några lagvalsklausuler.

Förbunden har invänt att omständigheterna vid avtalstidpunkten inte var sådana att det av 33 § avtalslagen följer att lagvalsklausulerna skulle vara utan verkan. Förbunden har vidare bestritt att klausulerna skulle vara otillbörliga.

33 § avtalslagen

Arbetsdomstolen prövar först om avtalsklausulerna kan anses ogiltiga enligt regleringen i 33 § avtalslagen.

I 33 § avtalslagen anges följande. ”Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.”

33 § avtalslagen kan sägas utgöra ett komplement till de lagrum (28–31 §§) i avtalslagen som konkret behandlar vissa typfall av obehörig påverkan eller icke godtagbart utnyttjande av medkontrahentens underläge i samband med ett avtals tillkomst. Rekvisitet ”tro och heder” får anses ange att det ska vara fråga om klart illojala förfaranden. För att lagrummet ska kunna tillämpas ska parten ha haft vetskap, insikt, om de omständigheter vid avtalets tillkomst som medför att det strider mot tro och heder att åberopa avtalet mot den andre. Efter tillkomsten av 36 § avtalslagen har paragrafen ibland betecknats som den lilla generalklausulen.

Exempel på omständigheter vid avtalets tillkomst som typiskt sätt kan beaktas enligt 33 § avtalsslagen är att en underlägsen part ingått ett avtal som formulerats av hans motpart och där parten missförstått eller varit okunnig om innebörden i villkor som gynnar motparten. Ett annat exempel är lämnande av oriktiga eller oförbindande uppgifter om ifrågavarande villkor eller om hur det brukar tillämpas. Det kan också vara fråga om svagheter i rättshandlingsgärningen utan att det är fråga om bristande rättshandlingsförmåga eller det kan vara fråga om en situation där svikligt förfarande kan ifrågasättas men där det inte är fråga om bedrägeri (se kommentaren till Avtalslagen, Kurt Grönfors, 3:e upplagan, s. 207–209).

De omständigheter vid avtalets tillkomst som bolaget har åberopat är det ekonomiska tvång som föregick avtalets tecknande och det trångmål som bolaget därmed försattes i. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte anses strida mot tro och heder att göra gällande de aktuella lagvalsklausulerna på den grunden att de ingåtts efter det att stridsåtgärder vidtagits. Det har inte gjorts gällande att förbunden skulle ha utnyttjat någon okunnighet hos bolaget om lagvalsklausulernas innebörd eller att förbunden på något annat sätt genom sina företrädares agerande skulle ha på gränsen till svek förmått bolaget att underteckna avtalet. Arbetsdomstolens slutsats är att 33 § avtalslagen inte kan anses tillämplig.

36 § avtalslagen

Den bedömning som då återstår att göra är om lagvalsklausulerna kan anses otillbörliga eller oskäliga och på den grunden lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

I 36 § första och andra stycket avtalslagen anges följande. ”Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet”.

Det har ifrågasatts i vilken mån 36 § avtalslagen kan vara tillämplig på kollektivavtal. I propositionen uttalas att det praktiska utrymmet för att tillämpa klausulen på kollektivavtal ”torde vara mycket begränsat” (prop. 1975/76:81 [ pdf ||  ] s. 114 [  ]). Även om utrymmet för tillämpning av 36 § avtalslagen på sedvanliga kollektivavtal måste anse mycket litet innebär detta dock inte att det inte skulle kunna finnas särskilda situationer på vilka generalklausulen skulle kunna vara tillämplig. I avgörandet AD 1983 nr 18 [ NJ ] [ Karnov ] prövades om ett tillägg i ett hängavtal kunde anses ogiltigt enligt 36 § avtalslagen. I det fallet fann domstolen att omständigheterna inte varit sådana att tillägget kunde förklaras ogiltigt. Möjligen kan man säga att frågan aldrig ställdes på sin spets då villkoret förklarades sakna verkan på annan grund.

När det gäller avtalsinnehållet har bolaget, som Arbetsdomstolen uppfattat talan, gjort gällande att en lagvalsklausul som innebär att svensk rätt och därmed lex-Britannialagstiftningen blir tillämplig är otillbörlig. Arbetsdomstolen gör bedömningen att utpekandet av svensk rätt inte i sig kan anses vara ett oskäligt avtalsvillkor. Det faktum att svensk rätt innehåller de bestämmelser som går under beteckningen ”lex Britannia” kan inte leda till att lagvalsklausulerna anses otillbörliga eller oskäliga. Inte heller kan det faktum, som bolaget också anfört, att avtalen och därmed lagvalsklausulerna är giltiga under ett år oavsett var fartyget befinner sig anses utgöra oskäliga avtalsvillkor. Ett års bindningstid kan inte anses som en oskäligt lång avtalstid. Att lagvalsklausulerna gäller under denna tid oavsett var fartyget befinner sig i världen får anses ligga i sakens natur för den typ av verksamhet det är fråga om.

