AD 2008 nr 10

Förbundet

Bolaget bedriver dykeriverksamhet på ett område i Göteborg benämnt Nya Varvet. På arbetsplatsen finns bodar och förråd samt en byggkran. Arbetsplatsen är till viss del inhägnad, och stängslet har en grind som är låst med ett hänglås. Den del av arbetsplatsen som inte är inhägnad vetter mot ett berg. Obehöriga kan därför utan svårighet ta sig in på området. Bolaget har även ett kontor som ligger på annat håll i Göteborg, på Hagelvädersgatan.

Lördagen den 10 september 2005 parkerade K.W. sin privata bil på det inhägnade området Nya Varvet. Samtidigt hämtade han arbetsgivarens firmabil som skulle användas för en arbetsresa till Luleå på måndagen den 12 september 2005.

På söndagen den 11 september 2005 besökte dykaren T.H. arbetsplatsen Nya varvet mellan kl. 12.00 och kl. 13.00. Det fanns då inte några skador på K.W:s bil som stod parkerad på området. Skadorna måste därför ha tillfogats fordonet någon gång efter kl. 13.00 på söndagen men före kl. 07.00 påföljande morgon, då dykaren P.N. upptäckte skadorna.

På måndagen den 12 september 2005 kl. 06.30 lämnade K.W. sin son på daghemmet. Därefter hämtade han arbetskamraten T.H. vid dennes bostad. Han fick då ett telefonsamtal från arbetskamraten P.N. som befann sig på Nya Varvet. P.N. berättade att någon hade skadat K.W:s bil. K.W. och T.H. fortsatte till kontoret på Hagelvädersgatan för att hämta T.S. som skulle följa med till Luleå. När K.W. kom till kontoret vid Hagelvädersgatan kontaktade han försäkringsbolaget som uppmanade honom att göra en polisanmälan. Vidare kontaktade han en bärgningsfirma. K.W. ringde även polisen och frågade om han kunde göra en anmälan när han kom till Luleå. Detta var i sin ordning enligt polisen. Därefter ringde K.W. tillbaka till P.N. som lovade att övervaka bärgningen. K.W. åkte inte genast till bilen för att besiktiga den. Anledningen till detta var att det skulle ta cirka 30 minuter att förflytta sig mellan Hagelvädersgatan och Nya Varvet under rusningstrafik. Eftersom arbetslagets avresa till Luleå redan var försenad ville han inte medverka till en ytterligare fördröjning. Vid ankomsten till Luleå ringde K.W. till polisen för att göra en anmälan. Polisen meddelade att det redan hade kommit in en anmälan från en okänd person.

Efter avslutat arbete i Luleå återvände K.W. till Göteborg i november 2005. Han försökte då att få information om vad som hänt med hans bil. Det framkom att någon kopplat en cementklump till den byggkran som fanns på arbetsplatsen. Cementklumpen hade sedan släppts och skrapats mot K.W:s bil ett antal gånger. K.W. ville närmare ta reda på hur skadorna uppkommit. Han bad därför en arbetskamrat, H.J., att denne skulle visa honom hur kranen manövrerades. Syftet var att få reda på om man kunde manövrera kranen utan manöverpanelen med hjälp av styrreläerna i kranens elskåp. Elskåpet var olåst och obehöriga kunde lätt ta sig in på området. I oktober 2005 hade det ännu inte klarlagts huruvida kranen kunde manövreras på detta sätt utan manöverpanelen.

K.W. åkte sedan på en ny arbetsresa till Luleå. Efter utredning i november 2005 beslutade hans försäkringsbolag att inte betala ut någon försäkringsersättning med anledning av de skador som uppkommit på bilen. Försäkringsbolaget ansåg att K.W. inte på ett tillfredsställande sätt hade lyckats göra antagligt att det förelåg ett försäkringsfall. Försäkringsbolaget konstaterade vidare att bilen haft vissa färdskador redan innan den aktuella skadegörelsen inträffat.

I ett brev den 16 december 2005 besvarade bolaget de frågor som försäkringsbolaget hade ställt angående skadorna på K.W:s bil. Av brevet framgår att bolaget utgick från att försäkringsbolaget skulle ”gå vidare i ärendet”. Detta kan enligt förbundets uppfattning inte tolkas som annat än en begäran från bolaget att försäkringsbolaget skulle göra en polisanmälan.