Fråga är då om lagvalsklausulerna på grund av omständigheter vid avtalets tillkomst eller andra omständigheter kan anses oskäliga.

Bolaget har bl.a. hävdat att det inte fanns något behov av att träffa några avtal om lagval eftersom det vid avtalstidpunkterna inte förelåg någon osäkerhet om vilken rättsordning som annars skulle bli tillämplig och att avtalen, inklusive lagvalsklausulerna, ingicks under protest. Häremot har förbunden anfört att flera olika länders rättsordningar skulle kunna komma i fråga och att bolaget inte vid något tillfälle i samband med avtalens tecknande framförde några invändningar mot just lagvalsklausulerna.

Mot bakgrund av vad Högsta domstolen uttalat i Nervion-målet (NJA 1987 s. 885 [  ]) och vad Arbetsdomstolen uttalat i Phillips Arkansas-målet (AD 1992 nr 10 [ NJ ] [ Karnov ]) får det, enligt Arbetsdomstolen mening, hållas för visst att förbunden hade kunskap om att flaggans lag (i detta fall panamansk rätt) med stor sannolikhet skulle bli tillämplig om någon lagvalsklausul inte togs in i kollektivavtalen och att en tillämpning av panamansk rätt skulle kunna innebära att kollektivavtalen skulle anses ogiltiga enligt den rättsordningen. Det skulle möjligen, mot denna bakgrund, kunna hävdas att avtalsvillkoren – lagvalsklausulerna – skulle kunna anses som otillbörliga då förbunden utnyttjat den förhandlingsposition som förelegat och därmed förmått motparten att ingå överenskommelserna om lagval i syfte att avtala bort den rättsordning som enligt vedertagna internationella privaträttsliga principer annars skulle ha gällt. Å andra sidan har bolaget aktivt valt att flagga fartyget i Panama och måste också ha haft insikt om lagvalsklausulernas betydelse. Även om bolagets företrädare känt sig tvingade att ingå avtalen och markerat detta har bolaget trots allt undertecknat avtalen och på intet sätt särskilt invänt mot eller försökt förhandla om just respektive avtals lagvalsklausul vid de aktuella tillfällena. Arbetsdomstolen har därutöver funnit att stridsåtgärderna inte inneburit något rättsstridigt tvång. Arbetsdomstolens bedömning är att lagvalsklausulerna inte på grund av de nu behandlade omständigheterna kan anses otillbörliga. Arbetsdomstolens samlade bedömning avseende tillämpligheten av 36 § avtalslagen är alltså att lagvalsklausulerna inte heller med tillämpning av den regleringen kan anses ogiltiga.

Ogiltighet på grund av att stridsåtgärderna var otillåtna enligt medbestämmandelagen?

Den sista frågeställning Arbetsdomstolen härefter behandlar är om lagvalsklausulerna kan anses ogiltiga på den grunden att de tillkommit efter stridsåtgärder som är olovliga enligt den s.k. Britanniaprincipen i medbestämmandelagen. Bolaget har sammanfattningsvis gjort gällande att bolaget vid tidpunkterna för de vidtagna stridsåtgärderna var bundet av ett kollektivavtal med en rysk facklig organisation, att förbundens stridsåtgärder syftade till att undantränga det kollektivavtalet, att stridsåtgärderna därmed varit otillåtna och att kollektivavtalen och lagvalsklausulerna därför är ogiltiga. Förbunden har i denna fråga framfört ett antal invändningar, bl.a. att stridsåtgärderna under alla omständigheter varit tillåtna enligt lex-Britanniaregleringen.

En fråga i sammanhanget är om ett kollektivavtal som ingåtts efter olovliga stridsåtgärder blir ogiltigt på den grunden. Högsta domstolen har i det s.k. Nervionmålet (NJA 1987 s. 885 [  ]) bl.a. uttalat att det får antas att vid tillämpning av svensk rätt en avtalsstridig stridsåtgärd i princip inte föranleder att ett arbetsrättsligt avtal, som ingåtts under inverkan av sådan åtgärd, ska anses ogiltigt. I doktrinen har det framförts ståndpunkter om att olovliga stridåtgärder även borde kunna leda till att de avtal som ingåtts med anledning därav är ogiltiga. Frågeställningen blir dock aktuell att behandla endast för det fall de av förbunden vidtagna stridsåtgärderna varit otillåtna.

Parterna är överens om att medbestämmandelagen inte var direkt tillämplig på arbetsförhållandena ombord på fartyget. Vid sådant förhållande är inte det förbud mot stridsåtgärder som följer av 42 § andra stycket första och andra meningen tillämpligt. Det förbud mot stridsåtgärder som följer av den s.k. Britanniaprincipen (AD 1989 nr 120 [ NJ ] [ Karnov ]) gäller alltså inte. Detta följer av 42 § tredje stycket medbestämmandelagen. Bolaget har häremot invänt att den sistnämnda bestämmelsen strider mot EG-rätten och EES-avtalet och därför inte är tillämplig vid bedömningen av tillåtligheten av de av förbunden vidtagna stridsåtgärderna. Parterna har här olika ståndpunkter om EG-rätten och EES-avtalet över huvud taget är tillämpliga på denna fråga.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Fartyget var vid tidpunkterna för stridsåtgärderna registrerat i Panama och förde panamansk flagg. Det är ostridigt att det är flaggans lag som gäller för arbetsförhållandena ombord på fartyget. Fartyget får därför anses ha varit av panamansk nationalitet vid de aktuella tidpunkterna. Vid sådant förhållande kan inte vad som följer av EG-rätten, genom EES-avtalet, om lex Britannia vara tillämpligt. Det faktum att fartygets ägare är och även vid tidpunkten för stridsåtgärderna var ett bolag med säte i Norge förändrar inte den bedömningen. Enligt Arbetsdomstolens mening är det, trots att det är bolaget som är part i målen, fartygets nationalitet och inte ägarens säte som är avgörande för bedömningen. Syftet med att registrera ett fartyg i ett visst land är att om inte annat avtalas ska förhållandena på fartyget lyda under det landets rättsordning.

Arbetsdomstolen kan i sammanhanget notera att Lavalutredningen – såvitt avser utstationering av arbetstagare – i sitt betänkande Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen (SOU 2008:123 [ pdf ||  ]), gjort bedömningen att det inte finns några rättsliga hinder mot att lex Britannia i dess nuvarande utformning även fortsättningsvis är tillämplig avseende arbetsgivare som utstationerar arbetstagare och som är etablerade i ett annat land än en medlemsstat inom EES.

Arbetsdomstolens slutsats är att det undantag från Britanniaprincipen som föreskrivs i 42 § tredje stycket medbestämmandelagen varit tillämpligt. Med det ställningstagandet behöver domstolen inte pröva parternas övriga påståenden och invändningar i denna del. Eftersom Britanniaprincipen således inte varit tillämplig har stridsåtgärderna i fråga inte varit otillåtna på den grunden. Det är därmed heller inte aktuellt för domstolen att bedöma huruvida lagvalsklausulerna skulle kunna anses ogiltiga eller sakna verkan på grund av olovliga stridsåtgärder.

Sammanfattande bedömning

Arbetsdomstolens ställningstaganden ovan innebär att domstolen inte funnit att lagvalsklausulerna är ogiltiga eller utan verkan på de avtalsrättsliga grunder för ogiltighet som bolaget åberopat eller på grund av att stridsåtgärderna skulle ha varit ogiltiga enligt medbestämmandelagen på de av bolaget anförda skälen.

De faktiska omständigheterna, såvitt avser själva stridsåtgärderna, i förevarande mål jämfört med de i de av Arbetsdomstolen tidigare avgjorda målen – AD 1992 nr 10 [ NJ ] [ Karnov ] och AD 2007 nr 2 – har varit i huvudsak desamma. Domstolen fann i de tidigare målen att respektive bolag fann sig tvingat att underteckna avtalen i fråga och att lagvalsklausulerna inte skulle tillämpas vid avgörandet av frågan om vilket lands lag som skulle tillämpas på frågan om kollektivavtalens giltighet. Arbetsdomstolen har, som redan redovisats, efter en prövning av de grunder och invändningar som åberopats i nu aktuella mål kommit till slutsatsen att lagvalsklausulerna inte är ogiltiga och har således gjort en annan slutlig bedömning än den som gjordes i de tidigare avgörandena.

Arbetsdomstolens ställningstaganden innebär alltså att de omtvistade lagvalsklausulerna, vid en prövning enligt svensk rätt, är giltiga. Arbetsdomstolen finner inte skäl att inhämta något förhandsavgörande från EG-domstolen om Romkonventionens innebörd.