Den 19 och 22 december 2005 hölls varselöverläggningar med anledning av tilltänkt avskedande av K.W. Parterna kunde inte enas. K.W. avskedades därefter den 22 december 2005. Den 28 december 2005 polisanmälde försäkringsbolaget K.W. för försök till bedrägeri. Den 9 september 2006 väcktes åtal mot honom. Göteborgs tingsrätt, avdelning 12, ogillade åtalet genom dom som meddelades den 29 mars 2007. Åklagaren överklagade domen. Hovrätten för Västra Sverige, avdelning 5, biföll överklagandet genom dom som meddelades den 10 december 2007. K.W. dömdes av hovrätten för försök till bedrägeri till villkorlig dom och dagsböter.

Förbundet gör gällande att K.W. inte kan ha utfört den aktuella gärningen eftersom han hade alibi för den tid då skadorna måste ha uppkommit. Under den aktuella tiden bodde K.W. hos sin mor, G.J. K.W. och hans son tillbringade hela söndagen tillsammans med G.J. På söndagskvällen tog K.W. en receptbelagd insomningstablett. Därefter gick han till sängs.

K.W. är av den uppfattningen att bolaget velat bli av med honom på grund av en fotskada som han ådrog sig i arbetet under år 2003. Bolagets företrädare har på olika sätt visat att de inte varit nöjda med att K.W. måste vara frånvarande från arbetet för att kunna uppsöka sjukgymnast. En annan anledning till missnöje från bolaget sida var att han hade svårigheter att arbeta övertid och följa med på arbetsresor som krävde övernattning eftersom han måste ta hand om sin son.

Hovrätten har visserligen funnit att K.W. gjort sig skyldig till bedrägeriförsök. Arbetsdomstolen har emellertid att göra en självständig prövning på grundval av utredningen i det föreliggande målet. Förutom den omständigheten att K.W. har alibi under den tid då bilen kom till skada bör domstolen beakta följande. Varvsområdet var inte inhägnat, och vem som helst kan ha tagit sig in där. Minst tio personer har tillgång till kranens manöverpanel, som normalt förvaras inlåst. Det är inte visat att manöverpanelen var inlåst vid det aktuella tillfället, även om den var det när P.N. kom till arbetsplatsen och fann bilen skadad på morgonen den 12 september 2005. Manöverpanelen är för övrigt inte nödvändig för att man ska kunna använda kranen. Man kan nämligen manipulera styrreläerna i kranens elskåp, som ostridigt var olåst. Även utan tillgång till manöverpanelen hade någon alltså kunnat använda kranen. Till det anförda kommer frågan om motiv för gärningen. För K.W. hade det varit alldeles huvudlöst och förenat med stor upptäcktsrisk att förstöra bilen på det sätt som skett.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att K.W. gjort sig skyldig till brott gör förbundet gällande att den brottslighet som K.W. begått inte varit riktad mot vare sig bolaget, arbetskamrater eller kunder. Den anställning K.W. haft har inte varit av sådan karaktär att ett eventuellt brott under dessa omständigheter kan läggas till grund för ett skiljande från anställningen. Arbetskamraternas och kundernas förtroende för K.W. som dykare kan inte anses bli påverkat av det som skett.

Det har sammanfattningsvis inte förelegat vare sig laga grund för avskedande eller saklig grund för uppsägning av K.W.

Arbetsgivarparterna

K.W. anställdes den 23 februari 1999 hos bolaget som dykare. Som dykare ingår man normalt i ett arbetslag om tre personer. Arbetslaget består av en dykare, en dykskötare och i vissa fall även en reservdykare. Den dykning som bedrivs är s.k. tungdykning, där luften till dykaren tillförs från ytan genom en slang. Dykskötaren är säkerhetsansvarig och fungerar som dykarens kontakt med ytan. Det är dykskötaren som hanterar lufttillförseln till dykaren. Det är av yttersta vikt att arbetskamraterna har förtroende för varandra i en sådan arbetssituation.

Lördagen den 10 september 2005 var K.W. på Nya Varvet där han parkerade sin privata bil. Han körde därifrån i bolagets firmabil. Söndagen den 11 september 2005 besökte dykaren T.H. Nya Varvet någon gång mellan kl. 12.00 och kl. 13.00. Han såg då att K.W:s bil stod parkerad på arbetsplatsen. Han noterade även att byggkranen var flyttad ur sitt viloläge och att kontrollvikten om 1 000 kilo var framtagen och placerad i närheten av kranen. Lyftkroken hängde strax ovanför kontrollvikten. Normalt är kranen placerad på ett visst sätt för att förhindra att vinden påverkar kranen. På så sätt minskas risken för att kranen välter, och den skulle i varje fall inte kunna falla över gång- och cykelbanan. Den aktuella dagen var kranen vriden ut mot gångbanan. T.H. noterade inte några uppbrutna lås eller annan åverkan.

Måndagen 12 september 2005 kl. 07.00 upptäckte dykaren P.N. att K.W:s bil var skadad. Någon hade med hjälp av kranen lyft kontrollvikten och släppt den över bilen. P.N. kontaktade polisen och anmälde det inträffade. P.N. ringde även till K.W. och meddelade vad som hänt. Vid telefonsamtalet noterade P.N. att K.W. inte lät förvånad när han informerades om skadorna på bilen. K.W. förklarade för P.N. att han var på väg till Luleå. I efterhand framkom det att K.W. ännu inte hade påbörjat resan till Luleå. Vid den aktuella tidpunkten befann sig K.W. tillsammans med T.H. på väg till kontoret på Hagelvädersgatan. Både P.N. och T.H. tyckte det var märkligt att K.W. inte åkte till Nya Varvet för att se vad som hänt med bilen. K.W. och T.H. åkte vidare till Hagelvädersgatan för att hämta upp T.S. som skulle ansluta i sin bil. När T.S. anlände till Hagelvädersgatan frågade han var han skulle parkera sin bil. K.W. föreslog Nya Varvet. T.H. replikerade då syrligt att man inte kan parkera på Nya Varvet ”för där går bilen sönder”. K.W. skrattade åt detta. De tre arbetskamraterna påbörjade resan till Luleå cirka kl. 08.30. Under vistelsen i Luleå erkände K.W. för T.H. att han själv åstadkommit skadorna på bilen, och han berättade också hur det hade gått till.

Den 4 november 2005 kontaktades bolaget av försäkringsbolaget If, vars handläggare undersökte skadeplatsen den 7 november 2005. Därefter erhöll bolaget information om att If inte avsåg att betala ut någon försäkringsersättning till K.W. Försäkringsbolagets utredning utvisade att skadegörelsen skett genom att någon med tillgång till nyckel hade tillskansat sig manöverpanelen och med hjälp av kranen och kontrollvikten åstadkommit skadorna på fordonet. Därutöver uppvisade fordonet vissa färdskador vilka enligt utredningen inte hade orsakats av betongklumpen. Försäkringsbolaget ansåg att K.W. orsakat skadorna på bilen genom att använda arbetsgivarens byggkran. Det förelåg därför enligt försäkringsbolaget inte något försäkringsfall.

För att kunna manövrera kranen krävs att man har tillgång till manöverpanelen. Denna var inlåst i en bod på arbetsplatsen. Det finns även en viss möjlighet att manövrera kranen genom ingrepp i ett olåst elskåp. Det är emellertid ostridigt mellan parterna att tre personer måste vara samtidigt närvarande för att kranen skall kunna manövreras på detta sätt med hjälp av elskåpets reläer. Vid en viss omkoppling av reläer är det tillräckligt att två personer är samtidigt närvarande. Slutsatsen är i alla händelser att det är omöjligt för en ensam person att manövrera kranen genom ingrepp i elskåpet.

I december 2005 polisanmälde försäkringsbolaget K.W. för försök till försäkringsbedrägeri. I augusti 2006 väcktes åtal mot honom för försök till bedrägeri. Göteborgs tingsrätt frikände K.W. genom dom i mars 2007. Efter överklagande från åklagarens sida dömde emellertid Hovrätten för Västra Sverige honom i december 2007 för försök till bedrägeri till villkorlig dom och dagsböter.

Enligt arbetsgivarparternas uppfattning är det ställt utom tvivel att K.W. själv eller genom annan har orsakat skadorna på bilen med hjälp av bolagets byggkran. K.W. har sedermera dömts för försök till bedrägeri. Brottet har inte varit riktat direkt mot arbetsgivaren, men har begåtts på arbetsplatsen med utnyttjande av arbetsgivarens egendom. Brottet som sådant är ägnat att rubba det förtroende som arbetsgivaren och arbetskamraterna måste kunna känna för en arbetstagare och arbetskamrat. K.W. har därmed grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. Det har alltså förelegat laga grund för avskedande. I varje fall har det förelegat saklig grund för en uppsägning.